Lika bra att erkänna ...

Det är en plåga att se kungen intervjuas i tv:s nyheter.

Åååå, så han våndas!

Och jag tänker att det kan inte vara lätt att vara offentlig person, bäst det är kan man - om inte bli kung - så kan man bli gift med en kung, och man kan bli statsminister eller vanlig riksdagsman och vips, uppenbaras alla ens synder.

Gamla bekanta och skolkamrater från förr letar i minnets arkiv och kontakter omgående Expressen eller Aftonbladet och vittnar om vilken eländig moral man har haft.

Och gamla pojk, - eller flickvänner vädrar morgonluft och erbjuds och tackar glatt ja till miljonbelopp för bilder från ett passionerat kärleksliv i ens ungdom.
Ja, naturligtvis inte i min, men in andras.

Och tänk om en mig närstående herre någon gång blir statsministerkandidat, ja, vad vet man!

Vad kommer då löpsedlarna att handla om?

Så ikväll, just när kungen har berättat hur det var, frågar jag honom.

"Nå, min käre herr pensionatsvärd, har du någonsin besökt en strippklubb?"

Den närstående funderar en stund.
(aj, aj .., det är oroväckande).

"Ja, så är det faktiskt.I min ungdom besökte jag Kiviks Marknad och där uppträdde en kvinna på en motorcykel och bäst det var slet någon av henne kläderna och där stod hon i bara Eva-dräkten!"

Den närstående tycks inte alltför bedrövad vid tanken på den lättklädda damen.

Sen kommer han ihåg ytterligare en episod.

"Hmmm .. , ja, vi var i dåvarande Tjeckoslovakien och råkade (obs. "råkade") komma på en varité med damer som uppenbarligen tyckte att det var väldigt varmt inomhus och därför tog av sig precis allting. Det var då min reskamrat kom med repliken att .., detta måste vara en (check) tjeck utan täckning!" säger den närstående.

Aha, det var ju rent filurigt!

Ja, det var allt.

Något mer kan han inte komma på.

I alla fall inte för tillfället.

Ja, nu vet ni, i fall herr pv blir statsminister eller något sådant.

Ps. För övrigt tycker jag inte alls att det är så hemskt om någon går och tittar på "lättklädda damer", inte ens om kungen gör det. Tiotusentals svenska kvinnor har gladeligen betalat för att få se muskulösa herrar (typ Chippendales) visa upp behagen och även om jag själv inte för fem öre skulle lockas av detta, så anser jag inte att dessa kvinnor är sämre än andra.
Däremot tycker jag att det är alldeles på tok om kungen inte talar sanning när det gäller detta som han påstås ha varit med om. Han lät lite ..., svävande på målet ,-)
Och då ..., blir det ju genast så oerhört mycket mera pinsamt. Ds.

Ikväll .....

.... har jag kört lite moppe runt här omkring.

Ner till havet och tillbaka och till kustvägen och ner till havet igen.

Snirklat lite.

Testat att vända och kollat lyset och lite annat.

Gasade på uppför backen.

Looooog.

Hjälmen i handen.

Nyckeln i den andra.

L y c k a.

Ett långsamt farväl ...

Så här ser han ut, mannen som ikväll seglade iväg med den gamla trotjänaren.

Ni vet, Volvon från 1984.

"Du borde ju rent av få en kram, som tack ...!" sa jag till köparen när vi stod i hallen - det var pv, mannen och jag själv -.

Och det ska jag säga er, att det var en kram som hette duga!!

Han kom emot mig med glitterögon och tog några rejäla grepp om sidfläsket och en puss på kinden fick jag också, men allt var väldigt oskyldigt, nej, inte alls som han, herr Fransosen.

Och jag tänkte att hoppsan .., det här är en man som tycker om kvinnor av alla de sorter!



Och nu har bilen och den kramglade mannen givit sig av.

