Ett fredagsfönster från Harplinge ...

Utsikt från Sonjas vardagsrum ...

Igåreftermiddag var vi bjudna på middag hos pv:s moster Sonja.
Tidigare bodde hon och Gösta i en stor lägenhet - närmast en paradvåning - inne i Halmstad, med hänförande utsikt över Nissan ("floden Nissan") och slottet.
Dessförinnan i ett litet .., ja, nästan sommarhus i Haverdal.

Så dog Gösta och efter en hel del tvekan och så detta svåra att öht få fatt i en lägenhet, erbjöds Sonja en tvåa i lilla Harplinge, några kilometer söder om Haverdal.

Lägenheten är  - i mina ögon -  u n d e r b a r!
Byggd i mitten av 60-talet och så vettigt utformad.
Först en hall och så ett badrum med två stora, avlånga fönster och fint kakel .., ett kök som är så trivsamt - också med stora fönster - och ett bakbord som man kan dra fram (upptäckte pv genast) och så vardagsrum och sovrum på motsatta sidan.
En uteplats finns också, just nu översållad av krokus och snödroppar och en liten julros tittade minsann också fram! (Då tänkte jag på bettankax, hon tycker om julrosor).

När jag hälsade på Sonja för några veckor sedan, ångrade hon sig storligen.
Flytten, alltså. 
Allt var så annorlunda.

Nu .., kändes det bättre, ja, rent av bra  .., och det är ju inte konstigt att det tar tid; hela hennes tillvaro har ju förändrats sedan Gösta gick bort. Det är som ett nytt liv. Som att börja om från början igen.



En bra stund satt vi i köket och pratade om hur det kändes och när pv senare slog sig ned vid pianot (skulle det med eller inte ...? det fick följa med, bestämde Sonja ) tog jag fram den här lilla pjuttfilmen och så tittade vi tillsammans och loooog mest hela tiden.

Om August ...

Hemifrån-Ingela berättar om ett cafébesök.

Ytterst läsvärt, även om man inte har småbarn själv.

Det handlar lika mycket om dagens tillvaro.

Här.

En torsdag ...

Först jobb från åtta till ett.
Härligt!
Mest i mejeriet och så brödet ., kolla datum och så kassan en stund och bäst av allt: att få ta del av en sååå glädjande nyhet och den som berättade om det hela looooog med hela ansiktet. Underbart!

Sen hemåt.
Ringer friherrinnan medan jag kör hemåt och undrar om vi ska ...?
Det ska vi.
Så vi möts nere vid stranden i Steninge och då har jag redan ångrat mig, ty det blåser kalla vindar och vattnet är grumligt och inte ett dugg inbjudande, men är vi nu väl där .., så.
Ja, så blir det så.

Under tiden har pv bakat matbröd och bullar och vi som doppat oss i iskalla vattnet kör hemåt i var sin bil och så slår vi oss ned i växthuset (enda stället på den här tomten där det är lä) och det är varmt och skönt och hundarna gör oss sällskap, allt medan gransångaren filar på sin entoniga sång.

Vad pratar vi om?
Tja, om allt möjligt.
Om mina eviga sko-inköps-bekymmer ..,. jag avskyr att köpa skor .., och att jag måste ringa kvinnan i Varberg som syr linneklänningar (hon hade planer på att sluta med verksamheten) ..., och vi pratar om drömmar och om Iphones och alla möjliga finessser och att jag alltid har så bråttom.
Ungefär så.

Efteråt lägger jag mig på soffan och läser dagstidningen (förfärlig artikel om hus isarna smälter på Antarktis!)  och vid mina fötter trängs husets fyrbeningar.
Vilken glädje det är med djur!!
Vilken outsinlig källa till hjärtevärme!
Tack AP och Micke att vi får rå om Nelly!

Och snart är det kväll och då ska köra till Harplinge och äta pizza tillsammans med fina Sonja.
Just så.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Jag tänkte att du skulle få lite Skottlandskänsla så jag skickar dig en bild från The Highlands. Bilden är tagen i en av alla de små byar vi stannade till i, jag minns inte namnet på denna. Visst är gatunamnet fint? Kanske lite svåruttalat.

Ha det så fint!

Kram Eva."

//Elisabet skriver: tänk, så underbart det är med bloggvänner!  Jag minns när Eva och hennes familj besökte Skottland och hon - på sin blogg - lade ut en bild från  The Inn at Ardgour i Skottland och jag tänkte att ååå, att få bo så någon gång! Nu får vi just det!  Så roligt det ska bli!

