Snart är det dragning ...

Ja, inte idag - för då är jag bjuden på prinsessbröllop - men i morgon!

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det ska bli för priser, men det ska vi nog lösa tills dess.

Följande ligger i alla fall och har det trevligt (hopefully) i den lilla tillbringaren:

Det är ...

Biggan som skriver om glädjen - och vikten - av en alldeles egen Pridefestival, nu i Söderhamn.

Eva i Tyresö berättar om glädjen för dottern Maja som har tagit med sig familjen, dom båda sönerna, lilltösen och maken .., och åkt ut med husbilen. Inte långt bort, bara 40 minuter hemifrån.

Men ändå. 

Glädjen över att det funkar.

Och ene sonens glädje över att göra upp eld.

ellem i Skellefteå som hade besökt Hälsans Trädgård och där tittat på en massa olika pelargonarianter och fått med sig en Femtunga hem. Dessutom skrev hon att "trädgårdsfolk är trevliga och lättpratade" .., tänk, det är väl ungefär vad jag tycker om hundmänniskor.

I tillbringaren finns även Anne i Mantorp som skrev om katten Morris som påminner lite om sigge nilsson .., ja, han är inte så gosig, men vill gärna vara alldeles i närheten av sin matte.
Och så berättade Anne om liljekonvaljr i Farmorsskogen (vilket ljuvligt namn på en skog!).

Monet i Frankrike kände en oändlig glädje över make - det är han som är på bilden - och pudel, Bengt och Dessi. Mer behövs väl inte? Nej, verkligen inte.

Inte bara ellem hade besökt en handelsträdgård och blivit glad, det hade även Turtlan gjort.
Med sig hem hade hon dom här fina plantorna!

Hedgrenskan i Skåne hade - tillsammans med sin bror och goda vänner - besökt Sofiero Slottsträdgård utanför Helsingborg. På bilden ser man delar av sällskapet.
En dag fylld med glädje blev det!

Ann i Göteborg vittnade om en "explosionsartad vecka", som dock räddades när hennes norrbottniske make lyckas undsätta datorn från totalt haveri.
Vilken tur!
Det var nog nånting att bli glad för! 

Ulrika skriver om glädjen och tacksamheten över Marcus som alltid ställer upp.
Som hjälper henne när det kärvar .., bär henne när benen/ryggen sviktar.
Allt sånt.
Glädje.
Glädje.

Och slutligen ..., Ingela i Ystad ... som varit på "fotosafari" i Ystad och kände sån glädje över tillvaron och dom vackra bilderna! 

Ännu finns plats för någon som vill dela med sig av glädjen!

Mejla i så fall den till bisse151@gmail.com, så får du vara med i lotteriet.

Varmt välkommen med ditt bidrag!

Det bästa för Ingela i Ystad ...

Hej Bettan!
 

Idag varit på en fantastisk fotorunda..den bilden i som man ser lite från ovan är från min balkong...vilken utsikt...!!

Här kommer ett litet smakprov på min runda...

Kram
Ingela I Ystad

Snart är det överstökat ...

 Var det mycket att göra igårkväll, var det - om möjligt - ännu fler kunder idag!

Från tre till sju stod vi nonstop i var sin kassa och det finns inte ord för hur glad jag är för våra duktiga sommarjobbare - som nyss har blivit upplärda -, och ändå fixar det hela så galant!

I mejerikylen fanns en tårta, en cheese-cake, bakad av charkansvariga madamen, hon som är en stabil bondmora. Det var nog den kakan som höll uppe humöret, åtminstone på mig!
Hjälp, så underbart god den var .., med smak av citron och passionfrukt.
Receptet kommer vad det lider.
Kanske i helgen.

I charkkylen stod hur många bufféer som helst!
Travar med brödlådor fyllda med olika former av mat på fat .., med frukt .., med kycklingfiléer .., rostbiff ., skinkor .., med lax .., ja, allt fanns där och allt hämtades ut av föräldrar till nyblivna studenter .., många var finklädda i kostym eller fin klänning ..., och det var mycket glädje i luften.

Gunilla i charken pustade ut i fikarummet.
Elva timmar på raken ..., det tar på krafterna!

