Dagens fönster ...

... finns i Västra Hamnen i Malmö, i en hyresrätt med utsikt över havet och nästan Danmark och till stranden går man på fem minuter.

Jag säger som Greger Lycksell i Malå ..., "ja, hä ä ju int enbart äckligt!"

Kommentarkrångel ...?

Den senaste tiden har det hänt att vissa kommentarer dyker upp - som vanligt - i min mejl, men sen finns dom inte alls med under själva inlägget.

Nu senast var det Bert i Luleå som skrivit om fjärilen .., häromdagen Eva från Tyresö.

Vad i all världens dagar beror detta på?

Någon annan som har samma bekymmer ...?

Ps. Hittar såväl Evas som Berts kommentar i skräpposten, men varför hamnar dom där .., det kan man ju fråga sig ..:? Ds.

Vid halvåttatiden händer det ...

Jag ställer mig i badkaret och duschar knäet med kokhett vatten.
L ä n g e.
Hela dagen har varit ett helvete med ett totalt orörligt knä.

När jag kliver upp - försiktigt-försiktigt - kan jag gå nästan som vanligt.
Fram och åter går jag på hallgolvet.
F ö r s i k t i g t.

Provar mig fram.

En kvart senare kan jag böja lite-lite på benet.

Och lite mera.

Det är så där så man nästan börjar att gråta.

Så där så man nästan har glömt hur underbart det är när allt fungerar!

Fönstret är öppet.

En omisskännlig doft av svinpiss kommer inseglande i alla rum.

Ja, ja, tänker jag.

Och böjer ännu lite mera på knäet.

Barbro minns sin pappa ...

Barbros pappa Jim (Joakim) som slöjdade näverkoppar och allt möjligt annat!

Min pappa, född 1926, hade en annorlunda barndom då han blev lämnad hos fosterföräldrar redan som baby, då farmor åkte iväg till Kanada och bara tog ett av sina barn med sig. Min farfar bodde då redan där. Pappa fick det bra hos ett äldre par i Norrberg som ligger ca en mil från Storuman.

Pappas äldre bror Gunnar växte upp i Fatmomakke hos sina farföräldrar.(det ställe min lillasyster nu har), en syster kom till Silverberg och dog tidigt. En äldre syster, Elsie, fick följa med till Kanada.

När min farmor anlände till Kanada var hon gravid och fick sonen John som dog i 40-års åldern, och som var en bra karl enligt min Farbror Lennart.
Farmor gifte om sig och fick 2 söner till; Jim och Lennart.
Lennart är den enda som finns i Livet idag och vi hade förmånen att besöka honom när vi åkte över 2007.

När pappa var tretton år så kom min farfar tillbaka från Kanada, då skild från min farmor, och ville ha tillbaka sin son.

Sedan gick några år som jag inte vet särskilt mycket om, utom att pappa fick bli vuxen tidigt i livet.
En spännande upplevelse var att pin pappa i sin ungdom hade jobbat på en hundcirkus.

Mina föräldrar träffades under en cykeltur till Borkan (4 mil) och sedan en vandring över till Fatmomakke en midsommar (2,5 mil). Tycke uppstod och min storasyster kom först, sedan jag mellansystern, sedan en lillasyster .., och till sist vår bror som är 10 år yngre än mig.

Jag minns min far när han varje morgon var först uppe och satt framför vedluckan vid vedspisen i långkalsonger och eldade och rökte pipa. Min pappa var kreativ och tyckte om att skapa.
Han ansåg sig inte vara någon bra bonde och avskydde den nödvändiga slakten av djuren.

Pappa tyckte om att läsa och hade nästan läst klar sin ingenjörsexamen då min morfar dog och min familj flyttade upp till Dikanäs för att hjälpa mormor och skapa sig en ny framtid.
Min pappa gick bort redan 1980, endast 54 år gammal i sin cancersjukdom.

