På väg till skolan ....

Efter besöket på barnhemmet blir det promenad längs den här vägen .., nu ska vi få se byn och skolan. Det är fortfarande tryckande varmt .., och en bit längre bort möter vi en äldre man med ett gevär, det liknade min pappas hagelbössa.

Mannen är ute på jakt och ska försöka hitta lite "bushmeat", alltså ungefär det man kan fånga/skjuta just här. Fåglar förstås (jag hör knappt ett enda fågelkvitter på hela tiden, men vem är jag att döma när vi själva äter kyckling eller anka ...., här finns inga alternativ), men även små antiloper, ja, jag vet inte allt mest vad det kan vara.

Själva byn är inte särskilt stor (det påminner ibland om hur mamma bodde i Argentina) .., här är lummigt och grönt .., här växer palmer, bananplantor och kakaoträd.
Eftersom jag i Accra på en marknad blev rejält uppläxad när jag tog fram kameran (och jag gjorde det inte flåshurtigt), vågade jag knappt göra sammaledes här, men här var det precis tvärtom!

Det hade ju varit perfekt om jag kommit ihåg vad kvinnorna sysslade med .., men se, det gör jag inte.

Kvinnan till höger frågade om Anders var gift och jag sa att det var han inte.
Då pekade hon på sig själv och visade att ..., ja, men han kunde ju gifta sig med henne!
Stort smajl.

Alldeles intill satt den här kvinnan .., hon hade tvättdag.
Tänk, så rätt Hans Rosling har, då, när han menar vilken befrielse, nästan revolution, det är för kvinnor som får en tvättmaskin! Men tvättmaskin fordrar ström .., och om man inte har ström .., ja, då faller det hela.
Om detta pratade vi ofta; hur landet ska ta sig ur den här ojämlika situationen.
Solceller borde ju vara melodin, men vem har råd med solceller om man lever på vad naturen kan ge?

Ghana lär vara världens största kakaoproducent och här, inne i bushen, på stooooora "flak", torkades kakaobönorna.

Så här ser frukten ut.
Precis en sån halva kom Nana Yaw fram med och bad mig smaka och jag förstod liksom inte vad jag skulle bita i .., jo, det var dom slemmiga vita gerjerna som ligger där fem stycken.
Inuti det vita var alltså bönan. Innehållet i bönan påminde om "chokladröra", ni vet, sånt man åt som liten som godis, kakao/socker/mjölk/grädde som man rörde ihop.

Och så dessa underbara färger!
Igår hittade jag en kakaoböna i min ryggsäck.

Så här såg det ut .., mörka moln på himlen, men inget regn.
Bara tryckande hetta!

Den här kvinnan ville väldigt gärna bli fotograferad och bad om lite tid (vi lovade att återkomma) och under tiden hade hon bytt kläder och ställde upp sig på alla möjliga sätt och vis inför kameran, särskilt för Anders - det var inte så viktigt med mig -.
Precis som överallt annars, tycker jag att kvinnorna vi mötte visade en sån stolthet över sig själva. Härligt, var det!

Och så tackar vi för oss och styr stegen mot den lilla byskolan ....

Hemma ...

Medan jag gick där nere vid havet med hundarna tänkte jag .., att om det hade tvärtom?
Om detta hade varit vad jag rest till.

Då hade jag förstås skrivit lyriska mejl hem och berättat hur vackert det är i landet Sverige .., hur grönt och fint och lummigt .., hur rent det är - i alla fall förhållandevis - .., och att jag på min väg ner till havet möter människor som hejar vänligt och vinkar glatt.

Jag skulle säkert också ha berättat om allt fågelkvitter ..., och att jag på en skylt vid parkeringen ser att det finns olika sorters ormar just här och att en av dem är giftig.

Kanske skulle jag också berätta om den svala sommaren i landet Sverige .., att här fordras jacka eller stickekofta när det snart är juli månad och att det blåser friska vindar och att det här och där på vägarna ligger sniglar.

Såklart skulle jag berätta om allemansrätten och att jag hade promenerat i en hästhage och att där var så vackert så jag nästan ramlade baklänges!