Vid kvart över nio moppade jag hemåt.
Mötte människor på promenad som vinkade igenkänningsglatt .., en bil tutade till hälsning .., och inte långt från Backlyckan stannade jag till och småpratade med kossorna på grönbete.

I Steninge stod Stigs traktor parkerad ute på lägdan.
Gårdagens hö var nu prydligt förpackat i vita ensillagebalar.
Det är knappt man hinner känna  d o f t e n.

Jag tänkte på barndomens sommarveckor i Kalvträsk hos pappas kusin .., hästen Ingo med släpräfsan som pappa körde .., fikat vid hässjorna .., all broms som anföll den arma hästen .., dagar i båten tillsammans med kusinen Kalle .., metspön ... näckrosor .., lekstugan med alla tidningarna som vi läste .. mamma som kräktes bakom en hässja och sa att jag absolut inte fick berätta det för pappa - jag förstod aldrig varför - .., och det svarta pianot i finrummet.
Husets adopterade dotter skulle långt senare bli kantor i Kalvträsk kyrka, men det visste vi inte då.
Ja, sånt kan man tänka på när man anar doften av nyslaget hö.

Och nu är det fredagkväll och fotboll på tv .., pv i soffan och jag här .., två lediga dagar har jag framför mig och nu återstår endast åtta arbetstdagar innan det är semester på riktigt.

Åtta dagar.
Fyra nästa vecka och lika många där nästa.

Sen är det överstökat.

Det bästa för Monet i Frankrike ...

Kan det vara annat än älskad man och pudel?
I den provencalska trädgården i 28-gradig värme kl sex på kvällen.
Det blir inte mera varierat än så.
Livet kan faktiskt inte bli bättre!

Monet.

Och så ett kvällsfönster ...

Ett litet fönster från sommarstugan så här i junikvällen.

Sover ensam här. I skogen kvittrar det för fullt. Jag lyssnar på radio och har nu äntligen fått fyr i spisen. Veden kanske var lite sur.

Fönstret är lite suddigt men ljuset kanske inte riktigt räckte till trots den ljusa kvällen här vid en sjö i en skog. Hoppas det går bra ändå.

Gokväller!

Turtlan

Igår ...

Lilla Stensjö.

.. var det hysteriskt mycket att göra på jobbet .., det var evighetslånga köer, en telefon som aldrig slutatade att ringa och ingen av oss som kunde svara .., det var brev som skulle rekommenderas och det var bufféer som skulle hämtas ut från charkkylen .., det var en rar danska som frågade om vi hade en kundtoalett och som inte visste till sig av glädje när hon senare kom förbi kassan .., det var småbarn som tappade glassar och större som köpte energidrycker och det var grilkol, briketter och tändvätska och det var mängder med svenska jordgubbar ..., och det var påfyllning av bärkassar och när jag upptäckte arbetskamraten Elin som kund, gullbad jag henne att ta kundkorgarna som nästan växt sig till taket.

När klockan var sju, när en timme återstod av dagens arbetspass, kunde jag äntligen ta en liten paus.

Och tänk, knäet fungerade precis som det skulle.

När jag körde hem stannade jag till i Steninge, där Stig just körde traktor på den stora lägdan .., det var slåtterdags och det doftade barndom.

Nere mot havet till gick hans kor och betade och solen var ännu uppe och från granngården hördes barn som skrattade.

Sen körde jag hemåt.

Nu återstår nio arbetsdagar innan det är dags för semester.

Bara nio! 

Och alldeles ska jag moppa iväg till jobbet.


Sen stundar ledig helg.

Oväntat samtal ...


"Days of wine and roses" ...., med den yngste av bröderna Göransson vid trummorna.

Halv nio ringer telefonen.
Det är pv:s lillebror Ulf som hör av sig, ja, egentligen vill han ju prata med pv, men han är på jobbet och så blir det som det blir.

Det blir ett långt samtal om livet och detta att bli äldre .., om att komma till insikt om vad som är viktigt och inte .., och om hur magisk tillvaron är.
Eller kan vara.

Bilden från Facebook

Ulf - vars liv - (som så många andras) inte har varit en enda lång raksträcka, berättar om glädjen i att nu känna ett slags lugn .., och om den där dagen i den nyutslagna skånska bokskogen då han drabbades av nån slags euforisk känsla och tänkte att ..., "dör jag nu, så dör jag lycklig ..".