En onsdag ...

Och vi är båda lediga.
En har påsklov och mår nu bra, ja, sedan den eländiga tanden helt enkelt drog ut.
Svullnaden har lagt sig och om ett halvår blir det brygga i munnen.
Själv struntade jag i den biten.

Likt ett oskrivet blad är ju inte den här onsdagen.
Kloklippning vankas vid tio, sen är hämtning av släpvagnen och så tar det väl tid att fylla den.
Jo du Gunnar .., nu bär det iväg!

Av snälla grannarna Gun och Göran fick vi sängar och byråer och det var helt och hållet mitt fel att vi tackade "ja", men nu blev det för mycket av det goda.

Häromdagen strålade solen mest hela tiden; det var då jag tog bilden av lilla Nelly som låg på soffan och just då sträääääckte ut sig i hela sin längd. Där ligger hon ofta om nätterna, invirad i filtar och så på morgonen hör jag pv stå intill henne och prata så snällt ..."hej, lilla prinsessan .., har du sovit gott ..?" säger han.

Och igår hörde jag gransångaren.
Det där enstaka exemplaret.

Lediga-dags-fönstret ....

... kommer även det från Porto i .., just det, Portugal.

Och då förstår ni att fönsterfångerska var madamen som är född och uppvuxen inte långt från Ystad, men som nu tillbringar sin tid som forskare långt, långt hemifrån.

Idag är en dag att minnas ....

1. Jag har fixat swish. På egen hand. Och jag har testat att skicka pengar och det gick bra.

2. Jag har även lagt in pris på en vara i datorn. Ja, ja .., jag har ju bara arbetat där i fem år.

3. Och så har jag fått ett paket Nickel av en vänlig kund i affären.
"Ja, vi pratade ju om sånt gammaldags godis häromdagen och när jag nu besökte Särdals Kvarn och såg paketet, då tänkte jag genast på dig ..." säger kunden som heter Bengt.

4. Och så har jag - men det har jag redan berättat - gått in på apoteket.se .., kollat hur min medicinlista ser ut ., beställt hem och fått orderbekräftelse.

Jo, minsann.
Det går framåt.

Dag 4 ....

Så här såg det ut på trappan ut mot Regementsgatan i Ystad, ja, tidigt på våren .., sen kom där pelargonior och annat som blommade fint.
I morgon - på min lediga dag - då ska jag köpa fina penséer och plantera i krukor!

Arbetsdagen har bara susat iväg!
Som alltid mycket att göra - inte en enda minut av dötid -.
Och pv kom och hämtade just efter åtta. Han har idag varit med om en yttterst traumatisk upplevelse; ja, han har nämligen besökt Folktandvården och där fått en tand utdragen, för övrigt hans första.

"Ja, ja, men det är väl inte sååå farligt ...?" säger jag.

"Jo, du .. jag har separationsångest!" säger han.

Den ångesten lär nog infinna sig även i morgon, ty då stundar röjning med stort R!
Jag har bokat en av affären släpvagnar precis hela dagen, nu ska allt iväg som inte ska vara kvar.
Tidigare har vi kunnat lämna allt till återvinningen i Halmstad, men nu är det slut med glädjen.
Vi hör ju till Falkenbergs kommun (gränsen går bara några hundra meter härifrån) och får således styra kosan åt motsatt håll - norrut -, men det går väl det med.

Sköna Hem ...

Av alla rum som finns i det gula huset, så är nog pannrummet det skröpligste.

Men sigge nilsson, han tycker precis tvärtom.

Visst var det alldeles nyss ....?

... som jag skrev att Emma fyllde arton år och ni skrev att "men det var ju inte länge sedan ni reste tillsammans och hon var åtta, nio år!"

Idag blir hon nitton.

Om två månader drygt tar hon studenten.

Stort grattis till födelsdagsbarnet och till oss i släkten som fick en sån  fin och rar tös att tycka om!

Litet kom-ihåg ...

Ni kommer väl ihåg den där spännande resan till Sydafrika som Gunnar gjorde i julas?
Nu har han lagt ut bilder igen.
Och "filmsnuttar".

Här.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."

Det där guldarmbandet ...

