"Och en bil måste vi ordna ...!"

Bilden togs 1986.
Det var dagen innan mamma skulle åka tillbaka till Bolivia.
Jag bad henne slå sig ned vid köksbordet och så hämtade jag min kamera och tog bild efter bild.
Inte ett ord kom över mina läppar.
Mamma var då sjuttiofem år och vi visste att minst ett par tre år skulle det ta, innan vi skulle ses igen.
Såväl Maria som AP har ärvt sin mormors tjocka hårsvall.

I drömmens värld har mamma kommit hem från Bolivia.

Hon bor i en lägenhet mitt emot gamla skolan i Malå och jag är där och hälsar på henne.

Egentligen har vi friluftsdag på skolan och hela klassen ska åka skidor till Ljustjärn, men jag har glömt längdskidorna hemma och tänker att mitt knä ändå inte klarar dom värsta backarna, så jag struntar i att gå till lektionen, ja, jag ringer inte ens till rektorsexpeditionen och meddelar att jag blir hemma.

I drömmen är jag såväl trettio som femtioåtta år.

Klockan 23.00 ska mamma sitta på ett plan som lyfter från Skellefteå och jag ringer flygbolaget för att kolla att tiderna stämmer.
En ung man svarar och rabblar byråkratiska meddelanden och jag börjar skratta och säger att jag "bara skojade".

Och så måste jag låna en bil, så jag kan skjutsa mamma till flyget.

I drömmens värld ringer jag till mitt ex och frågar om vi får låna hans Saab och jag förklarar att det gäller skjutsen av mamma till Skellefteå.

Och för honom berättar jag hur roligt det är att ha mamma hemma och i levande livet igen!

"Javisst, självklart ska svärmor få låna bilen!" säger han snällt.

Genom hela drömmen är mamma sig lik; allt är precis som förut .., hon rör sig pilsnabbt .., är klädd i kjol och blus och är så glad, så glad och säger att innan vi åker, måste hon gå till Filadelfia och säga hejdå till vännerna där och så ger hon sig av och jag försöker stänga dörren till hennes lägenhet - harry är nämligen också där och vill smita ut -, men hur jag än bär mig åt, går dörren upp.

Och plötsligt står vi vid bilen.
Väskorna i baksätet.

Jag säger jag till mamma att det känns så ledsamt.

"Vi har ju nyss mötts, på nåt sätt är det som om du kom hem igår!" säger jag.

"Ja, ja ..,", säger hon och packar vidare.

När jag vaknar är klockan sju.

Utanför fönstret ligger dimman tät.

Och till min oerhörda förvåning är min kind alldeles våt.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Såg de här fina runda fönstren på Karlbergs slott idag och tänkte att det måste vara mysigt i ett rum att ha runda fönster, lite som på en båt.

Men det kanske bara är ett förråd innanför, vem vet? ;)

Hälsningar!

Annika."

Intressant läsning om hur vi uppför oss på tåg ...

... hittar man här.

(Obs. en befogad varning för eventuell blodtryckhöjning utfärdas härmed!)

Ps. Men jag tycker ändå att skåningar är oerhört mycket artigare än människor i allmänhet. Ds.

Hoppsan!

Jag åkte på extrajobb mellan tio och tolv och sen ordinarie passet mellan två och sju.

Moppade iväg i iskyla och dimma.

Log hela tiden.

I Steninge kom gödsel, - och tångdoften!

Doft av hav!

Nu är jag hemma på snabblunch och rastning av harry.

Glöm inte, ni som känner för det, att berätta om era ljudminnen i inlägget längre ner, så lägger jag in era kommentarer allt eftersom!

Ljuden ...

Sängkammarfönstret på glänt.

Fågelkvitter.

Och det där eviga ljudet från havet .., som ett tåg som aldrig upphör att passera.

Barndomsljuden.
Garderobsdörren i hallen där nere .., vattenkranen i köket .., mamma som diskar .., hundskall från hundgården ..., plogbilens mullrande - snön som yr - .., och väghyvelns skrapbuller innan gatan blev asfalterad ..., kyrkklockan på söndagmorgonen.
Och svalornas småkuttrande ovanför sängkammarfönstret.
Väderleksrapporten.
Och börsnoteringarna som uttalades som ett mantra.
Alfa Laval, Asea, Atlas Copco .., Boliden -2.
Gräsklipparen utan motor.

Sånt.

Och ljuden i Ystad - i stan - blir tornseglarnas skriiin mot himlen och koltrastens flöjtande från hustaket mitt emot.