Så här skrev han på Facebook:

"--- ut på ängarna , solen bryter upp morgondiset. Jag fylls av en euforisk känsla ! Lycklig som en lärka uti majsolens sken!
Nu blir jag riktigt känslosam ! Tack mor och far för arvet ni lämnade efter er som gjorde det möjligt att ha ett så fint hus!
Tänker på er alla mina vänner i livet! Ines min själs älskade mina barn Hannes och Joanna!
Denna känsla har jag haft nån gång förr i livet men inte många gånger!
Jag skulle kunna dö nu!! Skjut mig !!!Det gör inget jag är lycklig fri och euforisk!!
Jag älskar er alla !!
Jag vet jag är patetisk men va faan!!
Ulf."
 
Om det pratar vi.
Och om glädjen att "hitta hem" .., om den blivande (futtiga) pensionen för en musiker med ytterst varierande inkomster .., om vardagsglädjen till hönsen som går fritt på den stora gården .., och så, det där, återigen .., att det ska ta så lång tid att komma på vad som verkligen är väsentligt i tillvaron.

Ulf på Facebook:
"Idag har jag gjort minst 25 st liggdowns inte så förfärligt jobbigt! Det jobbigaste är när man måste resa sig
Vem behöver gym ?"

Och glädjen till hans käresta, chilenskan Ines .., och när det fungerar bra med tidigare relationer och vi skrattar gott när jag berättar att pv och mina barns pappa har planer på att tillsammans segla till Bornholm i sommar, bara dom två.
Tänk, att det kan bli så bra!

Ett härligt samtal att börja dagen med var det.
Och ovanligt, ty Ulf är den som i vanliga fall sover till långt fram på dagen, såklart för att han spelat till långt in på natten.

Efteråt går jag för mig själv och ler.
Brygger kaffe .., tar mig en skorpa med ost och pv:s marmelad.
Klappar harry och ger sigge nilsson mat.
Tittar ut genom fönstret.
Konstaterar att himlen är blå.

Och känner en oändlig tacksamhet mot livet.

I sommar är Ulf trummis i Allsångsbandet.
Här ser ni spelschemat.

Tänk, om jag vore ledig den 24/7, då hade jag kunnat ta med mig min rödvitrandiga syster och besöka Karnas Backe i Hörby och sjungit med!

Dagens fönster ...

 

Hej Elisabet!

 

Här kommer en fönsterbild med Rhododendron på Svenska flaggans dag/ Nationaldagen i Lysekil.

 

Hälsningar från Monica.

//Tack! säger jag.

Och jag vill leva, jag vill dööööö i Norden! 

Grannarna Gun & Göran har hissat flaggan ....

Ja, tänk ..., vilken förmån att ha fått växa upp här i Norden .., långt från krig och terror, tsunamis och tornados och annat elände som sveper med sig allt i sin väg!

Själv hade jag lika gärna kunnat bo i Norge eller Danmark, kanske även i England eller på Irland, men detta att inte känna mig hemma med annat språk .., det skulle jag inte klara av.

Under besöket hos mamma i Argentina, upplevde jag just det där.

Den där utanförskapskänslan när man handlade i den lilla affären i Tartagal och ingen begrep vad man menade ..., känslan av att andra människor tror att man är på-gränsen-till-totalt obegåvad!
Å, så jag lovade mig själv att försöka komma ihåg detta när kunder i affären (turister eller invandrare) har just det bekymret! 
 
Fem veckor i Sydamerika fick mig verkligen att inse var jag hör hemma.
I ljuset av en liten lampa satt vi tillsammans om kvällarna och lyssnade till Sveriges Radios utlandssändningar och jag greps av en sån våldsam hemlängtan .., just detta att få vila i det som är "sitt eget".

Inte är det underligt att det på varenda balkong i Rosengård sitter en parabolantenn.
Det blir förstås den där länken till det som var och som känns kärt - även om man har flyttat -.
En slags uttänjd navelsträng.

