Klockan 10.35 ...

Dammsuger grannens fru garagegolvet.

Henne make putsar båten.

Själv ligger jag och solar.

Gomorron-tv just nu ...

Där sitter Anders Lago, (s)-mannen från Södertälje som nu slutar med kommunalpolitik.

Mannen som läxade upp den amerikanska kongressen.

Jag undrar om inte han hade varit väl så lyckad som partiledare, som herr Mustaschmannen.

Finurligt ...

Nånting som jag tycker är så himla roligt, det är när någon har tänkt till.

Så där .., ett varv extra.



På anslagstavlan nere vid raden av postlådor, där finns ett expempel på just detta.

Villaföreningen söker ny ordförande .., och så dinglar ordförandeklubban där och lockar.

Dagens fönster...

... finns i ett litet, litet gult hus nedanför en kulle i landet Halland.

Ägaren till huset kallas "Ecke" och är en äldre herre som kommer från Ystad.

Var gång jag hör honom prata riktigt ystadmål .., blir jag varm i hjärtat.

I fönstret speglar sig ett annat gult hus - det som ligger på en kulle -.

Just idag ...

... för trettiofem år sedan, blev jag tvåbarnsmamma.

Den lilla tösen - som inte var så liten -, kom till världen på KS i Stockholm och efter några dagar på BB hämtades vi hem av pappan och hon som hade blivit storasyster.

"Ska hon va hos oss leeenge ...?" frågade fyraåringen aningen .., tveksamt.

Lilltösen fick namnet Anna och så småningom blev även hon storasyster, till en lillebror.

Precis som sina syskon är hon förstås världens finaste.

Och när jag, för några år sedan tog den här bilden, hade Anna leriga stövlar och ridbyxor nertill.

En typisk hästttjej, är hon.

Här kommer ett jättegrattis från oss i landet Halland!!

Hurra, hurra, hurra, hurra!


Så här såg hon ut för 32 år sedan.
En liten knubbig 3-åring med lugg som hon klippt själv.

Ps. Och här kommer en vals .., inte till Mona, men till Anna ..., här är den!


I min mobil-telefonbok står Anna som "Anna-lill-anngerd".
Bilden här ovanför visar just lill-ann-gerd.
Födelsedagsbarnets mormor, som för övrigt var Oxe.

Och denna sjöng Annas morfar ofta ... Ds.

På tåget ..

Mitt emot mig - det är på uppresan - sitter en äldre kvinna.

Hon har rött hår och på det lilla bordet mellan oss, ligger hennes solhatt.

Jag frågar om hon har varit i varmare länder, eller är på väg ..?

Nej, inte alls.

Hon ska hem, till Finland.

Till Åbo.

"Ja, du vet, Åbo är Europas kulturhuvudstad i år ...?" säger hon.

Nej, det visste jag inte.

Nå, själv kommer kvinnan från Savonlinna.

S a v o n l i n n a.

Det låter som en roman.

"Jo, jag är från Savonlinna längst i öster ..., du kanske har hört talas om operafestivalen där?" frågar hon.

Och vi pratar lite om Finland och Sverige och hemlängtan och vad som egentligen är hemma.

I sextio år har hon bott i Sverige.

"Om jag känner mig som svenska .., ja, jag vet inte längre ..?", säger hon.

Sen tittar vi mest ut genom kupéfönstret.

Bara ibland möts våra blickar som hastigast.

Falkenberg - Göteborg t o r.

Och ja, jag blev faktiskt rent ut sagt "jävligt trött" på dig du gamle man som satt på andra sidan mittgången i tåget och som konstant luftade ditt missnöje över precis allting, från starten i Göteborg tills ni klev av i Varberg.

Allt hann du med.

Att dörren till den andra kupén smällde hårt var gång någon passerade .., att det var otäckt varmt i vagnen och att alla politiker och alla inom SJ var och är totalt okompetenta, att socialdemokraterna raserat vårt land under trettio års styre och att allt elever nu för tiden tänker på är att skynda sig hem och sitta och glo på facebook (det kan jag i och för sig tro är sant ..) och att ungdomar numera saknar allt vad hyfs heter och att innebandyungdomar i Varberg "pissar i bastun" och att din dotter motade ut en känd skånsk sångare från en kyrka när den kände sångraren varit upprörd över en taxiresa, ja, det tyckte du var väldigt bra gjort .., och sen beklagade du dig över din synskada och över vårt lands samlade ingenjörskår .., och att du numera alltid får gå på helspänn och du bad din fru eller ledsagarinna att än en gång säga till tågvärden om dörren som smällde så hemskt och när den vänlige tågvärden förklarade att detta beror på att passagerarna bara släpper dörren rakt av .., så sa du ironiskt att ..."ja, ja ..., alltid är det någon annans fel".

