Det där pysslet innan med kräftburarna på land innan vi ror ut. Det
hör också till.
Vi agnar på med små mörtar och löjor som legat i frysen efter att ha
blivit fångade vid bryggan tidigare i sommar.
Burarna lastas i båten, i år 10 st till antal. Det får räcka.
Vi ror ut och lägger i burarna ungefär som vi brukar och vet att
borta vid stenen där brukar det vara bäst.
Sen några timmar senare när solen håller på och gå ner så ror vi ut
igen och vittjar burarna. I första vändan fick vi 14 st om jag minns
rätt.
Numera är det signalkräftor efter att kräftpesten tog död på alla
flodkräftor i början på 90-talet.
Det går bra det.
Denna gång stannar jag på land och sitter på bryggan och tittar ut
mot båten där på sjön.
Hör deras prat och "yippie" när det är
några kräftor i buren som de får upp.
Jo, det var bäst vid stenen.
Det är alltid så.
Hälsningar!
Turtlan
// Och så här skriver den värmländska Turtlan om årets bästa sommarprogram!
Eva på Frösön säger så här ...
Hej på dig!
Det bästa under veckan var nog resan ner
till Sundsvall måndag-tisdag.
Vi hyrde en liten (och ganska gammal)
stuga längst ut på Alnö.
På stranden.
Äntligen fick jag möta havet.
Just
den dagen för ett år sedan gifte sig vår äldsta med sin man i Alnö
gamla kyrka.
Vi firade detta med strömmingsmiddag på Spikarna, en liten
restaurang nära där vi bodde. Elins svärföräldrar kom också ut ( de bor i
S-vall) och vi hade en trevlig kväll tillsammans.
Elin hittade ett fint
litet hus som var till salu och sedan satte hon sig på klipporna och
drömde sig bort en stund. Så roligt att träffa henne för några dagar.
"Oj, blåbär .., det är ju smaskens!"
Och
så har vi ju glädjespridaren Otis, som gärna är med när jag rensar
blåbär :).
Nu är det slut på semestern och han får umgås med sin matte
hela dagarna, något som gör matte helt slut. I alla fall innan hon vant
sig :)
Var inte den ungefär som förra veckan? Och veckan före den? Och ... ?
Men en sak som var bra, fast som kanske inte rör mig personligen, var
att maken hjälpte sonen med grundfärgsmålningen på taket. Så nu är det
bara två slutgiltiga lager färg som ska på.
En annan sak var den lilla konserten på Nickebo igår kväll.
Det bästa i veckan var nog klädbytar/säljträffen som jag var med och
arrangerade här i Göteborg.
Jag är medlem i en Facebookgrupp, som heter Fancy Fatshion.
I den gruppen
kan man sälja och köpa kläder i stora storlekar, men även väskor, skor, smycken
och annat smått och gott.
Det är en sluten grupp med kvinnor, som har svårt att hitta fräcka, fina
kläder i sina storlekar och där allt snack om vikt upp eller ner och liknande är
bannlyst.
I lördags hade vi en träff “på riktigt” i Göteborg. En tjej hade hyrt lokal
på skolan där hon jobbar och dit strömmade ett tjugotal glada och
förväntansfulla kvinnor, släpandes på IKEA-kassar i mängd.
Jag packade in en hel del och tog med.
Allt hängdes upp och spreds ut på bord och det var fritt fram att prova,
förhandla och handla.
Det härliga var att alla kunde känna sig helt avslappnade
med att riva av sig tröjan och prova en top eller klänning. Sånt man inte gör
annars för att man inte vill visa sin tjocka kropp för andra.
Men här var ju alla likadana.
Oj som det skrattades och pratades och inte var det jag som sålde nåt, men
jag hade mer med mig hem än jag bar dit. Så sa många, men någon måste ha blivit
av med lite grand i alla fall.
Vi hade ordnat fika också och alla delade lika på lokalhyra + fika och
tiden gick alldeles för fort.
Efteråt sa alla att “detta måste vi göra om snart igen”.
Så roligt det var att träffa alla som man “kände” från nätet på riktigt.
Jag fick höra många historier också om hur jobbigt det är att vara
STORARTAD och hur omvärlden ser på en.
En kvinna berättade för mig att hon sedan tioårsåldern aldrig hade andats
med magen, eftersom hon alltid gått och dragit in magen, så att den skulle se
mindre ut!!
Sånt tänker inte “normalstora” på – hur mycket energi STORARTADE kvinnor
lägger ner på att försöka passa in i normen.
En insikt alla borde skaffa sig snabbt – inte minst
konfektionsindustrin.
Och varmt .., svettdroppar i pannan ..., hår som lockar sig.
Sensommarblomster.
Renfana, ännu mera renfana .., blåklockor .., kråkvicker och baldersprå baldersbrå.
Och almöke som har blommat ut och är ulltussiga.
Och vete och råg.
Blommande brännässlor - får mig att tänka på Harry Martinsson -.
