Litet möte. Eller stort.

Och så cyklar jag hemåt och sista biten cyklar jag på trottoaren - fast man inte får - och framför mig går en kvinna och drar en rullstol och jag plingar lite och säger att ..."nu gör jag en liten omkörning här, men jag lovar att vara försiktig!" och kvinnan ler vänligt.

Precis när jag har parkerat min cykel, ser jag ju vem det är.

I rullstolen sitter nämligen en alldeles underbart rar kvinna, som under mina tretton år i kvartersbutiken var en trogen kund.

Alltid så rar och vänlig!

Nu är det säkert minst ett år sedan jag sist såg henne och jag tar i hand och hälsar och hon ler lika vänligt som alltid och jag får veta att det är dottern som är hennes sällskap.

"Få se .., vad var det du hette nu ...?" frågar jag kvinnan i rullstolen.

"Saga ..", säger hon.

Och jag får veta att Saga är jungfru och har arbetat som hårfrisörska.

Och att hon har tillbringat en hel månad på sjukhus.

Dottern heter Kerstin och har ett vackert armsmycke tillverkat av herr Arenhill, men inte den jag omedelbart tänker på, utan hans bror, Elon.

Och jag berättar om flytten till Halland och att vi kanske inte kommer att ses någon fler gång och då håller Saga hårt i min högra hand och jag kramar om och sedan är det tack och hej.

När jag låser upp min dörr, är hjärtat alldeles inutivarmt!

Känslan är säkert densamma ...

....för 11-årskillar som gör mål, som för storpojkarna Zlatan, Torres och Ronaldo.

Titta bara så glada dom är .., kapten Lintott och hans lagkamrater!

Bilden togs i helgen under Aroscupen i Västerås och pojkarna knep minsann silvermedaljen.

Mormor hälsar och gratulerar!

Idag ...

... bär det av till landet Halland och det är kanske sista gången innan det är dags för flytt, då jag har fått nytt schema nu när det är sommar ..., och i stället för att börja klockan 13.00 på torsdagar, så har jag nu en sju-till-fem-dag och då hinner jag inte ta något tåg som kommer fram i tid på morgonen.

Så det blir en tvärresa, bara.

Framme sju i kväll, hem igen i morgon.

Himlen är blå.

Fåglarna kvittrar.

Och nu ska jag cykla iväg till jobbet!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... kommer - precis som gårdagens - också från Köpenhamn.

Det är den flitiga fönsterfångerskan Fru Grå som har varit framme med håven.

Tack och bock! säger jag.

Och så några kvällsfönster ...

... fångade i staden Utrecht i Nederländerna.

Vem som tog bilden?

Jo, den här madamen.

Klicka gärna på den här länken.

Och den här, som kunde ha rubriken ..."men var ställde jag den ..?!!"

Hjärtevärmare ...

En liten virkad ängel som har kommit flygande från Hamar i systerlandet Norge.



Ett kort med bokstäver formade till ord ...., en akvarell från en rar vän i Trelleborg .., en virkad duk från fjärilsmakerskan ..., ett hjärta av sten från en arbetskamrat och hans fru.

Hjärtevärmarsaker.

På innergården ...

... och i slutet eller början av Regementsgatan, där finns ett antal exemplar av det här fullkomligt underbart vackra trädet!

Blommorna är vita och doftar - utan överdrift - himmelskt!

Och själva trädet heter Robinia.
(Falsk Akacia).

Följande kan man bl.a. läsa i min lilla bok "Träd i Nordeuropa".

"Det bruna virket som har en fin struktur, varar längre än ekvirke som staketstolpar.
Robinian är hemmahörande i Appalacherna, men har förvildats från södra Canada till Californien. Den sprider sig genom rotskott och växer bra i städer".

Just innan jag tog den här bilden, upptäckte jag en kaja som fångade en liten gallskrikande fågelunge. Oj, vad det gjorde ont i hjärtat .., tills jag kom ihåg att jag själv - alldeles häromdagen -, kalasade på nygrillade fågelvingar.

Lunch i personalrummet ...

Den alltid så rara Malin har precis fyllt 40 och uppvaktas med sång och present.

Hemma i Västerbotten sjöng vi alltid "ja, må du leva ...", men det gör man inte alls här.

Här sjunger man ..."Vi gratulerar, vi gratulerar .., vi gratulerar ..." och så är det blommor och blader och lite till.


"Bilderna vi inte fick se ...".
Jo, jo.

Lasse påstår att han inte alls brydde sig i prinsessbröllopet, nej, inte ett dugg.

Hmmmm.

Ja, det tror man ju inte mycket på.

Mums-mums och muggar ...

Så här är det.

På måndagsmötet börjar vi gapskratta när Tina uttalar ordet "mugg" och mums-mums.

Och vi testar för att höra hur det verkligen låter.

Så här blir det på skånska och västerbottniska.



Det är förstås allt detta jag kommer att sakna.

Allt skrattandet.

Och tryggheten i att få vara sig själv.

Åååå, så jag tycker om mina arbetskamrater!

Dagens fönster ...

... fångades av Fru Grå, under ett besök i grannlandet.

Dit, till Köpenhamn, tar man sig lämpligen med tåg från Malmö .., resan tar väl en halvtimme max.

Man kan även åka Öresund Rundt, vilket är hur trevligt som helst och resrutten bestämmer man själv.


"Den sorte diamant ..." från en annan vinkel.


Och håll med om att annorlunda och läcker arkitektur, ja, det är väl det bästa som finns!