På slutet skulle jag säga att det här landet är så ofattbart vackert och skiftande och att jag önskar att jag hade fötts just här.

Barnhemsbyn ....

Och så kommner vi då in i själva området där barnhemmet ligger.
Där är just då tomt och öde - barnen är i skolan -, bara ett sällskap getter står i en klunga en bit bort.

Runt hela tomten löper en mur och jag ler för mig själv när jag ser vad som står skrivet på själva muren och tänker att "så smart!", ungefär som när jag i badrummet hemma i Malå hade satt upp multiplikationstabellen på elementet framför toalettstolen - i hopp om att töserna skulle nöta in det hela -.

Här är husen där barnen bor.
Minns jag rätt var där nu sju barn och så några kvinnor som sover med barnen.
En kokerska finns där också.
Alltsammans oerhört spartanskt, men det fungerar.

Se där! En vägg fylld med händer - höger och vänster - och min kom med också!
Plus en bångstyrig lugg.
Längst till vänster skymtar Nana Yaw som hämtade oss och visade sig vara en driven ung man, skärpt och rolig. 

Och Anders hand.

Köksdelen var lika spartansk den, men det spelar ju ingen roll .., huvudsaken är att det fungerar.
Den som är köksansvarig har i alla fall inte haft Siri Emilsson från Malå som hemkunskapslärare.
Aja baja att ha det så på diskbänken! skulle hon ha sagt.

På väggen sitter skolmatsedeln.
Bonka eller banka är en slags vit avlång bulle, mer som en .., ja, det är svårt att förklara.
Vi såg en man äta just detta .., han bröt som av bitar av den där vita klumpen (tänk er vit pepparkakdsdeg)  och åt detta tillsammans med stekt fisk.

Fler menyer.
Och man står där och tänker på barn i rika länder som förfasar sig över skolmaten.
Här är det mest ris eller bönor, så långt från pizza eller hamburgare som man kan tänka sig.

På fönsterbrädan låg en liten kattunge och sov så gott ....

Såna här burkar med tomater köptes in i mängder när det handlades i den lilla byn.
Och så ser ni den svarta plastpåsen ..., överallt ser man dem .., mest på gatorna.

På diskbänken ...

Det är nåt fruktansvärt varmt ute den här dagen .., svetten lackar och jag har en liten trasa i klänningsfickan som jag ideligen får torka mig med - trasan, alltså -. Anders hittar ännu en kattunge som han gosar lite med. Tänk, om män visste hur tilldragande det är när dom är snälla mot djur och småbarn, ja, så fungerar det i alla fall för mig.

Och snart ska hon få barn ....

Efter en promenad i hettan då vi besöker dels lilla byn (ser hur man hanterar kakaobönorna bland annat ...) och framför allt byskolan, återvänder vi till barnhemmet och resväskorna öppnas och så töms allt ut på betonggolvet och Jeanette som arbetar där, hon strålar som solen och säger att ..."¨å, den här klänningen kommer att bli så fin på ..." och eftersom barnen är i skolan läggs allt in i ett förråd, för att sorteras upp och delas ut allt eftersom.
Pennor, skrivhäften och annat sånt, kommer att lämnas till skolan.
Här håller Jeanette upp skylten där det står "Från barnen på Vekalyckans förskola", ja, här i Haverdal.

Maxvikten per bagage/person på inrikesflyget till Kumasi, var 23 kg.
Vi hade ingen våg tillhands och var aningen oroliga när bagaget skulle vägas in.
Det visade sig att min väska vägde 23.1 kg och Anders 23.0.
Tala om tur!!
Flygbiljetterna från Accra - Kumasi gick på totalt 1800 svenska kronor (för oss båda).
Det är klart att det hade varit enklare att bara sätta in ett par tusen kronor och så hade barnhemmet själv fått stå för inköpen, men å andra sidan .., hur otroligt intressant var det inte att få se allt detta?
Och överskottet (allt gick inte att handla för, fanns där öht något kylskåp ?), totalt 1400:- har nu satts in på barnhemmets konto.
Fadderverksamhet finns också .., det är bara att hjälpa till för den som känner för det.
Bankgirot är 1490176.