I dikeskanten upptäcker jag miljoner mogna björnbär!
Harry får smaka - i fjol åt han dem glatt! - nu spottar han genast ut detta ljuvliga.
Elisabets bästa ....
En sak som verkligen var bra, det var heldagen i Malmö när klubben Gripen/Crossfit hade intern tävling ute på Borgmästaregården, på ett stort grönområde.
Visst har sonen berättat om vad det hela går ut på, ja, det här med crossfit (det är nån slags allsidig träning, det är styrkelyft, man drar sig upp i romerska ringar, klättrar i rep .., springer i lös sand, går på händer .., ja, det är allt möjligt!), men det är förstås nånting helt annat att se det hela på riktigt.
Det var ett trettiotal tävlande - många olika nationaliteter -, hela tiden hördes en slags Rosengårdssvenska och alla var så omåttligt rara och vänliga!
Medan sonens pappa och jag själv drack termoskaffe, kom en av de tävlandes mamma fram och pratade med oss. Hon var ursprungligen från Libanon, hade bott sjutton år i Stenungsund ("å, som jag trivdes där!" sa hon leende), men flyttade till Malmö för att ge sina barn "bättre möjligheter till utbildning" och nu trivdes hon bra här också.
Och där var en ung libanesisk flicka, kanske arton år, som var det vackraste jag någonsin i mitt liv skådat!
Om man läser allt som står i tidningarna om problem i Malmö, om kravaller och eld i soptunnor, så är det lätt att man får en negativ bild av stan. Arbetar man dessutom som polis just där, är det kanske ännu enklare att den bilden förstärks?
När då sonen, som ju är polis just i Malmö, säger att han trivs så bra i den här klubben och att en av anledningarna är den här mixen av människor från olika delar av världen, då blir jag så himla glad!
"Ja, jag struntar väl i OS-avslutningen ...", tänker pElle och sover vidare.
En annan stooor källa till glädje under förra veckan, var alla tv-sändningar från London och OS.
Det finns inte ord för hur bra jag tycker att SVT sköter detta (det lär vara sista gången, läste jag i gårdagens tidning ...), från Andre Pops i studion till Kajsa Bergkvist som är så bra vid sidan om .., till den duktiga intervjuerskan i simarenan .., ja, allesammans!
Och dessa ljuvliga engelsmän som arrangerat det hela så bra!!
Igårkväll avslutning och visst log jag så hääär mycket vid invigningen, då självaste James Bond kom flygande med drottning Elizabeth, men minst lika mycket looog jag åt den numera inte pur-unge Monty Pythonmedlemmen Eric Idle som sjöng sin egen "Always look on the bright side of life".
Det klippet fick man inte visa, ajabaja, det blev uppläxning från Youtube, så jag lägger in originalet här ovanför.
Och så ska jag inte glömma den där kvällen när jag kom hem från jobbet och knappt kunde gå, så ont hade jag i benen och fötterna och så har pv gjort hamburgare och ställt fram ett glas vin och det var OS på tv .., vilken lycka! Vilken snälling han är!
sportigajenny berättar om sitt bästa ...
God morgon Elisabet!
Jag hade faktiskt planerat att mejla DBIV
redan igår kväll, men var alldeles för trött när jag kom hem vid
21.30-snåret. Den här gången kan jag nog inte hålla mej till en grej,
utan det får bli två.
Det ena är då den där blomman jag fick
levererad till jobbet strax innan jag skulle gå hem i fredags. Synd bara
att jag inte är så där överdrivet bra på att ta emot sådana här "tack".
Jag kan liksom inte förstå varför. Jag har ju bara gjort mitt jobb! ;)
Det
andra är matchen på Gamla Ullevi i Göteborg igår.
Jag, syrran och
hennes sambo var på plats och såg matchen Blåvitt-Mjällby.
Det började
ju bra med mål för IFK Göteborg redan efter 8 sekunder. Men så blev det
1-1, som från ingenstans. I andra halvlek lyckas Blåvitt göra 2-1, men
självklart gjorde Mjällby även 2-2, och livet kändes allmänt skit.
Skulle det bli ännu en oavgjord match, eller till och med förlust. För
nu kändes Blåvitt lite svajigt. Och, det har inte varit lätt att vara
Blåvittsupporter i år, det kan jag lova. Men. Blåvitt gör både 3-2 och
4-2 innan slutsignalen gick! Och det var en skön seger.
Nu vet vi ju att
grabbarna kan hantera en ledning, att tappa denna ledning, och gå
segrande ur striden!
Jag fick fundera en lång stund på vad jag ens befann mig förra
veckan.
Efter Fattigskogslägret tar det vanligtvis 2-3 dar innan jag är
"fit for fight" igen, första halvan av förra veckan är rätt suddig.
Det bästa som hände förra veckan var i alla fall att jag fick ett
brev från en myndighet, där jag äntligen fick som JAG ville. Seger! och
en enorm lättnad.
Och så kvällsstunderna vid torpet.