På Malmvägen i Sollentuna - tidigt 70-tal - plinget från järvägsövergången, från bommarna som går upp och ner.

I Bjäresjö - lärkan - och näktergalen som kom punktligt till Eurovisionsfinalen.

New York, december 1979: siréner, siréner!

Och jag tänker på andra ljud.

Och vilka ljud har slagit rot i ditt hjärta?


Eva i Tyresö minns ...

På vär gård i Norrköping såg det ut så här på vintern.

Längst till h skymtar en trävägg.

Det var piskrummet. Det var väggar runt om och där inne fanns flera piskställningar för mattor.

Det var stort.

På våren hördes dom----

alla mammor som piskade mattor.

Jag såg aldrig någon pappa där.

Det rök och dammade otroligt där inne och vi fick inte leka där.

Hela vinterns damm piskades bort med mattpiskaren.

Mattorna var tunga och ingen hiss fanns.

Vi bodde högst upp-tre långa trappor.

Hon bar väl upp dem????

Hur orkade mamma?

Kortet är tagit från vårt köksfönster.

Glad vår från eva som ristar av mattorna ibland utanför dörren men sällan piskar.

Året var ca 1950

Ingela sa...

Inget barndomsminne precis, men i slutet av förra veckan hörde jag för första gången i år grönfinkens vårfräsande (om ni klickar på länken, så hör ni den lilla pippin som nästan låter som en kanariefågel).

Då är det vår här hos oss, trots att snödrivorna är meterhöga och isarna (om än eländiga som de har varit detta år) ligger på alla icke-strömmande vatten.

Det droppar från taken och sparkföret tar slut.
Det sista är inget jag jublar över, och inte heller att skidföret kanske inte räcker över påsk, men grönfinkens sång får det ändå att spritta till lite i bröstet.

Pv säger ....

Jag minns barndomsljudet .., P1:s Ekosignal och väderrapporten var ju sånt man lyssnade till.

Och när vi campade i Bohuslän och låg i tält .., hur man låg där och lyssnade till röster från människor som gick förbi där utanför .., eller mors och fars röster från innertältet där dom stökade med frukosten.

Ännu fler semesterljud .., dunket från fiskebåtarna i Bohuslän


Steel City Anna sa...

Ljudet av förbipasserande tåg och signaturmelodin till Björnes magasin - barndomsljud.

Ljudet av musklick copy paste copy paste - jobbet.

Ljudet av en sked i en tekopp - England.

Ljudet av måsar - Stockholm.

Det dova ljudet av en spårvagn på ingång just innan man ser den - Sheffield.

Ljudet av bestick på tallrikar när flera människor äter tillsammans - mitt favoritljud.

Biggan B sa...

Ett av de ljuvigaste ljuden jag längtar efter är ett "klonkande" de gånger renflocken tar sig ner till vår fäbodvall i Jämtlandsfjällen...ledarrenen har en bjällra som låter som ljuv musik.

Har försökt ersätta det ljudet på vår lilla stuga på kollonilotten genom att hänga upp en vindflöjel i bambu, nästan samma dova "klonk"..nu i helgen var vi där...och någon hade stulit den och en väggampel med nypon i...sorgligt.

Inte pga något ekonomiskt värdeförlust-mest en olustig känsla av intrång och saknad av just det dova, lugna klonk-klonk-klonket i vinden...

Kram Biggan

ab sa...

Lärkorna som hängde i den höga luften över åkrarna i Vallentuna de första varma vårdagarna och sjöng sig fördärvade av lycka.

Årets första längtande ringduvor, som hoade för bara ett par dagar sedan.

Att vakna som barn i Norge till ljudet av hakkemaskinen i farmors systers butikslokal rakt under farmors sovrum.
Det kändes tryggt.

Evas blogg sa...

Barndomsljud

åror som klyvde vattenytan
kaffepannans visslande
mammas symaskin

fågelkvitter
havets brus hos moster
mopedknatter

skidor mot kall snö

pappas små visseltrudilutter
skoknarr
fiskmåseskrin

tio i topp
vädret och sjörapporten
barnens brevlåda

åska och blåst
regndroppssmatter

och en stilla tystnad

Härs och Tvärs sa...

när isen går upp på sjön
lommen hos mormors
båda de ljuden lite farliga och otäcka

ljudet av kattassar i trappen

hötuggande hästar
trygga lugnande ljud

sprak av utomhuseld
prasslande sovsäckar
ljudet av en hästflock som springer
ljud av frihet

Tankevågor sa...