Jag tänker på om min studiegalde far fått leva idag och uppleva hur många roliga  högskole.- och universitetskurser som finns nu och kan studeras via nätet på distans. Jag förstår idag hur lik jag blev honom, studieglad, tycker om att skapa och vill inte ha husdjur då jag är så rädd att mista dom.

Kram från kusinen.

Vad man har i bagaget ....

Det var förra helgen som pv åkte till Ljungby till sin bror, för att där slutföra dödsboets deklaration.
Med sig hem hade han då en Hemköpskasse fylld med diverse album från tider som flytt, ett inramat fotografi, samt hans mammas dagböcker.

Det är årsdagböcker, det vill säga, varje bok innehåller anteckningar för minst fyra år och jag sätter mig på soffan och bläddrar lite förstrött och det är som att ha öppnat en skattkista!

Där är noggranna anteckningar om vad som ätits till lunch och middag .., till vilka Gunvor har ringt och där finns även noteringar - vilket får mig att le stillsamt - om det har varit upptaget.
Hon berättar när hon och Wiking har gått i säng - vad klockan har varit -, vilka tv-program man har tittat på. Och det  är väder och vind och massor med kortspel och besök av goda vänner och rader om barnbarnen .., "Kajsa sov över och gosade på morgonen" .., det har varit mycket "gos" med barnbarnen och oerhört många besök av och till släktingar!

Och hela tiden Gunvors oro för maken som har KOL och är sjuk och eländig mellan varven.

Fredagen den 18:e juni 2004 står följande att läsa: 13 grader varmt.
Kaffe - frukost. Göran Glemme kom med kort från Extra-film. Prat. Wiking ringer sjukhuset om dosetten finns där? Jag ringer Glocal-Net och avbeställer prenumeration. 10:-. Trädgårdsarbete. Började regna. Bosse kom med chokladkartong till Wiking. Tv - fotboll Sverige - Italien. Bra match. Jag fick ett humlestick på näsroten. Fel, det var igår. God Natt.

Den 21:a juni 2004. 
Kaffe - frukost. Wiking är trött. Jag tar posten. Rensar i landet. Ringer Anticimex om humlorna. Kommer ev. i morgon. Thomas kom. Ska klippa gräset, klipp. vill ej starta. Inga kom med blommor. Ringer Kes. Pratar med Karin dom kommer till midsommar. Ringer och pratar med Sonja. Majbritt ringde. Pia ringde.

I en liten bisats - jag kommer inte ihåg datumet - har Gunvor noterat: pratat med läkaren, tumör på mjälten.
Det är allt.
Och mjälten är hennes.

I juni 2005 dör Wiking och redan en månad dessförinnan upphör dagbokstanteckningarna, vilka återkommer lite senare .,. och nästan alla avslutas med "Godnatt Wiking".
 Nu blir det mer sporadiska rader.
Från den 30:e juni och fram till början av december, finns knappt en rad skriven.
Den 3:e december har hon besökt Wiking på kyrkogården och är ledsen.

Man märker tydligt att tillvaron har blivit så ..., tom.

I min mammas dagböcker står det mest om arbetet, om längtan efter att bli hemmafru .., om att hon städat och röjt och så den eviga kampen mot vågen.
Mammas syskon bodde alla minst tjugo mil bort .., pappas ännu längre - Alice och Erland i Norrbotten - faster Anna-Maria och farbror Gösta i Småland.
Besöken var sällsynta .., det var mest på sommaren som man sågs.

Under tiden som Gunvor och Wiking bor i Steninge, kan jag läsa om flera besök per vecka av pv som bor bara några kilometer bort. Han hjälper dem med allt möjligt .., handling och skötsel av tomten och sånt som hör till .., han tar med sig Hilda och det bjuds på pannkakor eller så har han själv med sig semlor från Ankaret - affären i Haverdal där jag många år senare ska komma att arbeta -.

Själv flyttade jag definitivt hemifrån vid sjutton års ålder och när vi fem år senare återvände till Malå, då var pappa död och mamma gav sig av till Sydamerika och kom hem på månadslångt besök ungefär vart tredje år.