Ett annat exempel på just detta, är i mina ögon Operahuset i samma stad.

Någon gång .., ska jag köpa en biljett till en föreställning där.

Deppigt värre ..., eller tvärtom.


Filurig reklam, ja, rent av bra .., det tycker jag den är, den som handlar om öronrens för hundar.

Men det den ena tycker om ..., kan bli till något helt annat för en annan.

Det gäller att tänka sig för om man är reklammakare.

Tjugoen dagar kvar ...

Underbar bild: Eva på Frösön.


I morgon påbörjar jag mina sista tre veckor i Ystad.

Tre veckor bara.

Totalt sexton arbetsdagar.

Sex dagar den här veckan .., fyra nästa och sex där nästa.

Sexdagarsveckorna är kämpiga, då arbetar jag nämligen måndag, tisdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag .., innan den hett efterlängtade onsdagen infinner sig.

Men det går förstås.

Och på något vis startar nedräkningen nu.

Känns det som.

På min gata i stan ....

.... kan man lätt få för sig att man bor i England.

Och så ...

En så fin kopp har hon med sig, som present.
Tv:n visar .., nej, inte bröllop, utan fotboll.


.... blir det härligt besök av madame Hedgren från Trelleborg.

Mellan Ystad och Trelleborg är det inte många mil, men det är krångligt att ta sig dit, i alla fall utan bil.

Men .., det har hon ..., och det blir ett par timmars surrande och hon har med sig en god paj och jag har gjort sallad och till efterrätt blir det mjuk pepparkaka av den torrare sorten (någon glömmer att ta ut den ur ugnen ...) med färska jordgubbar.

Ja, det blir trivsamt, helt enkelt.

Och även någon sorts terapi-surr mellan två kvinnor i dryga femtioårsåldern.

Stenar vrids och vänds på ..., och ååå, så många kloka saker säger som sägs.

Om man sedan kan leva efter dem, ja, det är förstås en annan sak.

Säger vi leende.

Skillnaden ...

... mellan när jag tillbringar lediga helger i landet Halland och när jag är hemma i Ystad, är att i första fallet, så bryr jag mig inte så mycket i mitt eget boende.

Lägenheten blir en mellanlandningsstation.

En övernattningslya.

Men när jag har bestämt mig för att bli kvar en helg, då blir det helt annorlunda.

Då ställer jag ut fröken Pelargonia på stentrappan och på eftermiddagen tar jag en cykeltur och i skogen knipsar jag av några kvistar fläder och nånting annat, som jag inte kan namnet på.

Tjopp i kopparbyttan och så ut på trappan!

"Ja, nu syns det att du är hemma igen ...!" säger en äldre tant.

Jo.

Så är det.

På väg till Möllers ...

... träffar jag lilla Tilde och hennes mamma.

Hur gammal kan den lilla madamen vara?

Sex, sju år, kanske?

I vanliga fall möts vi i affären, ja, där Tildes mamma är kund, och Tilde är alltid lika pratglad och jag tycker så mycket om henne!

Idag har hon snajsiga silverskor på sina fötter och tjusigt nagellack och jag får veta att i torsdags fyllde hon år och då hade hon minsann kalas.

"Fick du några presenter?" frågar jag på dumt vuxetvis.

Jodå. En egen mobiltelefon, det var vad hon fick!

"Ja, men har du fyllt år, då måste du få en kram!" säger jag och Tilde ler lite försiktigt.



Och jag frågar om hon såg prinsessbröllopet igår?

Nä, men hennes storasyster tittade och Tildes mamma säger att ..."så fint det var och vilka tal!"

Solglasögonen som Tilde håller i tillhör hennes storasyster, men nu låg dom ju i bilen och då fick hon låna dem en liten stund.

Inne i bageriet är kön lång.

Bakom kassan står en ung tös som - mellan varven - också säljer jordgubbar utanför affären där jag arbetar, en energisk fröken tydligen.


"Kommer han inte snart? Jag hör ju hans röst ...?" tänker hon nog.

Just utanför bageriet ligger Sally och väntar på sin husse.

Husse heter Bengt och är gift med den rara barnmorskan Karin.

Bengt och Karin bor bara en bit bort längre bort på gatan och jag stannar till och småpratar lite med Sally och när jag sagt hej åt henne och börjat gå hemåt, då ser jag Bengts bror komma cyklande, även han på väg till bageriet.

"Hej du Bettan!" hojtar han och hoppar av cykeln.

Sally viftar på glatt på svansen.

Och jag känner mig som den rikaste människan på jorden.

En liten undran ...


Under gårdagens tv-sändningar kommenterades det mesta, ja, nästan allting.

"Här kommer kulturminister Lena Liljerot - Adelsson med make ...", "och här kommer Maud Olofosson med sin man ...", ja, så där höll det på.

Men när Peter Jöback kommer till festen med sin man eller pojkvän, eller miljöminister Andreas Carlgren gör samma sak .., då nämns aldrig deras partner vid namn.

Varför?

Det undrar jag.

Söndagsfönstret ....

... är mitt.

Och himlen är blå och solen strålar.

Kan det bli bättre?

Vilken underbar kväll och dag det här har varit!

Och vilket härligt kungahus vi har.

Heja Victoria och Daniel och era familjer!

Heja härliga Westlings från Gästrikland!

Tack SVT och tack ni andra att vi fick vara med,för så känns det verkligen.

Så där som att vi var med.

Hela vägen.

Och hur imponerad är jag inte av brudgummens tal!!!!!