...finns även det i Lilla Stensjö, där galleriet är.
Bilden togs igår och så här gröna är alltså gräsmattorna två veckor före jul!
söndag 6 december 2015
lördag 5 december 2015
Det bästa för Kattis i Närke ...
Det bästa i veckan, det var några timmar på fredagskvällen som jag spenderade (i princip)
enbart i mitt eget eminenta sällskap.
//Kattis.
Det bästa i veckan, det var några timmar på fredagskvällen som jag spenderade (i princip)
enbart i mitt eget eminenta sällskap.
//Kattis.
En ledig lördag ....
... går vi inte på begravning, nej, vi tittar in hos Pelle och Maria som driver Galleri Stensjö, bara snett över kustvägen och själva galleriet är beläget i ett alldeles underbart gammal hus (eller stall eller nånting) med vitkalkade väggar och på vissa ställen tegelgolv.
Ååå, så fint där är!
Levande ljus överallt .., och vackert dekorerat.
Handlar vi nånting?
Ja, somliga.
Jag, till exempel.
(Pv har lika mycket i plånboken när han åker hem, som när han kom dit).
Jag köper till exempel en jullimpa som Maria har bakat + hennes svärmors rosenkyssar .., som ska visa sig smälta i munnen!
Och ett litet armband som Marias dotter Frida Halling har gjort, hamnar också i påsen.
Det är armbandet längst till höger om Fridas hand .., det med en snäcka i mitten.
"Du förstår .., den snäckan, den plockade jag under ett besök i Karibien ...", förklarar Frida som är lillasyster, Kräfta och tycker att livet är ungefär en åtta just nu.
Hon har ettt underbart tjockt, härligt hår!
Fridas farfars far, Birger Halling, var förstås också konstnär.
Den här tavlan som han har gjort, ja, den hade jag gärna haft på nån vägg hemma, om den bara passat in! Om Birger Halling, som en gång ställde ut tillsammans med Picasso, kan man läsa här.
Och så köpte jag en alldeles ljuvlig ljusstake i keramik - den har jag ingen bild på just nu -.
Lavendelpåsar sydda av Marias mamma ...., ja, vad annars ...!
Jodå, några såna fick följa med hem.
En av dem ska lottas ut.
Där fanns även tavlor av Olle Weman.
Inalles fem stycken.
Olle är en bra bit över åttio år och redan när det i våras var vernissage i galleriet, föll jag för hans lite underliga tavlor .., ja, inte underliga sååå, men dom är ju i alla fall inte traditionella.
I våras kostade den här tavlan 1500:-.
Nu var det så att herr Weman hade meddelat att den som var intresserad helt enkelt fick lämna ett bud och så gick intäkten rakt av till Läkare utan gränser. Jag frågade pv vilken av dom fem alstren han tyckte bäst om .., och han pekade på två stycken. Jag valde inte någon av dem, utan denna, det är ju typiskt.
För fyrahundra kronor blev den min.
Nå, men hur kommer det sig att jag tycker om dem?
Ja, säg det.
Jag bara gör det.
Nu är jag x antal hundralappar fattigare, men känner mig alldeles oändligt rik!
... går vi inte på begravning, nej, vi tittar in hos Pelle och Maria som driver Galleri Stensjö, bara snett över kustvägen och själva galleriet är beläget i ett alldeles underbart gammal hus (eller stall eller nånting) med vitkalkade väggar och på vissa ställen tegelgolv.
Ååå, så fint där är!
Levande ljus överallt .., och vackert dekorerat.
Handlar vi nånting?
Ja, somliga.
Jag, till exempel.
(Pv har lika mycket i plånboken när han åker hem, som när han kom dit).
Jag köper till exempel en jullimpa som Maria har bakat + hennes svärmors rosenkyssar .., som ska visa sig smälta i munnen!
Och ett litet armband som Marias dotter Frida Halling har gjort, hamnar också i påsen.
Det är armbandet längst till höger om Fridas hand .., det med en snäcka i mitten.
"Du förstår .., den snäckan, den plockade jag under ett besök i Karibien ...", förklarar Frida som är lillasyster, Kräfta och tycker att livet är ungefär en åtta just nu.