Stackars pv kastade sig över vedklyven i ett försök att inte bryta ihop
visa sin bedrövelse.

Över bilen, alltså.

Kanske går det över?

En sorgens kväll ...

Ikväll är det farväldags för pv:s gamle trotjänare, den röda Volvon utan innertak.

Ja, innertak finns kanske, men det är gul frigolit utan klädsel.

I snart två års tid har bilen stått nere vid vägen, på lilla "lägdan" och nu är den på gränsen till vacker .., ja, det är närapå som en installation - själva bilen och alla nässlorna som är så vackra -!

Bilen ska hädanefter tillhöra "Erik".


När jag kommer hem från Gullbrandstorp där jag hämtat pv:s cykel (han moppar ju), kommer pElle och sigge nilsson och möter mig.

Och när sigge blir riktigt glad och till sig .., då lägger han sig på marken och kråååmar sig och har sig.

Visa tungan kan han göra också!

I en låda fylld med papper ...

... hittar jag ett realexamensfoto från början av 60-talet.

Min syster - hon som emigrerade till Australien -, är med på bilden.

Och leende inser jag .., att det finns fler i familjen Nilsson som inte vill gå i Samlad Tropp.

Här och nu igen ....

Nya moppen Hooper och jag har testat och kört ner till stranden.

Det gick bra.

Husets herre fick äran att köra hem den från Gullbrandstorp.

"Det tog elva minuter från Hemköp och hem till pensionatet ...", sa han.

Och så muttrade han lite om att den lät lite väl mycket och så.

Ja, ja ..., det är smällar man får ta.



Bakom det som en gång var tänkt att bli ett hönshus, upptäcker jag ett emaljerat fat.

Det var där jag även upptäckte herr eller fru Orm.

Vid komposten träffade pv på tre kopparödlor, modell aningen längre.

Husets Lilla Tiger ...

Och finns där nånting så härligt, som att få ligga och gosa i sanden!

Här och nu ...

Ledig dag.

Solsken och värme.

I älsklingskoppen Zoegaskaffe.



Och helgens tidningar i en stor hög framför mig.

Jag läser om Norge ., om Geiranger med fjorden och klippan och jag tänker på alla barndomssomrar då man satt i pv:ns baksäte (så småningom blev det en Amazon) och pappa (denna norgefantast!) som körde och mamma på passgerarsätet och det var tält och primuskök och hopfällbart campingbord .., och när vi satt på någon enkel rastplats, vinkade man till alla bilar som hade AC i början av registreringsnumret.

När jag tittar på tidningsbilden blir jag nästan kräksjuk.

Inte för tio miljoner kronor skulle någon få mig att gå ut på den avsatsen.

Läser om Hurtigrutten.

Och där är två uppslag med dödsannonser.

En mamma som heter Agneta - eller hette - skriver: "glöm inte att jag alltid älskat er".

I dödsannonser förr i tiden fanns mest kors .. nu vimlar det av olika tecken!

Det är gullvivor, vitsippor. rosor och liljekonvaljer .., där är småfåglar, nottecken, ett dragspel, en fotboll, en segelbåt, en delfin, där är solnedgångar och ordenstecken och en målarpalett.

Så många levnadsöden som ryms mellan sidan 21 och 23!

På sidan 25 säljs vinylskivor och korthåriga taxvalpar.



Ler åt tecknade miniserien.
Ja, just så var det.
Och där fanns bara en enda tv-kanal.



Tar mig an korsordet.

Det är så enkelt att jag för ett ögonblick tror att det är ämnat för barn.



Läser underbart reportage om italienska invandrare som lyckats i vårt land!

Blir upprymd.



Vilka driftiga människor det finns; fyllda med en till synes aldrig sinande energi!

Eller jävlar-anamma.


Anna Maria Corazza Bildt berättar om första mötet med Carl.



Jag går in och hämtar saft.
Tittar på kylskåpsmagneten som alltid får mig att le.


