Fossil på operahusets vägg i Köpenhamn.Jag stod bakom kassan i lilla Fridhems Livs i Ystad och bakom ryggen fanns min miniradio och nu skulle det bli nyheter.
Några äldre damer i kön.
Och just då får vi höra om flygplanet som har kört rakt in i ett av tornen i New York och efter en stund kommer nästa plan och den kvinnliga radioreportern låter förfärad och just då lämnar en av tanterna sina varor .., hon ställer helt sonika ner den röda kundkorgen på golvet och varorna får vara kvar och så börjar hon gråta och säger att "
nu blir det världskrig igen!" och kvinnan skyndar sig - så gott hon kan -, ut ur affären.
Hon vill komma hem.
Och ingenting förstår vi av vad som händer.
Och du ...?
Vad gjorde du?
Om du vill och har lust, får du gärna berätta.
Yvonne skrev:
Jag satt på jobbet o lyssnade på nyheterna....dan efter skulle jag o mina systrar flyga till mor och Arvid i Dikanäs.., stor säkerhetskontroll på Arlanda och jag hade en säkerhetsnål som gjorde att jag kollades extra.
Ulrika i England sa...
Jag var hemma i London med min bäbis. Satte på BBC:s 18-nyheter och kunde inte tro mina ögon. Hade så väldigt svårt att ta in det hemska som hade hänt.
Trodde att världen skulle gå under.
Efter många år med IRA-hot i London fick vi nu ett nytt hot.
Tyckte det var otäckt att resa in till centrala London i början. Efter några år, den 7:e juli 2005 blev ju sen även London attackerat.
Jenny Karlsson"Alla" verkar minnas vad vi gjorde just då för 10 år sedan... Alla utom jag då.
Jag minns mycket väl att vi hade bortamatch, och att vi diskuterade det som hänt på vägen till och förmodligen även på vägen hem från matchen.
Men, vad jag gjorde när jag fick höra de hemska nyheterna det kan jag faktiskt inte erinra mej...Marianne Bokblad
Jag minns också - satt i köket med en av mina kompositörer och planerade.
Hans son ringde på mobilen och sa att ett flygplan kört in i ett hus...
"Oj, så hemskt, men det var nog ett misstag..." klick klick.
Så fortsatte vi att planera...Dinah
Jag minns inte vad jag gjorde, och jag lider inte av det.
Jag tycker det är märkligt att stora dagstidningar har som förstasidesnyhet nånting som hände för 10 år sen. Men en tröst är det förstås att det inte kan ha hänt så mycket i världen
Anita Berglund
Jag råkade sätta på TV:n och såg en direktrapport om kraschen. Skakande.
Jag tror jag ringde Kenneth som var i älgjakt.
Blev sittande framför nyheterna resten av kvällen... Overkligt.
Hervor Johansson, Malå.
Jag minns - arbetade som vanligt och TVn stod på i väntrummet, gick förbi och sa "jaha, nu har dom gjort en ny film igen.
Sedan ringde Norran och ville veta min dotter Monas telefonnummer (arbetar i New York).
Tänkte inte mer på det! Kom hem och maken sa har du sett vad som hänt? Nej!
Han berättade och jag fick panik, var var Mona?
LindaLotta sa...
Jag låg hemma i feberfrossa och trodde att jag vaknatt till en film på teve.
Det tog en bra stund innan jag fattade att det var på riktigt.
Eftersom jag var ensam hemma så kändes det ännu mer overkligt i feberdimmorna.
PV sa ...Jag fick reda på det när jag var på ICA MAXI för att handla och passerade avdelningen med TV-apparater.
Om jag minns rätt så såg jag där hur det andra planet flög in, jag blev stående där länge och tittade, tillsammans med många andra.
En totalt overklig känsla som förstärktes när man sen kom hem och såg hur tornen rasade.
Min första tanke var att det hade något att göra med kuppen i Chile som ju också hade varit den 11 september.
Bert sa... Jag var på jobbet, när en medarbetare kom och berättade att ett flyplan hade kraschat in i WTC. Jag (och vi) trodde då att det var något litet sportplan som förirrat sig, och vi fäste inte något större intresse till händelsen förrän någon timme senare.
Då minns jag att allt arbete avstannade och någon konstaterar: "Det här innebär världskrig."
Riktigt så illa blev det ju inte, men vi lever ännu med konsekvenserna
Margareta Lundgren sa...