Måsarnas skrik och alla sorters ljud från havet. Sjörapporten på radio. Kluckandet under bryggan när man ligger på den.

Dånet från havet när isarna går upp.

Ljudet av mistlurarna från de stora fartygen när man vaknar en tidig morgon och då inser man att det är dimma.

Ulrika sa...

Ljudet av porslinskoppar på den röda, runda plåtbrickan när det var fika under björken i mormors och morfars trädgård om sommaren.

Mormors stilla visslande på "Drömmen om Elin" medan hon bakade, lagade mat, virkade och sånt.
Även jag har lommen en sommarkväll vid sjön, hörd genom tältet när man skulle sova.

Och koltrastens sång från grannhuset under två livsförändrande veckor i Landskrona.

Christina sa...

Ja, lommens sorgsna rop minns jag också från barndomens sommarstuga vid sjön...och så minns jag radions Land- och sjöväder, alla magiska geografiska namn och vindstyrkor...


Fröken Nattfrost sa...

Lommens sång över en spegelblank skymingssjö uppe i sommarstugan.

Kaminknaster och tyst radio, och ljuden från mamma och pappa som huserade omkring, städade lite, läste tidningen, stickade när vi små låg i rummet intill i sommarstugan och skulle till att sova.
"Tyst radio" ... kanske inte var så smart formulerat såg jag nu, men lågmäld radio.. oftast Karlavagnen.

Dagens fönster ...

... är ett öppet fönster från landet Västmanland.

Från Ulrika.

Man kan fundera över vilka ljud som singlar in genom fönstret.

Och så ett kvällsfönster ...

... från det fagra Bohuslän.

Det är solnedgången som speglar sig i grannens fönster, skriver Monica i Lysekil.

Nere vid havet ...

Nu, när tofsvipor och andra fåglar har kommit, får harry gå i koppel.
Ja, fast just nere vid stranden får han springa lös och som han springer!

Jag slänger pinnar och han hittar fågelvingen - han vet exakt var den ligger - och kastar den upp i luften och krumbuktar och fångar den .., hit och dit och upp och ner!

I fårhagen är det tomt, men om någon månad kanske ...?


Och vid hästhagen har stängslet flyttats längre ut mot vägen.
På marken ligger nya stängselpålar som ska i backen.

Dom påminner mig om småskolans nyvässade pennor och jag kommer exakt ihåg ljudet när man stod där framme vid frökens kateder och vevade runt, runt och även det där speciella ljudet när man använde den lilla pennvässaren hemma .., ett vasst ljud när det gula från pennan skalades av.


Sneddar över Eckes gård.
Där finns en båt och massor med lådor som vittnar om intresset för havsfiske.


Och alldeles nere vid havet ligger hus med enorma tomter, vilka alla vetter mot väster - mot havet till -.

Somligt har säkerligen gått i arv - hus/tomter -, andra har måhända köpts av människor med gott om pengar och jag ler när jag tänker på det där lilla, lilla huset någon kilometer därifrån, det som herr Fabrikören köpte för flera, flera miljoner och tänkte sig bygga om och till och få flådig utsikt ...., men så fick han inget byggnadslov och där står nu den där lilla stugan och visserligen är utsikten säkerligen bedårande, men ändå.

Nåja, han har ju det nya huset, det som jag retade mig på tidigare; det som är så överdådigt och som har sprängts ner bland klipphällarna, alldeles där naturreservatet börjar.

Numera tänker jag inte så mycket på det.

Det har väl gått över ..., som så mycket annat.

Och så ett eftermiddagsfönster ....

"Hej Elisabet!

Fönstret är hemma hos mig och vovven är lånad av grannar som är på skidsemester i utlandet.

Elva dagar skall hon bo hos mig - hämtas nästa måndag eftermiddag - blir nog lite tomt då!

Hon heter Kurri och är en liten strävhårig tax (som synes).

Det är en klok "dam" på 10 år, och hon är väldigt lugn och tillitsfull.

Om en liten stund skall vi ta dagens långa promenad i det härliga solskenet.

Det blåser en del fortfarande, men som tur är så blåser det lite mindre än i går.

Många hälsningar från Monica i Lysekil."

På min gata - men inte i stan - ...

Igår - det var i dagens-fönster-inlägget - blev det lite småprat om färger på hus och vad det gör med oss.
Den generösa fönsterfångerskan Monet hade nämligen hittat lilafärgade fönsterluckor i det lilla franska samhället och jag skrev att jag nog skulle drabbas av migrän om grannen målade sitt hus i den kulören.