På samma sätt kände jag det när vi - efter första året i Skåne -, körde bil norrut och mellan Umeå och Lycksele gick Radio Västerbotten in och mitt hjärta översköljdes av värme och igenkänningsglädje.

Människor är förstås olika.

För mamma blev Bolivia hennes nya hemland.
Bland indianerna var hon en invandrare, men efter tjugo år i landet där långt borta ..., - en som hörde dit -.
Åååå, så hon i Alzheimerdimmorna längtade tillbaka!

Alla dessa Par-Avion-brev som susat fram och åter över jorden ...

Tillbaka till fattigdom och elände, men också till glädje!

Och för min ena syster blev Australien hennes nya hemland.
Hon blev en utvandrare, men också en invandrare.

Fredrik, andra generationens invandrare.

 Systersonen bor i Portland i södra Australien och känner sig som riktig aussie.

Min andra syster, hon den rödvitrandiga, lämnade Luleå, flyttade - långt före mig och säkert en bidragande orsak till att vi lämnade Malå och valde Ystad - .., till Lund och bor nu på landet, utanför Hörby.
Från hennes köksfönster syns hästar och föl.
Det är också som att byta land, fast i mindre skala, ja, att flytta från Norrbotten till Skåne.

I London bor pv:s brorsdotter Joanna och där känner hon sig hemma.
Två av hennes bröder har - som så många andra svenska ungdomar - arbetat i Norge.
En av dem är fortfarande där.

Världen förändras.
Hit och dit far vi.

Jag tycker verkligen om det här landet som heter Sverige, eller Ruotsi på finska .., och till alla som idag under högtidliga former får svenskt medborgarskap, till er vill jag säga: välkommen hit! 

Hoppas att ni kommer att trivas!
Hoppas att ni möts av värme och respekt.

Och det är ett långt ifrån perfekt land - kanske inte alls det ni hade drömt om -, mycket kan bli bättre, men sett i ett större perspektiv ..., är det också ett alldeles underbart land att bo i!

Ungefär så tänker jag.

Ps. Hade jag hört den här sången när vi satt hos mamma och hörde paddorna kväka i den sydamerikanska natten .., då hade jag gråtit floder!  Ds.

Dagens fönster ...

Ett fönster från det gamla Betaniakapellet i Västgöthyttan .., ja, det är Ulrika som så påpassligt varit framme med håven!

Betania ...

Betania är för mig liktydligt med Pingstkyrkor och jag åker baklänges i tiden och är lillflicka och har fått följa mamma till Filalfia i Malå  - det är innan jag ska skämmas ögonen ur mig när någon klasskamrat frågar om mamma är pingstvän och jag ska neka och säga "näää, inte alls!" - men nu sitter jag vid hennes sida och dinglar med benen  och lyssnar till farbror Gottne Hägglund som är pastor och alla tanter som har långt hår har knut i nacken (pingstvänsknut, kallas det ..) och det sjungs om himmelriket och varnas för helvetet som är värre än det värsta (i helvetet skär alla tänder och där passar jag ju in alldeles perfekt!) och man får veta att Gud Ser Allt och inte ens i den allra mörkaste garderob kan man gömma sig .., nog tittar han in där också!

Men det är också glädje.

Mamma som är så glad och sjunger med ljus stämma - så där som när hon står och diskar hemma -, och någon kommer och tar upp kollekt och när vi går hem, är mamma nästan lycklig.

Pappa går aldrig i Pingstkyrkan - han går i stället på Borgen och dansar vals och hambo -, men tycks nöjd ändå.

Allt det tänker jag på när jag får Ulrikas fönster.

Men vi var i alla fall två ...

Efter timmars arbete med att plantera och fixa stödpinnar (går bra av allt som pv har huggit ned), plantering av luktärter (ljufvligheter ...!), samt plantor av squash och gurka, krasse .., bladpersilja .., salvia ...,  och lite annat .., är jag genomsvettig!

Jag tar harry på promenad.
Den vanliga sträckan som brukar ta tjugo minuter, tar nu det dubbla i tid.

Stelbent är jag .., och jag stannar till och lindar om hårdare med den elastiska bindan, så hårt så jag nästan kan röra mig obehindrat.
På den delen av vägen som lutar, är det hopplöst att gå på ett vettigt sätt, men så har det alltid varit med ett krånglande knä.