Nana Yaw tackar för allt som vi fått förmånen att överlämna.
Tala om att man känner sig som den sista länken i kedjan!
U n d e r b a r t!

Och se där .., där är ju dockan som friherrinnan skickat med .., nu lite rufsig i håret efter den långa resan från Steninge till LoszuGhana.

Sen ska vi alltså besöka skolan ... och därefter ber jag att få tvätta av mig, jag är genomblöt av svett och vad som då händer - det är så osannolikt att man tar sig för pannan - det ska jag berätta om i morgon! Jag kan redan nu säga att känsliga läsare bör hålla sig borta från den här sidan, ja, kanske tills på lördag.
Såja, nu har jag varnat.

Dagens fönster ...

.... finns i barnhemsbyn LoszuGhana.

För den som samlar på händer, var ju detta som att hamna i paradiset.

Dagens fönster ....

"Det kom ett mms från min dotter: du hade någon som gillade fönster va?

 Det här hittade hon vid en gammal masugn i Ludvikatrakten. Ryktet sprider sig ..."

Så skriver Cecilia N och jag smajlar och tänker att det var då en minnesgod (brås nog på sin lika minnesgoda mor) och omtänksam tös! 

Tack snälla, rara! säger jag.

Ps. Det doftar Ghana om mitt nattlinne ..... "

Tack och adjö Ghana ....!

Så har den kommit då, vår allra sista dag här i det här fascinerande och kontrastrika landet Ghana.

Vad kommer jag att minnas?

Jo ....

Jag kommer att minnas alla människor - ofta kvinnor - som  ligger ihopkurade eller utsträckta och sover bland skräp och smuts på trototarerna; bland svarta plastpåsar som fladdrar omkring och bland allehanda skräp och doften av urin.

Jag kommer också att minnas alla välklädda kvinnor och män .., så fina i sina klänningar eller vita skjortor och mörka byxor! 

Jag kommer också att minnas alla kvinnorna på motsatta sidan trottoaren som sitter där och försöker sälja sina varor .., fiskar av olika slag som är fint uppställda (stående) i korgar .., alla kryddor .., kläder, plastbyttor, cd-skivor, frukter ..., och jag kommer att minnas all musik som dånar från högtalare och allt tutande.

Och frisörsalongerna på trottoarerna. 
Män som sitter på en liten pall och så en enkel spegel upphängd på muren bakom och så klipps håret.
Ååå, så jag önskar att jag hade vågat fotografera, men att komma med en kamera är inte särskilt populärt. Någon berättar att det har att göra med rädslan att bli hånad .., att vi europeer ska göra oss lustiga över ett annat sätt att leva. Det kan man ju förstå och alltså får kameran ligga i fickan och vila.

Hettan och luftfuktigheten och mitt ständigt lockiga hår, kommer jag att också att minnas.

Jag kommer också att minnas resan till nationalparken och vandringen på hängbroarna .,. all hjälpsamhet när jag hade svårt att ta mig ned till ground zero igen .., den branta stigen och alla hjälpsamma händer som sträcktes ut ..., och alla ödlorna, förstås.

Jag kommer att minnas den obeskrivliga hettan .., svetten som lackar så snart man går utanför dörren .., kråkorna som kraxar ..., gamarna som flyger högt och som jag ser när jag ligger på rygg i poolen här där vi huserar ... . 

Och jag kommer att minnas AP:s omtänksamhet när hon ställde fram sin laptop och sa "mamma, jag har absolut ingenting viktigt på den här, det gör ingenting om allting försvinner, använd den så mycket du vill!" (hon anade förstås min rädsla för att sabotera nåt viktigt ..).

Att jag inte har sett en enda ghanian som röker, är något annat som fastnat i mitt minne.

