Och nu blir det lotteri ....

Inspirerad av Monica - där jag inte vann, men dock deltog -, tänker jag också göra ett litet lotteri så här i juletider.

Alltså har jag idag kört till Falkenberg (jag tog tid, det tog 16 minuter enkel väg) och knatat in i underbara lilla presentaffären som ligger alldeles vid torget och på kvittot som jag fick med mig står skrivet "Törngrens Krukmakeri", men där inne finns allt möjligt och omöjligt, inte alls bara keramik!

Där har jag nu inhandlat fyra små lotterivinster, sånt som jag själv tycker är fint och inget dyrbart, men lite så där som en uppmuntran i gråvädret och julstressen.

Om man nu vill vara med i lotteriet, hur gör man då?

Jo, då skriver man en kommentar, eller sitt namn, eller lämnar en länk till sin blogg, så där så jag vet vem som är med på banan. Det kan ni göra till det här inlägget och lotteritunnan stängs i morgonförmiddag klockan 10.00 pip.

Första dragningen blir en timme senare, nämligen klockan 11.00 ..,. och under överinseende av Notarius Publicus, dvs pv .., och jag lovar att filma dragningen och lägga ut den här på bloggen, så ser ni att allt går rätt till.

Tänk nu på att OM ni vinner, så måste ni maila mig ert namn och er adress, så jag kan posta paketet på måndag och nää, man kan inte vara anonym och få det sänt till Poste Restante ,-)

Ja, det var allt! hälsar Bettan.

Och härmed är uppmuntringslotteriet / del. 1 av 4 igång.

Upphittat ...

Inget kassaskåp här inte ...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg pv:s kommentar, ja, då när jag första gången skulle ta mig ombord på hans segelbåt.

Balansövningar är liksom inte min starka sida och pv looooog och sa att ..."ja, nu har i alla fall kassaskåpet fått ett ansikte!"

Då förstår ni.

Särskilt vig är jag inte.

Och har aldrig varit.

Men harry ...., han är inget kassaskåp!

Han är spänstig som en gasell!

Dagens fönster ...

Här kommer ännu ett fönster från Italien, med lundafarmor som avsändare.

Nästan som heroin ...

Är detta ...

Tröjor och sånt ...

Idag på jobbet hade jag en man som hämtade ut ett paket från Tyskland.

"Vilken snygg tröja du har ...!" sa jag till mannen.

Då visade det sig att den, tröjan alltså, hade han köpt från .., just det, en "nät-firma" i Tyskland och i det stora paketet fanns ännu mera varor just därifrån.

Så jag fick adressen till det här företaget och nu har jag tittat in där.

Intresserade ...?

Här, finns länken.

Guldstjärnestunder ...

'

* Det är när jag upptäcker kunden framför mig, eller rättare sagt, hans jättelika händer och jag säger ..."men ååå, du har nog dom största händer jag någonsin har sett, har du varit jordbrukare?" och mannen - som nog är minst åttio - smajlar och säger att jo, det har han varit och så lite annat också .., och jag tar hans högra hand och håller den mellan mina och den är verkligen som en tallrik i storlek och varm och go och mjuk är den också!
Kanske påminner dom lite om min pappas händer? Lite knotiga.

* Eller när pv kommer in i affären för att ta hem moppen (och därmed låter mig ta bilen när det är mörkt ...) och arbetskamraten Carina säger ..."men ta med dig honom i fikarummet så kan ni dricka kaffe tillsammans!" .., och det var precis vad jag gjorde.
Kaffe och saffranslängd i skivor och lite småprat.
Det är sånt som gör att man tycker om sin arbetsplats och sina arbetskamrater.
Carina är i min ålder, men ser tio år yngre ut .., hon älskar att dansa och har, enligt mitt sätt att se det, den absolut tyngsta avdelningen på jobbet .., och så har hon ett härligt humör - häftigt ibland - och världens gapskratt ibland! Jag tycker såå mycket om henne!

* Den tredje guldstjärnestunden är när jag kommer hem och möts av en snäll pv som står i ytterdörren och låter harry komma och möta matte och när jag sedan sitter här och skriver detta, så lägger han (pv) armen om mig och säger "har jag sagt att I love You?"
Det har han - tusen fler gånger än jag nånsin säger det -.

En guldstjärnestund blir det också när jag hittar den här bilden från min lägenhet i Ystad.
Hyacinter som nästan har blommat ut .., ett ljus som brinner ... och en liten Anders som har fått en sticka i foten, men när vi frågar honom säger han ..."ja ha fått en piiik i foten!"

Då blir mammahjärtat varmt.

Och i morgon har jag ledig dag.

L y c k a!

Exakt klockan 08.00 gick strömmen ...

'
... och det borde jag ha kommit ihåg - att det skulle bli så -, men det gjorde jag inte.

Så inget morgonkaffe .., inget morgonsurfarande eller bloggläsande .., det blev ett glas vatten och en macka med gott pålägg.

Sen irrade jag runt och visste rakt inte vad jag skulle göra?

