Städtajm ...

Så här fint blir det på matbordet när alla pappershögar har tagits bort.

Vi är två som hjälps åt .., ja, att lägga dit papper, alltså.


Här hamnar pappershögarna, i väntan på en mer rejäl sortering.

I den grå byttan trängs julkort och andra hälsningar, tillsammans med en hårborste.
En turisthandbok om London skymtar också.

På den högra sidan, ovanpå skrivaren, ligger ännu mera papper.

Det är räkningar (pv:s - mina är betalda -, jag är en sån som betalar mina samma dag lönen kommer) och där finns också ångestframkallande pensionspapper ..., två album och två klippböcker.


Observera att även mamma använder ordet "underbar"!
Det är således genetiskt!

I det ena albumet berättar mamma om en resa genom Sverige och Norge.
Året är 1950, ett år innan hon gifte sig med pappa.

Här har hon besökt Ystad.
Så här skriver hon:

"Vi ha haft vackert väder. Rent så att jag fått riktig solbränna i mitt ansikte.
(Jag har ju annars tagit fram en konstgjord solbränna varje gång de retats om Ystad - varför vet jag inte -.)
Fullt så känsligt är det nämligen inte."

Mamma rodnade ofta .., nu funderar jag på vem hon egentligen träffade just i Ystad?
Vad var det för man?


I ett blått album är det mest bilder från Dikanäs med omnejd.
Mamma längst till höger.
Det hade lika gärna kunnat vara AP.
Så ofattbart lik sin mormor, är hon!


Och jag bläddrar även i en av mina klippböcker.

Under några års tid hade jag en krönika (ja, det hette kåseri på den tiden) var lördag i hemtidningen Norra Västerbotten.

Helt fri var jag att välja ämne.

Här har jag varit på barndop i Rådhuskirken i Århus, Danmark.

Och tydligen var jag lika lycklig även då .., det är ju för bedrövligt så enjängd man är.

Upphittat ....

Någon planerar mycket noga.

Tre butiker ska besökas.



Någon ska göra paj ....



Någon annan övar sig på olika sje-ljud.

Inte kan det vara lätt för t.ex invandrare att begripa sig på denna härva av olikheter.

Förmiddag i landet Halland ..

Strålande sol och klarblå himmel!

På tv-antennen sitter herr Stare och låtsassjunger, ja, han härmar någon annan fågel.

"Sitt där du och ha det skönt ...!" säger jag med snällaste rösten.

Koltrastarna, som jag matat med äppelskivor precis hela vintern (även nu), tackar matmor genom att flytta någon annanstans och sitter väl där och flöjtar så vackert.



Lille sigge nilsson, denne egensinnige katt som är en sån ensamvarg.

"Nä, nu ska jag ut och kolla lite ...", kanske han tänker.

På marken ligger avklippta roskvistar - vassa och taggiga -.

"Varför kan du a l d r i g bära bort sånt här på direkten ...!" säger jag till pv.

(Det är sånt man säger när man har varit tillsammans ett par år.)


Tulpanerna tar sig ...



Och här bor grannen,, just nedanför det gula huset på kullen.

Tre lördagsfönster från Stockholm ...

"I väntan på våren - här en stuga med ovanligt söta fönster i koloniområdet vid Karlberg, anlagt 1909.

Bakom kolonistugorna i bergssluttningen på Kungsholmen finns stora tråkiga kontorsbyggnader med många fönster, men de här är finast!"

Vem som var ute med fönsterhåven?

Jo, Annika Bryn.

(Annika blir irriterad när jag länkar till nånting som man inte vet vad det är - själv tycker jag att det är så himla spännande -, men bara för hennes skull, så ska jag nu göra som hon vill. Se där .., jag är liiiite läraktig!)

efteråt ...

tio timmar på jobb

då orkar man inte så mycket mera

vittjar posten

- blir glad åt handskrivna rader -

äter middag

och lägger mig sedan raklång på soffan ektorp

tittar på så ska det låta

en massa flams

tycker att herr programledaren är jobbig

men det kanske beror på mig

att jag är trött och slut på

på min mage ligger pElle

han är glad att matte är hemma

sigge har gått en trappa upp och lagt sig

ensamvarg som han är

och i morgon har livet återvänt

så är det

Födelsedag ...

Bilden från Söder i Stockholm, där Sven hade vernissage i höstas.


Idag fyller Sven år.

Jag vet nästan ingen som skriver så ..., filurigt, med så mycket glimten i ögat, som just Sven.