Här är vi på toppen av Elmina Castle och går en guidad tur tillsammans med kanske tio andra personer; mest ungdomar och så ett par från Canada. Den unga kvinnan har sett att vi (hon och jag) har exakt likadana kameror och hon frågar mig om jag möjligen kan hjälpa henne att få till så att det blir blixtbilder, men jag använder ju  a l d r i g  blixt och vet knappt hur man gör, men det fixar Anders och det är hennes långe pojkvän som tar bilden av oss - Anders har redan gjort sammaledes för dem -. 

Det besöket där, det kommer jag att minnas.

För att inte tala om Anders till synes totala oräddhet för att möta vilt främmande människor. 

När vi igår besökte Cape Coast och staden Elmina, så stod vi på toppen av det som en gång varit ett slavfort (där fångarna förvarandes innan dom skeppades iväg över havet) och där, på toppen såg vi ut över havet och alla fiskebåtarna och Anders sa att han ville gå ner till stranden innan vi åkte till Accra igen.

Så det gjorde vi, Anders och jag själv.

Några män i 40-årsåldern satt vid en av fiskebåtarna och närmare stranden var ett femtontal unga pojkar samlade och dom blev som getingar runt en sockerbit när Anders närmade sig och dom frågade var vi kom ifrån och beundrade hans tatueringar och hälsade på det där typiska viset som jag inte har lärt mig ännu .., och jag kände mig en aning trängd, tänkte på kameran som Anders fått låna av sin pappa och såg för min inre syn hur vi kanske skulle bli ..., men Anders, han stod där bland alla pojkarna och plötsligt tar han av sig kepsen och börjar stå på händer i sanden och det blir skratt och ännu mera skratt och han tar bilder av dem alla och en av dem, han som heter Augustin, ber att få bilden hemskickad, så på baksidan av Anders visum skrivs mejladressen ner och jag står intill och tänker att detta är bara så totalt underbart!

Bilden längst upp togs av Anders och det var dom pojkarna vi träffade.

En annan dag lämnar Anders stranden och går ut på strövtåg, in bland skjulen och smågatorna som nästan inte är några gator  ..., och aldrig i livet att jag hade gjort det ensam ..., och han upptäcker en liten kattunge med nyss öppnade ögon och vars mamma har tackat för sig och en man säger att den kattungen blir inte långlivad och när Anders har klappat den, jaaaamar den och vill följa efter honom och om detta berättar han senare, när han återvänder till beachen där jag då befinner mig.

Ja, så är det. 

Mest av allt kommer jag att minnas alla möten.

Och mannen som - när Anders skulle ta närbilden av mina lockar och  jag stod still och inte log det minsta - passerade oss och ropade "smile!" och sträckte tummen upp när jag gjorde just det, även om det nu inte skulle synas på bild ,-)

Ikväll klockan 22.10 lyfter hopefully KLM-planet och vid elvatiden i morgon eller kanske tolv, landar vi lika hopefully på Kastrup och sen blir väl allt som vanligt igen. 

Tack livet, vill jag säga, för den här resan.

Och tack världens bäste son som har varit bästa tänkbara ressällskap och känts som en stoooor trygghet när vi rört oss på kringelikrokmarknaden där försäljare ropar och vill dra in en för att titta  på tyger eller hantverk som dom förstås alltid har gjort själva....

Till er som följt med på resan, via bokstäver - Instagram och Facebook - säger jag TACK! 

Det har varit ett nöje att ha er med! 

Elisabet

Midsommarafton långt hemifrån ....

Jane, ägaren till salongen, hon sa igår att jag kunde komma vid nio nu på morgonen, då skulle min lekamen - åtminstone delar av den - åtgärdas så gott det nu gick.

Jag är i tid. Haltar mig dit, ty vänsterknäet har låst sig på morgonen, men det går alltid över och bara jag får slappna av rejält och att knäet hänga ut sig, så blir det bra.

Och så kommer jag in och sätter mig lite försiktigt i en fåtölj och vid en spegel sitter en kvinna - anställd - och fixar sin makeup och jag säger att hon inte behöver ha bråttom, jag har ju semester och efter en stund får jag slå mig ner i en frisörstol och så början resan till himmelriket, ja, just där börjar den!