Hon har ettt underbart tjockt, härligt hår!
Fridas farfars far, Birger Halling, var förstås också konstnär.
Den här tavlan som han har gjort, ja, den hade jag gärna haft på nån vägg hemma, om den bara passat in! Om Birger Halling, som en gång ställde ut tillsammans med Picasso, kan man läsa här.
Och så köpte jag en alldeles ljuvlig ljusstake i keramik - den har jag ingen bild på just nu -.
Lavendelpåsar sydda av Marias mamma ...., ja, vad annars ...!
Jodå, några såna fick följa med hem.
En av dem ska lottas ut.
Där fanns även tavlor av Olle Weman.
Inalles fem stycken.
Olle är en bra bit över åttio år och redan när det i våras var vernissage i galleriet, föll jag för hans lite underliga tavlor .., ja, inte underliga sååå, men dom är ju i alla fall inte traditionella.
I våras kostade den här tavlan 1500:-.
Nu var det så att herr Weman hade meddelat att den som var intresserad helt enkelt fick lämna ett bud och så gick intäkten rakt av till Läkare utan gränser. Jag frågade pv vilken av dom fem alstren han tyckte bäst om .., och han pekade på två stycken. Jag valde inte någon av dem, utan denna, det är ju typiskt.
För fyrahundra kronor blev den min.
Nå, men hur kommer det sig att jag tycker om dem?
Ja, säg det.
Jag bara gör det.
Nu är jag x antal hundralappar fattigare, men känner mig alldeles oändligt rik!
Det bästa för AP, just nu i Ghana ...
 |
| Gabbe och sin f.d. ägare Lollo ... |
En fiiiinfin vän överlåter sin finfina läromästare (hästen) till mig.
Win win för alla.
Gabbe får trappa ner, jag får trappa upp och Lollo får möjligheten att förädla en ny förmåga!
//Sällan - för att inte säga aldrig - hör man AP så outsägligt lycklig som när det är häst med i bilden.
Nu, när hon återvänder hem .., blir Gabbe hennes.
Det bästa för Eva i Tyresö ...
Det bästa är väl att min diabetes är upptäckt.
Den har nog skadat mycket nog i kroppen.
Läkaren skickade mig direkt till SÖS akut.
Nu har hela cirkusen startat-------
kost
sockermätning 7 ggr per dag
insulinsprutor
tabletter
långa promenader
nya läkare o diabetessjuksköterskor.
Jag hinner knappt leva.
Kramar från Eva i Tyresö
fredag 4 december 2015
läste och loooog ....
Ibland får man kommentarer som får mungiporna att nå från öra till öra.
Den här t.ex, det handlar om musen som vi hade i bilen.
Ibland får man kommentarer som får mungiporna att nå från öra till öra.
Den här t.ex, det handlar om musen som vi hade i bilen.
-
bella sa... - känner igen denna mushistoria också. öppnade handsfacket och där satt en mus i toapappersrullen! jag höll på att få stroke. dom tuggade glatt hål i läderhöljet till växelspaken och åt av skumgummit under sätena. jag körde omkring med fem musfällor i flera veckor, innan det tog kål på alla. maken fick vittja fällorna innan han for till jobbet, för jag tål inte att se dom, varken levande eller döda. på tal om gift, jag tror att giftet man använder idag är "snällare", det är som en överdos av sömnmedicin, tror jag att anticimex förklarade för mig.
Gårdagen ...
Förmiddagsarbete - bara två dylika per månad - och så här ser världen ut när jag närmar mig Särdal och kvarnen. Havet till höger. På golvet i bilen ligger små, små, små pappersbitar och jag har sagt till pv att jag är övertygad om att vi har en mus i bilen och jodå, han har hittat solrosfrön under motorhuven, så alldeles säkert har vi fått besök som rent av kanske har flyttat in?
Det är inte alldeles angenämt att tänka sig att mitt i det man rattar bilen, kanske en mus uppenbarar sig. (Ett dygn senare ska den lilla musen fastna i en fälla riggad på bilens golv och segla iväg till mushimlen, men det vet den inte då).
Och det är full fart på jobbet!