Din fru sade under den femtio minuter korta eller långa resan inte ett knyst, utan satt djupt försjunken i en bok.

Jag tänkte att hade jag varit i hennes kläder, hade jag rest mig upp och gått därifrån.

Jo, det ska du veta, att dig blev jag jäkligt less på.


Brunnsparken Göteborg.
Jag sitter på en bänk och skriver vykort .., bakom min rygg slåss duvor om brödbitar .., en ung flicka äter en glass .., från gatan mitt emot hörs spårvagnsskrammel.

Och jag hade tänkt säga att "hördu, herr viktigpetter, I couldn´t care less" om smällandet i dörren, för några timmar tidigare, så där vid ettiden, besöker jag min före detta svåger som ligger på Östra Sjukhuset, nyligen opererad och med slangar hit och dit och påse på magen och väldigt bräcklig, och i sängen intill ligger Kjell, 76 år, - han har tillbringat sex månader i den salen och har insjunkna kinder men är så innerligt glad åt att i morgon, äntligen .., få lämna sjukhuset -.

Utanför salsfönstret flaxar fiskmåsar.

Och på svågerns sängbord tronar en burk med Knorr Köttsoppa.

Oöppnad.

"Det är vad jag har längtat efter .., du kan inte a n a så jag har längtat efter köttsoppa!" säger han - svagt leende -.

Efter sjukhusbesöket tar jag buss nr 514 till Centralstationen och jag tittar på det som en gång var gamla posten och där jag sommaren 1973 brukade posta vykort hem till mamma och pappa .., och ibland, när jag väntade på spårvagnen, satt jag på posttrappan och åt glass.

Då var jag sjutton år och sommarjobbade i en Konsumbutik på Hisingen .., och den nu nyopererade svågern, var en charmig liten kille på nio år.

Nu är allt annorlunda.

Och dagen till ära bjuder Göteborg på subtropisk värme och när klockan är 16.12 - pip -, tar jag tåget till Falkenberg.

Och nu är jag hemma.

Hej å hå!

Nu tar jag tåget till Göteborg!

Här ska äventyras.

Från gårdagens GP ...

Ibland .., har jag en känsla av att somliga människor tycker sig vara "förmer" än andra.

Ibland ..., får man det bekräftat.

Alltså önskar jag att den här stilfulla damen faller pladask för en asfaltläggare från Borås!


Och rak ska hon vara!
Absolut.


Och då tänker jag så här .. hur kom han fram till just 53 år ...?

Ett måndagsfönster från Frankrike ...

"Det här blå fönstret har jag fotograferat i en väldigt vacker by nära oss som heter La Cadière d'Azur.

Inte vet jag om färgen på fönsterluckorna är just azurblå men kanske nästan?

I den här fina lilla byn bor min svärsons mamma så vi har varit på besök hos franska familjen och ätit lång och god familjelunch i huset med en oändligt utsikt över vindalar och blåa berg!

Monet."

Mästarnas mästare ...

Vilket underbart program!

Vilka underbara människor!

Tack SVT!

Söndag

Ja, Härs & Tvärs och Monet med make .., det är samma bjudfika jämt och ständigt.

Och jag ringer till stan och frågar om Gösta och Sonja inte vill komma och ta lite fika med oss och tänk, att det vill dom!

Så jag bakar skyndsamt en sockerkaka och är tacksam för att det finns kvar färska jordgubbar från igår och i frysen ligger hallon och blåbär och så får det bli vispad grädde eller Siaglass till detta och efter någon timmes tid kommer dom här rara människorna som betyder så mycket för mig.



Underbare Gösta, morbror till PV.
Gösta, som har varit en driftig man under hela sitt liv.
Och hustrun Sonja .,. f.d. distriktssköterska, varm och go.

