Söndagmorgon ....

"Vad är det bakat på för mjöl ...?" säger mannen.

Vaknar tidigt.
Ligger och funderar över affären och hur vi idag ska få ordning i mejerikylen och hur ska vi få tid till att baxa ut höga staplar med mjölkbackar för att få överblick .., och längst inne i hörnan ... kan där finnas någon matjessill tro .., och så snart jag kommer på plats måste jag göra en stor skylt som berättar att 10 liter jordgubbar kostar 150 kronor och så skönt att postbeställningen (gröna vadderade påsar och frimärken) hanns med, men alla charkbackar .., hur ska vi fixa detta?

Allt det tänker jag på.

Någonstans missade Vår Herre eller Fru en väsentlig detalj när det gäller skapandet; det här att alla människor borde ha en avstängningsknapp, så där så att man inte ligger och tänker på sånt som man ändå inte kan påverka - i alla fall inte när man ligger i sin säng och inte ska arbeta förrän halv tre -!

Och äldsta dottern som nu gjort det tredje övertids-nattpasset på raken, ringer som vanligt när hon är på väg hem, till sängen. Hon berättar om en natt fylld av sorg och tårar; om varma kramar och förtvivlan, men nu ska hon sova i den nya sängen och hon berättar också om Emma som är i Spanien tillsammans med fem andra töser och jag skulle vara vettskrämd av oro, men det är inte mamman, hon minns sin egen första-resa-med-vänner och hur roligt dom hade, ja .., det är just därför jag är orolig ...

Vid halv åtta tar jag bilen och kör till Slöinge och betalar min skuld från igår, plus det jag handlar idag.

"Men inte hade du behövt ...!" säger den rara expediten, men att vara skyldig är det absolut värsta jag vet och nu är det ur världen och jag berättar att bankkortet hittades mellan sidan 3 och 4 i Svenska Dagbladet och nu är allt i sin ordning.

Solhaga bageri ....

Utanför bageriet sitter ett gäng herrar - cyklister - och äter frukost i den trädgård som tillhör bageriet/caféet, men även fru bagaren. Det är liksom i familjens trädgård.

Och så åker jag hemåt .., ser svalor flyga just ovanför sädesfälten på höger sida .., en strandskata blir närapå överkörd men klarar sig - det har däremot inte en grävling gjort, nu ligger den död på sidan mitt på vägbanan - och jag hoppas att den inte har ungar som nu blivit moderlösa.

Hemma har pv kaffet klart och äggen är helt perfekt kokta .., morgontidningen väntar .., och jag lyssnar lite förstrött till P1, till ett program om Tornedalen.
Jag träffade en gång en man från just Tornedalen.
Han berättade om familjens finkar som vintertid bodde i bur, men som om somrarna flög fritt och då brukade flaxa iväg till en björkdunge där dom satt och kvittrade så glatt och så, om kvällarna, flög in i buren igen.
Tänk, att man kan minnas en sån sak.

Söndagsfönstret ....

... fångades av madamen med det goda minnet.

Så här skriver hon på min fråga var bilden togs:

Det är på pastorsexpeditionen i Arnäs. I korridoren där arbetsrummen ligger. 

Jag är där och jobbar ibland när jag inte ids resa 2 1/2 mil till mitt eget skrivbord. 

Just det.

Cecilia N.

Värsta morgonen ...

Den tavlan tänkte jag på .., skriver äldsta dottern.

Åker till bageriet i Slöinge för inköp av ljuvligt frukostbröd, men har inget kort att betala med.
"Men jag sätter summan på en lapp och ditt namn, så kan du komma senare ...", säger den rara tösen bakom disken.

Åker hem och letar - allt mer hysteriskt  - efter det försvunna kortet.
Jo, jag vet att jag såg det på bordet igår; nu är det spårlöst försvunnet och som vanligt blir man irrationell och börjar leta på de allra mest bisarra ställen.

Och jag åker till Ugglarps Grönt och frågar den vänlige expediten om där möjligen ligger något kvarglömt kort från igår och han kollar noga och ringer sedan till kollegan från igår och frågar .., men inget kort och det trodde jag inte heller.

Hemåt igen.

Börjar om.
Jodå, där ligger det, insmuget i gårdagens dagstidning.
Stor lycka.