Det är som hemma och hon borstar ut och säger att mitt hår är otroligt långt och lockigt .., och så reder hon ut och penslar på färg som jag fått av AP och tagit med mig .., och runt halsen har jag det alltid så vedervärdiga plastskynket ..., och jag blundar mest hela tiden och sen får jag gå in i ett mindre rum och så blir det fotbad och fotvård och medan detta sker, uppenbarar sig Grace - hon vet vem AP är och hälsar mig välkommen - och så tar hon sig an mina händer.

Det är inte klokt så ljuvligt detta är; nästan så man skäms .., man känner sig som en Drottning som blir uppassad och just den biten är inte angenäm, men jag tänker att ja, men jag betalar ju för det .., men ändå.

Och jag sitter bakåtlutad och hör kvinnorna prata på det sitt språk som mellan varven kryddas med engelska och det handlar om skolan och barnen och en av dem gapskrattar och säger "halleluuuuuu!", "halleluuuu" - inget ja på slutet - och dom skrattar allesammans och jag tänker att livet är sig så likt överallt och minns gånger när jag följde mamma till tant Laura som var hårfrisörska hemma i Malå och pratet där och hårrullarna och hårtorkarna som var stora och satt på en stång på hjul .., och själva känslan är sig lik.

Anders, som varit på banken alldeles i närheten, han tittar in och lämnar pengar som han tagit ut åt mig.
När han går därifrån säger en av kvinnorna ..."My Gooood, he is sooo sexy!" och jag nästan ramlar av stolen.

Det är kvinnan i blått som gör det mesta med min lekamen, ja, allt utom händerna.

Och jag får huvudmassage som är så underbart att det inte går att beskriva i ord .., och sist av allt tas håret om hand .., då har färgen förstås sköljts ut och håret är mjukt och lent ...., och jag får sätta mig i själva salongen igen och så borstar kvinnan håret - bit för bit - med en stor, rund borste, allt medan den unga tösen till vänster på bilden, fönar det torrt.
Vilket samarbete!

I två och en halv timme blir jag där och när allt är klart, är det knappt att jag känner igen mig.
Håret är platt och fint .., sååååå lent och svalt - och jag kommer ihåg att den lurvige i Helsingborg en gång sa att just sånt hår tyckte han så mycket om och det visste jag ju att så var inte mitt - men nu minsann och för allt detta, alltsammans, betalar jag 300 svenska kronor!!

Under behandlingen hängde knäet ut sig ganska bra, men att gå hem är inte att tänka på, så det får bli taxi.

"Hur mycket ska du ha för att skjutsa hem mig ..?" frågar jag chauffören (det vimlar av taxibilar, hela tiden hör man tutet från nån som erbjuder skjuts) och han säger "twenty cedi", nej, aldrig, svarar jag, tjugo cedi det är vad vi betalar för resan till Labadi Beach och den tar säkert tjugo minuter, till lägenheten är det inte långt, men just då  f ö r  långt och jag säger att då kan jag lika gärna halta iväg ändå. Då ler chauffören och skjutsar hem mig för 20 sv kronor.

Nu är jag ensam hemma.
Anders är ute och shoppar .., övriga jobbar och kvällen ska tillbringas hos goda vänner/kollegor till dem.

Glad Midsommar alla!
Ingen - utom jag - läser väl en blogg på midsommarafton, men kanske i morgon?

Ajöken, sa fröken.

Vykort nummer 2 ....

Ungefär så här ser det ut i småbyarna som vi passerar på vår väg till eller ifrån barnhemmet.
Alldeles röd jord ..., och dammigt!
Små stånd av allt möjligt på ömse sidor av vägen ..., någon enstaka lösdrivande hund och vi ser knappt en enda katt!

Och inne bland snåren, vid sidan om vägen, där ser vi getter .., både långörade som dom här .., och mer "vanliga", ja, som vi är vana vid hemifrån.

Så här kan det se ut ...