Telefonen ringer!
Nån vill hyra en släpvagn .., en annan frågar om chefen är på plats?
Och så ringer en kvinna och presenterar sig som "Gun-Inger från Arla" och Gun-Inger är ett namn som klingar så hemtamt, så jag frågar var hon befinner sig .., jo, i Sundsvall och det blir en stunds trivsamt småprat .., det visar sig att vi är jämnåriga och så pratar vi lite om det; hur skönt det är att vara i den här åldern när man känner sig så inutitrygg.
När klockan är ett och jag ska åka hem, upptäcker jag Kristin.
Kristin är i 40-årsåldern, hon är Oxe, lillasyster och arbetar som jurist.
Om man själv har knän som ser ut som handbollar i storlek, då tittar man förstås alldeles extra mycket på andra människor och deras ben.
"Men ååå, vilka fina skor och vilka tjusiga ben du har!" säger jag när Kristin uppenbarar sig vid charkkylen.
Det är precis som när man väntar barn och bara ser barnvagnar eller andra som går med stora magar, eller när man ska ut och resa och då enbart ser artiklar om flygolyckor .., och just så är det med mig och ben. Eller att man häpnar när människor s p r i n g e r i trappor! Vilken lycka det måste vara!
Och man tänker .., har jag verkligen en gång varit sån?
Det blir en stunds småprat där vid charkkylen och jag frågar om jag får ta en bild av skorna och då ler Kristin och brer - när bilden är tagen - ut armarna till en stor och varm kram och när jag åker hemåt, då tänker jag att detta att arbeta i affär, det är ibland världens absolut bästa jobb!
(Men bara ibland. Vi får nu paket i såna mängder att jag omöjligen begriper hur vi ska rymma alla innan vi kommer till klimax strax före jul? Stora, otympliga paket som ligger alldeles nära viktgränsen på tjugo kilo ... och man baxar och trixar och har sig för att få plats med dem och där svämmar nästan över av paket från Kina, Hong Kong och Vietnam och man funderar på hur vanliga butiker ska klara sig lite längre fram? Oj, oj, oj vad postorderköpen har ökat i omfång!)
Förmiddagsarbete - bara två dylika per månad - och så här ser världen ut när jag närmar mig Särdal och kvarnen. Havet till höger. På golvet i bilen ligger små, små, små pappersbitar och jag har sagt till pv att jag är övertygad om att vi har en mus i bilen och jodå, han har hittat solrosfrön under motorhuven, så alldeles säkert har vi fått besök som rent av kanske har flyttat in?
Det är inte alldeles angenämt att tänka sig att mitt i det man rattar bilen, kanske en mus uppenbarar sig. (Ett dygn senare ska den lilla musen fastna i en fälla riggad på bilens golv och segla iväg till mushimlen, men det vet den inte då).
Och det är full fart på jobbet!
Telefonen ringer!
Nån vill hyra en släpvagn .., en annan frågar om chefen är på plats?
Och så ringer en kvinna och presenterar sig som "Gun-Inger från Arla" och Gun-Inger är ett namn som klingar så hemtamt, så jag frågar var hon befinner sig .., jo, i Sundsvall och det blir en stunds trivsamt småprat .., det visar sig att vi är jämnåriga och så pratar vi lite om det; hur skönt det är att vara i den här åldern när man känner sig så inutitrygg.
När klockan är ett och jag ska åka hem, upptäcker jag Kristin.
Kristin är i 40-årsåldern, hon är Oxe, lillasyster och arbetar som jurist.
Om man själv har knän som ser ut som handbollar i storlek, då tittar man förstås alldeles extra mycket på andra människor och deras ben.
"Men ååå, vilka fina skor och vilka tjusiga ben du har!" säger jag när Kristin uppenbarar sig vid charkkylen.
Det är precis som när man väntar barn och bara ser barnvagnar eller andra som går med stora magar, eller när man ska ut och resa och då enbart ser artiklar om flygolyckor .., och just så är det med mig och ben. Eller att man häpnar när människor s p r i n g e r i trappor! Vilken lycka det måste vara!
Och man tänker .., har jag verkligen en gång varit sån?