Sensommarkvällar med mogna hallon, kvällssol, doft av torkat gräsklipp
och en glad Max som busar runt.
Jo, en har redan mailat och berättat och det ska jag lägga in så snart jag ätit frukost!
Adressen är: bisse151@gmail.com och gärna bild till, om det finns.
Och idag susar en burk rabarbermarmelad (förfärdigad av pv igår ...) till Jämtland och till Eva, som var förstaprisvinnare när Ann (ett tips: klicka på Ann-länken och läs hennes historia ...!) från Göteborg kom på besök och agerade Notarius Publicus!
Hoppas att marmeladen kommer till glädje!
Den fina tejpen, det var en sponsorgåva från madamen i landet långt i söder och tänk, vad den - tejpen -,har varit till stor hjälp!
Att en stor del av mitt hjärta tillhör Skåne, det känner jag så tydligt när såna här bilder kommer susande genom rymden!
Hur väl minns jag inte känslan när min ena syster hade flyttat till Lund och vi själva bodde kvar i Malå .., och jag fick vykort med nästan-såna-här-bilder-på och jag tänkte att åååå, så där skulle jag också vilja bo!
Så småningom flyttade vi själva till samma landskap och från sekund ett .., ja, från allra första stund, kände jag mig hemma!
Den känslan kom också när vi förra helgen besökte Öland.
Bilden togs av lundafarmor.
Tack snälla! säger jag.
Uppdaterat: annannan - själv skånska - undrar i sin kommentar var bilden är tagen?
Dom kliver på i Båstad - fem killar i artonsåldern - en av dem har keps och svart-vit-spräcklig jacka och från sekund ett börjar de unga männen recensera fredagkvällen.
Alla har varit rejält berusade .., det pratas om hur mycket vodka man hade i glaset och själva blandningen .,.nån har haft juice, en annan cola .., nån har "rökt på".
En av pojkarna är missmodig.
"Jag hade faan en tjej på kroken, allt var upplagt, men då började hon spy .. faaaan!" säger han.
En annan hakar på - jodå - han hade också en tjej och tänk, nästan-nästan blev det som han hade tänkt sig, men så kom hennes väninna och hämtade henne och så var den chansen förbi.
Jag sitter med huvudet mot fönstret och lyssnar förstrött, allt medan landskapet susar förbi.
I Ängelholm säger en av pojkarna att där skulle han kunna tänka sig att bo och hans kompis har för någon vecka sedan tillbringat en dag i Vejbystrand, det är inte så dumt heller, säger han.
Lördagmorgon blir det uppstigning i ottan, därefter bil in till Halmstad och klockan sju tar jag tåget till Malmö, i akt och mening att titta på sonen som ska tävla i den för mig helt nya sporten Crossfit.
Tävlingen, som ska hållas utanför träningslokalen i stadsdelen Borgmästaregården (såå fint där var, lugnt och fridfullt .., grönt och lummigt och det hela gav mig en helt annan malmöbild än den jag i vanliga fall tänker på!), börjar klockan tio.
I tävlingen ingår ett trettiotal självplågare deltagare; mest män i tjugofem, trettioårsåldern, men även en man som om ett år fyller femtio!!
Tio olika momemt skulle genomföras - allt på tid - och själv hade jag fått hjärtinfarkt inom fem minuter!
Nå, vad gick det hela ut på då?
Sånt här, t.ex.
Och sånt här.
Ett antal töser var också med och det finns inte ord för hur imponerad blev jag av deras kämpaglöd!
När AP var tio, elva år och deltog i skidtävling i Norsjö, berättade hon att mitt hejande hade hörts i ett par kilometer och jag kan ju säga att entusiasmen inte har avtagit med åren ,-)
Den något mer stillsamme pappan syns i randig tröja.
(Och efteråt sa sonen att det var himla trevligt att bli påhejad ...,-)
En äldre herre i 80-årsåldern kom promenerande med sin rollator, just som tävlingarna pågick.
"Ja, ja, vi får se hur deras ryggar är när dom är sjuttio ...", sa han på sävlig skånska.
... svänger jag in på lillvägen och struntar i att köra upp för backen till det gula huset, utan åker rakt ner till havet.
Möter en enda bil - med båt på släp - och fastän solen hunnit sjunka ner där borta i väster, dröjer sig lite av ljuset kvar.
Hela vägen hem från jobbet var m a g i s k.
Insikt nr 812....
En mig närstående madame brukar sucka (jag hör det tydligt, fast hon försöker dölja det) när jag ska berätta nånting och börjar prata om annat, ja, om detaljer på vägen till det där ursprungliga.
Alldeles tydligt hör jag det.
(Det händer att hon gör samma sak ..., men det tänker hon nog inte på och är man mamma säger man förstås ingenting ,-)
Hon som lätt förirrar sig i detaljer ..., här ligger hon på soffan Ektorp.
När jag då läser detta .., då smajlar jag så mungiporna når från öra till öra.