Men det visade sig vara precis vad Lisas grannar hade gjort.
Lisa bor i Västmanland och skrev så här om det lilafärgade huset:

"För några år sen flyttade det in nya grannar från Irland i ett av våra grannhus, området är från 30-talet. Ganska snabbt den sommaren började de måla hela huset i exakt den här färgen, vita knutar som tur är.
Vi och alla andra grannar var i chocktillstånd.
Tänka sig vi vande oss efter nå´t halvår och nu tänker vi inte ens på det.
/Lisa från Västmanland/Jämtland"

För någon timme sedan tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga färgerna på husen här i omgivningen. Det här är ett sommarhusområde och inte alla bor här permanent.

Bilden längst upp visar hur det ser ut när man går nerför backen från det gula huset och går mot kustvägen till. Då har man havet bakom ryggen. På höger sida finns det vackraste huset - tycker jag - , det kunde lika gärna ha byggts på den spanska solkusten, men det smälter in så bra här i det lite karga landskapet!
Tegelpannor (som jag ÄLSKAR!) på alla tak (det finns inalles fyra små byggnader på tomten) och vitt och grönt. Mycket kullersten.


Den villan gränsar mot pv:s hus .., och på vår sida är det en gärdesgård av slanor.
Mot vägen till är den byggd av stenar och den här vintern har tagit hårt på muren.


Den har liksom sprängts inifrån och det blir nog ett digert arbete att få den fin igen?


Så här ser infarten ut.
Det som liknar en gräshög i mitten, är nog en jordkällare?


Och en bit därifrån .., det gula huset på kullen (solfångare på taket) som skymtar vid gröna pilen.
Det är aningen knäckande att på ömse sidor av tomten ha grannar med så välskötta tomter ...


I det röda huset, vars gavel bara skymtar lite, lite, längst ner i bilden, bor ett ungt par som fått tvillingar. Mannen i familjen kunde ses i tv för några år sedan, i serien "Himlen kan vänta".
Han var då gift med en häst, - och hundglad veterinär som så småningom avled i sviterna av en hjärntumör.

Nästa hus på samma sida som vårt, är inte byggt ännu - det lär ska bli ett sommarhus -.
Det är två syskon som delar på tomten närmast kustvägen.

I det vita huset på höger sida (det huset är inte många år gammalt) bor ett pensionärspar.
Det var där vi fick hjälp, när bilen bara avled helt hastigt.
Herrn i huset har svåra hjärtproblem och får ta det lugnt här i livet.

"Gud, vilket läckert hus!" säger somliga som kommer på besök.

Fast det tycker inte jag.
Jag tycker inte alls att det passar in i den här något lantliga miljön.
(Det andra vita huset är så oerhört enkelt i linjerna .., inget krusidullande).


Nilssons granne åt andra hållet.
Det här huset har stått tomt i flera år och visats på Hemnets sidor.
Interiören påminde om familjen Ewings villa i Texas ..., och priset var högt.
Nu, äntligen, har det sålts .., men där finns inte tillstymmelse till liv.
Aldrig att jag har sett en människa röra sig - vare sig i - eller utanför huset!

Om jag tycker att krusidullhuset inte passar in i miljön här, så är det inget mot vad jag tycker om det här.
Det är som om man har slängt ner ett hus från himlen och tjoppat det intill åkern.


Och Nilssons närmaste granne mot havet till, bor här.
Det huset och ett rött mitt emot pv:s, har alla hört till storbonden, ja, även pv:s, har hört till storbondens ägor. Arbetarbostäder, helt enkelt.

En liten bäck rinner där bakom.


Bor man så nära havet, är det kanske förståeligt att där finns båtar på nästan varje infart.
Större eller mindre.
Pensionatsvärden är den ende som behöver "bekymra sig" om tampar hit och dit och hissa segel och annat som jag inte förstår mig på, övriga har motorer där bak på sina båtar.


Sista huset på höger sida, när man har havet bakom ryggen.
Här bor en barnfamilj och om jag mötte dem i affären, skulle jag absolut inte känna igen dem.
Det är här jag svänger höger i korsningen, ja, när jag ska till jobbet.
Sen kommer Lilla och Stora Skipås (som verkligen är en å s .., med branta backar till villorna som ligger längst uppe ..., där ska man ha bra knän!), Steninge, Backalyckan, Särdal och till sist Haverdal.