Dammsuga gick inte ., inte torka håret och absolut inte läsa tidningen - så mörkt var det i rummet -.

Vid niotiden tog jag på mig anoraken och gick ut.

Harry gjorde mig sällskap.

I nästan två och en halv timmes tid har vi varit ute i det milda höstvädret och jag har räfsat hela sidan mot kullen, burit bort pinnar och kvistar, rensat altanen, tömt krukor, klippt ner humlen, rensat ogräs i rosenrabatten .., och suttit stilla i trädgårdsstolen och inte gjort nånting alls, bara vilat lite.

Och harry har lekt precis hela tiden .., å, han har sprungit runt-runt-runt och kastat en röd liten boll i luften .., han har hälsat på Gun och Göran som kommit från Småland och nu ska se efter sitt hus .., och han har suttit på sin rumpa och inte hälsat förrän jag gett honom tillåtelse och vi har berättat/erkänt att han och Elvis grävt en grop i Gun och Görans trädgård, just under buskaget med all rhododendron .,. ty där hade Göran grävt ner fiskrens och nåt godare än just detta, det kan nog inte hundar hitta.

När klockan är halv tolv, då återvänder strömmen och jag hoppar rakt upp!

Det är en halvtimme tidigare än beräknat och jag hinner lyssna till lite musik och skriva detta och mellan varven har jag legat på soffan Ektorp (en liten stund bara) och tänkt att det där som Monica hade - ett lotteri på sin blogg -, det var ju himla roligt, det ska jag faktiskt anamma, men det får bli i morgon, på min lediga dag.

Nu ska jag strax moppa iväg till jobbet.

I hällregn.

Dagens fönster ...

Ett fönster från Bergslagen .., och från stickmadamen Ulrika.

Återuppstånden ...

Att se sin mamma igen, fast hon varit död i snart tre år ..., det känns som bäst!

Men det är precis vad jag gör, när jag tittar in hos Anna på Equipage.

Hela kroppsspråket .., sättet hur hon håller koppen .., och toppluvan .., å, det är mamma upp i dagen!

Den bästa julklappen ....

Nog är det väl en sån här ...?

Likadant hela tiden ..

I helgen som gick var vi ju på Ikea.

Och för fem år sedan ..., ja, tala om att vara enjängd!

Ja, ack ....

... att vägen till och från Hässleholm hade sett ut på det här viset .., i alla fall hade det varit härligt med den här omgivningen, men så var det nu inte.

Nej, inte alls!

Det var grått och disigt och som vanligt hopplöst att - efter Laholm - göra en omkörning.

Nåväl, femton minuter före utsatt besökstid var jag framme och slog mig ner i röntgenavdelnings väntrum.

Allt kändes bekant!

Där kom patienter med kryckor eller sittandes i rullstol .., någon (en äldre man som hela tiden frågade efter sina nycklar ...) kom liggandes i en säng med kisspåsen dinglandes vid sängkanten .., en patient som jag trodde var långt över sextio år - han sade sitt personnummer på engelska -, visade sig vara fyra år yngre än undertecknad!

Att röntga mitt knä tog kanske femton minuter ("om du får ta en bild på datorskärmen .., jaha, av din knäprotes .., nja, det går inte", sa sköterskan) och därefter ny väntan .., så pass att man hann bläddra igenom två Hemmets Journal och prata lite med en äldre kvinna som satt intill och stickade på något som skulle bli en grön kofta - "åååå, du tycker att garnet är vackert .., ja, det är växtfärgat!" - förklarade hon leende .., och därefter besök hos sjukgymnasten Pär - alltid lika vänlig och trevlig - och han sa att "allt är perfekt, du har fantastisk böjlighet i ditt knä och det kan inte bli bättre, helt enkelt!"

På väg därifrån stannade jag till vid ortopedmottagningens reception och bad att få lämna ett förslag.

"Ja, det går väl bra ...?" sa sköterskan aningen tvekande.

"Jo, när ni skickar kallelse till patienter, då borde ni på kallelsen meddela att p-automaten på patientparkeringen enbart tar bensinkort, inte ens mynt .., och tänk er nu att man har kört tjugofem mil totalt, tagit fritt från jobbet och kommer hit, betalat 200 kronor för besöket .., och så kan man inte använda sitt vanliga bankkort för att betala p-avgiften och har man då otur .., ja, då har man kanske en p-bot sittandes på framrutan när det är dags för hemfärd!"

Och sköterskan antecknade detta på en gul post-it-lapp och måhända slängde hon den så snart jag lämnat mottagningen, men framfört mitt budskap, det har jag i alla fall gjort.

På väg hem och med sju lettiska långtradare på rad framför mig (glöm omkörning), tänkte jag ännu mera.


Mitt ihophäftade ben några veckor efter operationen.
Svullet, precis som nu.
"Det var ju en himla tur att jag inte tog dig för benens skull ..",. brukar pv säga smajlande.

Jag tänkte på hur ensidigt det här utbytet är.

