Tänk ...


... att jag kan sitta i ett gult hus på en kulle i landet Halland och få vara med om detta.

Så berörd blir jag.

Såja ....

Nu har jag skrivit en insändare till Hallands Posten och föreslagit var idoga orienterare kan förlägga nästa träningsläger.

Just det.

På Halmstad Sjukhus.

Att, via målpunktsystemet, hitta rätt avdelning, borde ge excellent träning inför nästa stora mästerskap.

Sjukhuset tur och retur ....

På väg till Målpunkt D, fångar jag ett fönster.


Klockan 9.30 har jag tid för röntgen, men innan dess ska gipsen tas bort och vis av erfarenheten - hur vansinnigt svårt det kan vara att navigera sig fram på Halmstad sjukhus -, åker jag hemifrån redan klockan åtta.

Halv nio har jag - halleluja! - hittat ortopedmottagningen, gipsen har plockats bort med hjälp av något som liknar en liten cirkelsåg och en trevlig underskötare som heter Anders fixar det hela och vi hinner prata om vad mod eller inte mod är.

Jag berättar om resan till Turkiet och min rädsla för att dyka från en klippa, då, när jag såg stenar just under ytan och fast jag visste att detta var en synvilla - stenarna var säkert 5 meter från ytan! -, vågade jag inte, och då berättar Anders att i somras hoppade alla i hans familj från tians trampolin, utom han själv, det var samma sak där, men han menar att det är skönt att våga säga att man faktiskt inte vågar ..., det är det.

Sedan, efter allt pratet, ska jag försöka orientera mig till röntgenavdelningen.

Det går ganska bra.

I väntrummet sitter andra patienter och läser Hemmets Journal eller tittar på tv:n som visar alpina VM.., och en liten kille har ramlat baklänges från en gunga och ska nu få sin vänstra arm kollad och intill mig sitter en kvinna från Falkenberg.

"Ja, jag ska röntga mina lungor ...", förklarar hon.

Hennes man har gjort henne sällskap.

"Vi har inget sjukhus i Falkenberg och brukar oftast åka till Varberg, det är lika långt dit och där arbetar vår dotter, jaha, var bor du själv ...? jaså, i Stensjö, ååå, där är så vackert!" säger kvinnan.

Och så blir det min tur.

Sami, som arbetar första veckan i Halmstad och talar en utpräglad göteborgska, tar bilderna .., och efteråt säger han att jag ska gå mot "målpunkt M", då kommer jag till ortopedmottagningen, där jag ska träffa läkaren.



Här är en översiktskarta över sjukhuset och alla målpunkter.

Det stämmer inte alls; jag hamnar i en kulvert och får vända tillbaka och först en bra stund senare hamnar jag rätt. Medan jag letar, ser jag andra patienter och anhöriga som irrar runt och frågar förbipasserande om hjälp.

Precis när Anja Persson ska åka, blir jag inropad.

Läkaren är en ung kvinna med bruna ögon och hon är rar och vänlig och säger att hon inte riktigt begriper vad som har hänt i min hand (som är blå på insidan och att vinkla tummen inåt är stört omöjligt) och jag får remiss till magnetröntgen och blir sjukskriven ytterligare fyra veckor!

Det absolut första jag tänker på, är hur jag ska berätta detta för min chef.

Och ny gips åker på; det är samme Anders som sköter den biten och nu får jag ett glasfibergips, ja, allt medan han vittnar om hur bra han trivs med jobbet (full pott!) och vad det är som gör att han tycker så mycket om sitt arbete, ("man träffar friska och ofta väldigt trevliga människor, det enda negativa skulle väl vara lönen?", säger han leende.) och det där med målpunktssystemet, ja, det var tänkt att det skulle fungera ungefär som olika gates på flygplatser.

"Men det vete ....., jag har inte lärt mig det ännu!" säger herr gipsaren och plirar med ena ögat.

Sen, efter allt detta, åker jag hemåt, svänger in i lilla affären, får ont i magen ..., handlar, pratar med Bodil och lämnar sjukskrivningspapperet till henne .., och blir kvar en stund och berättar om hur det gick.

Och nu är jag hemma.

Jag tröstar mig med ett rykande färskt nummer av Svensk Gamtidning och t.om en kvällstidning.

Plus andra åket i VM.

Det får bli som det blir.

Viktigheter ...


"Först blir det nyheter med det senaste händelserna från Egypten, och så en recension av den nya Åsa-Nissefilmen ...".

Säger hallådamen i P1.

Fredagsfönstret ...

... kommer från bönsalen i Vårsta diakonigård.

Bilden föreställer - förmodar jag -, de båda systrarna Marta och Maria.

Där är Maria som sitter vid Jesu fötter och lyssnar så hänfört ..., och Marta som ordnar med fikat.

Säkert får hon ta hand om disken också.

Det var ju Maria som gjorde rätt, tyckte Jesus.

Men se, det håller jag verkligen inte med om.

I det här fallet står jag helt på Martas sida.

(Och jag minns hur irriterad jag var under söndagsskoletiden, ja, över att Jesus ibland var så självgod.)



// Fönsterfångerska var Cecilia N.