Och äldsta dottern skickar ett sms där det står att hon har haft den allra värsta jobbnatten hittills bland alla pyttesmå bebisar; sååå mycket sorg och bedrövelse; nu ska hon hem och sova och sen på´t igen för trejde nattpasset på raken.

Åååå, så jag beundrar all sjukvårdspersonal som får vara med såväl vid början som i slutet av våra liv .., som stöttar och lindrar och finns där!

Dagens fönster ...

.... finns i ett litet sommarhus i Haverdal.
Så här skriver fönsterfångerskan Eva.

"I mitt fönster ser man regnet utanför och innanför finns strandskatan som hunden Nelly skällde på när den skrek och där finns också afrikafågeln som varit i Accra på marknad."

Trettio minuter blankt ...

... tog cykelturen till och från Ugglarps Grönt.

Affären, som är mer som en liten lada fylld med trä, - eller blå plastlådor fyllda med grönsaker, ligger nära havet, just där vägen går till hundbadet. Stranden där man kan ha sina hundar springande.

Jag handlar broccoli (som inte ser ut som alla andra broccoli, dom som säljs i alla större butiker och ser exakt likadana ut, nästan klonade), olikfärgade morötter och ett jättefång med romansallad, eftersom sniglarna kalasat på vår egen skörd.
Vaxbönor också, det glömde jag.

Vägen dit var ett äventyr, med kraftig sidvind och klänningen blåste upp och jag vinglade vid vägrenen - någon cykelbana finns inte - och jag tänkte på cyklisten som i fjolsomras blev påkörd och dog.

Hemåt var det precis tvärtom, förstås.
Fort gick det!
Vid sidan av vägen växer höga kungsljus och från villatomter kommer doften av blommande jasmin schersmin! (Vid "polska ambassaden" här intill, vimlar det av just såna buskar som blommar och det doftar Bugg, ni vet, det där tuggummit ...).

I en hage stod ett föl och diade sin mamma ..., vid Västergård var det ridläger och fullt med töser och föräldrar som stod och väntade .., och nästan hemma, vid lilla Stensjö, mötte jag en man i lycra .., en idog cyklist som kämpade i motvinden.

Här hittade jag nånting om Ugglarps Grönt ...

En fredag ...

Den sista lediga dagen av dom där tre på raken. 
Nu gäller det att Ta Vara På. 

Så jag ligger i sängen till halv nio ..., tar det på hela taget lugnt och regnet som strilat under morgonkvisten, det upphör och plötsligt blir det blå himmel och fint ute. 

Pv bestämmer sig för att tvätta vindskivorna och står på en såväl rostig som vinglig stege och har en skurhink i ena handen och jag blir kräksjuk, så hemskt är det och jag bara väntar att han ska dråsa i backen. 

Under tiden planterar jag om chiliplantor och två physalis. 
Den där glädjen i att gräva med fingrarna i jord och pyssla om och ge plats .., å, den är underbar! 

Hittar renkött i frysen. 
Min systerdotters pappa är same - åtminstone till hälften - och en snäll storasyster skickade med två paket renkött som nu ska bli till middag. Eller lunch. 

Bestämmer mig för att cykla till Ugglarps Grönt och handla de allra ljuvligaste morötter och kanske någon broccoli. 
Kollar vinden ...?
"Du får mest motvind dit, sen är det nog bra", säger pv. 
Han kan det där med vindar. 

Och i växthuset frodas druvorna! 
Inte en aning har vi om det blir gröna eller blå .., vi fick vinrankan som skott av pv:s storebror i Småland. 
Det blir till att vänta och se.

Glädje för den som är hemma på semester ....

Jo, men den där glädjen i att få vara tillsammans med sin häst.

Förstås.

Dagens fönster ....

Trofasta fönsterfångerskan - hon som numera även kan tituleras badmadame - hade med sig håven och ser man på .., däri låg tre fina fönster!

Tack snälla!

Var kommer du ifrån ...?
Ja, apropå inlägget med rubriken "Tankar för dagen ...".
(För övrigt frågade ALLA som vi kom att prata med i Ghana, så där när vi handlade eller någon tittade på Anders tatuering, var vi kom ifrån! Kände jag mig kränkt? Svar: nej.) 

Dinah som bor i Kallhäll, , men är uppvuxen i Adakliden, säger så här ...
Detta (bilden) är för mig paradiset på jorden. Kanske inte underligt att jag aldrig lärt mig trivas i storstan. Jag hatar att bo som backsvalor i små hål staplade på varandra, och att det nästan alltid är människor omkring mig. Jag är beroende av skogen och luften, vyerna och friheten.

