Å, hjälp vilken lycka!

Väl hemma igen.
Glad.
Sprallycklig.

Körde till jobbet vid åttatiden och var tämligen nervös innan.

Det är två år sedan jag senaste moppade på riktigt - det var på Samos i Grekland -, nu är det Halland och ganska mycket vind, men åååå, det går så bra, så bra!

Efter världens förmiddag (luggen var alldeles lockig av svett!!) tog jag på mig hjälmen och iväg.

Chefens fru Bodil följde med ut och beskådade underverket och jag tuuuuu-tuuuutade så där som Anders gjorde på den tiden jag ännu bodde hemma och han skulle till någon kompis.

Och så iväg!

Halvvägs hemma passerade jag kor och hästar och små lamm och till vänster, vid havet, hovrade ett jättestort gäng svarta fåglar (starar ...?), upp och ner och i slingor .., jag kände doften av nyslaget hö och av ren och skär dynga .., och jag ville bara gråta .., detta, att ta sig fram med moped (eller cykel eller mc) är för mig en frihetskänsla - närapå omöjlig att beskriva -!

Och medan jag passerar Steninge och vandrarhemmet där vi hade bloggträff, minns jag tydligt tiden på dejtingsidan. Där hade jag skrivit att jag drömmer om att köra moped genom Europa .., så där när jag är pensionär eller om jag vinner mycket pengar och kan ta ledigt.

Alla - säger alla - män som svarade, sa att "men du kan få åka med mig, jag har motorcykel!" och när jag sa att det inte var ett dugg intressant, jag ville ju köra själv, så avtog intresset snabbt.

Det var väl i det sammanhanget en man från Lund raskt tackade för sig.

"Du är alldeles för egensinnig!" sa han.

Jo, jo.

Nu blir det bil till Falkenberg och sjukhuset.

Brösten ska röntgas.

Ack ja.

Men lycklig är jag!

Skräcken ...

Micke i Ångermanland tipsar om något som han gärna skulle vilja se .., nämligen detta.

"Preikestolen" i Norge.

Jag kan inte tänka mig en större fasa än att parkera bilen här, gå ut mot stupet och titta ner.

Hade jag haft småbarn, hade jag v ä g r a t i sten, aldrig att dom finge gå ens i närheten av stupet, om än så med vuxna i sällskap .., och aldrig att jag släppte ut någon hund just här!

Usch, jag får rysningar bara jag tittar på bilden!

Men vackert är det.

Norge ä r verkligen bland det vackraste som finns!

Och hurra, hurra för Lilla B!

Ja, det är inte bara Karin/Mossfolk som fyller år idag .., det gör även madamen som har en sida som gör mig så glad .., den är så somrig och varm och där vimlar det av tomatplantor och annat härligt!

Grattis till dig också, Lilla B!

Idag fyller Karin år!!

Eller "Mossfolk".

Tänk, så länge man har varit på hennes sida och läst om hästar och hundar (Lurvig) och nu två katter och om mannen som blev sambo och om förlovning och om härliga mor, - eller farföräldrar och en lika härlig mamma och pappa, för att nu inte tala om lille,- eller storebror som bor i Danmark!

Och inte att förglömma sambons dotter, som man snart tycker sig känna.

Hon som är så vacker.

Men idag är det minsann bara Karins dag.

Stooooort grattis från oss i det gula huset i landet Halland!

Dagens fönster ...

... kommer från madamen i södra Frankrike.

Just det.

Madame Monet.

Lika bra att erkänna ...

Det är en plåga att se kungen intervjuas i tv:s nyheter.

Åååå, så han våndas!

Och jag tänker att det kan inte vara lätt att vara offentlig person, bäst det är kan man - om inte bli kung - så kan man bli gift med en kung, och man kan bli statsminister eller vanlig riksdagsman och vips, uppenbaras alla ens synder.

Gamla bekanta och skolkamrater från förr letar i minnets arkiv och kontakter omgående Expressen eller Aftonbladet och vittnar om vilken eländig moral man har haft.

Och gamla pojk, - eller flickvänner vädrar morgonluft och erbjuds och tackar glatt ja till miljonbelopp för bilder från ett passionerat kärleksliv i ens ungdom.
Ja, naturligtvis inte i min, men in andras.

Och tänk om en mig närstående herre någon gång blir statsministerkandidat, ja, vad vet man!

Vad kommer då löpsedlarna att handla om?

Så ikväll, just när kungen har berättat hur det var, frågar jag honom.

"Nå, min käre herr pensionatsvärd, har du någonsin besökt en strippklubb?"

Den närstående funderar en stund.
(aj, aj .., det är oroväckande).

"Ja, så är det faktiskt.I min ungdom besökte jag Kiviks Marknad och där uppträdde en kvinna på en motorcykel och bäst det var slet någon av henne kläderna och där stod hon i bara Eva-dräkten!"