Pling i min mobil ...

Kent, Emil och jag själv på Samos, 2007.
Var sin moppe har vi hyrt; jag tar täten och dubbeltutar när jag tänker stanna.
Så småningom ska Kent köra om mig och då både tutar och vinkar Emil malligt till mormor.


Och detta är vad jag läser på displayen:

"Nu är det synd om någon. Någon ramlade omkull i morse ..., bröt både skenben och vadben.

Operation i morgon, fredag.

Kram Kent."

Stackars Kent!

På väg till bilen ramlar han och inte förrän han ska frikoppla, inser han vad som har hänt.

Benet liksom slänger eller viker sig.

Så han försöker ta sig in till sin lägenhet, men faller återigen!

Nu ligger han på Växjö lasarett och ska bli opererad, den stackaren.

Lite här och var, där uppe på ljungheden, ser jag som naturliga vindskydd - enbuskage pinade av den ihärdiga västanvinden -.

I närheten ligger hästlortar.

Det här kanske har varit nån slags sängkammare?

Upptäcktsfärd ...

Allt mer hemmastadd känner jag mig här vid havet, ja, det är ungefär som i Malå, den där självklara känslan av tillhörighet.

Att nånting är bekant.

Arton år efter flytten söderut kan jag i minnet räkna trappstegen ner till sjön .., och alldeles självklart visste jag var myrorna höll till ..., och att Kung Karls Spira, Västerbottens landskapsblomma, gömde sig nere vid sälgbuskarna.

Ungefär på samma sätt håller jag på att hitta pinnar till det där redet i mitt hjärta.

"Det-här-är-min-del-av-världen-redet."

Nu hittar jag på ett helt annat sätt!

Jo, jag börjar känna mig trygg.


Någon flyger inte längre. Någon annan är mätt.

Och idag gör jag tvärtom.

Visserligen tar jag lilla grusvägen längs havet och jag passerar båthamnen och konstaterar att hamnkaptenen sitter ute på piren i sin vita bil -precis som vanligt -, och jag fortsätter upp mot ljungheden, men när jag är framme vid grinden, väljer jag att gå mot krönet av heden.



Där finns ingen"riktig" stig, men överallt ser jag spår av hästarna från i somras och på så sätt känns det tryggt, jo, mer än så, det är en alldeles härlig känsla!



Där finns spår av annat också; slagna fåglar.




Och spår av hårt arbete ..., av svett och slit!

Att vi bor i Stensjö, är inte svårt att räkna ut.




Längs "åsryggen" löper en hög och lång mur.

Man kan fundera över vem eller vilka som har gjort allt detta?


"Klick-klick!" Alla bilder är klickbara. Särskilt den här.

Hade solen strålat - vilket den inte gör -, hade jag slagit mig ner och suttit där och spanat ut mot havet. Överallt ligger torkade hästlortar och där är hålor och spillning efter kaniner.



En vacker sten hittar jag också.

Det liknar nästan bärnsten.

En bra stund står jag där och håller den i handen.

I min tidiga barndom ....

Där, vid pilarna, gömde dom sig.


... förmodligen i mitten av 60-talet, visades dråsvis med vilda-västernfilmer i tv.

Det var Vägen Västerut och Prärie, Bröderna Cartwright och High Chaparall, och Mc Cahans med den vackre Luke.



Då satt vi i soffan i vardagsrummet - pappa och jag själv -, och på tv-rutan vimlade det av indianer och vita, och där var frustande hästar och dammoln och det var alldeles oerhört spännande!

Nästan alltid gick historien ut på att man fick följa ett sällskap nybyggare med tältvagn som skumpade fram bland höga kaktusar - alternativt en samling kofösare med lasson -.., och där, mitt ute i ödemarken och med höga berg eller kullar runt omkring ...., anade man vad som komma skulle.

Jo, då tittar någon nybyggarman upp mot kullarna och vad skådar han då, om inte indianfjädrar som sticker upp lite här och där!

Sen brakar allting loss ..., en hord indianer kommer ridande och tjoande i vild galopp nerför höjderna .., och vid det laget brukade jag ta en kudde och gömma mig bakom, så spännande var det!

Min pappa, som genom hela sitt 66-åriga liv hade lillpojken väl bevarad inom sig, han älskade dessa serier!

Det gjorde jag med.

Och allt det kom jag att tänka på, ja, när jag igår tog vägen genom hästhagen hem.

Då .., när jag råkade lyfta blicken mot dom stora stenblocken uppe på kullen.

Allt som fattades var indianfjädrarna!

Förra helgen ....

..... bodde vi inte bara nära havet, nej, då hade vi även en egen sjö på tomten.

Nu ..., kan vi åka skridskor på sjön!

Dagens fönster ....

... finns på gaveln till en lagård/förrådsbyggnad i Ugglarp, inte långt härifrån.


Mer om Ugglarp finns här.

Sugen på att hyra stuga i sommar ...?

Och SoF kan hitta motiv till läckra bilbilder ...

Idag ...

Insikt nr 318 ...


"Vad har du gjort idag då ..?" frågar sonen.

Han har fikarast på jobbet och slår en signal till mamman.