Elisabet säger ...
Ja, jag är ju uppvuxen i Malå i det som egentligen heter Lappland.
Vid arton års ålder flyttade jag som nybliven mamma till Lycksele, därefter till Sollentuna och efter ett år där, så blev det Kungsängen (3 mil från Sthlm). Där bodde vi fyra, fem år .., så dog min pappa, vi köpte mitt barndomshem, flyttade hem till Malå och blev kvar där i femton år .., sen flytt till Ystad (sjutton år för min del) och nu landet Halland sedan 2010.
Skulle något hända pv, tror jag att jag flyttar till landet Jämtland.

Friherrinnan i Steninge säger så här ...
"Jag har bott i Steninge i precis hela mitt 64-åriga liv, därtill i samma hus - det som en gång tillhörde min mormor och morfar -. Därtill har jag arbetat i nästan fyrtio år i samma affär, även om den har bytt plats." 
Nej, någon hoppjärka är hon inte, den där madamen,säger Elisabet.

Eva i Tyresö berättar ...
Jag kommer ifrån Norrköping!
Ibland hör någon dialekten och då frågar dom! Det blir jag bara glad av och svarar naturligtvis.  Ända tills jag var tjugo år bodde jag där. Jag växte upp och gick hela min skoltid där i olika skolor. Matteusskolan Flickskolan och Läroverket. Det var slitigt, men jag ville ju bli lärare och då måste man, sa pappa.
Lekte gjorde jag på norrgården där vi bodde och på landet i Graversfors. Mest lekte jag skola för jag hade bestämt mig tidigt. Jag samlade så många barn som möjligt och det var en allvarslek! Den som larvade sig fick inte vara med.  
Sedan bar det av från Norrköping till Stockholm, men det hörs alltså än att jag kommer från Norrköping.     

Babsan i Uppsala ....
Jag blir stolt om någon frågar var jag kommer ifrån.
Jag är född i Piteå och har mycket kvar av min dialekt efter37 år i Uppsala.

Fru Fräken säger så här ...
Jag är uppväxt i Drängsered i Hallands inland.
Sen bodde jag några år i Stockholm och sedan 20 år tillbaka bor jag i Skövde.

Bert Bodin i Luleå säger så här ...
Ja, var kommer jag ifrån? Det kan man undra. Född i Boden, men flyttade till Kiruna innan jag var året. Pappa var journalist och hade fått jobb på tidningens lokalredaktion där.

Vi blev kvar tills jag fyllde 6, då lasset och pappas jobb blev luleåredaktionen. Jag började skolan året efter. Det var Norra Örnässkolan de två första, och sedan Lövskataskolan från och med trean.

Mamma var hemmafru och vi bodde fem personer i en trea på Krongårdsringen. Mina två systrar var 7 resp 9 år äldre än jag, så när vi efter 6 år i Luleå flyttade till Kiruna igen, så stannade de kvar i egen lägenhet. De hade fått jobb då.

I Kiruna började jag i sjätte klass, var alltså tolv år. Hade min nuvarande kollegas, Anna, pappa i svenska i Centralskolan. Men där blev jag ju bara ett år, eftersom det därefter blev realskola. Jättenervös eftersom jag sökt till fyrårig realskola, men blev placerade i treårig, eftersom jag hade så bra betyg.

Ungdom och tonår gick väldigt fort och så småningom började jag gymnasiet, Handels med språklig inriktning. Det innebar två år i Kiruna och sedan var det dags för Luleå igen, då jag var tvungen att flytta ner dit för det sista året och blev inneboende hos en av syrrorna.

Efter gymnasiet blev det två år med diverse jobb. Jobbade på tidning, korrekturet och kvällsredaktionen. Vikarierade som lärare, engelska, tyska, franska, stenografi, redovisning, samhällskunskap ... på gymnasienivå, men också på högstadiet i Råneå.

Sen blev det lumpen och sen blev det resebyrå för hela slanten, med jobb i Luleå, Stockholm, Arvidsjaur ....

Så var är jag ifrån?
Jag skulle säga Norrbotten.