Nästan framme vid lagården bestämmer jag mig för att skriva dagbok om hur mitt knä uppför sig, så där så jag verkligen kan få en riktig bild och när - hur - och kanske varför?
Natten mot idag var djävulsk .., aldrig har jag haft så ont .., från knäet, ner längs vaden och ut i foten!

Sen havet och stranden.
Harry får vara hemma och lägger sig på soffan.
Det är varmt ute!

Alldeles ensam är och jag går raka spåret ut i vattnet .., det är lågvatten, nästan som ebb och där jag häromdagen simmade, där är det nu sandstrand!

Och iskallt är vattnet .., och se, där kommer en äldre kvinna promenerande .., hon har röd badrock och kommer ut till mig ..."ja, det är iskallt, men skönt!" säger jag och kvinnan hooooar till .., hjälp, så kallt det är, tycker hon.

Sen blir det en stunds prat.

"Ser du  huset med tegeltak där uppe på åsen? Där har jag tillbringat somrarna i femtiosju år!" säger hon leende.

Egentligen bor hon i Halmstad .., och hon tar av sig baddräkten .., hennes stjärt är krivit och mammig ..., och hon bryr sig inte så värst i krumbuktandet .., men jag vänder ansiktet mot solen och blundar .., och sen hör jag henne säga hejdå och så går hon sin väg.

I en timmes tid blir jag där.

Livet ..., när det är som bäst.

Det bästa för hedgrenskan ...

Hej!

 

Det bästa denna veckan var lördagens besök i Sofieros slottsträdgård. Strålande sol, sagolik blomsterfägring, fantastisk lunch, massor av skratt blandat med allvar i fina vänners sällskap.

 

Hedgren

Äventyr ...

"Åååå, vad är nu detta ...? Ett nytt litet hus på gården ..? Bäst att kolla lite ...", kanske han tänker.

Sigge Nilsson.

Som idag ska få maskmedicin.

Två hekto Risbergs lökkorv ...

E-kaffe till Sivan ...

Igårkväll, just när vi var färdiga och skulle lämna butiken, kom Johanna och gav mig en liten bunt med inköpslistor som hon och övriga arbetskamrater hade sparat till mig.

Förstår ni hur glad man blir då?

Själva  o m t a n k e n! 

Dom tycker såklart att detta inköpslistesamlande är totalt vansinnigt, men ändå .., så hittar jag ofta små buntar med listor, prydligt fastsatta med ett gem.

Ibland sitter en bunt vid min tidlapp på anslagstavlan och varje gång blir jag lika glad.

Så är det verkligen .., att det är inte alltid det där storslagna som gör hjärtat varmt .., det räcker så gott med en liten bunt med inköpslistor!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa i veckan var allt mitt i allt elände som varit explosionsmässigt den senaste veckan, så kunde mannen rädda disken i den kraschade datorn. 

 

Vad hade jag gjort utan all info som finns där? 

 

Och utan datakunnige mannen?

 

 

Nu måste det till en ny dator.

 

Hälsningar Ann.

Och så finns hon ju här också.

Ljud i natten ...



Nej, jag såg dem aldrig och det var sju grader varmt ute och jag blev kall om fötterna.

På morgonen upptäckte pv att en av syrénerna nere vid vägen, nog hade brutits sönder.

Förmodligen av bråket.

(Inte "förmodligen", utan så var det. Nedanför den lilla sdyrénstammen som är kvar, syns tydliga spår av klövar .....)

Dagens fönster ...

Flera franska fönster kommer här till dig. 

Ett levande hyreshus mitt i centralorten. 

 

Det är varmt men inte tillräckligt för att fönsterluckorna ska vara stängda än. 

Notera det mycket vanliga gardinarrangemanget här - man knyter ihop gardinerna på mitten!! 

Jättekonstigt och jättefult! 

Allt är inte bra med fransk inredning!

 

Hälsar

Monet

Här kommer ett eftermiddagsfönster ...!

Jag följde med till firmans kontor/uppställningsplats/

verkstad igår (firman Marcus jobbar för alltså) och där fångade jag ett fönster till dig.
 

Ett fönster som ger en glimt av Marcus jobb.

