Dagens fönster ....

Det var väl ungefär så här det var under våra dagar i Danmark.
Men elefanterna gladde och genaste tänkte jag förstås på den här madamen ....

Bilder från en resa ....

Avresa torsdagmorgon.
Nelly lämnas hos friherrinnan i Steninge och i Ystad får Harry kampera tillsammans med labradoren Meja, ja, hos mina barns pappa och hans fru. Stor glädje!
Och vi kör vidare ..., över Öresundsbron och sen tar jag vid och rattar vidare och plötsligt slår det mig att jag är drygt sextiotvå år och detta är första gången (!!) som jag kör bil utomlands.
Helt sanslöst!
Just efter bron är vägen fyrfilig och det är inte långt ifrån att jag får ont i magen - det sprutar bilar från alla håll och kanter -!

Hotellet ..., rekommenderas varmt - om ni har bra lokalsinne -.

Första övernattning blir i Odense på Fyn.
Då har vi bytt chaufför sedan ett tag tillbaka och det är jag himla glad för, ty nåt värre än att hitta i den här staden - där var och varannan gata i city antingen är avspärrad eller enkelriktad, ja, eller så är det en återvändsgata -  det kan jag knappt tänka mig! I en timmes tid snurrar vi runt och gps-damen har noll koll på avspärrningarna och pv sliter sitt hår.

Till slut - halleluja - kommer vi fram till hotell Windsor på Vindegade 45.
Vi får ett helt okej vindsrum och det här (bilden längst uppe) visar utsikten.
Åååå, det är som en gammaldags adventskalender där fönstren blir luckor att öppna!




Här är en liten film om just Odense.
På kvällen hittar vi en italiensk restaurang .., jag har då blivit vanvettigt hostig och förkyld och efter middagen stuuupar jag i säng och hostar mig genom natten. Aj, aj, så oturligt!

I antikaffären ....

Fredag efter frukost bär det iväg över Stora Bältbron och därefter rakt norrut.
Vi kör längs E 20 och landskapet är tämligen platt och halvtrist, men i Skanderborg, ååå, där är det plötsligt kuperat och så vackert! Och plötsligt strålar solen!
Och detta är känslan .....

Där stannar vi till och tar en liten promenad i centrum ..., vi dricker kaffe nere vid strandkanten där sothönsen simmar så fridfullt och vi tittar in i en antikaffär där en pratglad farbror tar emot.

I butiken finns absolut  A L L T!
Kalle Anka från 1975, till exempel och på danska heter Ankeborg "Andeby".

Och nu i snart juletider har han plockat fram miljoner små tomtar, halmbockar och inte minst julgransbollar -  eller pumlor - som Bert i Luleå har lärt oss att det heter.

Blir det några fynd?
Jo, Pv hittar en gammal barometer och själv köper jag en liten, liten ram som ska bli till stor glädje, har jag tänkt.

Och så ännu mera norrut!

Några mil från Skagen börjar det se ut så här - nästan som ett månlandskap -!
Jag sitter i bilen och försöker räkna ut när jag senast besökte Skagen och kommer fram till att det måste vara mer än tjugo år sedan! Då .. hade vi (mina barns pappa och två av barnen) kört bil från Malå till södra Spanien - åtta mil söder om Alicante - och jag minns att på hemresan tog vi fika på en stranddyn i närheten av Skagen och jag tänkte att ... men varför kör man flera hundra mil som en galning, när det finns nånting så vansinnigt vackert som detta att vara vid havet på Jylland?!

Nåväl, vid halvfyratiden är vi framme - då har vi kört närapå åttio mil allt som allt - och så blir det incheckning på underbara hotell Skibssmedien .., men det - och resten - tar jag i morgon.

Har ni orkat läsa ända hit .., ja, då vet ni ju vad som gäller ..- det där med tapperhetsmedalj -.
Hej å hå!

Måndagsfönstret ....

Bilden togs igår, söndag, hälsar ellem i en kommentar.

"Här har vi vinter nu! 

Snöat sen i onsdags. 

Ellem".

Tack Susanne ....