Jag minns en gång medan mina föräldrar ännu var i livet, då pappa hade förärat mamma ett armband i guld. Pappa, som vuxit upp under knapra förhållanden och tidigt blev föräldralös och som sedan upplevde nån slags revansch, han tyckte förstås att det där guldarmbandet, det var det allra, allra finaste han kunde ge sin fru.
Och så glad hon skulle bli!

Mamma, hon hade vuxit upp under helt andra förhållanden.
En jordbrukarfamilj uppe i fjällvärlden .., föräldrar som drev en liten affär .., mormor som tidigt blev änka och som så småningom drev rum-för-resande.
Stor släkt - inga förmögna människor - men en stark sammanhållning.
För henne behövdes ingen revansch; i blodet rann nog självkänsla ändå.

Och så fick mamma det där guldarmbandet.
Kanske var det på hennes femtioårsdag?

Jag minns att vi satt i köket mamma och jag .., vi var ensamma hemma och jag tittade på guldarmbandet och tänkte på hur snällt det var av pappa, men mamma såg det på ett sätt helt annorlunda. 

"Tänk .., att pappa efter alla våra tillsammans inte känner mig bättre ..", sa hon med sorg i rösten.

Mamma som aldrig använde andra smycken än sin vigselring.

Ungefär så är det med mig.
Om någon gav mig ett smycke värt hundratusentals kronor, skulle jag inte bli mer glad än när jag i min mobil upptäcker ett fönster eller en bild som något av dom tre barnen har tagit och sen postat till sin mamma.

Som igår.
Som den här bilden längst uppe.
En vänsterhand och tre ägg.
Det är AP som hälsat på hos en stallkompis vars föräldrar har höns.

Och så kom bilden.

Först ...

.... ett dopp i havet, tillsammans med friherrinnan.

Idag hade jag badskor på, tänk, det blev stor skillnad - inte alls lika plågsamt -.
Iskallt förstås (det tycker aldrig friherrinnan), men sen blev det kaffe på stranden och pv gjorde oss sällskap.
Trevligt!

Nu stundar snart arbete.
Pv tvättar ena husväggen, den vid ytterdörren ..., sen ska det målas och nya listerna ska sättas upp.

Och själv såg jag en citronfjäril fladdra förbi.

"Nej, absolut inte flygvärdinna!"

Det blev en bra dag på jobbet igår.
Mycket att göra, mängder med sommarhusgäster - från Småland och Stockholm - och såna som man inte sett sedan i höstas och nu vinkade glatt från andra kassan. 
Och så många varma leenden! 

Allra finaste leendet hade en tös på kanske fem, sex år.
Hon stod intill sin mamma som just då packade i varorna och jag tänkte att det leendet, det skulle nog kunna värma ett stort antal villor!

Och där var en lång, blond kvinna som för mig blev sinnebilden för Lux tvålreklam och vi småpratade om ingenting och jag frågade om hon arbetade som flygvärdinna? 
Nej, det gjorde hon inte, hon hade varit chef för nåt företag och så gapskrattade hon och sa att på en semester tidigare i år, så hade ett ung par ställt precis samma fråga till henne! 
Jo, men hon såg ut precis som en flygvärdinna av den där gamla sorten, ni vet, i SAS-reklamen .., sval och elegant - men sval på ett fint sätt -. 
Varm, var hon.

Och arbetskamraten Elin som tillbringat fyra månader i sus och dus (läs: bland palmer och kritvita stränder) uppenbarade sig plötsligt! På lördag är hon i sadeln igen! Härligt! 
En stund senare dök Lina upp! Det är Lina som studerar till läkare i Polen och lika roligt var det att se henne, men där blir det inget jobb i affären i sommar (synd, hon är en sån fin arbetskamrat och helt självgående!), nej, hon ska praktisera inom hemtjänsten.

Kom hem sen och såg Mästarnas Mästare som är ett av favoritprogrammen. 
Vilket härlig gäng det här har varit! 
Och Peter "Foppa" Forsberg, vilken man! '

Nu är det annandag påsk, men också en vanlig arbetsmåndag.
Idag får vi varor - halleluja -!! 

Solen flödar .., jag hörde småfåglarna kvittra .., harry är pilsk så han nästan dör (här vimlar av löptikar just nu!) .., och i mejlkorgen hade jag en välkommen-till-Skottland-hälsning från Victoria som driver Sourbanks Farmhouse och jag är så barnslig, så fastän det säkert är ett standardutskick, så blir jag glad.

Så är det.

Det handlar om Allan ...