Så totalt olika har våra liv varit! 
Så helt annorlunda vår kontakt med respektive släkt!

Det är sånt tänker jag på när jag bläddrar i Gunvors dagböcker.

Inget annat än ett mirakel ...

En alldeles vanlig onsdag i början av maj kan man ha ett högerknä som inte går att böja och man kan ringa och meddela chefen att idag blir det inget arbetande och sen strakgår man på promenad - modell mindre - tillsammans med husets hund och ungefär vid Eckes hus kommer man ihåg pratet igårkväll.

Jag satt i loppisfåtöljen och gjorde ingenting och pv och harry hade soffan Ektorp för sig själva och jag kan omöjligen komma ihåg hur det kom sig att vi började prata om Alkonblåvingen - eller - det var pv som berättade om den och det var alldeles magiskt, jag fick gåshud på armarna och i nacken allt eftersom berättelsen fortskred! 

Det var precis så där som när Gunnar från Jämtland satt på inglasade altanen och berättade om hur bin kommunicerar, eller som när jag gick på lilla vägen och såg ett antal myror kämpa och dra bort andra - överkörda, svårt skadade och en del döda  - myror .., och hur jag fascinerades och knappt kunde gå vidare! 

Alkonblåvinge - jag hade inte ens hört namnet -! 

Och pv sa att om den - Alkonblåvingen - brukade han berätta för naturkunskapseleverna, ja, på ett lite dramatiskt sätt, alltså.

När jag kommer till London i september och Emma och jag själv har varit på Victoria-theatre och sett Billy Elliot och sedan återvänt till hotellet ..., kanske sitter vi i restaurangen och tar kvällsfika .., då ska jag berätta för henne just om fjärilen som heter Alkonblåvinge och vilket fantastiskt livsöde den fjärilen får vara med om - om den har tur -!

Om du som läser här inte heller har hört historien .., läs då på bilden här ovanför! 

Den togs för en halvtimme sedan nere vid naturreservatets början.

Onsdagsfönstret ...

... kommer från SoF som, tillsammans med sin man, utflyktade sig till Skåne och då passade att stanna till just vid det här gamla torpet och fikade.

Vilken tur för mig!
Tack snälla, säger jag.

Det bästa som hände för ellem i Skellefteå ...

(Och jag ler, för nu känner nog bloggvännerna sig hemma och vågar vara sig själva!)

Hej Elisabet!

 

Detta är så sent skrivet att det kommer in på denna vecka också. Men det bryr jag mig inte om. 

 

I fredags åkte vi till Värmland, till stugan och bror med familj. Det var så roligt och jag har verkligen längtat. Taxichauffören som skjutsade oss till flyget visade sig vara från Halmstad. Jag berättade om dig  och nämnde Steninge, Ugglarp, Haverdal mm. “-Tänk så många barndomsminnen som kom upp nu. Jag känner till alla ställena” sa han. Kul, tyckte jag. 

 

Om nu resan till mina barndomstrakter var trevlig, så var det också trevligt att komma hem igen. 

Och tänk, nu är all snö borta även på baksidan av tomten och en liten blå viva blommar för fullt där det var snö när vi for. 

Och Kungsängsliljorna sticker upp sina spjut. 

Nu har våren verkligen kommit till Västerbottens kustland! Jag har förresten packat med mig lite fönsterbilder som jag skickar senare. 

 

Kram från ellem

Tvärstopp!

Titta! Mönstret på kjolen påminner om mönstret på tejpen från Portugal.

Och så börjar allt om igen med knäeländet.
Böjer jag benet känns det som om någon släpper på 220 Volt rakt genom knäet och ner till foten!

Jag skriker så att grannfrun (hon med gräsklipparroboten) måtte tro att här pågår mord.