Och ingen som tar ner världhändelser på så väldigt lokal nivå.

Porsö-nivå.

Ja, Svens blogg är helt enkelt underbar!

Dessutom tycks detta vara en himla sympatisk människa.

Stort grattis från mig!

(Idag skulle även min pappa ha fyllt år, kommer jag plötsligt ihåg.
101 år, om han hade fått vara i livet!)

Idag ....

... är längsta dagen på jobbet.

Kvart i nio (blir kvart över åtta, jag vill vara i god tid och inte stressa) till kvart över sju.

Mesta delen i kassan, bland ATG, Lotto, Keno, semlor (plu 635), Hallands Nyheter och Göteborgs Posten .., lösviktsgodis (plu 5325) och mängder av påskliljor i kruka ( 3 för 30:-, plu 405).

Och så har jag äntligen lärt mig ett plu-nummer som varit hopplöst att komma ihåg, nämligen 4351.

"Okej, jag tänker på att 43 är ett år innan min australiensyster föddes och 51 är året innan mina barns pappa kom till världen, det blir lätt som en plätt!"

Problemet är bara att nu kommer jag inte ihåg vad det v a r som hade det numret.

Fredagsfönstret ...

"Hej du lilla pärla i landet Halland.

Sänder dig ett foto från mitt köksfönster där solen flödar in varje morgon.

Kan ibland bli meditativ när jag tittar ut.

Så underbart med ljuset...."

Avsändare - tillika fönsterfångerska - var den här madamen.

l i v e t ...


någon är utom sig av förtvivlan

någon väntar smått och räknar veckor

någon annan orkar inte längre

och väljer att ta sitt liv

någon är upp över öronen förälskad

och ringer minst två gånger per dag

och vittnar om längtan

och räknar dagarna

- trettio stycken är det -

"gud, vad det är spännande!" säger hon

själv dricker jag te

och äter en halv semla

på fönsterkarmen ligger pElle och sover

Och gratis är det också ...

Det finns uppenbara fördelar med att vara sambo.

En sån sak - nästan den bästa - är när man får benmassage i soffan.

Härlig Wileda-olja och hårdhänta tag, så där så man ropar "aaaaooooaaaj!", när massören kommer åt små muskelknutor.

Efteråt blir det s t r e t c h n i n g av spända lårmuskler (läs: tunga lyft i mejeriet, men jag får skylla mig själv som tackade nej när chefen erbjöd sig att lyfta tunga backar, men jag tänker fixa det själv, även om baksidan av låren blir som betong!) och ben som pekar rakt upp i taket och längre bakåt än så.

"Herremin, hur kan du vara så vig!" säger pv häpet.

Det är väl mest allt hull som till sist tar emot.

Annat som är trevligt är att man har någon att dricka kvällskaffe med.
(Och möjligen dela en semla med ...).

Ett eftermiddagsfönster från Halland ..-

"Hej!

Himla kul att läsa din blogg, speciellt när det händer saker på jobbet :)

Tänkte dela med mig av mitt ena köksfönster, egentligen är det inte så fint men det får mig att må bra.

Sitter alltid i köket och pluggar när det är fint väder, hela köket blir så ljust och barnen leker på lekplatsen på andra sidan gatan.

Då kan man drömma sig bort ett tag från pluggstressen.

Anledningen till att det bara är en gardin är för att jag trodde att det var två i paketet, tji fick jag. Sen var den alldeles för lång med och symaskin äger jag inte, så det fick bli en knut.

Den lilla "asken" som står där, med två fack i, ett för "café" och ett för "the" som det står, är köpt på tinzimara. En mysig affär i halmstad, teet är tyvärr slut, det dricks allt för mycket i tentatider... Men kaffebönorna är de samma som jag la i när "asken" köptes, varken jag eller sambon dricker kaffe!

Det är lite skavt här och var och målarfärg som droppat när vi målade om här, men det gör det bara mer personligt tycker jag!

Om det är dåligt väder sätter jag mig hellre i vardagsrummet med neddragna gardiner och tända ljus och deppar...

Det var skönt att ta paus från plugget och skriva om ett fönster, första gången jag gör det i mitt liv :)

Vi ses på jobbet!

Kram Emmeline."

// Bara så ni vet .., Emmeline är 21 år och när hon i söndags kontrollerade bäst-före-datum i affären, då for hon omkring som en målriktad missil! Hon är makalöst effektiv och duktig och när hon inte helgjobbar i butiken, läser på hon på högskolan.

