"Kommer du ihåg honom .., ja, du vet .., han satt vid samma bord som oss ..?" säger pv.
Jo, jag kommer ihåg.
Han satt mitt emot mig; vi pratade en hel del med varandra.
Ungefär jämnåriga är vi.
Nu har mannen fått veta att tiden är utmätt, ja, det är den ju för oss alla, men för honom mer ändå.
Kanske ett halvår kvar att leva? hade läkaren sagt.
Ett halvår.
Sex månader.
Om det vore jag själv.
Vad skulle jag göra då?
Vad vore viktigt att hinna med?
Sånt kan man tänka på när videkissen är på väg att slå ut.
5 kommentarer:
Så tråkigt...
Men vilken underbar bild på videkissen!
Anita: det var den andra människan som fått det budet inom två dagar ..., man får sig en tankeställare.
Ja, visst är den ljuvlig!
Nu när jag inte har några föräldrar kvar i livet tänker jag mycket på döden, det gjorde jag nästan aldrig förut.
Bilden av videkissen är underbar, du har fått med det där att den ser ut som en liten len hukande kaninunge. Man vill bara dit med handen och smeka försiktigt.
Instämmer i allt det Christina säger, både om döden och videkissen.
Christina & Monica: sedan min pappa dog, då var jag 22 år och hade nyss fått mitt andra barn, har jag aldrig tagit livet för givet. Och sen blev mamma dement. Då tänker man att så kan det ju också bli.
Just därför är jag rätt noga med att ta vara på tiden.
Skicka en kommentar