Nu har jag vänt om och när nästan hemma.
Pv:s uppallade segelbåt skymtar i kurvan ..., lagårdstaket där duvor och kajor håller till .., det skymtar till höger .., och går man sedan rakt fram bara, då är man nere vid havet på några minuter.

Minns ni när jag bodde i en liten etta på 31 kvm, intill en våldsamt trafikerad gata i Ystad?
Jag kunde nästan aldrig (men hade det ändå) ha fönstret öppet om jag ville titta på tv, sånt liv var det där utanför.
Och slagsmål om lördagkvällarna och grannar som blev vräkta för att där var sånt fasligt liv.



Men jag ä l s k a d e min lilla lägenhet och kan ibland längta efter känslan när jag öppnade dörren och låste om mig .., jag kan sakna dom där vackra, höga fönsterna och pelargoniorna som blev så frodiga just där .., och människor som passerade och vinkade in .., och ljudet från militärorkestrarna som passerar när det är Tattoo .., och doften av nybakat bröd från Möllers Bageri.


Och nog kan jag ibland sakna min lilla pytteträdgård ut mot gatan.
Krukorna på trappan (varje höst stals någon av blommorna ...).

Och stockrosorna som jag planterade, mot löfte att jag ovilkorligen skulle ta bort dem och återställa trottoaren till ursprungligt skick, ja, om jag skulle flytta.

Men det behövde jag inte göra, för gårdskarlen slet upp dem redan innan.
"Order från högre ort", sa han.
För tänk, om alla hyresgäster skulle börja göra så där, plantera blommor ute vid sin port, ja, men tänk själv, hur skulle det då se ut?

Ja, det kan man fundera över.

Men tänk, att jag har också kommit att älska tystnaden här .., stararna på tv-antennen .., frånvaron av bilar .., tofsviporna ute på åkern .., doften av gödsel .., och såklart: närheten till karga klippor och havet.

Jo, jag känner mig hemma här också.

Allt har sin charm.
Så är det nog.

Och här kommer tålamodsmedaljen till den som orkade hänga med till slutet ,-)

Nästan som en annan man ...

När jag kommer hem gör jag frukost.
Kokar två små ägg, från hönor som sprättat omkring i Dalarna.
Tack, du rara Solveig Granström!
Och äggkoppen är en present från min syster Rigmor.
Jag har haft den i många, många år och älskar den högt och innerligt.

Vid halvniotiden ringer telefonen.
Det är pv.
Han har, dagen till ära (körsång ikväll, det blir sent) tagit moppen till stan, men så visar det sig att han har glömt låskedjan.
Skulle jag möjligen kunna ...?

Så jag slänger på mig kappan och en hastig blick i spegeln visar en sömndrucken kvinna på femtioåtta år - en som har sovit dåligt och haft förfärliga mardrömmar - ("tack" Losartan! tack Läkemedelsverket som påstår att det är högst otroligt att man påverkas av medicinbyte när innehållsdeklarationen är närapå identisk!) - och håret är ångestlockigt, men jag tänker att det spelar ingen större roll, för jag ska ändå bara låsa mopeden och sen ge mig av igen.

I baksätet ligger harry platt som en pannkaka.

Men när vi kommer fram till den stora och vackra gymnasieskolan (gammal tegelbyggnad, det är ystadkänsla över det hela!) är moppesadeln låst och alltså kommer jag inte åt själva låset (kedjan har jag ju) och tvingas gå in i skolan .., leta reda på expeditionen ..., och får slutligen veta var herr Göransson håller hus och så knackar jag försiktigt på dörren där det står K 41.

Där pågår lektion och magistern öppnar dörren och säger viskande att .."vänta lite .., han håller ett föredrag om kometer", och om jag vill får jag komma in och lyssna och det skulle jag mer än gärna ha gjort - i vanliga fall - men nu är jag ju nästan morgonklädd och rufslockig i håret, så jag väntar strax utanför salen.

Magistern - det slår mig genast - är som en annan människa där på jobbet.
Han rör sig med en slags pondus och självklarhet och jag tänker att jag nog skulle ha tyckt om att ha honom som lärare.

Sen åker jag hemåt.
Harry i baksätet och inte en enda gång kräks han.

Jag tänker på sms:en från Emma och hur roligt det ska bli att åka tillsammans till London .., jag tänker på vad vi ska göra och detta att sitta och äta middag med henne .., och dela rum!
Så mycket glädje!