Anne i Mantorp säger så här ...
Jag kom till världen i Enköping och när jag bara var några månader flyttade familjen till Berga Örlogsskolor utanför Stockholm.
När jag var 5 år flyttade vi till Stockholmsförorten Björkhagen. Vi var en himla massa barn på våran gård och numera har ett 15-tal av oss "Sandlådeträff" en gång om året på gården där vi växte upp. Fantastiskt roligt är det.
Blev kvar hemma hos mamma till jag gifte mig 22 år gammal. Det var ju bostadsbrist i Stockholm och miljonprogrammet var i full gång med att bygga.
Jag och mannen jag gifte mig med hamnade i Vårberg, granne med Skärholmen och Ikea.
Anne i Mantorp
  
Ruta ett sa...Jag är född i Malmö och bodde där tills jag började läsa i Lund 18 år gammal.
Vi bodde granne med Folkets Park och där tillbringade jag många timmar på sommarloven. Det var gratis inträde på dagarna och jag och min kompis Eva bänkade oss framför Barnteatern varje dag. Där visades små pjäser och akrobatik och danser. Sen gick vi hem och härmade allt på gårdens gräsmatta.

Vi bodde överst i ett 4-våningshus och i vår trappa bodde fru Dahlskog, som hade astma och ändå rökte Havanna II-cigarrer, som jag brukade springa till Brobergs tobaksaffär och köpa åt henne. Hon var skvallertanten i huset och hade alltid dörren öppen lite grand så att hon skulle hålla koll på alla. Cigarrlukten gick rakt ut i trappan och pappa retade sig så på detta och hostade alltid lite extra när han gick förbi hennes dörr!

Under henne bodde snälla tant Kjellberg. Hennes man jobbade på Hemmets Journal och de fick hem Kalle Anka-tidningen innan den kom ut i affärerna. Jag fick alltid låna och läsa dem innan de gav dem till sina barnbarn, om jag lovade att läsa försiktigt! Och det gjorde jag!

På första våningen bodde en ilsken tant om inte tyckte om barn och som kastade vatten på oss om vi lekte för nära hennes fönster.

Jag är ju endabarn, men hade många lekkamrater på gårdarna i kvarteret. En, kompisen Eva, har jag hittat igen på Facebook och nu håller vi kontakten. Hon bor kvar i Malmö!
Från studierna i Lund bar det av till Göteborg och här stannar jag nog!

Dinah ., som kommer från Adakliden utanför Malå, eller Adak .., säger så här:
Å, jag känner så väl igen hennes resonemang. Förr frågade jag ofta var människor kom ifrån - bara för att jag var nyfiken och gärna ville veta var de kom från, och hur det hade varit för dem som barn.
Men efter att av en bloggerska och hennes kommmentatorer ha verkligen fått veta vilken idiot jag var som frågade människor varifrån de kom (det angår ö.h.t. inte mig) så har jag helt lagt av.
Tydligen blir människor kränkta av att man är intresserad av deras ursprung. 

Tankar för dagen ....
Igenkänning var det igår.
Ulla berättade att hon kom trakten av Rättvik i Dalarna.

Och jag kommer från Malå .., har vuxit upp nära vattnet och kommer precis ihåg hur det doftade hos grannarna. Eller hur saften smakade hos tant Sylvia. 
Eller tryckkokaren på Margaretha Nilssons spis. Burdamönstren på hennes köksbord. 
Dom små porslinskatterna hos tant Svea. Och polkagrisgodisarna i finaste glasskålen. 
Radioapparaten hos Naima och Verner Marklund.
Väggpendylen hos jägmästaren och beras turkosfärgade bidé som jag trodde var ett fotbad.

Var kommer du ifrån, förresten?

Här och nu ....

Ösregn ute.
Nu och då ett litet uppehåll.

Alla tycks trötta efter gårdagens rej-runda till Skåne.

Själv har jag huvudvärk.

En onsdag i bilder ...

Först ett besök hos tandhygienisten.
Det är ett år sedan sist och jag har närapå ångest innan det är dags, men ack, jag hamnar hos en ängel i vita kläder .., hon visar sig heta Eva Hallström och är född och uppvuxen i Trelleborg ., jämnårig med mig och talar en mjuk skånska; kanske är det därför som jag genast tycker om henne?

Eller så är det för att hon  i n t e  använder sig av ultraljudsgrejen för att ta bort tandsten, utan den vanliga gamla varianten och inte ett dugg känner jag.
Dessutom säger hon att "du håller verkligen rent mellan tänderna!", bara en sån sak!