Och så ringde jag vårdcentralen i Getinge och eftersom inget av alternativen ("tryck 1", "tryck 2") passade, så väntade jag tills man fick prata in ett meddelande.

Så badjag  telefondamen som - hopefully - avlyssnar det hela att hälsa till distriktsläkaren Susanne och tacka för hennes brev som kom till pv igår och allra, allra mest ville jag tacka för dom sista fyra orden i brevet.

Vilken omtanke!

Och vilken lättnad!

Denna dagen ett liv ...

Bara njuter.
Plockar undan och tänker på den här madamen som har börjat ett nästan-nytt-liv och numera har skinande ren diskbänk och ordning & reda. Jag måste säga att det inspirerar. Alltså plockar jag undan allt eftersom ..., flyttar högar från ena stället till det mer osynliga ..., och så är det ju inte tänkt förstås, men det som inte syns finns ju inte ,-)

Tar hundarna på promenad.
Vi går johanssonrundan och har solen i ansiktet på hemvägen. Nelly är sprallglad och skuttar och har sig och inget gör mig väl lyckligare .., för tänk, att så är det verkligen, att hundar kan smajla!

Sista biten tar vi genvägen i skogen, nära bäcken och så kommer man bakvägen in till Ecke och Britts tomt och där finns en trägrind där Nelly brukar stanna - hon har en gång fastnat lite mellan spjälorna - men när vi kommer dit är Nelly inte där .., hon har helt enkelt skuttat iväg hem och står ute på "bron" och väntar när vi kommer. Aja, baja.

En liten stund senare ser det ut så här.
Oj, som hon snarkar och harry har förstås tagit bästa platsen; hörnan där hon vill ligga.

Fast då hjälper jag till ..., harry får flytta sig lite och se där, då ryms hon ju på en liten hörnbit och allt blir frid och fröjd.

Och friherrinnan ringer och bjuder på Fattiga Riddare med björnbärssylt till.
Jo, man tackar.
Så sitter vi i hennes vardagsrum och i kakelugnen brinner det så fint ..., och det är varmt och skönt och jag har tagit med mig nellys mat och i morgonbitti ska hon alltså komma till friherrinnan, en hund och en katt och bli där i fyra hela dagar.




Väl hemkommen sitter jag nu här och skriver och lyssnar till detta, som är något av det vackraste jag vet. Och ja, jag vet att det inte är jul ännu.

Dagens fönster ....

Från Annika i Kävlinge kom en gång den här fina lilla ängeln och hamnade i det gula huset.
Och eftersom Annika hade födelsedag igår, så får det bli ett dagen-efter-fönster.

Mer om dessa små skyddsänglar kan man läsa här.

 Franciskus ....

Det är sannerligen inte var dag herr Påve kommer till vårt land, men nu är denne till synes så godmodige man här och jag låter tv:n vara påslagen och följer mässan från Malmö. Där kommer han i vad som liknar en golfbil och människor ropar och vinkar .., och så lämnar han plötsligt bilen och tar emot småbarn som räcks fram till honom och han välsignar dem och mammor och pappor blir glada och tacksamma och småttingarna förstår förstås ingenting.

Själva mässan är vacker.
Otroligt fin musik!
Vackra kläder.
Vackra färger.

Och jag åker baklänges i tiden till tredje advent 1979.
Mina barns pappa och jag själv har då tillbringat en månad i Argentina hos min mamma, nu är vi på hemväg och ska flyga från Kennedy Airport och vi har valt att stanna två dagar för att känna på New York.

En av dagarna är det snöyra och vinden är iiiiisande kall och för att få lite värme, tittar vi in i S:t Pauls Cathedral, där det just då pågår en mässa. Katedralen är absolut fullsatt .., vi står längst bak närmast den tunga dörren och bara tittar lite .., och efter en stund öppnas dörren och snön yr in och där kommer en polis i uniform .., han borstar av snön .., tar av sig huvudbonaden, gör korstecken och mumlar lite .., och så står han där en stund med böjt huvud, innan han tar på sig "mössan" (som inte är en mössa, utan en med skärm) sträcker lite på sig, öppnar dörren och går ut igen.

Jag glömmer det  a l d r i g.