Och jag tänker också på att jag skulle vilja vara mindre känslosam.
Hur underbart skulle det inte vara om man inte brydde sig så mycket?
Det finns saker jag kan reta livet ur mig på .., ja, jag känner verkligen att blodtrycket skjuter i höjden och helst skulle jag vilja a g e r a och göra nånting åt eländet.

Vad jag tänkte på medan tofsviporna flaxade omkring där ute på åkrarna?

Jo, detta med taxichaufförer i Stockholm som tar ut rena ockerpriserna och klår turister och andra - som kanske inte är så resvana - på tusentals kronor för resor som inte varar mer än någon halvtimme!

Och jo, jag vet att det inte är förbjudet att ta ut såna priser, men det är lika fullt skamligt.
Det är ett sätt att utnyttja människors okunskap och för sådana luspudlar till taxichaufförer borde det vara offentliga rapp på baken.

Jo, det tycker jag.

Dagens fönster ...

Tänk, aldrig att jag tröttnar på Eckes fönster!

Jo, jag vet .., inte är dom särskilt eleganta och inte häftigt moderna .., ändå går dom rakt in i mitt hjärta!

Och här speglar sig träden där utanför, dom som står på andra sidan den lilla bäcken .., (ingen badboll har återvänt ..) och där är det gamla lagårdstaket där kajor och duvor sitter uppflugna på takåsen och där syns inhängnaden till grönsakslandet, men vad som inte syns är det gamla - nästan ihoprasade huset i tegel - det som står kanske hundra meter därifrån och är på gränsen till övervuxet.

Där finns också ett fönster.

Kanske ska jag fånga det på bild idag?

Forskning om barn ...

I P1 diskuteras just nu detta att barn som numera börjar i skolan, är så ovana att förlora i spel, så dom blir alldeles förtvivlade när verkligheten kommer ikapp och förlusten är ett faktum.

Ja, föräldrarna har alltså medvetet "lagt sig" och låtit barnen vinna, allt för att måhända stärka de små livens självkänsla.

Så kan det kanske vara.

Detta gäller dock inte mitt barnbarn, Emma.
På bilden sitter hon och funderar över sina kort ..., vi befinner oss på den grekiska ön Kefalonia och varje kväll spelar vi Plump.

Tretton kvällar på raken.

Emma är 11 år och mormor är just då 54.

Och hon som är mormor vinner alla tretton gångerna och vägrar att låtsasförlora.

Jo, jo.

Så kan det gå om man har otur och får en tävlingsinriktad madame till mormor.



Det hände att vi spelade luffarschack också.

Men då rann nog sinnet över på motspelaren, då mormor vann i g e n!

Om man stryker ett streck över eländet, så har det kanske aldrig hänt ,-)

Cecilia N sa...

Men din mamma var för söt med sovjeterna!

Så småningom i början av 1980-talet gick vår tv från 1962 sönder och min mor fick för sig att vi inte skulle ha nån ny, eller iaf testa att vara utan ett tag.

Och då spelade vi UNO på kvällarna efter läxläsning och före sänggående.

Jag brukade vara den som räknade poäng. Det var inte så himla lätt att koncentrera sig på det när syrran sprang runt stolen och lallade på den där retsången som brukar ha texten "Du kan inte ta mig!".
Alltid tjyvade hon segern fastän jag nästan...

(Jo, det blev tv så småningom.)

Amber sa...

Hej å hå!
Här är en som tävlat på riktigt mot sin unge, hur liten han än var!
Tror inte på att mesa för mycket. Jag är dessutom en fullkomlig usel förlorare.

Kan säga att sonen väldigt snabbt blev duktigare än mamma på memory - de gör ju det de där små. Har också alltid diskuterat med full argumentationskraft med gossebarnet, vilket innebar att vid tre års ålder var sonen en överdängare på att argumentera vettigt.

Nu när han snart är 14 aktar jag mig noga för att spela med honom. Och ska jag vinna en argumentation, ja, då får jag tänka till!

Elisabet. sa...

I min egen barndom spelades det kanske inte såå mycket, men pappa var en utpräglad tävlingsmänniska och ville tävla i nästan allting.

Vi skulle kappspringa runt huset, se vem som kunde stå på händer längst .., vem som kunde GÅ på händer längst .., och naturligtvis var detta grenar där han själv fick briljera ,-)

På jularna, när mina systrar kom hem från Karlstad eller Stockholm, satt vi i soffan och spelade en hemgjord variant där vi fick välja ett ämnesområde var - det kunde vara Europas huvudstäder, hundraser (mitt val), bilmodeller, byar i Västerbotten, skådespelare, ja, såna saker .., och så skulle man skriva ner så många svar på detta som man kunde.