Och så kommer vi till området där barnhemmet ligger och jag får vänta med mina bilder, dom ligger i min Canon och jag får inte över dem hit .., det blir Anders som får stå för fotot här.

Så här ligger dom små husen och där bor inalles sju barn och minns jag rätt är dom uppdelade på tre små hus och där har dom också var sin "mamma" som tar hand om dem.

Allt oerhört enkelt förstås.

Här lämnar vi av våra resväskor som  b å g n a d e   av allt innehåll!
Barnen var just då i skolan och Jeanette tog hand om alla kläderna och allt det andra och så skulle det delas ut senare, men inte allt  på en gång förstås, det vore ju galet. Stor glädje att få vara med om detta .., jag tänkte att nu förstår jag  v e r k l i g e n   hur mamma kände det när hon fyllde - håll i er nu - ÅTTIO banankartonger med gåvokläder -, ja, vi hade dem ståendes nere i vårt gamla garage!(Allt detta sändes sedan med postverket för vidare befordran till Erikshjälpens container).

Så blir det promenad i djungelhettan .., vi möter en äldre man som bär på ett gevär och är ute och letar bushmeat (lite senare hör vi ett skott ...), jag frågar N var alla fåglar är och han säger att många skjuts och ja, det kan jag förstå ..., har man ont om mat så blir det ju en källa till föda och vem är jag att döma, vi äter ju kyckling och annat.

Och vi kommer till skolan och i vissa salar pågår lektioner .., andra äter lunch som serveras i plastskålar och det är tämligen vilsamt och en otrolig ordning och reda. Maria berättade att aga är helt förbjudet i skolan och sällan - för att inte säga aldrig - har jag väl mött gladare småskitar än här!
Anders gör som vanligt succé :)

Enkla träbänkar ..., men annars .., jo, herr pensionatsvärd, här hade du kunnat ha en mattelektion!

I en av salarna sitter en liten go kille och äter lunch.
På det blå bordet ligger bibeln.

Och precis nu kan jag inte lägga upp fler bilder .., ja, men då fortsätter jag senare idag.
Men ni förstår hur ljuvligt det var att gå omkring där och hela tiden har man småttingar runt sig och hjärtat är så sprängfyllt av glädje och värme ..., på en skoltrappan sitter två kvinnor och ordnar med nån slags mat ..., i andra salar pågår lektioner och när vi tittar in genom öppna fönster, möts vi av idel leenden och vinkande barn och magister Henry som ser lite förlägen ut.

Förutom bilden på Anders och barnen, är det Anders som står för fotot i det här inlägget.
Det tackar man för.

Litet eller stort vykort från Ghana .....

Ja, det har varit förfärligt dåligt med uppdateringen här på sidan - AP:s dator har hela tiden varit tillgänglig -, men jag har varit alldeles för sprängfylld av intryck för att ens tänka tanken att sätta mig ner och skriva lite mer utförligt!

Nu ska jag göra ett försök. 

Det kommer säkerligen att bli långt, så detta är en förvarning.

Resan ner gick bra.

KLM är verkligen att rekommendera som flygbolag.

Dom första dagarna är som ett sammelsurium i min hjärna - verkligen, så är det -, men vi fick fin guidning .., vi gick på marknad (kaos-kaos-kaos, hög musik, dofter, odörer, människor som sitter eller ligger på trottoarerna ..., kryddor, torkad fisk .., ja, allt finns!) .., och vi har varit på underbar restaurang och vi har ätit god mat .., vi har besökt Botaniska Trädgården någon eller några mil utanför Accra .., ätit lunch på Mövenpick, sett hotellet där AP bodde i början och hört henne glatt surra på inhemska språket och bara gapat av förvåning.

Och vi har - Anders och jag - tillbringat nästan en hel dag på Labadi Beach.

Det finns en gångstig från själva hotellområdet till stranden och det är ungefär som att jämföra himmel kontra helvete. 

På stranden eldades just då, när vi kom dit, allehanda skräp .., enorma högar och mängder och allt eldades upp! Det stank som från gamla soptippen hemma i Malå! 