Den närstående tycks inte alltför bedrövad vid tanken på den lättklädda damen.

Sen kommer han ihåg ytterligare en episod.

"Hmmm .. , ja, vi var i dåvarande Tjeckoslovakien och råkade (obs. "råkade") komma på en varité med damer som uppenbarligen tyckte att det var väldigt varmt inomhus och därför tog av sig precis allting. Det var då min reskamrat kom med repliken att .., detta måste vara en (check) tjeck utan täckning!" säger den närstående.

Aha, det var ju rent filurigt!

Ja, det var allt.

Något mer kan han inte komma på.

I alla fall inte för tillfället.

Ja, nu vet ni, i fall herr pv blir statsminister eller något sådant.

Ps. För övrigt tycker jag inte alls att det är så hemskt om någon går och tittar på "lättklädda damer", inte ens om kungen gör det. Tiotusentals svenska kvinnor har gladeligen betalat för att få se muskulösa herrar (typ Chippendales) visa upp behagen och även om jag själv inte för fem öre skulle lockas av detta, så anser jag inte att dessa kvinnor är sämre än andra.
Däremot tycker jag att det är alldeles på tok om kungen inte talar sanning när det gäller detta som han påstås ha varit med om. Han lät lite ..., svävande på målet ,-)
Och då ..., blir det ju genast så oerhört mycket mera pinsamt. Ds.

Ikväll .....

.... har jag kört lite moppe runt här omkring.

Ner till havet och tillbaka och till kustvägen och ner till havet igen.

Snirklat lite.

Testat att vända och kollat lyset och lite annat.

Gasade på uppför backen.

Looooog.

Hjälmen i handen.

Nyckeln i den andra.

L y c k a.

Ett långsamt farväl ...

Så här ser han ut, mannen som ikväll seglade iväg med den gamla trotjänaren.

Ni vet, Volvon från 1984.

"Du borde ju rent av få en kram, som tack ...!" sa jag till köparen när vi stod i hallen - det var pv, mannen och jag själv -.

Och det ska jag säga er, att det var en kram som hette duga!!

Han kom emot mig med glitterögon och tog några rejäla grepp om sidfläsket och en puss på kinden fick jag också, men allt var väldigt oskyldigt, nej, inte alls som han, herr Fransosen.

Och jag tänkte att hoppsan .., det här är en man som tycker om kvinnor av alla de sorter!



Och nu har bilen och den kramglade mannen givit sig av.

Stackars pv kastade sig över vedklyven i ett försök att inte bryta ihop
visa sin bedrövelse.

Över bilen, alltså.

Kanske går det över?

En sorgens kväll ...

Ikväll är det farväldags för pv:s gamle trotjänare, den röda Volvon utan innertak.

Ja, innertak finns kanske, men det är gul frigolit utan klädsel.

I snart två års tid har bilen stått nere vid vägen, på lilla "lägdan" och nu är den på gränsen till vacker .., ja, det är närapå som en installation - själva bilen och alla nässlorna som är så vackra -!

Bilen ska hädanefter tillhöra "Erik".


När jag kommer hem från Gullbrandstorp där jag hämtat pv:s cykel (han moppar ju), kommer pElle och sigge nilsson och möter mig.

Och när sigge blir riktigt glad och till sig .., då lägger han sig på marken och kråååmar sig och har sig.

Visa tungan kan han göra också!

I en låda fylld med papper ...

... hittar jag ett realexamensfoto från början av 60-talet.

Min syster - hon som emigrerade till Australien -, är med på bilden.

Och leende inser jag .., att det finns fler i familjen Nilsson som inte vill gå i Samlad Tropp.

Här och nu igen ....

Nya moppen Hooper och jag har testat och kört ner till stranden.

Det gick bra.

Husets herre fick äran att köra hem den från Gullbrandstorp.

"Det tog elva minuter från Hemköp och hem till pensionatet ...", sa han.

Och så muttrade han lite om att den lät lite väl mycket och så.

Ja, ja ..., det är smällar man får ta.



Bakom det som en gång var tänkt att bli ett hönshus, upptäcker jag ett emaljerat fat.

Det var där jag även upptäckte herr eller fru Orm.

Vid komposten träffade pv på tre kopparödlor, modell aningen längre.

Husets Lilla Tiger ...

Och finns där nånting så härligt, som att få ligga och gosa i sanden!

Här och nu ...

Ledig dag.

Solsken och värme.

I älsklingskoppen Zoegaskaffe.



Och helgens tidningar i en stor hög framför mig.

Jag läser om Norge ., om Geiranger med fjorden och klippan och jag tänker på alla barndomssomrar då man satt i pv:ns baksäte (så småningom blev det en Amazon) och pappa (denna norgefantast!) som körde och mamma på passgerarsätet och det var tält och primuskök och hopfällbart campingbord .., och när vi satt på någon enkel rastplats, vinkade man till alla bilar som hade AC i början av registreringsnumret.