Sen ut igen.
Till grönska och rödhakesång.

Och göken.
Västergök är bästergök.

Plötsligt ..., på väg ut ...

... råkar jag slänga en blick på tavlan som hänger i lillhallen.

I mörkret.

En tavla som jag har inhandlat i en antikaffär någonstans i Skåne och priset låg kanske kring trehundra kronor?

En etsning.



Tänk, så jag tycker om den!

Och titta hur fint konstnären har fångat flickans blick!

Titeln är "Uppkopplad" och signaturen i det nedre högra hörnet är Gert Aspelin - 75.

Och nu har tavlan fått flytta in i ljuset.

// En stund efter att jag påbörjat med det här inlägget, googlar jag på herr Aspelin.
Jodå, han finns verkligen! Och jag undrar om det är okej att jag lägger in en bild på hans ateljé?
Jo, det går det med.



Och här finns länk till hans hemsida.

Ledig dag ...

Då känns det så här.

L j u v l i g t.



Och det eviga regnandet har upphört - om än tillfälligt -, här finns drivor av tidningsläsning att ägna sig åt (DN, GP .., jag hann inte med någon av dem i helgen!) och kanske kommer mopeden hem till det gula huset i eftermiddag och det känns på det hela taget underbart att inte ha något inplanerat.

Just så.

Lediga-dags-fönstret ...

... kommer seglande genom rymden från Västmanland!

Och vid det fönstret har man suttit och ätit såväl frukost som middag.

Samt vunnit en spelomgång (ja, just det, där fick man inte det också).

Fönsterfångerska var självaste stickmadamen.

"Over the hill ...."

"Men mamma, ta det som en utmaning!" sa sonen när vi satt i bilen, ja, det var på hemväg från Dalarna i vintras.

Jag hade berättat om min rädsla för att göra fel på jobbet .., om hur torr jag var i munnen var gång jag körde till affären .., om skräcken för att irritera arbetskamraterna, allt sånt.

Vid femtiosju års ålder var en utmaning ..., det jag minst av allt ville ha!

Allt det tänker jag på idag, när jag står i kassan och har jättelång kö - och då menar jag verkligen att den är lååååång ! - och Hanna har drabbats av en strid ström näsblod och kan inte komma som andrakassörska och det är bara vi som arbetar och jag försöker hålla mig lugn och någon kund ropar puttrigt ... "hallå där! har ni ingen annan kassa öppen!" och ytterligare någon hojtar ..."men nu får du väl ropa på hjälp!" och jag säger att ..."men nu är det så att det är näsblod på gång hos Hanna och hur gärna hon än vill, så kan hon inte stå i kassan och hjälpa mig och så är det bara ..." och Haverdalsborna är tålmodiga och rara, men andra är måhända vana vid storstäder och högt tempo, det är förstås så det är.

Och mitt i det jag lägger in turboväxeln i kassan, säger en kvinna att hon ville skicka ett rek. till England.

Å, hjääälp.

"Ja, jag ska mer än gärna hjälpa dig med detta, men får jag bara först ta dom närmaste kunderna som inte har så många varor .., annars blir jag bara så stressad om det tar tid ...?" frågar jag och det går bra.

Kvinnan är så vänlig.

Och kön växer och växer.

Och v ä x e r.

Och jag tänker att kvinnan med brevet till England omöjligen kan få vänta längre, så jag klickar mig fram i menyn och skriver in adressen - "för många tecken" - kommer hela tiden upp i adressfältet, och det blir till att förkorta företagets namn (max 30 tecken) och till slut fungerar det.

Nästa kund är en äldre kvinna som vill kolla om där är någon vinst på hennes Lottokuponger och kupongerna har förvarats i hennes ficka och är omåttligt skrynkliga och går inte att läsa in i maskinen, nähäpp .., det blir till att knappa in alla siffrorna (kanske 20 siffror, minst) och likadant med nästa kupong ..., och då visar det sig att kunden har glömt att lämna sitt spelkort och så får vi börja om igen och då har jag nästan hjärtinfarkt, men bara nästan.