Nej, man fattar det inte, trots att man blivit förvarnad. 

Och efteråt, när vi ligger på hotellets anläggning, pratar vi om detta .., ja, men hur ska det kunna bli en förbättring? 

Ja, det måste ju finnas förbränningsanläggningar först och främst, för några soptunnor ser vi inte till.

Där, under det blå parasollet till höger, låg vi och solade.
Det var varmt så man nästan dånade .., och jag duschade nog en gång i kvarten.

I flera timmar var vi där ..., och det kostade ungefär 100 sv.kronor per dag, då ingick solstol och badhandduk .., sen kunde man köpa till wi-fi också, det var billigt.
Och god mat .., som kostar ungefär som hemma.
Fruktsalladen  g u d o m l i g! Vilken mango som finns här!!!

Och så igår, tisdag, inrikesflyg till Kumasi, Ghanas näst största stad.
Från luften såg det helt annorlunda ut ..., så platt ..,  lite grönare kanske.
På flygplatsen (pytteliten och planet pyttelitet) möttes vi av mannen som arbetar åt barnhemmet och skolan (länkar när jag kommer hem) och en "kollega" till honom och så bar det iväg några mil rakt ut i bushen!

Att åka genom Kumasi, var som att kastas in i en centrifug!
Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt ett sånt totalt kaos!

Tänk er ett ständigt tuuutande, tut-tut (fungerar jättebra som varningsignal, det är inte arga signaler, ja, i alla fall inte alltid ,-) ..., överallt människor (och jag som är van Stensjö), färger, annonser på husväggar med text som "God is everything", "Soon Jesus will come, are You prepared?", eller "God is all" (på bilarnas bakrutor), och på en trottoar står en äldre kvinna med en stor, svart mikrofon i sin hand och hon predikar våldsamt ..., där är marknadsstånd med enorma högar av begagnade skor, jag ser vinterskor med lurvigt skinn i, överallt ligger små svarta plastpåsar och jag tänker genast på hundbajspåsar, men det är det förstås inte .., och vid varje stoppljus kommer säljare fram och frågar om man vill köpa vatten i plastpåsar (små trekantiga) eller näsdukar (jag köpte en häromdagen, det bästa köpet hittills, man behöver torka svetten oavbrutet och det gör även ghanaborna) .., handikappade män eller kvinnor med förtvinade ben hasar sig fram på trottoaren .., där sitter eller ligger andra som säljer varor eller helt enkelt sover.
Allt - precis allt - är annorlunda mot för hemma.

Anders sitter i baksätet tillsammans med mig och han säger ..."det här, det är verkligen ett ÄVENTYR, vilken resa!!"

Och så åker vi då till barnhemmet och i bagageluckan ligger våra stora väskor fyllda med kläder, pennor, tandborstar, målarfärger, hopprep, fotbollar, en pump, suddgummin, pennvässare, dockor och nallar .., ja, väskorna bågnar av gåvor!

I en liten by, inte långt från barnhemmet stannar chauffören till för att handla torrvaror.
Från kunder i affären, från bloggvänner och chefer och goda vänner har vi fått pengar att ta med och nu förvandlas dom till stoooooora säckar med ris, till jätteburkar med tomatkross och annat som kan tas med och resten får dom i kontanter, att handla för sedan.
Det finns ju ett liv även sedan vi har lämnat landet.

Mannen som är vår "guide", är väl i dryga 30-årsåldern och berättar hur det hela fungerar.
Med hjälp av volontärer som betalar för att t.ex. arbeta som lärare i skolan, får man det hela att gå runt, men nu, sedan utbrottet av Ebola (som inte drabbade Ghana), är det svårare att få någon att vilja komma som volontär .., nu måste man försöka få ihop pengar på andra sätt.

Att inflationen gör det hela än mera knepigt, är inte svårt att förstå.
Priserna höjs ständigt.

Medan han handlar och det lastas in i bilen, stannar vi till vid sidan av.
Småbarn kommer nyfiket fram och tittar på Anders och hans kamera. Och på tatueringen, som är som Sesam-öppna-dig!