Och riktigt så här spännande (som i början av filmen) var det inte, men ändå ...

Skåne tur och retur ....

För den som i vanliga fall lever ett stillsamt och tämligen inrutat liv, så blir uppstigning vid femtiden och två timmar senare en biltur till Hässleholm, ja, det blir som ett mindre äventyr!

Fint väder på ditvägen och medan hästhagar och byar med krumeluriga namn passeras, försöker jag räkna ut hur många gånger jag kört just den vägen? Det är sju år (den nittonde november 2009) sedan jag fick min första knäprotes - just i Hässleholm - och onekligen har det blivit många återbesök.

Den här gången är det sagt att jag skulle få träffa den kirurg som en gång höll i skalpellen, men se ...,  han visar sig bli upptagen av fyra akutfall och efter sedvanlig röntgen (vilket sjå den arma sköterskan hade att få bra bilder!!) , så blir det i stället undersökning av forskningskoordinatorn som berättar att herr Kirurgen har tittat på röntgenbilderna och menar att en operation - av något slag - är det enda tänkbara. Antingen byts plasten på protesen ut, eller så blir det ny protes.
Så blir det då bestämt just detta.
Kallelse kommer vad det lider .,. och då blir det allt det vanliga - träff med narkosläkare etc -.
Ett par månaders väntan i den långa kön, men det kan jag ta.

Totalt kanske trettiofem mil blir det ...

Från Hässleholm (där jag nu hittar utan problem) bestämmer jag mig för att "tvärtitta" in hos min rödvitrandiga syster som bor på landet, nån mil söder om Hörby.
Om ni har vägarna förbi någon gång, så sväng in i Hörby och fascineras av torget och det vackra Stora Hotellet och kyrkan! När man kommer från Hässleholm, då liksom omfamnas man av torget; det är ungefär som att komma in i ett torg i något medelhavsland!

I Hörby kan man se stora traktorer på Icas parkering och Ica Kvantum är den enda livsmedelsbutik jag har besökt där man tar en kölapp när det är dags för betalning. Det är genialiskt! Inga långa köer att stå i .., där finns en bänk att sitta på för den som vill vila sina ben .., och framför allt tror jag att butiken vinner på det; ja, ser man att det är några nummer före kan man lätt lämna kön och se sig omkring bland andra varor i butiken, i alla fall dom som finns i närheten.

Just när jag svängt in på den lilla, lilla grusvägen som går till min systers hus, ringer jag och frågar hur hon har det och hon i sin tur undrar hur det har gått med sjukhusbesöket och är jag redan hemma i Stensjö?
Själv frågar jag om hon möjligen kan bjuda på en kopp kaffe?
Jodå, när då?
Ja, om tio sekunder ungefär .., säger jag och det är väl ungefär då som jag parkerar på infarten.

Harry har fått göra mig sällskap och han blir alltid fullkomligt galen av glädje när vi kör in på gården där min syster bor. Och där är ju Tara - hennes dalmatiner - och åååå, så dom brukar jaga varandra ute på den jättelika tomten!

Men se Tara har blivit opererad i ena örat och har av veterinären fått stränga order att inte busa med andra hundar, så harry han springer runt-runt-runt på gården och undrar var bästa kompisen nu håller hus och varför kommer hon inte ut??
Tara är så underbart mjuk och fin .., och bäst man sitter på en stol i köket har man hennes lena nos i sin hand!

Under åren i Skåne har det funnits tre dalmatiner i familjen.
Först Perdita - det var tiden i Lund - sedan Mizz som var den underligaste hund jag har varit med om och så, nu då, denna ljuvliga Tara.

Så blir det då kaffe och gott fika (på Ica har jag köpt honunsglacerade kamben ...) vid matbordet ..., ja, i det där rummet där vi brukar äta stekt gås och där har vi också har ätit julmiddagar. Huset är gammalt med lågt i tak och i fönstren mot söder står dom absolut största pelargonior jag någonsin skådat!

Och så blir det lite småprat .., mest om knäet, men också om eländet med att installera den av pv nyinköpta tv:n (tanken var att vi skulle köpa ny fjärrkontroll ...) och krånglet med att få igång alla kanalerna och väldigt mycket prat blir det om allehanda manualer som man råkar få ..., ja, lite sånt.