Och så småningom återvänder stackars Hanna och köerna löses upp.

Men tänk, att när jag vid halv sex åker hemåt, känner jag hur allt har förändrats.

Nu känner jag mig relativt trygg i mitt arbete igen.

Det som kallas yrkesstolthet har återvänt och ligger likt en liten ihopkurad hundvalp i hjärtat och har det bra.

Jo, det känns verkligen som att ha antagit den där utmaningen och att man har kommit - over the hill - som idrottsmannen sade, han som länge varit skadad och nu var frisk igen och beskrev känslan av att ha klarat av nånting som varit kämpigt.

Just så var det för mig.

Att man har tagit sig över kullens topp.

Ett tag var det bara hemskt.

Nu .., älskar jag jobbet igen!

(Ja, i alla fall älskar jag känslan att klara av det ,-)

Bästa morsdagspresenten ...

Fr.v. Maria (Lejon, storasyster), Anna (Oxe, mellanbarn) och Anders (Kräfta och lillebror).

Genom rymden kom två vänsterhänder .., den tredje lade jag till!

Bildtexten (till den vänstra) löd: "Två vänsterhänder till mamma på Mors Dag. Syrran och jag skrattar .., det är inte svårt att se vem som hänger i stallet ...!"

Se detta var bättre än alla presenter!!

Till mamma ...

Bolivia, någon gång på 80-talet.
Mamma - i toppluva och elegant dress -, delar ut medicin eller annat från jeepflaket.
Det var på ett sånt flak hon stod och vi (tolv personer) satt .., när hon vände sig om ..., vi var då på väg genom djungeln till Puntana där hon bodde och mimosan blommade och miljoner fjärilar flög upp från hästlortarna på det som skulle likna en väg .., och mamma stod längst fram på jeepflaket och höll i sig och så vände hon sig om och tittade leende på sin dotter som var jag och ropade ..."Eliza! Glöm aldrig den här stunden!"
Så lycklig var hon.
Och jag glömde den aldrig.


Hej Mamma!

Ja, jag vill bara gratulera dig på Mors Dag!

Nu brydde du ju dig sannerligen inte om vare sig Mors Dag eller födelsedagar, men ändå, jag vill bara skicka en hälsning till dig, var du nu än är.

Jag vill säga hur mycket jag saknar dig!

Inte så att jag sitter här och gråter dag ut och dag in, nej, men jag saknar dig ändå.

Jag saknar din härliga humor och livsglädje och att du var så totalt orädd.

Jag saknar din självdistans och all din goda mat.

Nej, jag saknar inte att du aldrig kunde sitta stilla annat än för att sticka (du hade kunnat bli kompis med Ulrika .., herremin vad ni skulle ha stickat och du som bara stickade samma sorts koftor i alla år, hade kanske kunnat få lite inspiration av henne och hennes stickvänner!) och jag saknar din svävande sopransång när du diskade (du vägrade diskmaskin!) och jag saknar dina lena händer och din mjuka kind.

Du var inte den där sorten som alltid överöste en med kramar och pussar och "ååå-vad-jag-älskar-dig-ord", men till barnbarnen fanns sånt i överflöd och du var enastående på att skriva brev till dem och skicka pussar på vykort och sånt.

Och jag minns när du låg på akuten i Ystad i ett litet undersökningsrum .., du hade fått ännu en stroke som skulle ta talet ifrån dig och jag lade en gul filt om dig och gav dig lite vatten att dricka och höll dig i handen och då tittade du på mig och sa ..."Eliza, vilken underbar dotter du är!"

Sen tog orden slut och kom aldrig tillbaka på riktigt.

Men vet du mamma, det räcker för mig.

Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Grattis på Mors Dag också, även om du inte bryr dig så mycket sånt, hälsar Eliza.