Länge sitter vi under parasollet och pratar om ingenting.
Och allting.

Efteråt ägnar sig pv åt grävande vid rabatten och själv räfsar jag det sista nere i slänten.

Då kommer två män promenerande längs vägen och i deras släptåg två kvinnor och en liten flicka. Det visar sig vara grannen (och nyblivna tvillingpappan ...) Henriks pappa och mamma, och så släktingar till dessa.

Och tösen, som kanske är sju år, har alltså fått två kusiner på en endaste gång!

Så blir det prat-prat igen.
Mest om räfsandet och om hur vackert det är nere vid havet och och om dom nyplanterade blommorna i slänten .., ("Rosenbräck, säger du ..., så vackra dom är .., såna kanske man skulle ...?"säger en av kvinnorna och tar några steg upp mot slänten för att ta sig en titt ...) och det blir prat om direktör Johanssons bygge en bit bort.

Ingen begriper hur någon enda människa kan ha fått tillstånd till ett sånt schabrak?

"Får man frågar var du kommer ifrån ...?" säger plötsligt mannen som inte är Henriks pappa.

"Ja, var är du själv ifrån ...? Sundsvall ...?" frågar jag.

"Du, vi är nog uppvuxna inte så långt ifrån varandra ...", säger mannen plirigt leende och så brer han på med värsta Burträskmålet .., åååå, så jag skrattar .., han låter nästan min pappa (när han levde, alltså) och jag berättar om Malå, ja, att det är där jag har vuxit upp och det visar sig att vi har gemensamma bekanta, jodå, han känner visst till Mauritz Brännström, .., ("ja, han vann ju Vasaloppet en gång och hade väl sportaffär i Malå ..?" säger mannen) och jag får veta att mannen och hans hustru har bott i Halland i mer än tjugo år.

"Jaha, Malåträsk!" säger mannens fru, som - i sin tur - visar sig komma från Boden i Norrbotten och för övrigt är syster med expediten på Trädgårdskompaniet, ja, där jag igår köpte så många blommor.., och den kvinnan var så rar och berättade att hon kom norrifrån och att detta var hennes andra dag i butiken och att det kändes nervöst och om den känslan hade vi minsann många gemensamma tankar.

Sånt pratar vi om.

Och jag tänker att sakta, men säkert, knyts människor samman.

Man börjar helt enkelt förstå sammanhangen.

Efteråt, när Burträskmannen (som bor i Getinge med sin norrbottniska hustru) har utlovat ett besök på Hemköp ("hörrudu, då kan vi komma och hälsa på dig där alltså, så roligt!" säger han) ..,. är jag alldeles inutivarm av glädje.

Just så.

Söndag i ett gult hus i landet Halland ..

"Hej på dig sigge .. hur har du det idag ..? Har du fångat någon liten mus i natt?" säger pv.

sigge nilsson är inte den som vill bli gosad med alltför länge .., men en kort stund går bra.

Sen vill han hoppa ner och inspektera matskålen.


Bilden är tagen uppifrån ...

Till min stora glädje och pv:s förtvivlan, växer humlen så det knakar.

"Jag tror ta mig ... att den växer 1 dm om dagen, om inte mera!" utbrister pv vid frukosten.

Och ser man på .., i brist på spaljé ..., söker (hemsöker, skulle nog någon säga ..) humlen sig in i huset.



Det var här, i slänten ner mot vägen, som jag räfsade ihop säkertligen tjugo säckar med löv från bok, björk, ek och säkert något annat också.

Någon räfsa hade inte besökt det området de senaste tjugo åren .., den saken är säker.

Och ni förstår att då hände något ., det formligen exploderade fram horder av vitsippor som nu plötsligt kommit i dagen och så räfsade jag vidare .., och "hyggesrensade", så där som pappa gjorde .., tog bort sly och taggiga buskar och upptäckte att .., å, här ser man ju något som liknar klipphällar, nästan.

Så jag spontanköpte några Rosenbräck och ännu flera Rosenbräck och Aubretian, ja, det vet ni ju redan .. (sedan tidigare, - pv hade en gång planer på blommor just där - finns även kärleks,- och nunneört) och nu ska jag plocka några lagom stora eller små stenar och fästa jorden med .., det är nästan bara lucker sandjord i slänten och säkerligen är det som pv tror, att detta en gång var havsbotten.