Porten till innergården ...

Därefter raka spåret till landet Skåne.
Skåne är - jag vet, jag har sagt det tusen gånger -, som att komma hem.
Inte riktigt som att komma körande vid Åkroksbron hemma i Malå, men nästan.
På ett annat sätt.
I Malmö bor sonen och han säger att han älskar den stan .., att kunna gå ut mitt i natten om man så vill och där är alltid människor .., ja, pulsen och själva livet där.

Och vi dricker pulverkaffe och han som nyss har haft födelsedag får hjortronsylt och pv:s nybakade havreflarn och vi tittar på bilder från resan till Ghana .., pv frågar vad som satt mest spår hos min reskamrat .., han tänker efter en stund, säger ..., "jaa ., det var nog fattigdomen".
Jag säger .., alla kontraster.
Alla ljud.

På en vägg hos sonen hänger ett inramat brev, skrivit av hans mormor, då när ättpajötten bara var ett år. Jag läser och ler.

Och jag tänker att hon skriver som till en vuxen och hjärtat fylls av en sån innerlig värme .., kanske är det så att jag minns mamma mest genom alla hundratals brev som kom under hennes tjugo år i Sydamerika?

Sen blir det, precis som i fjol, födelsedagslunch i Limhamn, nere vid hamnen.
Sonen är chaufför och när vi passerar olika gator säger han .., "ja, här var det skottlossning ...", eller ..här mördades en kvinna med mängder av knivhugg ..." och jag tänker att våra liv är så annorlunda.
Min tillvaro handlar om mejeribeställningar eller plu-nummer, pv försöker lära ut matematiska formler och han som nyss har fyllt år, berättar om hjärt-lungräddning på en nyligen skjuten man.

Och så är vi framme i Limhamn.

Det blåser friskt, men vi har tur och regnet håller sig borta och eftersom vi sitter ute på verandan får hundarna följa med, ja, där är ännu en liten hund och där är vänliga människor - en äldre farbror med käpp klappar harry och säger att han också har haft hund .., nu känns det bra att få klappa en .., och jag tänker att människor i Skåne är så vänliga och öppna.

Just nedanför "verandan"har det iordningställts som en liten strand med solstolar och parasoller.
U n d e r b a r t!
Och bron över till Danmark syns där uppe till vänster.

Och vi kör vidare mot Ystad och han som nyss har fyllt tjugonio gör oss sällskap; ja, han får vara chaufför och Nelly hamnar längst bak i bilen, där ligger hon och surar i sin koja - vad är nu detta!! - hon vill också vara i baksätet tillsammans med harry, men bilen är liten och jag stoppar in min vänstra hand i kojan och säger att "snart blir det bättre ..., det är bara fem mil till Ystad och ...", och till slut kurar hon ihop sig och somnar.

Vi lämnar av Anders hos goda vänner och hans lille gudson Hugo .., dom bor i ett pepparkakshus byggt 1890 som ligger i Sandskogen och där har jag cyklat hur många gånger som helst .., och det är så vackert så jag nästan får ont i magen!

Det blir en kort sejour i Ystad .., vi svänger förbi och lämnar ännu en födelsedagspresent; nu till Karin, gift med mina barns pappa och hon har nyss jubilerat men är inte hemma .., kanske är vi inte mer än en timme i stan .., sen mot Lund och lite mer utanför .., till pv:s lillebror - han trummisen - och där, kring köksbordet, sitter hans son Hannes med flickvän och deras kompis Zacke, en ung man som är så vacker så han lätt kunde bli filmstjärna - och Hannes är ju brorsonen som sedan barnsben varit passionerad fiskare och precis som i fjol ska han och flickvännen ha ett stånd på Malmöfestivalen och sälja fish´n chips och fisksoppa och nu gäller det att leva upp till fjolåret, då dom fick högsta betyg på sin mat, ja, av någon av kvällstidningarna.
Fiskey Business heter företaget och i år ska man även finnas med på Kiviks marknad.

Alldeles enkelt kan det inte vara .., det gäller att planera och gissa rätt!
Hur många kilo torsk ska köpas in ...?
Och bara att ställa upp i Malmöfestivalen; att ha ett matstånd där, kostar över 60 000 kronor!
Betydligt billigare är det i Kivik.

