fredag 11 februari 2011

Sjukhuset tur och retur ....


På väg till Målpunkt D, fångar jag ett fönster.


Klockan 9.30 har jag tid för röntgen, men innan dess ska gipsen tas bort och vis av erfarenheten - hur vansinnigt svårt det kan vara att navigera sig fram på Halmstad sjukhus -, åker jag hemifrån redan klockan åtta.

Halv nio har jag - halleluja! - hittat ortopedmottagningen, gipsen har plockats bort med hjälp av något som liknar en liten cirkelsåg och en trevlig underskötare som heter Anders fixar det hela och vi hinner prata om vad mod eller inte mod är.

Jag berättar om resan till Turkiet och min rädsla för att dyka från en klippa, då, när jag såg stenar just under ytan och fast jag visste att detta var en synvilla - stenarna var säkert 5 meter från ytan! -, vågade jag inte, och då berättar Anders att i somras hoppade alla i hans familj från tians trampolin, utom han själv, det var samma sak där, men han menar att det är skönt att våga säga att man faktiskt inte vågar ..., det är det.

Sedan, efter allt pratet, ska jag försöka orientera mig till röntgenavdelningen.

Det går ganska bra.

I väntrummet sitter andra patienter och läser Hemmets Journal eller tittar på tv:n som visar alpina VM.., och en liten kille har ramlat baklänges från en gunga och ska nu få sin vänstra arm kollad och intill mig sitter en kvinna från Falkenberg.

"Ja, jag ska röntga mina lungor ...", förklarar hon.

Hennes man har gjort henne sällskap.

"Vi har inget sjukhus i Falkenberg och brukar oftast åka till Varberg, det är lika långt dit och där arbetar vår dotter, jaha, var bor du själv ...? jaså, i Stensjö, ååå, där är så vackert!" säger kvinnan.

Och så blir det min tur.

Sami, som arbetar första veckan i Halmstad och talar en utpräglad göteborgska, tar bilderna .., och efteråt säger han att jag ska gå mot "målpunkt M", då kommer jag till ortopedmottagningen, där jag ska träffa läkaren.



Här är en översiktskarta över sjukhuset och alla målpunkter.

Det stämmer inte alls; jag hamnar i en kulvert och får vända tillbaka och först en bra stund senare hamnar jag rätt. Medan jag letar, ser jag andra patienter och anhöriga som irrar runt och frågar förbipasserande om hjälp.

Precis när Anja Persson ska åka, blir jag inropad.

Läkaren är en ung kvinna med bruna ögon och hon är rar och vänlig och säger att hon inte riktigt begriper vad som har hänt i min hand (som är blå på insidan och att vinkla tummen inåt är stört omöjligt) och jag får remiss till magnetröntgen och blir sjukskriven ytterligare fyra veckor!

Det absolut första jag tänker på, är hur jag ska berätta detta för min chef.

Och ny gips åker på; det är samme Anders som sköter den biten och nu får jag ett glasfibergips, ja, allt medan han vittnar om hur bra han trivs med jobbet (full pott!) och vad det är som gör att han tycker så mycket om sitt arbete, ("man träffar friska och ofta väldigt trevliga människor, det enda negativa skulle väl vara lönen?", säger han leende.) och det där med målpunktssystemet, ja, det var tänkt att det skulle fungera ungefär som olika gates på flygplatser.

"Men det vete ....., jag har inte lärt mig det ännu!" säger herr gipsaren och plirar med ena ögat.

Sen, efter allt detta, åker jag hemåt, svänger in i lilla affären, får ont i magen ..., handlar, pratar med Bodil och lämnar sjukskrivningspapperet till henne .., och blir kvar en stund och berättar om hur det gick.

Och nu är jag hemma.

Jag tröstar mig med ett rykande färskt nummer av Svensk Gamtidning och t.om en kvällstidning.

Plus andra åket i VM.

Det får bli som det blir.

10 kommentarer:

Babsan sa...

Usch det lät inte kul,blir det ev operation tro??? Båtbenet kan var besvärligt.Men ta det lugnt nu och hoppas att alltreder sig.Trevlig helg

Anonym sa...

Båtben kan vara svårläkta! Men ha tålamod. Själv gick jag med gips i 18 veckor!!! Den stackars högerarmen var som två benbitar efter borttagning av det minst tjugonde gipset. Kraschade gipset titt som tätt.
Kanske, Elisabet, att man skulle tala om för den nya regionen om det "fina" målsystemet.
Målsystemet är nämligen skapat av människor som har arbetat inom sjukhusets väggar under evinnerliga tider. Kan tro att följden blir som den är då.
Vägarnas mål är outgrundliga och svåra att nå.

Bloggblad sa...

Jag tycker verkligen synd om dig! Sen jag för ett halvår sen började få ont i fingrarna (och därmed hela händerna när jag använder dem mycket -och när gör jag inte det?) förstår jag dig ännu mer.

Jag har inte sökt för min värk, tänker och hoppas att den beror på kylan...

Elisabet. sa...

Babsan: det tror jag inte, dom vet ju inte riktigt vad det är som felas?

Herr Sjöberg- (men hur hittade du hit ,-))-: ja,det där målpunktssystemet är hur underligt som helst! Tanken är nog god, men idag försvann plötsligt markeringen i tomma intet ,-)
Ingen tröst var det med din långa sjukskrivning! Nej, kanske kan jag jobba igen om en vecka?

Bloggblad: men är det någon slags reumatisk värk du har, eller ...?

Jenny sa...

Men vilken otur! Jag kan bara hålla tummarna att läkningen går bättre nu.

Elisabet. sa...

jenny: det blir nog bra! Jag längtar efter att jobba!

Evas blogg sa...

Oj då. Så tråkigt. . Tack för ditt kort, som värmde dagen idag!!

Rogarden sa...

Varm tanke till dig! Sist när jag besökte Kalmar Sjukhus tänkte jag ta en kopp kaffe i en liten paus, men det slutade med att jag ägnade en halvtimme åt att hjälpa patienter hit och dit...som inte hittade blå linjen och röda linjen och hus B och kulvert 3...osv.

Elisabet. sa...

Eva: ja, fast det löser sig ...

Rogarden: besöker man sjukhuset tillräckligt ofta så lär man sig nog systemet, men stackars alla äldre som inte orkar gå så långt ,,,m för det blir mycket promenerande ,-)

Anonym sa...

Det kändes som ett litet bakslag förstår jag.Men du kommer att klara ut detta också även om det tar sin tid.Tack för bibliotekshälsningen.Vilket ställe!!!Jag blev jätteglad för kortet.Kram/Solbritt