Det blir en stunds småprat där vid charkkylen och jag frågar om jag får ta en bild av skorna och då ler Kristin och brer - när bilden är tagen - ut armarna till en stor och varm kram och när jag åker hemåt, då tänker jag att detta att arbeta i affär, det är ibland världens absolut bästa jobb!
(Men bara ibland. Vi får nu paket i såna mängder att jag omöjligen begriper hur vi ska rymma alla innan vi kommer till klimax strax före jul? Stora, otympliga paket som ligger alldeles nära viktgränsen på tjugo kilo ... och man baxar och trixar och har sig för att få plats med dem och där svämmar nästan över av paket från Kina, Hong Kong och Vietnam och man funderar på hur vanliga butiker ska klara sig lite längre fram? Oj, oj, oj vad postorderköpen har ökat i omfång!)
Fredagsfönstret ....
.... fångades av stickmadamen i Närke, men idag på väg söderut.
Tack snälla Ulrika!
.... fångades av stickmadamen i Närke, men idag på väg söderut.
Tack snälla Ulrika!
torsdag 3 december 2015
Och det bästa för Anne i Mantorp ...
Hej!
Och Elisabet du är nu förlåten med råge för missen i förra lotteriet för jag fick ett helt underbart kuvert med hälsningar från dig, pv och friherrinnan. Så glad jag blev, men nu vill jag skvalpa runt i byttan med dom andra vännerna och det gör inget om pv ser till att jag vinner pippifåglarna.
Hej!
Här får du ett färskare det bästa i veckan.
I lilla Mantorp hade det ordnats en väldans fin liten julmarknad i lördags som jag bevistade. Det var många små stånd med varierande utbud och det var aktiviteter hos min frissa med ansiktsmålning och hårfärgning för barnen och i olika frikyrkor serverades fika med hembakt (himmelskt gott).
Och stora loppisen i ett av magasinen vid järnvägen höll öppet hela dagen. Det var fler aktiviteter, men det här var vad jag gjorde och jag hade en mysig eftermiddag och var lycklig över att ta mig runt med mitt onda ben.
 |
| Om lotteriföreståndeskan glömmer .., då får man ett sånt fint kort, målat av Eva på Frösön. |
Och Elisabet du är nu förlåten med råge för missen i förra lotteriet för jag fick ett helt underbart kuvert med hälsningar från dig, pv och friherrinnan. Så glad jag blev, men nu vill jag skvalpa runt i byttan med dom andra vännerna och det gör inget om pv ser till att jag vinner pippifåglarna.
Tusen tack och kram på er hela bunten i Gula huset.
Anne i Mantorp
Det bästa för Ann i Göteborg ...
 |
| Sonen ..., en av tre. |
Helt utan konkurrens var förstås Londonbesöket i allmänhet och Henriks
“graduation ceremony” i synnerhet.
Hela ceremonin var i en stor konserthall, the Royal Festival Hall, som
ligger på Southbank.
Vi möttes utanför av Nelson Mandela och väl inne var det pampigt värre.
Massor av människor svärmade i foyern, somliga klädda i “gowns” och andra
uppklädda.
Vi hittade våra platser, uppe på balkongen med fantastisk utsikt över havet
av alla “graduates” som skulle presenteras senare uppe på podiet.
Blåsorkestern började spela och en lång procession med professorn i spetsen
tågade in och satte sig på podiet. Hon höll ett långt tal, som var sövande
tråkigt. Dessutom bröt hon kraftigt på tyska och jag slutade lyssna efter en
stund.
Efter en stund skulle alla som tagit examen presenteras och det
gick till så att de stod i en lång kö och ropades upp med namn, gick till mitten
av scenen där de gratulerades av “vice chancellor” och sedan återvände till sin
plats. Jag skulle förstås filma Henriks vandring över scenen och hade laddat med
kameran. Han börjar gå och jag börjar filma. Han vänder sig om och vinkar mot
oss och just DÅ slinter jag med kameran och det ögonblicket förevigas aldrig.
Åh, så jag grämde mig...men Henrik sa senare att: “Egentligen var det lite
roligt och väldigt typiskt Bergströmskt.” Och så är det nog 
Efteråt var det lite
drinkar och sedan bar det iväg på restaurang för att fira sonen.