Hela dagen likadant.
Vågar knappt röra mig.
Ringer sjukvårdsupplysningen och frågar vad jag ska ta mig till?
Det är första gången någon tror på mig när jag berättar hur det känns .., att det är inte värk som tandvärk, det är en överdjävulsk smärta som går från knäet till tårna och som gör att jag - efteråt - blir totalt däckad och på gränsen till illamående.

I morgon blir det sjukvårdsbesök och inget jobb.
U n d e r b a r a  Malin tar mitt pass - utan att jag ens frågat henne -!!

Jag vet att det finns dom som läser den här bloggen som, liksom undertecknad, fått knäprotes .., är det ingen av er som har varit med om detta?

Här kan man se likheterna!

På malåsidan ...

Och Elton-John-glasögon hade han!

... den där Ulf Bergström tar hand om inskickade och upphittade fotografier från tider som flytt, där upptäcker jag plötsligt en bild på min pappa!

"Den här bilden gör nog Elisabet glad ...", skriver Ulf och så är det förstås.

Under en stor del av min uppväxt var pappa ordförande i Malå Idrottsförening och när det var tävlingar var han speaker och åååå, så pinsamt jag tyckte att det var!

"Hör ni i publiken, nu ska vi heja fram åkarna, heja, heja!!" kunde han säga och man ville bara sjunka ner genom snötäcket och försvinna.

Nu, femtio år senare, förstår jag precis var jag har fått mina heja-tag ifrån.
Och alla barnen har fått samma heja-gener!

Pappa, som vuxit upp oerhört fattigt och tidigt förlorade sina föräldrar och kom att - tillsammans med tre av småsyskonen - växa upp hos en sträng farbror och faster utan egna barn, var mån om att vara prydlig .., att helt enkelt känna sig som alla andra, ja, han var nog på gränsen till lite fåfäng .., kläderna togs om hand på bästa sätt .., allt hängde prydligt i garderoben och på fredagkvällarna "riggade han om" till helgdagskläder.

Basker hade han alltid så snart snön försvunnit!

Bakom köksgardinen stod alltid en flaska Keratin hårvatten.
Helt förvissad var pappa att hans få hårstrån skulle bli aaaaningen fler, om detta användes.

Och länge blir jag sittande och tittar på bilden ..., jag tittar på pappas hand som alltid var så varm och go .., och jag minns känslan när han ropade att jag skulle komma till badrummet och hjälpa honom att raka bort hårstrån i nacken och jag minns sättet hur tvättade sig så noga var morgon .., hur han stod där framåtböjd med handfatet fyllt med vatten och hur han kupade händerna och liksom slängde upp vattnet och gnuggade hals och öron (öronen var jätteviktiga!) och när han borstade tänderna gurglade han efteråt med Vademecum munvatten..


 Och Vademecum tandkräm hade vi också.

I badrumsskåpet fanns rakborsten och raktvålen och Gillette rakblad - the best a man can get - men ingen rakapparat, för el-uttag fanns förstås inte i vårt badrum.
När pappa hade rakat sig, blödde det nästan alltid från något litet sår och då togs en annan liten "tvål" fram .., kan det ha varit Alun?

Det är som om man har öppnat ett minnets dammlucka och släppt fram en flod av barndomsminnen .,. ja, bara genom att titta på en enda svartvit bild!

Tack du underbare Ulf Bergström!

Monica i Skellefteå kommer plötsligt också ihåg ...

Så roligt att läsa om din pappa!
Han påminner mycket om min pappa på det sättet att han också var väldigt noga med sitt utseende och hansrakning var en långdragen process.
Han använde sig av en Braun rakapparat som han omsorgsfullt förde fram och tilbaka över kinder och haka, under i mitt tycke en hel evighet.
När man frågade varför det tog så lång tid för honom att raka sig svarade han alltid att det berodde på att han hade så styvt skägg.
Jag kan sakna den absoluta uppdelningen mellan vardag och helgdag som fanns i mitt hem, då mina föräldrar var djupt troende och söndagen enbart användes till kyrkbesök med efterföljande kaffe hos församlingsvänner samt till att avnjuta musik och äta den obligatoriska söndagssteken med kräm av torkad frukt som efterrätt.
På söndagarna var mitt barndomshem insvept i frid och ro,en känsla jag kan sakna i det liv jag själv lever nu.