När jag tittar på tidningsbilden blir jag nästan kräksjuk.

Inte för tio miljoner kronor skulle någon få mig att gå ut på den avsatsen.

Läser om Hurtigrutten.

Och där är två uppslag med dödsannonser.

En mamma som heter Agneta - eller hette - skriver: "glöm inte att jag alltid älskat er".

I dödsannonser förr i tiden fanns mest kors .. nu vimlar det av olika tecken!

Det är gullvivor, vitsippor. rosor och liljekonvaljer .., där är småfåglar, nottecken, ett dragspel, en fotboll, en segelbåt, en delfin, där är solnedgångar och ordenstecken och en målarpalett.

Så många levnadsöden som ryms mellan sidan 21 och 23!

På sidan 25 säljs vinylskivor och korthåriga taxvalpar.



Ler åt tecknade miniserien.
Ja, just så var det.
Och där fanns bara en enda tv-kanal.



Tar mig an korsordet.

Det är så enkelt att jag för ett ögonblick tror att det är ämnat för barn.



Läser underbart reportage om italienska invandrare som lyckats i vårt land!

Blir upprymd.



Vilka driftiga människor det finns; fyllda med en till synes aldrig sinande energi!

Eller jävlar-anamma.


Anna Maria Corazza Bildt berättar om första mötet med Carl.



Jag går in och hämtar saft.
Tittar på kylskåpsmagneten som alltid får mig att le.


Sen ut igen.
Till grönska och rödhakesång.

Och göken.
Västergök är bästergök.

Plötsligt ..., på väg ut ...

... råkar jag slänga en blick på tavlan som hänger i lillhallen.

I mörkret.

En tavla som jag har inhandlat i en antikaffär någonstans i Skåne och priset låg kanske kring trehundra kronor?

En etsning.



Tänk, så jag tycker om den!

Och titta hur fint konstnären har fångat flickans blick!

Titeln är "Uppkopplad" och signaturen i det nedre högra hörnet är Gert Aspelin - 75.

Och nu har tavlan fått flytta in i ljuset.

// En stund efter att jag påbörjat med det här inlägget, googlar jag på herr Aspelin.
Jodå, han finns verkligen! Och jag undrar om det är okej att jag lägger in en bild på hans ateljé?
Jo, det går det med.



Och här finns länk till hans hemsida.

Ledig dag ...

Då känns det så här.

L j u v l i g t.



Och det eviga regnandet har upphört - om än tillfälligt -, här finns drivor av tidningsläsning att ägna sig åt (DN, GP .., jag hann inte med någon av dem i helgen!) och kanske kommer mopeden hem till det gula huset i eftermiddag och det känns på det hela taget underbart att inte ha något inplanerat.

Just så.

Lediga-dags-fönstret ...

... kommer seglande genom rymden från Västmanland!

Och vid det fönstret har man suttit och ätit såväl frukost som middag.

Samt vunnit en spelomgång (ja, just det, där fick man inte det också).

Fönsterfångerska var självaste stickmadamen.

"Over the hill ...."

"Men mamma, ta det som en utmaning!" sa sonen när vi satt i bilen, ja, det var på hemväg från Dalarna i vintras.

Jag hade berättat om min rädsla för att göra fel på jobbet .., om hur torr jag var i munnen var gång jag körde till affären .., om skräcken för att irritera arbetskamraterna, allt sånt.

Vid femtiosju års ålder var en utmaning ..., det jag minst av allt ville ha!

Allt det tänker jag på idag, när jag står i kassan och har jättelång kö - och då menar jag verkligen att den är lååååång ! - och Hanna har drabbats av en strid ström näsblod och kan inte komma som andrakassörska och det är bara vi som arbetar och jag försöker hålla mig lugn och någon kund ropar puttrigt ... "hallå där! har ni ingen annan kassa öppen!" och ytterligare någon hojtar ..."men nu får du väl ropa på hjälp!" och jag säger att ..."men nu är det så att det är näsblod på gång hos Hanna och hur gärna hon än vill, så kan hon inte stå i kassan och hjälpa mig och så är det bara ..." och Haverdalsborna är tålmodiga och rara, men andra är måhända vana vid storstäder och högt tempo, det är förstås så det är.

Och mitt i det jag lägger in turboväxeln i kassan, säger en kvinna att hon ville skicka ett rek. till England.

Å, hjääälp.

"Ja, jag ska mer än gärna hjälpa dig med detta, men får jag bara först ta dom närmaste kunderna som inte har så många varor .., annars blir jag bara så stressad om det tar tid ...?" frågar jag och det går bra.

Kvinnan är så vänlig.

Och kön växer och växer.