Vi tog förstås lite bilder också och vi var/är så stolta över honom.
Alltihopa var väldigt engelskt och jätteroligt att få vara med om.
(Och nallarna tyckte också det var superkul!)
Bästa hälsningar
Ann
Det bästa för Turtlan i Karlstad ....
Goafton!
Här är veckans bästa.
Utan att tänka länge så blir det utan tvekan vårt lussekattsbak häromkvällen. Bagarna bestod av mig, M och goa lillasyster. Å just lillasyster är en fena på att baka!
Någon köksmaskin eller hushållsassistent har vi inte så lillasyster rörde ihop degen så bra och M fick knåda ihop den. Sen fick de (och lite jag) rulla och fixa lussekatterna. Jag övervakade det hela, satte dit russinen, penslade på ägg och passade vid gräddningen.
Här har vi teamwork!
Sen bidrog vi alla att provsmaka :-)
Turtlan
Goafton!
Här är veckans bästa.
Utan att tänka länge så blir det utan tvekan vårt lussekattsbak häromkvällen. Bagarna bestod av mig, M och goa lillasyster. Å just lillasyster är en fena på att baka!
Någon köksmaskin eller hushållsassistent har vi inte så lillasyster rörde ihop degen så bra och M fick knåda ihop den. Sen fick de (och lite jag) rulla och fixa lussekatterna. Jag övervakade det hela, satte dit russinen, penslade på ägg och passade vid gräddningen.
Här har vi teamwork!
Sen bidrog vi alla att provsmaka :-)
Turtlan
Bara några dagar kvar ...
Ja, på söndag blir det dragning i glädjelotteriet.
Förstapriset är en förpackning hembakta kakor - made by friherrinnan i Steninge -, tänk, så smarrigt med lite kakor till kaffet!
Tröstpriset blir en familj med domherrar på rad - det är dom ni ser på bilden -.
Vill du vara med?
Mejla då bara det som gjorde dig lite extra-varm-i-hjärtat till bisse151@gmail.com.
Anne i Mantorp får en extrasväng då jag missade hennes bidrag (jag skyller på att vi befann oss i Skåne när henne mejl kom och det blev tydligen för mycket för en sextioettårig madam).
Välkomna nu govänner med bidrag!
Ja, på söndag blir det dragning i glädjelotteriet.
Förstapriset är en förpackning hembakta kakor - made by friherrinnan i Steninge -, tänk, så smarrigt med lite kakor till kaffet!
Tröstpriset blir en familj med domherrar på rad - det är dom ni ser på bilden -.
Vill du vara med?
Mejla då bara det som gjorde dig lite extra-varm-i-hjärtat till bisse151@gmail.com.
Anne i Mantorp får en extrasväng då jag missade hennes bidrag (jag skyller på att vi befann oss i Skåne när henne mejl kom och det blev tydligen för mycket för en sextioettårig madam).
Välkomna nu govänner med bidrag!
onsdag 2 december 2015
Fint besök ....
Allting är i sanning relativt.
Någon kämpar med en skruttig benprotes.
Någon annan kämpar mer eller mindre för sitt liv, men mår ändå förhållandesvis bra.
Och denna någon - som är den duktigaste försäljare jag vet - och som står bakom charkdisken och vet precis vad alla vill ha och vilken storlek det ska vara på skinkskivorna - tunna eller tjocka eller bara lagom -, och som är en hejare på att rimma eller att sjunga gamla schlagers .., hon tittade idag in i affären och satt i fikarummet och såg ut som en annons för nåt hälsosamt!
Och vi bara g a p a d e och kände på hennes hår som på pricken liknade hennes eget och det kramades och pussades på kinden och och skrattades också.
I mer än ett halvår har hon varit borta och oj, oj, oj, vad vi saknar henne!
Denna den finaste och raraste Gunilla!
Allting är i sanning relativt.
Någon kämpar med en skruttig benprotes.
Någon annan kämpar mer eller mindre för sitt liv, men mår ändå förhållandesvis bra.