Ni anar inte så många nya byanamn som hittades på i ivern att vinna!

Under åren som gift, var det hopplöst när exet och jag själv spelade kort mot varandra.
Jag tyckte att han blev så odrägligt kaxig när han vann ,-)

Mamma däremot var i total avsaknad av viljan att vinna, ja, hon brydde sig helt enkelt inte.

När de sovjetiska spelarna vann i hockey och alla i vardagsrummet deppade, tyckte hon att det var som allra bäst.

"Ja, men dom har det så eländigt i Sovjet, låt dom vinna, tänk så glada deras föräldrar ska vara!" sa hon medan nationalsången spelades och vinnarna stod där med tandlösa leenden.

(Å, milde tid .., den melodin kunde man nästan utantill, då på 60-talet!)

Det var en åsikt som hon var totalt ensam om i vår familj.

Cecilia N sa...

Min son har haft en tuff uppväxt. Han har haft en stubin vars längd räknas i negativa metrar och hans föräldrar lägger sig inte i spel.

Fast jag vet att jag nån gång när jag knuffat in honom i boet gång på gång när vi spelat fia låtit bli att knuffa honom när han äntligen fick ut en topp igen. Men jag berättade det ...
Både toppar och bräden kunde fara genom rummet om det blev för jobbigt.

En gång när hans mormor hade lagt sista biten i Carcassonne på det enda ställe han kunde lägga sin och sen mer eller mindre jublat, då fick jag "prata ner honom" för att inte allting skulle fara genom köket.

Mormors kommentar att "det är ju bara ett spel, det är väl inget att hänga upp sig på" var ganska brandfarlig kan jag säga ...

Men vi lyckades.

Av någon anledning är det bara jag i familjen som vill spela boggle. Konstigt ...

annannan sa...

annannan ler ty hon såg nyligen på dokumentären med Barbro Lindgren i K Special och där berättade BL om hur verklighetens Loranga som var BLs barns far, var besatt av att barn skulle lära sig förlora.

Och han åkte verkligen till stan iförd en tehuva en gång.

Hade annannan vetat det när hon var elva hade hon fått ett annat perspektiv på sin egen far (som alltid vägrat att spela alla spel utom munspel).

baratradgard sa...

Nämen så galet! Fast jag har alltid satsat allt på spel och vunnit stort när jag spelat mot mina stackars barn. Och nu vill min 23-åring inte spela Wordfeud med mig på mobilen för att han säger att jag blir "så jobbig och ska bara vinna"...
Som man bäddar får man ligga! I alla lägen!

Turtlan sa...

Samma med "fusk" i spel. Att vissa barn börjar hitta på egna regler för att få vinning av det. Nej nej säger jag då hur sura de än blir.

Tänk om man ALLTID vann, då blir det ju.inte samma glädje av att få vinna.

Intressant program, vad hette det? Kanske något att efterlyssna

cruella sa...

Barnens farfar lider av någon villfarelse att man ska låta barn vinna just för att de är barn och då, enligt honom, ska tycka att det är roligt hela tiden.

Resultat: Mina ungar som fostrats av en vinnarskallig moder tar förluster med viss grace samtidigt som de beter sig hyfsat vid vinst. Småkusinerna vars fader är mer inne på farfars, dvs sin egen faders spår, har fått åtminstone två av tre riktigt, riktigt usla förlorare som inte ens drar sig för att fuska när det ser ut att gå åt pepparn. Påpekar man detta blir det tårar och skrik och spänd stämning.

Ulrika sa...

Tycker mormor gjorde alldeles rätt.
Att hela tiden "skydda" barn så som de beskriver i programmet tycker jag är fel.

Verkligheten är ju inte sådan.

Även harry ...

.. har ledig dag.

Gör mest ingenting.

Ja, jagar pElle och sigge nilsson förstås.

Men för övrigt är det tämligen lugnt.

Aj, då ....

Om man sitter alltför länge och filurar med den nya ajfånen, kan allt hända.

Man kan till exempel glömma tid och rum.

Man kan slå på fel platta och plötsligt efter en "stund" känna att det luktar bränt i köket.

Och man inser - något skamset -, att man har fördärvat pv:s högt älskade plattskydd.

Bara för att man funderat över om man ska ladda ner en app eller två.