Sen hemåt.
Innan jag ens kommit till Ängelholm känner jag mig aningen yr och framför allt vanvettigt trött, så jag stannar vid en p-plats och vilar nån halvtimme, allt medan bilar och långtradare dundrar förbi. Och så kommer regnet.

Och jag tänker att måhända är det all spänning som nu kastas överbord .., och detta att äntligen, äntligen få ett besked .., ja, som orsakar all denna trötthet? Jag hämtar upp pv från studiedagen på skolan .., svänger in på Elgiganten och väl hemma stupar jag på soffan Ektorp och vilar rakt av i två timmar.
Herr pv .., han målar väggarna i hallen och sätter två degar som senare ska bli matbröd, respektive kanelbullar.
Jag tänkte förut att min mamma nog var en av de mest effektiva människor jag träffat, men frågan är om inte den småländske pensionatsvärden spelar i samma division. Han är makalös!

Nu är det i alla fall tisdag och den sista arbetsdagen för den här veckan.
I morgon är det ledig dag och på torsdag bär det iväg västerut.

Det blåser friska vindar .., jag har gett småfåglarna mat och ska nu ta hundarna på promenad.

(Och apropå kartan: härifrån till Hässleholm är det knappt 13 mil. Från Hässleholm till min syster är det 5 mil .., sen blev det inte direkt raka spåret hem ...).

Dagens fönster ...

Två vackra fönster fanns i håven när Ulrika tittade efter, ja, nu när hon varit i Skåne på besök.

Det här är det andra fönstret.

Tack snälla Ulrika!

I ottan ....

Hässleholms sjukhus, entréplanet

Sover dåligt .., mobilväckningen ställd på kvart över fem .., vaknar vid tre och kan omöjligt somna om. Har mardrömmar (skyller på medicinen som jag började om med, vill verkligen ge den en chans) .., drömmer om stora råttor på köksgolvet (hemma i Malå förstås) ..., och vaknar ångestfylld.

Lyssnar till P1 dokumentär och därefter Andliga Sånger, men slumrar till lite mellan varven.
Harry intill mig. Nära, nära.

Och nu uppstigen, duschad och så väntar frukost och sedan ska jag köra iväg till Hässleholm. Jag hoppas på bra väglag. Hundarna får göra mig sällskap.

Hoppas nu att jag får hjälp!

Dagens fönster ....

Så här skriver madame Bloggblad som - tänk, vilken tur - hade fönsterhåven med sig till Småland! Tack snälla!

"Utsikten från hotellfönstret i Jönköping: Sofiakyrkan, som en stor bakelse med rosa marsipan och spritsad grädde. En mängd små fönster i olika mönster.

Taget i lördags morse efter en maffig hotellfrukost - efter en maffig och oförglömlig musikfest i en annan kyrka i kvarteret bredvid."

Kram
Bloggblad

Söndagsfönstret ...

Det är den tiden nu .., skriver Cecilia N från Härnösand.

Ja, sannerligen.
Och tidigt i morgonbitti ska jag köra till Hässleholm .., jag hoppas att det inte är frost och halt.

Ledig helg ....

Vilken fartfylld helg detta har varit och är!
Först igår ett besök på återvinningen i Falkenberg och därefter raka spåret till Ikea i Kållered.
Att besöka Ikea en löningshelg är ju väldigt smart - eller inte -, men det gick bra.

Tanken var att vi skulle köpa en ny soffa - en hörnsoffa - och av samma sort som den vi har, Ektorp, alltså. Egentligen fanns där en annan soffa som jag föll pladask för, men den var halvmetern bredare än Ektorp och det var ju tur, då behövde vi inte punga ut med flera tusen ytterligare.

Kom hem och sin vana trogen skulle pv genast fösa in soffan och jag sa att nej, först måste vi röja i rummet, vilket innebar att pianot skulle flyttas. Åååå hjälp, vilket jobb!!
Vi tog den på en matta och detta till trots var det sååå tungt och så fick den till sist ett tillfälligt boende i rummet där jag nu sitter och skriver.