Ett australiensiskt får, en tupp från Portugal och ett foto från 50-talet

När jag berättar om P1-programmet "Radiopsykologen" skriver anna i portugal en kommentar
som jag .., ja, inte bara blev glad av, hon berättar så fint om just det programmet.

Så här skriver hon:

"Radiopsykologen är också i mitt tycke helt fantastisk. Jag minns när jag första gången hörde programmet, en sommarförmiddag som jag putsade fönstret i pappas sovrum - det var en dam (jo man hörde det att hon var en dam) som talade om sorg och förluster av flera närstående.

Min pappa brukar alltid lyssna; en kväll hade jag just kommit dit någon timme innan och vi lyssnade tillsammans och fick båda tårar i ögonen av en så klok ung flicka som brottades med frågan om att få vara med i gemenskapen. Allan Linnér imponerar så djupt på mig. Han inte bara kan lyssna. och få till en dialog - för mig är det nästan som att se en deckare när jag lyssnar intensivt för att se var han stannar upp och börjar nysta

När jag var tonåring fanns det ett inslag i ett ungdomsprogram på lördagarna som hette Dialog, med en psykolog som hette Margareta Bergnågonting, som också var alldeles fantastiskt. Jag beundrar också mycket människorna som ringer och som talar om sina innersta frågor för hela P1-publiken."

// Elisabet skriver: det var det här programmet jag skrev om.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."


// Tack snälla! Så omtänksamt av dig!

Och så blev det påskdag ....

... och plötsligt sitter vi och äter frukost halv tio - i stället för halv nio - och det känns bra, men ovant.
Två hundar och en katt gör oss sällskap ..,vi pratar lite om gårdagen och hur vanvettigt slut på jag var och hur ont i benet jag hade, då, när arbetspasset var tillända.

Full rush i affären förstås, men det är inte detta man blir trött av, nej, det är när varor som ska finnas hemma har tagit slut eller att vi helt enkelt har missat och beställt hem för lite och man ska förklara för kunderna och göra det så att det känns bra - men det gör det inte -.

Glad blir man av småttingar.
"Bettan, hur blev det så att vi känner varandra?" säger lilla Filippa som kanske är sju år.
Kanske åtta.
"Ja, men det blev väl så för att ni handlar här och så började jag arbeta i den här affären ...", svarar jag.
Filippa är alltid pratglad och berättar att hela familjen idag ska åka till Norge på skidsemester.

Vi är tre stycken som arbetar eftermiddag och en är Hampus.
Han är nitton år och kommer självmant till kassa två utan att man ens behöver ropa på hjälp.
När det lugnat ner sig lite, frågar jag vad han har för planer efter studenten senare i vår?
"Ja, det blir väl det vanliga, att resa runt ...", säger han.
Jag tänker Asien .., dit alla ungdomar tycks åka, men Hampus planerar för volontärarbete i Tanzania!
Om det pratar vi lite, medan jag fyller in hundra sorters olika tuggummin.

Och så tar kvällen slut.
Åker hem .., är trött och hungrig och upptäcker Patrik och Hildas röda bil parkerad nere vid segelbåten. Aha! Besök!

På köksbordet står skålar med mat på veganskt vis - det är en ljuvligt god bulgursallad -, en slags tzatziki (det är vad jag tycker) gjord på havre-fraiche och med rivet citronskal i och annat gott .., och där är stora, vita bönor och det är så gott, så gott! Till efterrätt bjuds vi på Hildas bärpaj - även den vegansk - lika god den.
Vilken lycka!!

Nu är det söndag.
Påskdag.
Härom natten låg jag vaken och lyssnade till Radiopsykologen.
En gång raljerade jag över hur enkelt det måste vara att arbeta som psykolog - bara att säga "hur känner du nu ..?" - ja, det var efter att ha lyssnat till just det här programmet och med samme programledare.
Allt det har jag fått ta tillbaka!

Allan, som programledaren/psykologen heter, är så underbart fin mot den inringande och han liksom lotsar dem så varsamt fram till slutsatser eller funderingar som blir deras egna.
Att kvinnan som ringde in påminde om ..., lite om.., ja, om någon kvinna som en gång stått mig nära, men jag kan omöjligen se människan framför mig - det betydde förstås mycket -.
Medan jag låg där och lyssnade hade jag velat ta henne i famnen!
Här är programmet.

Påskafton ...