Jag kommer ihåg den dagen som en alldeles vanlig onsdag.
Jag är lärare så jag hade lektioner och efter dem skyndade vi oss för det var konferens.
När klockan gick mot 17 skulle jag åka hem. Då ringde min son på mobilen och berättade.
Det var tungt på hans arbetsplats: en av kamraterna hade varit där veckan innan.
Sen hem, se TV och morgonen efter läsa tidningar. Prata med eleverna om det som hänt.
2 elever var ilskna. De hade födelsedag dagen före och sa att nu var inte den dagen lika fin längre. Jag har just skickat ett grattis till dem via Facebook.
Tuvstarr sa...
Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.
Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.
Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten. Vi älskade staden, det var som om man kommit till en annan planet.
När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.
Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.
New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.
När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.
Steel City Anna sa...
Jag var på universitetet och dröjde mej kvar med mina kurskamrater i entren när någon berättade om tornen. Jag trodde att det inte kunde vara riktigt sant. Jag åkte hem och satte på TV:n. Jag kommer ihåg att Göran Persson sa att det kändes som en film, en dröm.
Ingen hade egentligen nåt vettigt att säga där i början. Jag ringde till min kompis Karin och vi tittade tysta på TV tillsammans. Då och då sa vi igen i luren, att det kan inte vara sant.
Jag minns att jag tittade på text-TV, tänk det gör man nästan aldrig nuförtiden, och såg hur dödssiffran tickade uppåt. Det var lättare att ta in den där neongröna texten än bilderna.
Elisabet säger: En av de allra mest magiska filmer jag har sett, heter Meantime in Grez och är gjord av filmaren Ylva Floreman från Skåne. Det är en kortfilm som handlar om när hon är i Grez och där hyr ett rum och så kommer en sms-signal från Sverige. Nånting förfärligt har hänt i USA. Och så går sms:en fram och åter, allt medan livet fortgår som vanligt på det lilla torget i Grez. Jag ä l s k a r den filmen! Den är så ömsint och så mänsklig. Om det är någon av er som vill låna den, så mejla mig bara, så skickar jag den gärna.
Mejladressen är: bisse151@gmail.com
Monet sa...
Jag var ensam hemma och satt och tittade på Oprah Winfrey då sändningarna bröts för nyhetsinslag. Jag var med från allra första början alltså och såg det andra planet köra in och sen när först det ena och sen det andra tornet rasade.
Det var helt overkligt, som på film. Jag ringde min man som inte fattade alls vad det handlade om. Inte på hela dagen förstod han vidden av detta eftersom han bara hörde på radio.
Min äldste son var hemma i förkylning och vi pratade med varande framför varsin tv och såg tillsammans när tornen störtade - som sagt fruktansvärt overkligt.
Detta var en av mitt livs värsta upplevelser, det kändes som jordens undergång och varje gång jag ser de här scenerna är det med samma känsla. Min bästa väninnas son bodde precis i närheten och oron för honom var ju också stor. Han och hans flickvän fick fly undan det stora dammolnet som kom men klarade sig.
Att det är tio år sen fattar man inte heller, det är scener som känns som igår!
Turtlan sa...Jag var ute på patientbesök i jobbet och satte på radion i bilen ganska precis kl 15.
Jag vet precis var jag var då och varje gång jag åker där vid just den lilla sjön så tänker jag på nyheten.
På nyheterna nämner de att ett litet(!) flygplan åkt in i ett av tornen.
Oj då, tänkte jag.
Såg lite bilden framför mig om ett litet plan som kört i ett av tornen.
Tänkte på när jag var där 1990 tillsammans med två vänner som var au pairs´i USA då.
På det roliga samtalet med en amerikansk kille i kön till hissen upp.
Strax därefter har jag mitt nästa besök som tar ungefär en timma. Där i lägenheten var ingen TV eller radio på.
Väl ute i bilen igen så står någon reklamkanal på men jag kommer ju på det där om planet så jag byter över till P4 ifall några nyheter var på gång.
Fattar först liksom ingenting vad de pratar om. Vaddå... störtat in i World Trade center???
Efter en stund där i bilen på motorvägen så går det upp för mig vad som hänt.
Kommer ihåg att jag tänkte att vet dom andra som åker här på vägen att detta har hänt? Gör de det? Vet de att det kan bli krig nu?
Konstiga tankar.