Och hos mossfolk väcks också minnen ...

mossfolk sa...

Åh, min pappa var också alltid noga med klädseln. Varje morgon cyklade han till jobbet i kostym och slips. På pakethållaren var den svarta portföljen fastspänd.
Och aldrig någonsin att jag sett honom med ens lite skäggstubb. Nä, det rakades friskt. Med rakapparaten för vi hade ju eluttag i badrummet ;)

Jag har föresten fortfarande aldrig sett honom med skäggstubb, däremot kan han numera gå till jobbet i jeans. Fast med skjorta. Och kavaj. Aldrig aldrig någonsin bär han t-shirt. Jag vet faktiskt inte ens om han äger någon.

Lena i Gävle kommer ihåg ...

Monica, jag känner igen mig i det du skriver, precis så var det hemma hos mig också.

Hälsn. Lena i Gävle (mina rötter är i Ursviken)

Anne i Mantorp säger så här ...

Om min pappa fortfarande hade funnits bland oss, så hade han fyllt 100 år igår.

Precis som era pappor var också min alltid prydlig och att han var en snygging enligt kvinnorna i omgivningen har jag hört först efter hans död.

Att han var en stilig karl förstod jag först den gången vi var ute och åt lunch och en dam raggade på min pappa och då var han över 90 år.

För mig var han ju bara pappa.

Anne i Mantorp

Och Bettankax telefonberättade ...

Åååå, min lilla pappa, vad jag kom att längta efter honom när jag läste det här!
Och jag minns precis hur det såg ut när han rakade sig och det blev kvar lite raklödder vid öronen och näsan och hur han blaskade bort det och jag kommer ihåg hans stora, stora händer och jag minns att jag tänkte att hans kupade händer nog motsvarade en halv spann med vatten!

AP som var bara halvåret när morfar dog .., säger så här om bilden.

Så fin han är där! Och cool också!!

Ulrika sa... 

 

För mig blir det morfar som dyker upp i minnet av detta. Förstås, för han var nog mer samma generation som din pappa.

 

Morfar använde det där rakvattnet med hm... ett skepp på..? Nu blev jag lite tveksam. Men jag kan fortfarande känna doften av det. Han var också noga med rakningen, jag såg aldrig honom med stubb eller så. Aldrig.

1:a majfönstret ...

Och jag går och lägger mig den sista april och är totalt slut på och tämligen bedrövad och vaknar den första maj och känner mig pigg och - om inte rask - så i alla fall så där så att benet fungerar som det ska och nu blir det frukost och solen flödar och medan jag ännu ligger kvar i sängen hör jag pv öva på vårsångerna, till accompanjemang av eget pianoklink.

Alldeles stilla ligger jag där under täcket.
Fönstret på glänt.
Fågelkvitter och mera fågelkvitter.

Från radions P1 hörs filurige Emil Jensen.

Och intill mig har jag dagstidningen där jag fann dikten som min mamma så ofta högläste; den av Hjalmar Gullberg .., den som säger sååå mycket om människors tillvaro och vad som egentligen är viktigt.

Den här:

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred:
sådant var människors möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Det känns som om detta blir en fin dag.

Det gäller att vara värst ...

Liten kille handlar tillsammans med sin mamma.
Jag noterar att det kommer kattmat på bandet.
"Ååå, har ni en katt?!" säger jag till lillkillen.
Jaaaa, det har dom.
"Det har jag med .., faktiskt har jag två och så en hund ..!" svarar jag.
Lillkillen tittar storögt på kassörskan som är jag.
Och funderar.
Sen klämmer han till ...
"Men vet du .., vi har i alla fall jättemånga  f ä s t i n g a r!"
Han vann.
Förstås.