Och ååå, vad jag tycker att det blir fint!

Skipås, skeppare, skapa ...

"Ja, jag är uppvuxen i Boden, men jag bor i Skipås ..", säger kvinnan framför mig.

Skipås ligger bara någon kilometer från det gula huset på kullen och det som förvånar mig är hur hon uttalar själva ordet .., hon säger inte "Schipås" som dom flesta andra, utan uttalar det som när man säger att man ska "skippa" nånting.

Skipås.

Då blir jag osäker på om jag själv säger fel?

Om detta pratar vi, pv och jag själv.

Och vi konstaterar att det måtte vara oehört krångligt för en invandrare att lära sig skillnaden mellan alla sk-orden.

Ja, men tänk själv bara.

Det heter skeppare - men skuta.

Och mera .,. skinn, Skanör, skona, skicka, sked, skena, skåne, skunk, Skellefteå, skaft.

Varför heter det "skipa rättvisa", men "nej, jag skippar det".

Eller skela och skelett?

(Förmodligen blir det sche-ljud när det dubbeltecknas efteråt ... skillnad, Skellefteå ..? Så är det nog? Ja, ni hör att jag tänkpratar för mig själv.)

Sånt kan man fundera på en solig söndag i maj.

Söndagsfönstret ...

... finns i London, i stadsdelen Kensington.

Där satt George, den vänlige mannen som klär om möbler.



Och generöst lät mig ta en bild av orderboken.

Man skulle kunna tro att jag själv vore anställd som kontorist på firman, för såna där överstrykningspennor - särskilt rosa och lila - är vad jag tycker om.

Det är helt enkelt my cup of tea.

Jag kan icke räkna dem alla ..., läkarna, alltså.

Bilden från DN:s artikel.


I ett mail får jag frågan om jag inte har läst gårdagens DN, ja, den där artikeln som handlade om läkarbristen hemma i Malå?

Jo, jag läste den, men efter elva timmar i affären var jag totalt färdig när jag kom hem och jag formligen stöööp på soffan Ektorp.

Artikeln, den glömde jag bort.

Så länge jag kan minnas har Malå (och naturligtvis även andra inlandskommuner) haft läkarbrist, så egentligen var reportaget inget jag reagerade nämvärt över .., tvärtom, jag förstod inte varför den kom just nu, ja, skulle detta vara en överraskning?

En nyhet?

När jag var i sex, sjuårsåldern fanns på Malå sjukstuga Dr Rahmqvist.

Honom minns jag.

Sen är det en lång radda av läkare .., dr Pöpke som kändes som 2 meter lång och hade träskor med ljusbrunt skinn .., (för den som är ny besökare här, kan jag berätta att mamma arbetade på sjukstugan i Malå, ja, bodde där nästan och jag sov ofta över när hon var jour) där var Torsten Nilsson - egentligen kirurg - och som en gång hade sagt till mamma att hon "hade vackra ben" (och det fick vi minsann höra flera gånger ..., av henne) och så kom Ulla Wagne och säkert andra mellan henne och Torsten, men sen .., brakade det loss!

Per Hajslund eller Henrik Rasmussen var de första danska läkarna som jag kan minnas och dom borde ha arbetat i Malå på 80-talet och sen kom fyra jylländska unga herrar .., det var Tomas, Torben, Tönnes och Jörgen som löste av varandra och ibland arbetade samtidigt.

Trevliga unga män som genom att arbeta i Malå några veckor - ibland månader - tjänade stora pengar, för ingen ska ju tro att stafettläkare av helt ideella skäl väljer att arbeta hundratals mil hemifrån bara för att det är så himla roligt.

Det här var unga läkare som - sittande vid vårt köksbord - vittnade om skräcken att vara jour .., fasan att själv ha ansvaret för svårt sjuka patienter och med närmaste större sjukhus och kollega tio eller tretton mil bort, i Lycksele eller Skellefteå.

En öronläkare i Ystad som tidigare arbetat i Västerbotten, vittnade om hur tåliga människor är på såna här ställen där det är och har varit ont om läkare.

