läste och loooog ....

Ibland får man kommentarer som får mungiporna att nå från öra till öra.
Den här t.ex, det handlar om musen som vi hade i bilen.

bella sa...

 

känner igen denna mushistoria också. öppnade handsfacket och där satt en mus i toapappersrullen! jag höll på att få stroke. dom tuggade glatt hål i läderhöljet till växelspaken och åt av skumgummit under sätena. jag körde omkring med fem musfällor i flera veckor, innan det tog kål på alla. maken fick vittja fällorna innan han for till jobbet, för jag tål inte att se dom, varken levande eller döda. på tal om gift, jag tror att giftet man använder idag är "snällare", det är som en överdos av sömnmedicin, tror jag att anticimex förklarade för mig.

Och idag fyller ....

... den här bloggaren år.

Gårdagen ...

Förmiddagsarbete - bara två dylika per månad - och så här ser världen ut när jag närmar mig Särdal och kvarnen. Havet till höger. På golvet i bilen ligger små, små, små pappersbitar och jag har sagt till pv att jag är övertygad om att vi har en mus i bilen och jodå, han har hittat solrosfrön under motorhuven, så alldeles säkert har vi fått besök som rent av kanske har flyttat in?
Det är inte alldeles angenämt att tänka sig att mitt i det man rattar bilen, kanske en mus uppenbarar sig. (Ett dygn senare ska den lilla musen fastna i en fälla riggad på bilens golv och segla iväg till mushimlen, men det vet den inte då).

Och det är full fart på jobbet!
Telefonen ringer!
Nån vill hyra en släpvagn .., en annan frågar om chefen är på plats?
Och så ringer en kvinna och presenterar sig som "Gun-Inger från Arla" och Gun-Inger är ett namn som klingar så hemtamt, så jag frågar var hon befinner sig .., jo, i Sundsvall och det blir en stunds trivsamt småprat .., det visar sig att vi är jämnåriga och så pratar vi lite om det; hur skönt det är att vara i den här åldern när man känner sig så inutitrygg.

När klockan är ett och jag ska åka hem, upptäcker jag Kristin.
Kristin är i 40-årsåldern, hon är Oxe, lillasyster och arbetar som jurist.
Om man själv har knän som ser ut som handbollar i storlek, då tittar man förstås alldeles extra mycket på andra människor och deras ben.

"Men ååå, vilka fina skor och vilka tjusiga ben du har!" säger jag när Kristin uppenbarar sig vid charkkylen.

Det är precis som när man väntar barn och bara ser barnvagnar eller andra som går med stora magar, eller när man ska ut och resa och då enbart ser artiklar om flygolyckor .., och just så är det med mig och ben. Eller att man häpnar när människor  s p r i n g e r   i trappor! Vilken lycka det måste vara!
Och man tänker .., har jag verkligen en gång varit sån?

Det blir en stunds småprat där vid charkkylen och jag frågar om jag får ta en bild av skorna och då ler Kristin och brer - när bilden är tagen - ut armarna till en stor och varm kram och när jag åker hemåt, då tänker jag att detta att arbeta i affär, det är ibland världens absolut bästa jobb!

(Men bara ibland. Vi får nu paket i såna mängder att jag omöjligen begriper hur vi ska rymma alla innan vi kommer till klimax strax före jul? Stora, otympliga paket som ligger alldeles nära viktgränsen på tjugo kilo ... och man baxar och trixar och har sig för att få plats med dem och där svämmar nästan över av paket från Kina, Hong Kong och Vietnam och man funderar på hur vanliga butiker ska klara sig lite längre fram? Oj, oj, oj vad postorderköpen har ökat i omfång!)

Fredagsfönstret ....

.... fångades av stickmadamen i Närke, men idag på väg söderut.

Tack snälla Ulrika!

Och det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej!

Här får du ett färskare det bästa i veckan.

I lilla Mantorp hade det ordnats en väldans fin liten julmarknad i lördags som jag bevistade. Det var många små stånd med varierande utbud och det var aktiviteter hos min frissa med ansiktsmålning och hårfärgning för barnen och i olika frikyrkor serverades fika med hembakt (himmelskt gott). 