Och så åker vi hemåt.
Lyssnar till reprisen av Sommar i P1 och det är knäpptyst i bilen .., knappt att vi säger ett enda ord.
Av alla program är detta det som satt dom djupaste avtrycken.

Så var det.
Igår.

Torsdagsfönstret ...

"Här i Jämtland går det fortfarande att läsa tidningen dygnet runt utan att tända belysningen.
Men mörkret smyger sig sakta på....".

Så skriver den blivande afrikaäventyraren herr Rindå från Vaplan.

Ja, Gunnar alltså.

Dagens glädje, del 1.

Å, det är utan tvekan besöket hos tandhygienisten Eva, född och uppvuxen i Trelleborg, samma årgång som övertecknad och den raraste av rara!

"Å, har du känsliga tandhalsar, ja, men då tar jag inte med ultraljud .., vi tar på det gamla viset!" sa hon leende och jag slappnade av så till den milda grad att jag nästan hade kunde somna!

Mellan varven, som inte blev så långa, pratade vi om ålder och ålderstecken .., om vad vi tänkte ohc tyckte om höjd pensionsålder och så blev det en del om Ystad.

När jag, fyrtiofem minuter senare, åkte hemåt via Tylösand, Ringenäs (där havet var grönturkost!!), Vilshärad, Haverdal, Särdal, Steninge, Stora och Lilla Skipås .., såg det ut som på bilden, även om Instagramfiltret gör himlen mer än lovligt blå. Nåja. Det var så det kändes!

Nu bär det av utomlands; till landet Skåne!

Dagens fönster ...

... finns i Nora och det var badmadamen Ulrika som agerade fönsterfångerska.

Morötterna ....

Igår hade jag den här madamen i kassan.

"Jaha, du var från Västerbotten, eller hur ..?" sa hon leende.

Plötsligt tyckte jag att hon såg så snäll ut.

Och nu stundar jobb från halv tre till ... ja, jag är väl hemma vid kvart i tio kanske?

Delar av förmiddagen tillbringades på återvinningen - massor med människor var där - men lugnt och städat var det.

Och det där med morötterna då ...?

Jo, i morgon blir det skånsk visit för att i-efterhand-fira sonen som har fyllt tjugonio .., kanske en sväng till min syster .., kanske en sväng till Ystad .., kanske en sväng till Odarslöv till pv:s bror .., kanske en sväng till ...?

Tre lediga dagar framför mig.

Men nu ska det cyklas till affären.

Dagens fönster ...

Kan en bilruta vara ett fönster?
Jodå, det kan det.

Så fascinerande var det, detta att precis allting kunde köpas där man satt i bilen och väntade på grönt ljus. Intervallerna mellan grönt och rött upplevdes som betydligt längre och genom en öppen bilruta kan i princip allt inhandlas! Näsdukar, handdukar, solglasögon i alla de modeller, vatten förstås, en slags bananer som hade förvandlats till avlånga chips (platanes), pennor, strykjärn och som här - väggklockor -!

Det hände också - men inte alltför ofta - att någon inte hade något att sälja, utan helt enkelt visade att man önskade pengar till mat.

Hyrde vi egen bil?
Nej, det fanns inte på kartan.
Trafiken är så kaotisk, så hade jag inte fått en hjärtinfarkt då ..., hade jag nog aldrig fått det, men det där tutandet fungerade perfekt .., och på väg till Falkenberg en dag förra veckan, ja, då kom tanken seglande att "jo, ett litet tut här och där hade varit som bäst!"

Nya tider ....

Emma är stor nu.
Arton år.
Är myndig och har körkort.

Idag har hon och fem andra töser landat på Mallorca.
En vecka ska dom vara där.

Hon som är mormor skickar ett sms och önskar henne en trevlig resa.

Och avslutar med ..., "glöm inte att vara vänlig mot städerskorna!"

Bäst idag ...

... när jag står vid juicehyllan och fyller in Bravo juicer och lilla Filippa, 5 år, kommer förbi , tittar på mig och ropar "hej kompis!" och så fyrar hon av ett leende som förgyller resten av min kväll på jobbet.

Bäst igår ...

... var väl ändå detta.

Jag  ä l s k a r   Assar, ja, inte allt, men på kylskåpsdörren i det gula huset, där sitter just ett urklipp från den här serien.

Som jag log åt detta ....