 

Ulrika.

Och tänk, han tror på mig! 

Ojdå. Jag har visst glömt att raka benen. Rakhyvel hitåt!

Kvart i tio har jag fått tid på vårdcentralen i Harplinge.
Innan dess ringer mammas sjuksköterskeord i mina öron ..."kom ihåg att alltid vara ren om fötterna!" (alternativt: ha rena underkläder!), för tänk om det händer en olycka och ni hamnar på sjukhus!", och mina fötter är alldeles lortiga efter barfotagräsklippandet, så det blir ett fotbad nån timme innan det är dags att ge sig iväg.

Och jag sitter ute på altanen, med fötterna i mitt eget lilla fot-spa och ler för mig själv.
Ja, jag tänker på allt som fastnar i ens minne.
Viktigt och oviktigt.

Himlen är blå.
Koltrasten flöjtar ännu.

Sen tar jag moppen och susar iväg söderut.
Tjugo minuter tar turen - knappt - och vägen till Harplinge - när man har svängt av från kustvägen, ååå, den är så vacker så man tappar nästan andan!

När allt är klart ...

Vårdcentralen ligger i ett villaområde där någon klipper gräs och någon annan målar ett staket och i väntrummet sitter Hemköps kunder på rad och jag blir så glad och säger "men hej, är hela kundkretsen här, så roligt!" och det blir mycket prat och bara så trevligt!

I bakgrunden hörs svag musik och tänk, vad det lättar upp!

Så där sitter vi och pratar om robotgräsklippare och den härliga morgonen .., och vi är sju stycken som sitter i dom väldigt spartanska möblerna och på bordet ligger en tidning som handlar om motorsport.

Ja, så såg det ut efter operationen ...

Efter tio minuters väntan blir det min tur.

Läkaren - som heter Mats och är pensionär men arbetar extra - har bruna ögon och ett leende som gör att man nästan blir frisk bara av att se honom.

Och han tar i hand och hälsar välkommen och när vi kommer in i det lilla undersökningsrummet, försöker han släta till papperet på britsen, men jag säger att det behövs inte och så får jag berätta om mitt knä och om den där knivskarpa smärtan när knäet låser sig och jag säger att detta att jag knappt kan gå när jag kommer hem om kvällarna, ja, men det inser jag att det beror på att jobbet är tungt och kanske inte det mest lämpliga, men vem står med öppen famn och säger "åååå, Elisabet! dig har vi väntat på, kom och arbeta här hos oss!", inte när man snart fyller sextio .., så det eländet kan jag köpa - ja, att det blir så -, men den där smärtan och stelheten som gör att jag av och till blir låghalt, det är nånting annat. 

Och läkaren som har satt sig på en stol mitt emot mig, han säger att det här känner han igen, han har haft flera patienter med knäprotes där blivit just så här ..,  den där känslan av att någon sticker en kniv i knäet och vrider om .., just så .., och när han säger det har jag svårt att hålla tårarna borta - äntligen,  någon som inte säger ..."men Elisabet, det förstår du väl, man KAN inte ha ont i ett knä med protes!" 

Så det blir ny remiss till röntgen och jag måste väl lära mig den svåra konsten att stå på sig .., att även om röntgenbilden inte visar problemet (läkaren förklarar vad det kan vara ..., det har med protesen att göra, men inte så att den har gått sönder) , så bör jag få träffa en ortoped och kanske blir det artroskopi, ja, vi får se.

Men han tror på mig .., det är det viktigaste.

Och så åker jag hemåt.

Handlar i affären .., pratar med Bodil som nästan ramlar baklänges när hon ser mitt knä (jag lyfter på kjolen och visar och hon slår händerna för munnen! och det är  i n t e  för att knäet är vackert ,-) och så handlar jag lite lunchmat och pratar med Lena i kassan som visar nya bonuskortsystemet som introduceras idag (krångel, som vanligt) och sen åker jag hemåt .., stannar till här vid stoppskylten och ser korna i hagen .., svänger vänster och så raka spåret hemåt.

Brygger kaffe .., slår mig ner på stentrappan .., lyssnar till den ihärdige lille gransångaren och det underliga är att allt jag känner är ren och skär  g l ä d j e.

Prick så.