Och stora loppisen i ett av magasinen vid järnvägen höll öppet hela dagen. Det var fler aktiviteter, men det här var vad jag gjorde och jag hade en mysig eftermiddag och var lycklig över att ta mig runt med mitt onda ben.

Om lotteriföreståndeskan glömmer .., då får man ett sånt fint kort, målat av Eva på Frösön.

Och Elisabet du är nu förlåten med råge för missen i förra lotteriet för jag fick ett helt underbart kuvert med hälsningar från dig, pv och friherrinnan. Så glad jag blev, men nu vill jag skvalpa runt i byttan med dom andra vännerna och det gör inget om pv ser till att jag vinner pippifåglarna.

Tusen tack och kram på er hela bunten i Gula huset.

Anne i Mantorp

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Sonen ..., en av tre.

Helt utan konkurrens var förstås Londonbesöket i allmänhet och Henriks “graduation ceremony” i synnerhet.

Hela ceremonin var i en stor konserthall, the Royal Festival Hall, som ligger på Southbank.

Vi möttes utanför av Nelson Mandela och väl inne var det pampigt värre. Massor av människor svärmade i foyern, somliga klädda i “gowns” och andra uppklädda.

Vi hittade våra platser, uppe på balkongen med fantastisk utsikt över havet av alla “graduates” som skulle presenteras senare uppe på podiet.

Blåsorkestern började spela och en lång procession med professorn i spetsen tågade in och satte sig på podiet. Hon höll ett långt tal, som var sövande tråkigt. Dessutom bröt hon kraftigt på tyska och jag slutade lyssna efter en stund.  

Efter en stund skulle alla som tagit examen presenteras och det gick till så att de stod i en lång kö och ropades upp med namn, gick till mitten av scenen där de gratulerades av “vice chancellor” och sedan återvände till sin plats. Jag skulle förstås filma Henriks vandring över scenen och hade laddat med kameran. Han börjar gå och jag börjar filma. Han vänder sig om och vinkar mot oss och just DÅ slinter jag med kameran och det ögonblicket förevigas aldrig. 

Åh, så jag grämde mig...men Henrik sa senare att: “Egentligen var det lite roligt och väldigt typiskt Bergströmskt.” Och så är det nog Efteråt var det lite drinkar och sedan bar det iväg på restaurang för att fira sonen.

Vi tog förstås lite bilder också och vi var/är så stolta över honom.

Alltihopa var väldigt engelskt och jätteroligt att få vara med om.  (Och nallarna tyckte också det var superkul!)

Bästa hälsningar

Ann

Det bästa för Turtlan i Karlstad ....

Goafton!

Här är veckans bästa.

Utan att tänka länge så blir det utan tvekan vårt lussekattsbak häromkvällen. Bagarna bestod av mig, M och goa lillasyster. Å just lillasyster är en fena på att baka!

Någon köksmaskin eller hushållsassistent har vi inte så lillasyster rörde ihop degen så bra och M fick knåda ihop den. Sen fick de (och lite jag) rulla och fixa lussekatterna. Jag övervakade det hela, satte dit russinen, penslade på ägg och passade vid gräddningen.

Här har vi teamwork!

Sen bidrog vi alla att provsmaka :-)

Turtlan

Bara några dagar kvar ...

Ja, på söndag blir det dragning i glädjelotteriet.

Förstapriset är en förpackning hembakta kakor - made by friherrinnan i Steninge -, tänk, så smarrigt med lite kakor till kaffet!

Tröstpriset blir en familj med domherrar på rad - det är dom ni ser på bilden -.

Vill du vara med?
Mejla då bara det som gjorde dig lite extra-varm-i-hjärtat till bisse151@gmail.com.

Anne i Mantorp får en extrasväng då jag missade hennes bidrag (jag skyller på att vi befann oss i Skåne när henne mejl kom och det blev tydligen för mycket för en sextioettårig madam).

Välkomna nu govänner med bidrag!

Dagens fönster ...

... var mitt och fanns i Ystad.

Finns ännu.

Det bästa för Babsan i Uppsala ....

Jag har blivit Mormor igen ❤️ svämmar över.

Babsan

Fint besök ....