Att resa tillsammans är intressant.
Det är många år sedan Anders flyttade hemifrån och jag flyttade dessutom ett år dessförinnan .., nog hade jag väl trott mig veta hur den unge mannen är, men ändå inte.
Inte visste jag att han var så oerhört social .., att han liksom blir en magnet - på två sätt - för hela tiden tog han kontakt med småttingar eller med vuxna, han hejade på det inhemska språket och jag blev alldeles varm i hjärtat!

Och han lät en lite äldre pojke låna kameran och ta kort och sen fick alla titta på displayen!
Vilken glädje!!
Lillflickan på bilden stod länge och funderade innan hon vågade sig fram.

Vid det laget hade min nyinköpta sandal plötsligt gått sönder, högersandalen, så jag satt på en liten pall vid ett av stånden och tittade  på ...., det var inte långt ifrån att jag började gråta.
Nej, inte för sandalens skull, utan för att jag var så uppfylld av alla intryck.
Och för all värme och all glädje som människor visade!
Sååå många känslor som kom i svaj!

N, guiden, tog hastigt och lustigt min trasiga sandal, lämnade den till en lillkille som sprang iväg med världens fart och kom tillbaka en kvart senare med en hel sandal! Superlim fixar det mesta, i alla fall ett par timmar.

Och så var det då sista biten innan vi var framme.
Tänk er en djungelväg .., med roströd jord och stoooora träd och bananplantor och gud-vet-allt vid sidan om! Tänk er fågelkvitter ..., tänk er en annorlunda ekorre som förvirrat springer över vägen och tänk er också små getter som går fritt och har ett bra liv, fram tills det är dags att förvandlas till middagsmat.

Så var det.
Tänk er också att vägen är som en berg,- och dalbana och förstörd av stora lastbilar som hämtat sand .., det är skumpigt och det är tur att man inte har anlag för åksjuka.

Och så är man framme.
Men det tar jag i morgon.

Den där orka-läsa-ända-hit-medaljen som ni ändå aldrig får .., den kan jag ju låtsas dela ut, ifall ni hängt med ända hit.

Just nu sitter jag ensam i lägenheten ., övriga är ute och shoppar på nån marknad .., jag har simmat i poolen och ska dricka kaffe och ta mig en av dina bondkakor Lena!

Kram till er alla!

Dagens fönster .....

Hej på ett tag! 

Nu är allt packat och klart; två stooora resväskor på hjul, fyllda till bristningsgränsen.

Återstår att köpa spännband .., och lite annat.

Så nu tackar jag för mig.

Jag checkade ju in via nätet och valde då att ta platser med lite mer gott om utrymme för benen.
Inte för att mina är långa, men för att jag förmodligen kommer att bli pinn-stel i knäna och därför behöver mer utrymme att vifta på tårna lite.

Skulle nu planet dyka mot marken, så gör jag det i alla fall med utsträckta ben.

Ha det så gott alla!

Kram från mig.

Elisabet

Idag ...

Mycket att göra .., Apoteket och posten i Slöinge .., Elgiganten (extrabatteri och minneskort), hänga upp tvätt och allt sånt.

Tar hundarna på promenad och passerar hönseriet.
Så här ser rullgardinen ut ., nu har den hissats upp lite så att hönorna kan gå ut och in som dom vill.
När vi gått en bit därifrån kom fler av dem ut.

Det är likadant på baksidan .., ENORMA ytor för hönorna att vara på .., elstängsel runt om ., det här är bara en liten pjutt som syns!  Sen gör dom tydligen så att dom hägnar in vissa områden och håller dem där .., det blir nog bra.

Nelly vill sällan eller aldrig följa på promenad, men åååå, så roligt när grannarna öppnar porten och småpratar lite med henne .., ååå, så hon viftar på svansen och herr och fru Granne pysslar om och klappar och fru Granne säger att "Nelly, du och jag ska gå på promenad i morgon och på måndag ..." och Nelly tycks lycklig.

Jo, jo .,. tänker jag.