När tiden blir knapp ..

"Kommer du ihåg honom .., ja, du vet .., han satt vid samma bord som oss ..?" säger pv.

Jo, jag kommer ihåg.

Han satt mitt emot mig; vi pratade en hel del med varandra.

Ungefär jämnåriga är vi.

Nu har mannen fått veta att tiden är utmätt, ja, det är den ju för oss alla, men för honom mer ändå.

Kanske ett halvår kvar att leva? hade läkaren sagt.

Ett halvår.

Sex månader.

Om det vore jag själv.

Vad skulle jag göra då?

Vad vore viktigt att hinna med?

Sånt kan man tänka på när videkissen är på väg att slå ut.

Fyrtio minuter ...

... sittandes på en klipphäll med ansiktet mot solen och livet vänder åter.

Trötthet förbyts mot stillhet.


Och jag tänker att detta måste vara ungefär som meditation.

Eller nån slags själslig terapi.

Ett sätt att rensa hjärnan.


Tankar på arbete .., på datumkoll och mejeriorder (beställde jag tillräckligt, eller för mycket?) läggs åt sidan .., jag håller kikaren i höger hand och spanar efter ejdrar .., ser ett enda par som gungar upp och ner i blåsten.

På stranden ligger ilandfluten tång .., snäckor .., musselskal .., danska mjölkförpackningar från Hirtshals på Jylland .., ett rep .., drivved och några plastpåsar.



Och där finns spår av andra människor.


Hos grannen ...

Nästan hemma .., då har jag vinden i ryggen och det blir på tok för varmt.

Halsduken åker av .., kappan knäpps upp.

På grannens tv-antenn sitter herr stare och siiirlflöjtar .., jag hör bofinkesång och känner alldeles tydligt hur det doftar jord och vår.

Möjligen hundskit?

Viktigheter ...

Klockan sju-noll-noll ringer telefonen.

Det är pv.

"Du kan tro att det gick undan in till stan .., 46.21 på 24 km .., jag undrar om det inte är rekord, ja, det var en härlig medvind!" utbrister han lyriskt.

"Ojdå .,. ja, men det var ju trevligt" säger jag.

Själv gottar jag mig åt brödet från Thores Bageri.

Dagens fönster ...

... finns i Västernorrland, närmare bestämt på Österåsens Hälsohem.

Där stod Anita och kom på att ett fönster vore ju alldeles perfekt att fånga!

Och det gjorde hon.

Det tackar man för.

Längtansbilder ....


Signaturen "Lundafarmor" skickar en länk med de allra ljufvligaste bilder.

Jag säger bara det.

Ååå, vilket vackert land vi bor i!

På jobbet ...

Det finns saker jag verkligen beundrar när det gäller affären där jag arbetar.

Att det är en mindre butik - i alla fall långt mindre än där jag arbetade tidigare - hindrar inte den som är ansvarig inköpare att slå på stort .., att köpa hem stora mängder.

Alla som arbetar i butik vet att "mycket säljer mera".

Har du tjugo apelsiner för 12:95 i disken, så kommer inte kunderna att bli särskilt lockade.

Har du däremot gjort en stört - som på bilden - säljer du jättebra!

(Tänk på Hötorget i Stockholm! Vilket enormt arbete handlarna lägger ner på att få en fin exponering av sina grönsaker! Där kan man tala om m ä n g d e r .. och vilket färgspel!)



Likadant är det med vårblommorna.

Det tas hem mycket mer blomster än vad jag är van vid sedan tidigare, men hjälpas, vad människor handlar!

Allt detta står utanför entrén och dras in på kvällen (och ut på morgonen igen) och den som har god syn, skymtar en pall med toalettpapper också.

Till höger om dörren står ofta minst en, ibland tre, burar med vedsäckar.

Idag har affären haft besök av en kontrollant från Hemköp, som gör stickprov och ser efter hur det fungerar med datumkoll och allt sånt.

Det kan jag lova er, att man blir lite skakis i benen vid åsynen av den mannen, för hur lätt är det inte att missa ett utgånget datum bland tusentals varor!!

Och plötsligt kommer jag ihåg ...!

Sextio minuter vid havet, sittandes på en fleecefilt och någorlunda i lä, och det är isande kallt!

Tittar i kikaren och ser några få ejdrar .., längre ut sitter en flock skarvar .., en kråka flyger förbi .., några trutar .., och nu och då gäss.