Allting är i sanning relativt. 
Någon kämpar med en skruttig benprotes. 
Någon annan kämpar mer eller mindre för sitt liv, men mår ändå förhållandesvis bra.

Och denna någon - som är den duktigaste försäljare jag vet - och som står bakom charkdisken och vet precis vad alla vill ha och vilken storlek det ska vara på skinkskivorna - tunna eller tjocka eller bara lagom -, och som är en hejare på att rimma eller att sjunga gamla schlagers .., hon tittade idag in i affären och satt i fikarummet och såg ut som en annons för nåt hälsosamt!

Och vi bara  g a p a d e  och kände på hennes hår som på pricken liknade hennes eget och det kramades och pussades på kinden och och skrattades också.

I mer än ett halvår har hon varit borta och oj, oj, oj, vad vi saknar henne!
 
Denna den finaste och raraste Gunilla! 

Dagens fönster ...

... finns i Malmö, inte långt från där ättapjötten bor.

Tack Anders!

Förlåt!

Nu på morgonen hörde jag hur musfällan slog igen i diskbänkskåpet. 
I vanliga fall hörs några sekunders krafsande, sen blir det tyst. 
Så var det inte idag. 

I mer än en halvtimmes tid hörde jag hur musen kämpade där inne och jag hade sån ångest så det var inte sant! Nej, jag vågade inte öppna dörren, utan hoppades att inifrån-ljuden skulle tystna. Inte då!
 
Och jag ställde mig i fönstret och spanade mot grannarna Gun och Göran.
Kanske kunde Göran ...?
Men skulle dom aldrig vakna!?
Nej, där var mörkt. 

Då upptäcker jag Lasse - husse till Elsa och Alice - som kommer gående nere på vägen och jag skyndar mig ut och frågar om han kan tänka sig att hjälpa mig med musen (läs: göra det själv)?
Jodå, inga problem. 

Och jag får hålla Elsa (dalmatiner) och Alice (labrador), medan Lasse resolut går in i köket, öppnar skåpdörren, plockar upp fällan där den lilla musen sitter fast med huvudet i fällan, men är vid liv. Men ååå, så hemskt! 

Det blir en kort tid till som musen behöver plågas; Lasse slår ihjäl den med en spade och sen är det över. Ååå, det finns inte ord nog för hur tacksam jag är!  

När Lasse har givit sig av, öppnar jag skåpdörren och tittar in.
Där är lite kiss där fällan varit. Oj, oj ..., kanske blev musen så rädd så den kissade på sig!

Och fy, vad jag skäms över mig själv. 
Vad är man för en ynklig människa som inte tar sig i kragen och gör pinan kort för ett litet djur?

Nu dricker jag kaffe och pustar ut.

Förlåt, förlåt lilla mus! vill jag säga.

I ottan ....

Klockan 5.00 går pv:s klockradio igång och då stiger han upp.
Eftersom jag själv arbetar eftermiddagar, brukar jag ligga kvar i kanske två timmar till, men så blev det inte idag .., nu var jag så otroligt pigg och kunde omöjligt somna om.

Så jag lämnade sängvärmen (och Nelly som inatt legat nära matte ...), gick en trappa ner och frågade pv om han ville repristitta på Adventskalendern med mig; ja, han missade den ju igår?
Jodå, det ville han.

Så där satt vi halv 6 och tittade på det första avsnittet av årets kalender.
Jag tycker att den är genial!

Sen tänker jag .., undrar vad Martina Haag känner?
Tittar hon på årets kalender?
Jag hoppas att hon känner sig stark.

Igår ....

Det är förstås närapå omöjligt att på rätt sätt fånga verkligheten på bild.
Men kanske att ni  a n a r?

Att stå på klipphällen och titta ut över havet .., med vågor som är meterhöga och som väller in över landet och det yr skum och dånar .., jo, men kanske att ni förstår känslan?

Och jag minns hur jag tyckte om såna här stormar hemma i Malå .., då jag som lillflicka gick ner till sommarstugan vid vattnet .., satt där på räcket och såg sjön häva sig .., och kände doften ...!
Så lycklig jag var!

Samma känsla infinner sig nu.