Ett Valborgsmässofönster från Värmland ...

... och från Turtlan. 

Så här skriver hon:

"I ett av fönstren här på Café August sitter det spegelglas.
I spegelglaset fångar jag en del av cafeet.

Ser ni flickan med den ljusa tröjan. Lite tidigare blåste hon såpbubblor helt ovetandes om att så många tittade på henne. Bubblorna blänkte så fint i kvällssolen när de lyfte en bit uppåt.

Så var det i detta nu denna Valborgskväll.."

Sista april ....

I Steninge, kan man få vänta lääänge på grönt ljus. Till höger ligger havet och Stigs lagård.
Det är där det doftar gödsel. Och det är i Steninge som det nu byggs cykelbana.

Var det mycket att göra på jobbet igår, så var det - om man säger så - inte mindre idag.
Och efter någon timme låste sig mitt högra knä (den med ny knäprotes) och jag fick gå resten av dagen "strakbent" och kände mig mest dum.

När klockan var två och mitt arbetspass var slut för dagen, ringlade sig köerna långa i båda kassorna.

Tog moppen och körde hemåt .., satt i trädgårdsstolen i nästan en timmes tid och njöt av solsken .., på altangolvet låg harry och sov och pElle kurade någon meter bort och på gräsmattan kråååmade sig herr Sädesärla .., - slääääpade på vingarna som var utbredda och gjorde allt för att locka till sig en tämligen ointresserad ärlemadame - och jag satt länge och bara tittade på detta äventyr.

Grannen i det vackra vita stenhuset (hon är änka och är i sjuttiårsåldern) har återvänt efter vintern och kämpade med gräsklipparroboten som legat av sig under vintern.

Och när den värsta tröttheten lagt sig ., då tar jag moppen och susar iväg först till Getinge och sedan till Slöinge och jag köper en dvd-skiva med klassiska Sommarpratare - däribland min favorit Torsten Ehrenmark - (salig i åminnelse!) och i Haverdal på plantskolan köper jag två nävor och någon slags bolltistel i blått som ännu inte blommar och innan dess, när jag svängde förbi i Slöinge -, hade jag hoppats att bageriet skulle ha öppet - men icket - och det är förstås ett i-landsproblem och vi har nybakat bröd i frysen, det är inte det.

Nu är det kväll och harry ligger i soffan och är intill döden trött. 
Husse har cyklat nio mil idag - snart stundar Vätternrundan - och det blir fotboll och harrys pung, om någon undrar, har läkt bra.

Vi skippade tratten som han nödvändigtvis skulle bära .., men rengjorde såren noga och smorde in med Idominsalva, trots att vi inte hade fått order om detta .., allt går.

Under besöket i Argentina 1979 kom var morgon till mammas lilla pyttemottagning en man som blivit svårt ormbiten. På mannens fot - på ovansidan - löpte en krater som säkert var två, tre centimeter djup och lika bred och den gick tvärs över foten och och där var från början fullt med vita, krälande maskar i såret, berättade mamma.

Men se .., hon bad mannen att besöka henne dagligen och han satt där ute på den spartanska altanen, med foten i en gulaktig vätska och när han suttit där nån halvtimme, torkade mamma rent och smorde sedan in såret med Idomin, - eller Helosansalva (hur många hundra tuber av dom sorterna har vi inte skickat över Atlanten till henne .., ja, under dom tjugo åren ..?!)  och tänka sig, såret läkte fint, men det tog tid!

Och nu sitter pv och övar på  basstämman till "Vårvindar friska" - det är nämligen konsert i Simlångsgården i morgon.
Att sjunga i kör och inte få sjunga melodistämman .., nej, men fy, så trist! tänker jag.
Men det är förstås också ett i-landsproblem.

 Lite på efterkälken .....

 ... kommer här Turtlan med det bästa under veckan som gick.

Hej!

Lite försenat så kommer mitt bidrag.