Ringer till Resevännen som redan kommit hem från jobbet och sitter framför TV:n och mitt i samtalet säger han "-Herre gud det rasar! - DET RASAR!!!
"-Vadå rasar, säg vad som händer försöker jag få ur honom?"
Ringer till mina föräldrar och jag tror vi sa att nu blir det världskrig.
Känner mig rädd där i bilen.
Parkerar jobbilen och ilar in på jobbet. Inte en själ där och nu är klockan ca 1645. Alla har gått hem. Ingen att prata med om vad som hänt. Tomt och lite otäckt ödsligt.
Sen tror jag att jag cyklade hem till resevännen och vi satt länge framför Tv:n innan jag åkte hem till mitt eget.
Det var inget litet plan....
Lena sa...
Jag och några samåkningskompisar skulle just åka hem, då en elev kommer inrusande och säger att ett flygplan kraschat i New York.
Vi slår på närmsta teve och den tystnaden som infann sig, den glömmer jag aldrig.
Vi for sedan hem och lyssnade hela vägen koncentrerat och rätt tagna på radion.
baratradgard sa...
Mina söner hade precis börjat högstadiet, den ene kom förtvivlad hem från skolan och meddelade att nya cykeln blivit stulen på skolans cykelparkering.
Arg som ett bi ringde jag sambon på hans jobb och medan vi pratade blev det ett himla ståhej kring honom.
Flygplan och torn och tonen blev allt allvarligare.
Jag satte på TV'n och fick se det hemska.
Men jag var fortfarande arg på det där med cykeln och gav mig ut i omgivningarna kring skolan och letade ett par timmar och det var alldeles folktomt för alla satt hemma och tittade och lyssnade på nyheterna.
Fourmum sa...
Jag var på jobbet och någon ropade att vi skulle slå på TV´n. Först trodde jag att det var en olycka, ett plan som kommit fel. Jag kollade ävan på CNN på nätet och såg när det andra planet körde in i det andra tornet, då insåg man att det troligen var med flit..
När första tornet rasade, helt overkligt!
När sedan andra tornet rasade ihop som ett korthus så kände jag en fruktansvärd förtvivlan. Att se prickarna som var folk som hoppade, helt overkligt.. Sen kom nyheten om att ett plan hade kraschat in i Pentagon och att ett annat plan saknades..
Någon sa att ibland överträffar verkligheten filmen, istället för tvärt om..
Jag kramade om barnen extra mycket den kvällen..
Men det värsta var nog på morgonen dagen efter.
Jag jobbade med datanätssupport och det ringde en större finanskund som hade sin data avdelning och ett avdelningskontor i World Trade Center.
Just då visste de inte om någon av kollegorna hade klarat sig, men de tvivlade på det för det låg på våningar ovanför träffpunkterna.
Han var helt chockad och visste inte vad de skulle göra för ingen datatrafik fungerade.. Då blev det väldigt verkligt..
Vi lyckades hjälpa dem, men hörde sedan att ingen som jobbade på kontoret i World Trade Center hade överlevt..
Härs och Tvärs sa...
Jag var på väg hem från jobbet, maken ringde och frågade om jag hört vad som hänt.
Det hade varit stora översvämningar i älvdalen där vi bodde då under sommaren, broar och hus hade tagits av älvvattnet, så jag trodde att det var nytt regn på gång
"Åååh nej, stiger Ljungan igen?"
Vår sommar med mycket vatten blev med ens ett mikroskopiskt bekymmer, och jag blev verkligt chockad över att någon människa med berått mod kan flyga ett helt flygplan in i ett hus för att åstadkomma död och förtvivlan.
Jag är fortfarande tagen av händelsen, speciellt när jag tänker mig in i hur det måste kännas för de människor som var med om det hela. Hur rädda de måste ha varit.
Lilla B sa..."Jag har ett glasklart minne av vad jag gjorde.
Hade varit i Lindesberg på mammografi och var på väg hem.
Radion var på och jag lyssnade på något som liknade nyhertsuppläsning där man pratade om flygplan som kraschat in i WT-center.
Och nu får vi meddelande om ytterligare ett plan, säger nyhetsuppläsaren.
Då blev jag lite förbannad på den som haft bilen före mig: jag vill ovillkorligen att P1 ska vara inställd, favoritkanalen.
Vem i helvete har ändrat till en fjompkanal med hittepåinslag var min tanke.
Då kollade jag inställningen extra och insåg att det var på riktigt. En overklig känsla."