Och v ä x e r.

Och jag tänker att kvinnan med brevet till England omöjligen kan få vänta längre, så jag klickar mig fram i menyn och skriver in adressen - "för många tecken" - kommer hela tiden upp i adressfältet, och det blir till att förkorta företagets namn (max 30 tecken) och till slut fungerar det.

Nästa kund är en äldre kvinna som vill kolla om där är någon vinst på hennes Lottokuponger och kupongerna har förvarats i hennes ficka och är omåttligt skrynkliga och går inte att läsa in i maskinen, nähäpp .., det blir till att knappa in alla siffrorna (kanske 20 siffror, minst) och likadant med nästa kupong ..., och då visar det sig att kunden har glömt att lämna sitt spelkort och så får vi börja om igen och då har jag nästan hjärtinfarkt, men bara nästan.

Och så småningom återvänder stackars Hanna och köerna löses upp.

Men tänk, att när jag vid halv sex åker hemåt, känner jag hur allt har förändrats.

Nu känner jag mig relativt trygg i mitt arbete igen.

Det som kallas yrkesstolthet har återvänt och ligger likt en liten ihopkurad hundvalp i hjärtat och har det bra.

Jo, det känns verkligen som att ha antagit den där utmaningen och att man har kommit - over the hill - som idrottsmannen sade, han som länge varit skadad och nu var frisk igen och beskrev känslan av att ha klarat av nånting som varit kämpigt.

Just så var det för mig.

Att man har tagit sig över kullens topp.

Ett tag var det bara hemskt.

Nu .., älskar jag jobbet igen!

(Ja, i alla fall älskar jag känslan att klara av det ,-)

Bästa morsdagspresenten ...

Fr.v. Maria (Lejon, storasyster), Anna (Oxe, mellanbarn) och Anders (Kräfta och lillebror).

Genom rymden kom två vänsterhänder .., den tredje lade jag till!

Bildtexten (till den vänstra) löd: "Två vänsterhänder till mamma på Mors Dag. Syrran och jag skrattar .., det är inte svårt att se vem som hänger i stallet ...!"

Se detta var bättre än alla presenter!!

Till mamma ...

Bolivia, någon gång på 80-talet.
Mamma - i toppluva och elegant dress -, delar ut medicin eller annat från jeepflaket.
Det var på ett sånt flak hon stod och vi (tolv personer) satt .., när hon vände sig om ..., vi var då på väg genom djungeln till Puntana där hon bodde och mimosan blommade och miljoner fjärilar flög upp från hästlortarna på det som skulle likna en väg .., och mamma stod längst fram på jeepflaket och höll i sig och så vände hon sig om och tittade leende på sin dotter som var jag och ropade ..."Eliza! Glöm aldrig den här stunden!"
Så lycklig var hon.
Och jag glömde den aldrig.


Hej Mamma!

Ja, jag vill bara gratulera dig på Mors Dag!

Nu brydde du ju dig sannerligen inte om vare sig Mors Dag eller födelsedagar, men ändå, jag vill bara skicka en hälsning till dig, var du nu än är.

Jag vill säga hur mycket jag saknar dig!

Inte så att jag sitter här och gråter dag ut och dag in, nej, men jag saknar dig ändå.

Jag saknar din härliga humor och livsglädje och att du var så totalt orädd.

Jag saknar din självdistans och all din goda mat.

Nej, jag saknar inte att du aldrig kunde sitta stilla annat än för att sticka (du hade kunnat bli kompis med Ulrika .., herremin vad ni skulle ha stickat och du som bara stickade samma sorts koftor i alla år, hade kanske kunnat få lite inspiration av henne och hennes stickvänner!) och jag saknar din svävande sopransång när du diskade (du vägrade diskmaskin!) och jag saknar dina lena händer och din mjuka kind.

Du var inte den där sorten som alltid överöste en med kramar och pussar och "ååå-vad-jag-älskar-dig-ord", men till barnbarnen fanns sånt i överflöd och du var enastående på att skriva brev till dem och skicka pussar på vykort och sånt.

Och jag minns när du låg på akuten i Ystad i ett litet undersökningsrum .., du hade fått ännu en stroke som skulle ta talet ifrån dig och jag lade en gul filt om dig och gav dig lite vatten att dricka och höll dig i handen och då tittade du på mig och sa ..."Eliza, vilken underbar dotter du är!"

Sen tog orden slut och kom aldrig tillbaka på riktigt.

Men vet du mamma, det räcker för mig.

Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Grattis på Mors Dag också, även om du inte bryr dig så mycket sånt, hälsar Eliza.

Söndagsfönstret ....

Från Hoi An i Vietnam kommer dagens fönster, med eldsprutande drake och allt!

Det var förstås Guy som tittat uppåt och kom ihåg att i landet Halland finns någon som samlar på fönster.

Tack och bock!