Söndagsfönstret ....

Från Hoi An i Vietnam kommer dagens fönster, med eldsprutande drake och allt!

Det var förstås Guy som tittat uppåt och kom ihåg att i landet Halland finns någon som samlar på fönster.

Tack och bock!

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag har madame Hedgren i Trelleborg bemärkelsedag!

Hade man nu bott aningen närmare, hade det blivit blommor och blader, men nu blir det så här.

Det var för övrigt den här tavlan (här ovanför) som Kerstin hade som favorit, ni vet, då det var bloggvernissage.

Stort grattis från oss i det gula huset!!

Hos grannen, han från Ystad.
Rhodendron i olika nyanser och prydliga rader i trädgårdslandet.

Idag jobb från halv nio till halv åtta och nu med en ny bekantskap, Hanna B.

Å, sickna rara töser som blir ens arbetskamrater!

Hanna är - precis som jag själv - yngst av tre syskon och ett rejält sladdbarn.
Mjuk och go och rar.

Massor med kunder och ont om tid att grädda bröd och fixa mejeriet, men det får bli som det blir.

Innan jag gick hem för dagen, gjorde jag i ordning allt bröd som ska gräddas i morgonbitti - det står nu i kylen -. Perfekt, då är man mer i kapp när ruschen kommer!

Trevliga kunder; en kvinna från Umeå .., en annan från Piteå och jag undrar hur många gånger per dag man får frågan var man kommer ifrån - egentligen -?

Nu är det fotboll på tv och mörkt och regnigt ute .., jag funderar på att göra tidig kväll .., i morgon är det arbete igen, nu från halv tio till halv sex ungefär. Därefter stundar ledig måndag!

Jag säger bara en sak: h a l l e l u j a!

På skivtallriken ...

En låt tillägnad Tankevågor ...

Och till mamma ...., tänk, så ofta du sjöng om detta !

Har ni sångstund där du befinner dig nu , tro ...?

Äventyr i natten ...

Igår låg jag på soffan Ektorp och läste den här krönikan, signerad Hanna Hellquist.

En krönika som - enligt mitt sätt att se det - var såväl tänkvärd som rolig.

Är man dessutom skapad på det viset att man ser det mesta i bilder, ja, då kan tillvaron bli alldeles omåttligt fantasifull och .., ja, man får liksom ännu en dimension av verkligheten!

Eller av dikten.

Precis så var det med Hannas krönika.

Allt det hon skriver om, ser jag som i filmsekvenser och jag skrattar så tårarna rinner!

På kvällen, när vi har gått i säng, berättar jag för pv om allt detta och jag har lika roligt då.

Det har inte han .., det förstår jag, för han hör bara bokstäverna, medan jag ser "filmen".

Därför är det kanske inte underligt att jag, vid tretiden, vaknar av mitt eget skratt!

Jo, då har jag drömt att ute på gården står ett tiotal män och där står också hon som i drömmen är min chef och hon räcker mig en tumstock, för nu minsann ska vi mäta männens "organ".

Och jag - som är lillasyster och van att lyda - tar tumstocken och börjar mäta.

Vid äppelträdet, nära komposten, står en man i 60-årsåldern.

Mannen har en beigefärgad jacka och ser ytterst alldaglig ut och till honom går min chef och så meddelar hon till honom att nu ska det mätas och ja, det går han med på.

Och plötsligt hör jag henne utbrista: "Det är otroligt, den är 1 meter och 7 cm lång!"

"Ja, det är aldrig någon som har trott mig ....", svarar mannen leende.

Det är då jag vaknar av mitt gapskratt.

Och tack, vill jag säga till Hanna Hellquist!

Det var helt och hållet dina rader som fick mig ut på ekivoka eskapader natten till idag!

Lördagsfönstret ...

.... kommer från Dalarna!

Koftstickerskan, tillika livsnjuterskan Ulrika, var det som var framme med fönsterhåven!