Och denna någon - som är den duktigaste försäljare jag vet - och som står bakom charkdisken och vet precis vad alla vill ha och vilken storlek det ska vara på skinkskivorna - tunna eller tjocka eller bara lagom -, och som är en hejare på att rimma eller att sjunga gamla schlagers .., hon tittade idag in i affären och satt i fikarummet och såg ut som en annons för nåt hälsosamt!
Och vi bara g a p a d e och kände på hennes hår som på pricken liknade hennes eget och det kramades och pussades på kinden och och skrattades också.
I mer än ett halvår har hon varit borta och oj, oj, oj, vad vi saknar henne!
Denna den finaste och raraste Gunilla!
Förlåt!
Nu på morgonen hörde jag hur musfällan slog igen i diskbänkskåpet.
I vanliga fall hörs några sekunders krafsande, sen blir det tyst.
Så var det inte idag.
I mer än en halvtimmes tid hörde jag hur musen kämpade där inne och jag hade sån ångest så det var inte sant! Nej, jag vågade inte öppna dörren, utan hoppades att inifrån-ljuden skulle tystna. Inte då!
Och jag ställde mig i fönstret och spanade mot grannarna Gun och Göran.
Kanske kunde Göran ...?
Men skulle dom aldrig vakna!?
Nej, där var mörkt.
Då upptäcker jag Lasse - husse till Elsa och Alice - som kommer gående nere på vägen och jag skyndar mig ut och frågar om han kan tänka sig att hjälpa mig med musen (läs: göra det själv)?
Jodå, inga problem.
Och jag får hålla Elsa (dalmatiner) och Alice (labrador), medan Lasse resolut går in i köket, öppnar skåpdörren, plockar upp fällan där den lilla musen sitter fast med huvudet i fällan, men är vid liv. Men ååå, så hemskt!
Det blir en kort tid till som musen behöver plågas; Lasse slår ihjäl den med en spade och sen är det över. Ååå, det finns inte ord nog för hur tacksam jag är!
När Lasse har givit sig av, öppnar jag skåpdörren och tittar in.
Där är lite kiss där fällan varit. Oj, oj ..., kanske blev musen så rädd så den kissade på sig!
Och fy, vad jag skäms över mig själv.
Vad är man för en ynklig människa som inte tar sig i kragen och gör pinan kort för ett litet djur?
Nu dricker jag kaffe och pustar ut.
Förlåt, förlåt lilla mus! vill jag säga.
Nu på morgonen hörde jag hur musfällan slog igen i diskbänkskåpet.
I vanliga fall hörs några sekunders krafsande, sen blir det tyst.
Så var det inte idag.
I mer än en halvtimmes tid hörde jag hur musen kämpade där inne och jag hade sån ångest så det var inte sant! Nej, jag vågade inte öppna dörren, utan hoppades att inifrån-ljuden skulle tystna. Inte då!
Och jag ställde mig i fönstret och spanade mot grannarna Gun och Göran.
Kanske kunde Göran ...?
Men skulle dom aldrig vakna!?
Nej, där var mörkt.
Då upptäcker jag Lasse - husse till Elsa och Alice - som kommer gående nere på vägen och jag skyndar mig ut och frågar om han kan tänka sig att hjälpa mig med musen (läs: göra det själv)?
Jodå, inga problem.
Och jag får hålla Elsa (dalmatiner) och Alice (labrador), medan Lasse resolut går in i köket, öppnar skåpdörren, plockar upp fällan där den lilla musen sitter fast med huvudet i fällan, men är vid liv. Men ååå, så hemskt!
Det blir en kort tid till som musen behöver plågas; Lasse slår ihjäl den med en spade och sen är det över. Ååå, det finns inte ord nog för hur tacksam jag är!
När Lasse har givit sig av, öppnar jag skåpdörren och tittar in.
Där är lite kiss där fällan varit. Oj, oj ..., kanske blev musen så rädd så den kissade på sig!
Och fy, vad jag skäms över mig själv.
Vad är man för en ynklig människa som inte tar sig i kragen och gör pinan kort för ett litet djur?
Nu dricker jag kaffe och pustar ut.
Förlåt, förlåt lilla mus! vill jag säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)