Fem över tolv var klockan.Gårdag.
Vi är på väg till Slöinge .., sitter i bilen och pratar om snön som har kommit och så - plötsligt - piper det till i mobilen.
Jag öppnar meddelandet och där står bara en enda mening.
Fyra ord.
Och allting liksom stannar upp.
För så är det, att Per-Erik finns inte mera.
Rara, goa, lugne, snälle, trygge, filurige Perra.
Perra som spelade och sjöng på bloggträffen i Steninge.
Perra som i höstas under besöket här, ja, tillsammans med Anitha, sa "
men sä djäääävulskt gott!" om lammsteken .., och som
tog om och om och om och jag sade att en så härligt tacksam matgäst har jag
aldrig i hela mitt liv haft.
Och aldrig någonsin har jag mött ett par som var så mycket
Ett Par, som Anitha och Per-Erik.
Aldrig!
Och jag minns hur Anitha - det var i höstas när dom var här - sade .., att det bästa hon visste, det som gjorde henne allra, allra lyckligast, det var att vakna upp på morgnarna och upptäcka att Perra, som tidigare drabbats av hjärtproblem, var där intill henne - i livet -. Och nu är det slut.
Anitha skriver: "Halva jag har försvunnit!"
Ja, precis så måste det kännas.
Och tänk .., att Per-Erik inte längre finns!
Så ofattbart är det.
Och en ä r a var det, att ha fått träffa honom.
Per-Erik och Anitha utanför mitt fönster i Ystad.
Alldeles omöjligt är det att skriva om Perra, utan att ta med Anitha.
I ett inlägg från ifjol, skrev jag så här, - angående bilden här ovanför -.
"Jag brukar ju leta Lyckliga Par när jag står bakom kassan.
Det här är ett sånt. Ett lyckligt par.
"Men vad baserar du din tro på om par är lyckliga eller inte ...?" frågar somliga.
Jo .., när man märker att människor SER varandra .., att det verkar så ENKELT och naturligt alltsammans.
Att människor verkar ha trevligt tillsammans och respektera varandra; en slags omtänksamhet."