När jag sedan åkte till jobbet igår och passerade Steninge - där det såg än mer våldsamt ut -, vände jag bilen .., parkerade nere vid Göstas Café och tog några bilder (inte den här), men det var stört omöjligt att få med styrkan i vågorna .., allt blir liksom platt.

På jobbet var det stora samtalsämnet stormen Gorm.
Någon hade en granne vars hustak seglat iväg .., fritidshus hade skadats, takpannor tackat för sig .., och kvinnan som kör ut post, hon berättade att runt Vilshärad låg träden som plockepinn!
Och hon som klippte mitt hår senast, vittnade om att många i Steninge var strömlösa.
Dessutom sa somliga att den här stormen kändes - åtminstone här omkring - värre än stormen Gudrun.
Själv har jag inget att jämföra med, jag bodde då i Ystad och kanske seglade några telelpannor iväg, men så mycket mera hände i alla fall inte på Regementsgatan.

Idag är det aningen lugnare.
Jag tänker nu ägna mig åt vingligt fönsterputsande.

Amen.

Det bästa - veckans vinst -. 

Ja, det kanske inte blir just den här sortens kakor, men nåt liknande och det är friherrinnan - hon som bakar stup i två -, som står för den vinsten.

Ni har hela veckan på er!

Dragning på söndag, om nu inget oförutsett inträffar.

Bara mejla det som värmde ditt hjärta lite extra .., litet eller stort, till bisse151@gmail.com

Ett överrasknings-tröstpris kommer också att finnas och det är fint, det vill jag lova.

Om man har tre år kvar .....

... tills man tackar för sig och går i pension, kanske man inte är direkt rätt målgrupp för att recensera SVT:s adventskalender.

Men nu har jag i alla fall sett det första avsnittet som handlar om vikingatiden.

Jag slog mig ner i soffan Ektorp, hade kaffekoppen på bordet och en lussekatt i handen .., tända ljus överallt och harry vid min sida. Och så började det då .., med Erik Haag (som påminner så oerhört om pv:s brorson Anton i Småland) och Lotta Lundgren som föräldrar och så helt underbara barn som spelar barn till Erik och Lotta. En historielektion, men på ett lättsamt vis!

Jo, jag tycker att det var helt såväl finurligt som intressant, men kanske tycker småbarn precis tvärtom?

För mig får första avsnittet en 4:a. (av 5 möjliga).
Enda invändningen är att lite underliggande humor eller ironi, kanske inte går hem hos barn som tittar.

Dagens fönster ...

... kommer från Örebro och det var flitiga fönsterfångerskan fröken Korkala som höll i håven.

Tack snälla rara!

Och stopp i avloppet ...

Det blåser fortfarande rejält ...., nästan så det känns lite gruvsamt - ja, inte att köra till jobbet - men hem igen ikväll, i mörkret.

Fönstren som putsades förra veckan, är igengrodda av salt och smuts efter nattens oväder.
Tre fönster är putsade ..., men två återstår och man borde ha en bra stege att stå på.

Nu ska Nelly rastas och luggen plattas och sen väntar jobb, tillsammans med Malin.
Den nästan ofattbara glädjen med ett ickevärkande knä i söndags, den seglade sin kos igårkväll.
Lika illa idag.
Det blir nog en tung eftermiddag.

Nåja, det kunde varit värre och jag tänker på lilla Filippa som igårkväll var i affären och handlade med sin mamma. Filippa är nog den mest pratglada lilla tös som finns i Halland och nu beklagade hon sig över att Elin inte längre arbetar i affären, ja, hon ska ju resa jorden runt i flera månader .., och jag sa att "ja, fyyy, så trist det blir, Elin är så rar och fin att arbeta med!"

Då tittade Filippa på mig, samtidigt som hon hängde lite över packdisken .., och så sa hon: "men du Bettan, du kan väl lova att du aldrig slutar i affären?".

Behöver man nåt mer?
Nej.
Såna ord från en liten pratglad sexåring räcker långt.
Faktiskt nästan hur långt som helst.

På Anders-dagen .....

Grattis! säger mamman som är så innerligt glad att du - så där helt oförhappandes - kom till vår familj. Så mycket glädje du sprider!