Idag börjar mitt fyradagarspass och jag tänker att ååå, jag måste få frisk luft i själ och hjärta innan det bär av till affären och så tar jag cykeln och susar iväg.
Jag hinner inte ens till Steninge förrän dimman kommer in från havet och sen ser det ut så här precis hela tiden!

Och det är kallt om händerna (trots handskar) och jag pinnar på allt vad jag kan (man måste hela tiden trampa och nu, när jag är mer van, använder jag inte hela batteriet) .., svänger av mot Skintaby, passerar smedjan som har påsköppet .., ser hästar i en hage och kommer till Haverdal där Joakim har köpt hus - det är honom jag ska kampera med på jobbet i helgen - och så norrut igen, cykelbanan från Haverdal (massor, massor med bilar på parkeringen, hjääälp, det kommer att bli svettigt i eftermiddag och kväll!)  och så Särdal, Steninge (friherrinnans bil står inte i garaget, men jag ser Shejken, hennes hund, ligga och spana i fönstret ...) och sist av allt Stora och Lilla Skipås och sen är jag hemma.

Duschar varmt (händerna och rumpan är iskalla!) ..., upptäcker ett mail från uthyrerskan Alex i Millbrook och jag blir glad (läs: lycklig!) och tänker att längtan är halva nöjet, kanske mer än så?

Annat är mindre trevligt; harry fick ström från el-stängslet i morse och jag hörde panik-skriet ända upp till sängkammaren och  jag f l ö g  upp ur sängen .., såg honom och pv gå hemåt och anade vad som hänt. Jo, nu ska alltså hästarna in i hagen igen.

"Nu är lunchen klar!" ropar pv.
Och om en halvtimme ger jag mig av till jobbet.

Ajöken, sa fröken.

Ps. Och så såg jag två strandskator sitta på ett hustak! Lycka! Ds.

Det där hur man är funtad ...
(Eller att leva i nuet ..., eller inte.)

Tänk, nu är nästan hela sommarsemestern i Skottland och Cornwall bokad!
Det är så ljuvligt så det är inte sant!

Återstår tågresan från Edinburgh till London, samt bokning av bil i såväl norr som söder.
Men för övrigt .., sex boenden i Skottland (varav två nätter i Edinburgh) och sedan boende måndag till fredag i östra Cornwall - verkligen östra -.

Vad faller man då för bland alla annonserna?

Själv faller jag lätt som en plätt för ett sånt här boende .., detta är i Kyle of Lochalsh.

Är jag hungrig när det skuttas mellan annonserna, då går såna här bilder rakt in i hjärtat!

Lantliga bilder - alltid -!

Här ska vi tillbringa en natt .., jag kommer inte ihåg var det var.
I Skottland, i alla fall, jo, nu vet jag, i Rafford, fyra mil från Inverness.

Så här ser det ut på insidan.
Det är väl brasan i kaminen som får mig att tycka att det ser fint ut.

Att bo i en gammal kvarn från 1600-talet och med en "flod" just utanför, kan det vara nånting?
Det borde väl i alla fall passa pv?

Här ska vi bo från måndag till fredag, sen bär det av hemåt.

Men jodå, det passar mig utmärkt också!
Så här ser rummet ut.
Nu är vi i Millbrook i östra Cornwall, inte det mest ultimata läget, men nästan allt som jag tyckte såg trevligt ut var uthyrt den första veckan i juli. Och mycket var dyrt.
Vi får helt enkelt köra runt och titta oss omkring.
(Hit kommer vi via buss från London. Det var billigt. Knappt åttahundra svenska kronor tur och retur för oss två! Resan tar fyra - fem timmar.)

Billigast var att hyra från airbnb.com ...., där man bor hos själva värden.
Boendet på den sista bilden är just från ett sådant -  det kostar 495 sv kronor per natt, men sen tillkommer "serviceavgifter" - man slipper städa -.
Frukost ingår.

Den här formen av uthyrning finns även i Sverige.
Här kan ni kanske hitta nånting.
Mina barns pappa och hans fru körde i fjolsomras till Kroatien och bodde här  - i Trogir - och var mer än helnöjda -!

Övrigt har jag bokat via booking.com

Och en sak kan jag säga .., jag är fylld av beundran av människor som arbetar inom resebyråbranschen! Nu har jag ju bokat det här på egen hand, men att det gäller att ha huvudet kallt och nästan ha egenskaper som en flygledare - i alla fall när det ska synkas tåg, buss, flyg, tider hit och dit och man ska hinna med och så själva boendet!