"Tja ..., jag har varit ute och promenerat och sen satte jag mig och tittade på en liten blåmes som flög fram och åter till fröautomaten ...", säger jag.

Alldeles tyst blir det i luren.

"Jaha ..., du satt alltså och tittade på en liten fågel ...?" fortsätter sonen.

Alldeles solklart hör jag att våra intressen skiljer sig åt.

Friskvård en onsdag i februari ...

En sak har jag lärt mig efter tiden här ..., och det är att havet alltid är föränderligt.

Häromdagen vresigt och farligt.

Idag lugnt och rofyllt.

Jag såväl ser, som hör sjöfåglar.


Det blir finare om man klickar på bilden.

Länge stod jag där och tittade på droppen ....




Små, små flugor/myggor spatserar på en ilandfluten och vattenfylld plastflaska.




Spår av oväder.

Här och där ligger plaståsar, rep, burkar, tomma läskförpackningar och drivved.

Och snäckskal .., som får vila i den vänstra anoraksfickan.




På tillbakavägen.

Det var här jag passerade rakt genom flocken av islandshästar i somras.




Hör ni porlet ...?



Och bland prassliga löv upptäcker jag - vad jag tror är -, fröken Primula Veris.

I Arvidsjaur .., där minsann ..!

I engelska bokcaféet i Ystad (numera saligen nedlagt), hängde den här ljusslingan.
Jag älskade den!

I hemtidningen läser jag att restaurang Lapponia i Arvidsjaur funderar på ett nytt grepp för att locka till sig gäster.

Ja, vad sägs om strippkvällar?

Om jag blir upprörd och tycker att detta är förfärligt?

Nej, inte det minsta.

På samma sätt som kvinnor i tusental skriker sig hesa över att se välväxta män strutta omkring i snäva kalsonger eller jeans, så kan jag förstå att män gärna gör samma sak, det vill säga, blir lätt (för att inte säga rejält .-) till sig av välsvarvade och lättklädda madamer.

Men tycker jag inte ens att det är förnedrande?

Nej, egentligen inte.

Jo, jag själv skulle känna mig urfånig om jag stod och gallskrek när dessa - för mig totalt osexiga män - hoppar och skuttar på en scen, men det är ju jag det.

Helt ärligt skulle jag nog ha svårt att hålla mig för skratt, bara vid tanken på hur männen - i timmar och dagar - ska ha övat framför någon spegel och säkerligen har man fyllt kalsongen med någon ihoprullad strumpa!



Jepp, jag skulle ofelbart tänka på den här filmen, den som är så totalt underbar!

Men nu är det ju så .., att uppenbarligen tycker mängder med kvinnor att detta med manlig striptease är toppen och ett slags bevis på nån slags frigörelse, ja, att även vi kan få gotta oss åt detta spektakel.

Och att det finns kvinnor (och män) som mer än gärna visar upp sina behag, det gör mig inte det minsta.

Själv blir jag alldeles inutivarm av sånt här; ja, långt, långt mycket mera än av snäva kalsonger och inoljade muskler.

Äjmen.

Något att bläddra i ...


Vi råkade pinga samtidigt.

Så jag tog mig en titt.

Och där kunde jag läsa om herr Göranssons alster.

Om en tavla och ganska mycket fusk ...

Ni vet, den där tavlan jag - till pv:s fasa - ropade in för en femtilapp i söndags, den visade sig vara mer intressant än jag trodde.

I tavlans nedre vänstra hörn, finns signaturen "Grynning".

Jag googlade och hittade faktiskt några motiv av denne Grynning.



Men ..., i det högra hörnet syns också en övermålad signatur!

Hrmmm.



Och ett av träden på tavlan tycks "förstärkt" i färgen.

All annan färg är mildare och lite urblekt, men plötsligt är det som om någon kluddat dit lite extrakulör.

Själva formen på trädet påminner mycket om den "riktige" Grynning, ja det var intressant.

Det ä väl tack vare Antikrundan man lägger märke till sånt här, kanske.

Och tavlan åker nog på soptippen.

Ni har sju dagar på er ...

Så länge visas den här fullkomligt fantastiska dokumentären på SVT/play.

"Dear Zachary", är titeln.

Se den!

Hälsning från Anitha.

En varm och rimfrostig liten mule till dig Anitha!

"Hej!

Tack för hälsningen till begravningen.

Blev så glatt överraskad över att "bloggvännerna" hade skickat en hälsning.

Tänk, vi hade ju träffat en del av dom endast en gång så det värmde extra mycket.

Vet inte om alla läser min blogg så jag tänkte att du kunde lägga ut på din blogg ett stort tack och kramar från mig.

Anitha."

Dagens fönster ...

"Det här är vårt badrumsfönster i huset på Yxlan i Stockholms skärgård.

Badrummet var stort - det var ursprungligen ett mindre sovrum och hade därför stort fönster med fönsterbräda.
(Som man inte har här i Frankrike).

Alla sorters krukväxter trivdes i detta sydvästläge, även i december då bilden är tagen - notera snön på tomten utanför.

Härligt minne men inget vi längtar efter nu!

Monet."