Utan tvekan så är det när jag och sjuåriga E bakade chokladbollar i torsdags kväll:

Det var inte på långa vägar första gången hon bakade såna men de är hennes ohotade favoriter.

Jag fick läsa receptet på havregrynspaketet när hon måttade upp ingredienserna.
Vid det här laget borde hon kunna det utantill men jag fick den uppgiften. Tolkar det som ett förtroende.

Hon kämpade tappert att få ihop "smeten" men jag fick rycka in på slutet för att få ihop den.

Fram med två tallrikar och sen hällde hon upp pärlsocker på den ena.

- Sätt Dig här sa hon och pekade på stolen bredvid sig. 
- Du får rulla på sockret. Det blir ditt jobb. Jag rullar bollarna jag sa hon.

Så blev det. Hon rullade bollarna och jag rullade på sockret. Även här ett stort förtroende få göra den sysslan.
Vi tjuvsmakade lite under tiden för det får man sa E... men bara lite! Inga hela bollar men en liten klick får man ta!

Tallriken fick stå i kylen tills grannen med barn kom över på kvällsfika.
När vi sitter där runt bordet så ser jag att E har koll på när gästerna tagit varsin chokladboll så tar hon tallriken och smyger snabbt tillbaka med den till kylskåpet.

En var! Inte fler är parollen!
Det är en generös tjej men chokladbollarna är hennes egendom när gästerna fått varsin.

Så det så!

// Chokladbollsassistenten 

I Portugal tänker annannan på det bästa som hände ....

Får man vara med fortfarande eller är det för sent?

För P hände det bästa alldeles precis för en minut sedan när FC Porto säkrade segern i fotbollsligan.

För mig är det nog att katten M inte var sjuk på riktigt som vi var oroliga för i onsdags kväll när hon strök längs väggarna och kräktes. Men det gick över på ett par timmar.

Det har varit många bra saker den här veckan, men om M inte varit frisk hade ingen av dem varit riktigt bra!

A.

Dagens fönster ...

... kommer från Västmanland och från Ulrika.

Titta, vilka vackra fönster!

DBIV för AP ....

Då jag och Nelsan agerade Micke-supporter då han sprang en massa mil runt Lidingö..

För att inte tala om känslan av att dela Mickes glädje när han kom i mål. 

DBIV för sportigajenny ....

Det bästa i veckan, måste nog vara att en kompis från tiden i Tomelilla, då jag pluggade till Turismkoordinator, var och hälsade på nu i helgen. Det blev visserligen bara en kortvisit, men det var mycket trevligt att träffas igen. Nästa gång blir det min tur att åka till Kalmar där hon bor nuförtiden. På bilden, som är från nån fest i just Tomelilla, ser ni sportigajenny till vänster och Sara till höger. //sportigajenny

Veckans glädje för Ulrika ...

...om du fortfarande har rum för fler... :-)

Att ha alla i familjen samlade: yngste sonen, äldste sonen, äldste sonens flickvän (efter snart 5 år är hon ju som mitt extra-barn) och rallysnubben.

Alla på samma plats i två hela dagar. Underbart!!

Promenaden i morse - jag, Marcus och Max. Vi gick en långpromenad i skogen och det var alldeles ljummet och skönt och solen sken och fåglarna kvittrade och Max skuttade omkring alldeles spritt-lycklig och skogen doftade underbart och jag tänkte att ååå vad jag ändå är rik!!

Att jag har en sån underbar man i mitt liv. En som fixar och donar och grejar och är världsduktig på att meka med bilar och som kör rally som en gud (på tisdag ska vi tävla igen!) och som jag får sova alldeles, alldeles intill och vakna alldeles, alldeles intill och som har stora starka alldeles varma händer. Och som ä l s k a r djur.

Att få fira yngste sonens 15-årsdag idag tillsammans med familj och se hans stora stora lycka när han öppnade vår present; en stor fin skärm till nya datorn som han snart ska köpa (och som han enormt duktig sparat ihop till!).

Kram!

Ulrika.