Visst, det är frivilligt att dela i ett forskningsprojekt, men jag tycker nog att jag satsar rätt mycket av såväl tid som pengar för femton minuter i ett svalt röntgenrum och fem minuter hos sjukgymnasten och inte ens ett ordentligt tack får man.

Om jag vore projektledare skulle jag nog fundera på om inte en blomstercheck vore på sin plats till de patienter som ställer upp på sånt här .., eller, om nu inte pengarna räcker till detta; ja, till gratis p-plats i alla fall?

Jo, det tycker jag och det ska jag skriftligen meddela herr projektledaren.

Men för övrigt var allt bara bra.

//Bilden togs på Irland för två år sedan .., vi hade hyrt bil och kört från Galway till Westport och var nu på väg söderut igen. Faktiskt hann jag tänka en hel del på Irland, allt medan de lettiska långtradarna kompiskörde längs vägen till Laholm.

Dagens fönster ...

... finns i Ystad och kanske finns lilla hunden kvar också? hälsar madamen som tog bilden, ja, samma madame som - om en stund - ska ge sig av mot Hässleholm för knäkontroll.

Tristare vägsträcka är svårt att finna, och rent hopplöst är det - när man svängt av från motorvägen -, att göra en omkörning.

Sist hamnade jag bakom en timmerbil och i fyrtiofem minuters tid fick jag ligga där bakom; hela tiden med blicken svepande mot klockan .., skulle jag hinna fram i tid?

Jag hade tre ynka minuter på mig, ja, när jag parkerat bilen utanför sjukhuset!

Tittar på dokumentären Vodkafabriken ...

.. och tackar Gud att jag inte föddes i Ryssland.

Så mycket elände.

Så mycket Vodka.

Så många konflikter och besvikelser

Så mycket längtan efter kärlek och trygghet.

Sånt som betyder mycket ...

Idag kom lugna, trygga Lena tillbaka från sin sjukskrivning och å, sicken fröjd!

När jag var ny i affären, då var hon verkligen min t r y g g h e t.

Och eftersom hon är den som har varit med längst; ja, hon har arbetat åt chefens pappa på den tiden han var ägare till butiken, så är hon också känd bland kunderna och det är många som har frågat efter henne under tiden hon varit borta.

Med sig hade hon en hembakad tårta och två olika sorters kakor - ja, hon har fyllt år - och efter detta kalas lär väl byxorna straaaaama ännu mera!

På eftermiddagen var det Malin som fick ta kassan och jag själv mejeriet och brödet.
Många kunder var det och stressigt så hemskt.

Malin är tjugo år och så oändligt mjuk och go!

Det är hennes hand ni ser på bilden här ovanför.

Och i charken arbetade Peter eftermiddag och han är precis likadan .,. lugn och sansad och ändå otroligt effektiv.


Här står Malin och pratar i telefon .., det är just innan jag ska åka hem på lunch för att rasta harry.

Och när arbetsdagen är tillända, det är då jag tänker på hur mycket det betyder att man trivs med sina arbetskamrater.

I Malå fanns Gerda Lundgren och Lena Mattsson som var som små guldstjärnor under många år och vi hade precis samma humor och det behövdes bara en blick .., så visste den andra vad man menade .., och på Fridhems Livs fanns Åse Andersson och Karina Fridh ..., och på Supermarket Maria Hansson som knackade på dörren till kontoret och alltid hejade när hon kom om morgnarna, och oavsett var man mötte henne i butiken, så möttes man av ett varmt leende .., ja, man blev så glad, så glad.

Och i lilla Hemköp här i Halland, ja, här vimlar det av rara arbetskamrater!

Faktiskt är det närapå oskattbart.

Och tyvärr är det ju tvärtom också; en enda surkart i ett arbetslag, kan fördärva stämningen för alla andra!

Tur att man har en snäll chef ..

... för det kom hem lite väl mycket Garant vispgrädde idag och jag säger inte vem som har gjort beställningen, men det börjar på E och slutar på bet.

Då förstår ni.

Att vara mejeriansvarig och dessutom bröd, - ost, sill, juiceansvarig .., ja, jysses, så jag beundrar Carina som är den som i vanliga fall sköter allt detta!

Det finns helt enkelt inte ord nog, för min beundran för henne.

Och så lycklig hon ska bli vid åsynen av all grädden ....,-)

NOT.

// Bilden: alldeles nyss rastade jag harry .., då såg det ut så här vid stora lagården och den porlande bäcken. Snart iväg igen till jobbet.

Då ...

Lilla stan Kokkari på Samos.

En öppen balkongdörr och havet där utanför.

Tjugo meter till vattnet.

Ungefär.

Frukost på balkongen.

Emil och jag själv och några år senare, pv och jag själv.

Och tandvärk.

Jag undrar hur hotellägaren, herr Thelinis har det, ja, i den grekiska röran?

Också en insikt ...

Ja, det har varit mycket tjat om jobb nu ett tag här på bloggen.

Men jag vet en som har det värre.

Samir.

Och pv har sett 15 000 .., säger han

Vackra bilder, nu i större format ..,

å, det hittar man här!

Hos Gunnar.