Idag på morgonen fick den ännu en flytt-tur, nu till Gunnars Rum och det kan jag säga, att var det vidlyftigt igår, var det ännu värre idag, ty nu var det ju höjdskillnad mellan kök och hall och lägg därtill en tröskel in i gästrummet!! Nåja, vi klarade det och hädanefter kan hugade gäster öva sig på pianospel.

Pianot har en gång stått i en sal i Oskarströms skola och när vi nu flyttade det, så kunde vi på baksidan läsa att Liselotte älskar Mattias.

Egentligen är den här soffan för stor för vårt vardagsrum, men nu får det bli så ändå.
Pianot åkte som sagt var ut. Nelly var mäkta bekymrad över soffbytet .., den visade sig vara 4 cm högre än den gamla och hon hade ett sjå att ta sig upp ..,. nu har hon dock fått in snitsen!

Pianot åker ut och annat in.
Byrån som jag en gång köpte på auktion i Heberg för ett par år sedan, fick byta rum.
Den virkade duken har rara Bente i Norge virkat och i ljusstaken ligger små stenar, också från henne.
Träskålen känns nog igen ...?
Den har min morfar Erhard gjort innan han gick hädan.
Och i den vita ramen finns ett gulnat fotografi av min pappa som försöker locka ut mig i kallvattnet hemma i Solviksbadet.

Annat är det numera.
Jag ringde friherrinnan på förmiddagen och frågade om hon möjligen .., och det hade hon.
Lust till ett bad, alltså.
Det blev ett hastigt dopp i ett iskallt hav, men oj, så ljuvligt efteråt!

Efteråt satt vi en stund på den slitna träbänken och tittade ut över havet .., sen kaffe och lite uppvärmd kullaglögg (som inte smakar glögg, inte den här varianten) hemma i Stensjö, allt medan pv härjade vidare i hallen, ja, han drack faktiskt kaffe också med oss.

Det är flera år sedan vi målade (vi ...?) hallen vit, nu har han tvättat väggarna och ska stryka på ännu ett varv, ja, ont om energi har han i alla fall inte.

Och då plingar det till i min mobil; det är AP som skriver att hon i helgen åkt 3,1 mil på rullskidor, allt inför det stundande Vasaloppet som nu ska köras, ja, hela sträckan. Det tar sig!  Femtio mil har hon tänkt avverka innan dess .., men till jul åker hon, Micke och pv (och inte att förglömma: Nelly) till Orsa och blir där i ett antal dagar och då blir det nog åka av.
Själv firar jag jul hos Anders och Maja i Skåne.
Min australiensyster lät nästan chockad när hon hörde jul-upplägget.
Va? Skulle pv åka till Orsa med Anna och Micke och jag själv vara i Skåne?
Tänk, sånt bekymrar mig inte det minsta; tvärtom var det jag som uppmuntrade honom!
Och som han längtar!

"Du förstår .., jag längtar nästan mest till mackorna med stekta ägg, dom som jag ska äta på tåget ...", sa han en dag. 

Ja, lite så är det här.
Ajöken, sa fröken!

Lördagsfönstret ....

Under årens lopp med alla dessa dagens fönster, så finns det förstås favoriter; såna som gått rakt in i hjärtat. Hästfönstret från Irland eller Skottland .., kommer ni ihåg det? Ett köksfönster och där utanför går hästar och betar!
Eller det från Norge där en "lillebror" står och tittar ut genom ett fönster.
Eller ett hotellfönster från Frankrike .., fångat av Christina Alvner .., en lite rufsig hotellsäng och så ett öppet fönster eller om det var en balkongdörr?

Ja, och så alla andra .., det måste ju vara tusentals numera!

Men nog är väl det här ett härligt fönster?

Fångat av den där madamen som - mellan varven - lättar ankar och seglar iväg.
Nu har hon revat seglen en stund och fångat ett fönster i Skåne. 

Tack snälla! säger jag.

Dagens fönster, en sovande katt och lite till ...