Och när jag själv flyttade till Skåne och upplevde ramaskriet när Trelleborgs BB skulle läggas ner och kvinnor skulle tvingas åka tre ynka mil till Ystad, eller fyra, fem till Malmö BB, ja, då tänkte jag att här lever vi i samma land, men i helt olika världar.

Från Malå till Skellefteå är det tretton mil, till Lycksele nio och till universitetssjukhuset i Umeå tjugotvå.

Enkel väg.

Många är de som i sträng västerbottnisk kyla har fött sina barn i en taxi mellan Malå och Skellefteå eller Lycksele.

Och att bo i en inlandskommun och drabbas av hjärtinfarkt, ja, det fordrar goda nerver.

Helst bör man nog vara fatalist och tro att ens dagar är noggrant räknade.

Har man tur .., finns en läkare på plats, annars är det nog bara att knäppa händerna till bön och hoppas på det bästa.

Åååå, vilka ljuvliga bilder på barn!

Säger jag bara.

Halleluja!!!!

Här står dom ... nitton stycken ...

Först eldade vi upp x antal omgångar med höet, det som rådjuren ratade.

Sen körde pv ett 30-tal säckar till tippen.

Och ikväll - tro det eller ej - har jag fyllt ytterligare nitton säckar med det som återstod och nu är det klart!

Aldrig, aldrig, aldrig mera kommer en ensillagebal att finnas på vår tomt.



Medan jag fyllde säck efter säck, ägnade sig pv åt att rensa slänten från nässlor.
(Ja, han har även satt potatis ..).

I timmar har han hållit på.

Ett gammalt hönsnät uppenbarade sig under jordlagret, ja, just ja, där har nämligen en gång funnits ett hönshus på andra tomten.

För övrigt består jorden mest av sand.

"Här har säkerligen varit havsbotten för en evighet sedan ...", säger pv.



Andra fynd .., en gammal kaffeburk.

Vi är nog många som minns pyset när man öppnade dom här burkarna.

Och doften.


Sen ...., ser det ut så här.

En trött och utslagen herr pensionatsvärd på altanen.

Själv ska jag duscha.

Helg ...

Ja, jag orkar inte fantisera ihop någon rubrik som ska verka lockande.

Helg är vad det är.

Och jag planterar och planterar.

Vid slänten mot öster, mot gärdesgården, ställer jag den gamla och väldigt skruttiga trädgårdssoffan (jag undrar om inte Ann-Britt och Gustav, våra f.d. grannar i Malå, hade en just sån ..?) och dom där stora, stora stubbarna som väntar på att klyvas, får bli någon slags bord (jag rullar dem på gräsmattan och tänker att så här är det nog när det tävlas i Mästarnas Mästare ..) och så ställer jag krukorna/korgen ovanpå.

Nu fattas bara tomtar i rabatten, tänker jag leende för mig själv.

Men det är ändå ganska fint .., även om det är enkelt ., och tänk, att sitta där och titta på lakanen som fladdrar i vinden!



Vänder jag blicken åt andra hållet, är detta vad jag ser.

Vad ni inte ser .., är en stor kase med ris, nästan som en majbrasa .., ni ser inte heller en trädgårdsslang, en skottkärra, två spadar .., några tomma plastkrukor som ska plockas upp .., och lite annat.

Som med allt annat här i världen, väljer man vad som ska visas.
Det är väl så det går till när lägenheter stajlas inför annonsen i DN.


Ett plommonträd (Viktoria) har planterats idag.
Nu hoppas vi på pl.marm.-13, kanske?
Om man har tre år kvar till sextio, gäller det att plantera sådant som man har en chans att se växa upp och bära frukt ,-)

Ajdå .., här kom den vingliga komposten med och sågbocken .., och lite av höet.

Å andra sidan får ni ju se lille sigge nilsson, som för tio minuter tvingades svälja en Droncit avmaskningstablett.

Är det inte det ena, så är det det andra.

Tänker han nog.

Lördagsfönster nr 2 ...

Anna är i Skåne och kör längs Regementsgatan.

Där ser hon f.d. ovanpågrannen Eriks händer .., han sitter som vanligt och bryner sin lekamen, precis som han gjorde när jag bodde där.

Och röker gör han också.

Då var lägenheten under, den med nerdragen rullgardin, min.

Den har även varit Annas och Annas mormors.