Om vinnarna ...

Förra veckans vinnare i Uppmuntringslotteriet blev Ulrika från Västmanland och Cecilia N från Härnösand.

Ulrika vann förstapriset; en Trädgårdsbok av Marguerite Walfridsson och så ett litet fint kort.
Cecilia fick ett rödprickigt hjärta av sten och så ett litet kort till henne också.
Snäckor och musselskal till dem båda.


På väg genom livet .., då behövs minsann världsatlasen.
Ulrika är kartläsare och bloggmadamen rattar den lånade bilen.

Ulrika har jag känt nästan så länge som jag har bloggat, det vill säga i sju år.
Hon var en av dom första som tittade in på min gamla blogg och då hette hon "Ellis".
(Här finns en tidig kommentar från Ellis.)

Efter något år kom hon ner till Ystad och hälsade på.
Det var en något inåtvänd madame som inte sade så mycket till en början .., men vänta bara .., det var som att skala lök .., lager efter lager åkte av och de senaste åren har så mycket hänt i Ulrikas liv att man får nästan hålla i sig!
Karusellfart är ingen överdrift.

Och under hennes besök gjorde vi utflykter runt Österlen .., vi åkte norrut till Kullens Fyr och vi åkte västerut och tittade in i Mölle och vi åkte över till Danmark

Senare har jag, tillsammans med pv, övernattat hemma hos henne och hennes familj i Västmanland och jag har, en ljummen sommarkväll, tagit ett kvällsdopp i bäcken/kanalen inte långt från där hon då bodde.

Här är den här stickglada madamens blogg.

Cecilia, som också varit med länge på banan (och precis som Ulrika också är en flitig stickerska) visade sig vara en lång kvinna med lika (nästan) långt hår, som vi mötte under resan hem från Västerbotten.

Ja, pv kände till henne sedan tidigare, dom hade bott i samma studentlägenhetshus i Umeå, under pluggtiden.
Världen är som bekant liten.

Under hemresan från Västerbotten 2009, stannade vi till i Härnösand och tog en fika tillsammans med Cecilia i ett härligt område och den här madamen, hon har - om ni inte visste det - ett fullkomligt enastående minne och kan komma ihåg vad man skrev i ett inlägg i oktober 2008, ja, nästan i alla fall.

Stort grattis till er båda och nu hoppas jag att paketen kommer fram som dom ska!

Ser man på ....

Teliadamen visade sig vara förstående och vips, hade jag hittat lösenordet till vårt nätverk.

En stund senare klickade jag mig fram i min nya telefon .., och efter ytterligare en stund kunde jag skicka ett sms till Emma, ja, man ska förstås inte skicka dylika till ungdomar som går i skolan, men jag blev så himla lycklig över att det nu fungerade!

Sen testade jag att skriva en kommentar på min egen blogg.
Ojdå, det funkade också!

Nu återstår bara att lära sig hur man svarar i den här apparaten, för se det kunde jag inte, då, när sonen ringde!

(Men det tekniska snillet, tillika stickmadamen i Västmanland, hon beskrev hur det går till.)

Måndagsfönstret ...

... hittade jag här.

Fyra vanligaste ...

Kan man omöjligen sova, kan man ju ligga och fundera på vilka fraser som är dom allra vanligaste på ens arbetsplats.

För mig var det lätt som en plätt.

Detta är vad man som kassörska garanterat får höra dagligen.

"Ja, det man inte har i huvudet, det får man ha i benen ....".
(Säger kunden efter dagens tredje besök).

"Det första man blir blind på är ögonen, haha...!"
(Rostad lök = alltid lika svårt att hitta i en butik!)

"Nej, det är ju inte avdragsgillt, *blink*-*blink*.
(På frågan om kunden vill ha kvittot).

alternativt ...

"Nej, behåll det, jag har ingen att redovisa för."

Jessica (som arbetar på ica i Västerås) sa...
Haha, klockrent!! En annan är.. -"En trisslott. Med vinst!" ;)

Och så ett kvällsfönster från ...

... madame Monet i södra Frankrike.

Helt ärligt skulle jag nog få migrän om närmaste grannen hade sån färg på sina fönsterluckor!

Men så är jag ju också en enjängd typ ,-)

(I Ystad, inte långt från infarten till Ö o B, finns ett hus i sten, målat i en knallorange färg .., och jag har flera gånger tänkt att vore jag granne, då flyttade jag! Jag skulle helt enkelt inte uthärda ,-)