På stranden går en pappa och hans lille son.


Inte långt från parkeringen, ja, där naturreservatet tar vid (fast åt andra hållet), ligger sommarhusen på rad.
Dom flesta har stooora tomter (nästan helt kala) som vetter mot havet!
Där kan man tala om utsikt.
"Fast alla människor vet väl hur vatten ser ut ?" konstaterade pv saktmodigt när jag en gång förde detta med havsutsikten på tal.
Så där värst impad lät han inte.

Och jag ger upp och går hemåt .., vittjar postlådan och pratar en stund med grannfrun.

Tre glada hundar hoppar och skäller och jag sträcker mig över staketet och småpratar med dem .., kliar bakom öronen .., frågar var hon har köpt dem.

Vi pratar uppfödare och tidigare liv.

"Du vet, min man var gift med en veterinär och hon hade hundar ..", säger grannen.

Då, plötsligt, kommer jag ihåg!

"Jag fattar det inte .,. det är som om jag känner igen honom, jag känner igen rösten!" har jag sagt till pensionatsvärden, när jag har träffat grannens man.

Nu vet jag.

Alla vi som såg tv-dokumentären "Himlen kan vänta", minns kanske kvinnan som hade drabbats av en hjärntumör .., hon som arbetade som veterinär, hade hästar och hundar och var gift med en sån omtänksam man.

Ja, just det!

Det är han som är grannen.

Det är han som snart ska bli tvåbarnspappa!

Drömmen om en trädgård ...

Tidig vår i Ystad.
Ännu har inte alla blommor fått komma ut.

Den första sommaren som husägare på landet utanför Ystad, blev nästan magisk.

Är man uppvuxen i norra norrlands inland och fjälltrakter och aldrig har sett ett blommande fruktträd förrän i tonåren (en skolresa till Skelleftehamns badhus och bussen passerade Medle eller Myckle och aldrig hade jag sett något så vackert ...."det är blommande äppelträd!" sa den som visste ..), ja, då blir fruktträd det första man planterar.

"Barrväxter är väldigt tåliga ..., det vore kanske nånting ..?" sa innehavaren av Ystad Plantskola.

Barrväxter .., nä, aldrig i livet!

Det blev fruktträd i form av körsbär, äpple, plommon och så småningom en hägg, bara för "hemifråndoften".

Och ner i den skånska myllan åkte buskar av alla de slag och i krukor hade jag rosmarin, lavendel, mynta .., mot husväggen planterades vildkaprifol och klematis.

För den som under många år varit van vid tall och gran och här och där någon enstaka rönn, var detta som att komma till himmelriket.


Utanför det gula huset på kullen fanns tidigare endast en f.d. dansbana mot söderväggen.
En "dansbana" anlagd till pv:s 50-årsdag. (Ja, han tycker om att dansa).
En slät yta, utan några blomster.
Förra sommaren hade dansbanan förvandlats till en grönskande oas.
Någon var så lycklig.


Efter nio år på landet flyttade jag till lilla ettan i stan.

Där fanns ingen trädgård, inte ens en balkong.

Men på stentrappan ut mot gatan, där gjorde jag mig ett litet rede.

En egen liten trädgård .., en enkel variant bestående av pelargonior, lavendel och andra kryddväxter.

Allt utom en jättepelargonia, fick vara kvar och för mig blev dom där blommorna till en sån ofattbar glädje!


Så här kom den att se ut, dansbanan.

Mot husväggen planterades även stockrosor, under livlig protest från husägaren.

"Ja, men Elisabet, hur skulle det se ut om alla hyresgäster började anlägga rabatter mot gatan ..!" sade han upprört.

Ja, h u r skulle det se ut?

Förmodligen helt underbart.

Den där drömmen om en egen liten plätt att glädja sig åt .., den finns hos många.

Nu är min lilla stentrappeplätt utbytt mot en annan plätt, i landet Halland, men glädjen är densamma.

Här är en som har skrivit om just detta .., om vad en egen - en aldrig så liten trädgård - kan betyda .., och hon har skrivit om det på ett sätt ., ja, så där så man blir alldeles varm i hjärtat.

Onsdagsfönstret ...

"Ett fönster, utan glasruta, i en restaurang i Hanoi.

Fönstret fungerar som också som altare, därav frukten och rökelsepinnarna.

Hälsningar Guy."

(Ni följer väl med i hans resedagbok från Vietnam. Hur intressant som helst är det att läsa om en helt annorlunda tillvaro.)