Hemma i Malå fanns - i slänten på vår tomt - en hundgård och där fanns också en slags "bod" och där hade pappa byggt så att hundarna, via ett hål i väggen, kunde ta sig in i ett rum, ja, ett rum med en stor bädd, där fanns lampa förstås och ett fönster som var öppningsbart och ett litet element.

Till vänster om stigen ner mot sjön, fanns hundgården ...

Det hände ofta att jag öppnade dörren till den där "bodan" och gick in till hundarna .., kröp ihop på bädden hos dem och tillbringade nån timme där inne. Det var en slags oändlig trygghet att kura ihop sig hos stövarna och när myggfönstret var på plats, då hördes suset från asparna i backen och det kändes som om man befann sig ett tält eller i ett slags hjärterum.

Ungefär så känns det när jag på morgnarna har två hundar och en katt omkring mig.

På en av köksstolarna - den närmast elementet - ligger sigge och sover.
Plötsligt har han utsett den stolen till sin och han har fått ett skönt liggunderlag och när jag hämtar påtår till kaffet eller bara passerar köket, går jag nästan alltid fram och småpratar lite med honom.

Att ha en katt i huset, är så alldeles oerhört rofyllt!

Och i vardagsrummet ligger harry och sover.
Tänk, så tomt det skulle vara om jag vore alldeles ensam här hemma!

Nu sitter jag här med kaffekoppen från Skärhamn intill mig och jag ser herr och fru Prickigt Djur med sina ätteläggar från Accra/Ghana .., och i fönstret till vänster sitter herr och fru Undulat som fick följa med från Edinburgh i Skottland ...,  på bordet står höstens första tulpanbukett .., jag har tänt ljus ..., och tänker att nu är det bara idag kvar, sen stundar tre lediga dagar.

Först helgen och på måndag tar jag mitt krånglande knä med mig och åker till Hässleholm; tidigt, tidigt måste jag ge mig av och hundarna får göra mig sällskap.

Därefter väntar en enda arbetsdag och så åker vi till Danmark.

Elin ....

Natten mot idag hade jag en sån märklig dröm.
Jag befann mig som alltid i Malå .., bland mängder med människor och plötsligt kommer jag ihåg att jag nyss har fött ett litet barn och jag grips av panik ., tänker att den nyfödda inte fått någon mat och jag känner på mina slappa sextiotvååriga bröst och inser att där finns ingen mjölk ..., och vips är jag hemma någonstans och på en säng ligger den lilla flickan.

Hon är så innerligt fin!

Och jag känner på hennes knubbiga fötter och konstaterar att hon - precis som mina döttrar, deras mormor och jag själv - inte har någon lilltånagel och jag översköljs av sån glädje över det lilla knytet.
Det visar sig att hon heter Elin och jag säger att "så bra, då heter alla barnen nånting på E i början!" men får inte ihop det riktigt, för det är ju Emil och Emma som har såna namn.

När jag vid femtiden vaknar är jag fortfarande alldeles varm i hjärtat av den här drömmen.
På jobbet berättar jag om den ..., och tänk ..., värmen sitter liksom kvar hela dagen.

Det kändes verkligen som på riktigt.

Dagens fönster ....

... fångades i Blekinge och det var jag själv som höll i håven.

Idag ....

På gränsen till solsken, men bara på gränsen.
Nere i hästhagen räknar jag till åtminstone fem islandshästar .., kanske fler än så och pv som trodde att alla nu hade hämtats hem till respektive ägare, så var alltså inte fallet.

Och inte kan det ha varit ström i stängslet heller .., för det var ett fasligt sjå att norpa sig gräset från andra sidan, för att inte tala om nyponbuskarna som efter en stund blev renrakade. Tänka sig, inte visste jag att hästar tycker om nypon så där direkt från grenen! 

Mot Falkenberg till såg det ut så här.
När jag åker hem om kvällarna och det är någorlunda klart, då ser man  kustremsan klart och hur det strålar av ljus just i Falkenberg. Dit är det 22 km från oss, precis lika långt som härifrån till Halmstad.
Vill man åka till Göteborg är det tolv mil .., som från Malå till Skellefteå.

Hur har den lediga dagen sett ut?
Förutom hundpromenader, så har jag i alla fall fyllt tre sopsäckar med nedblåsta löv. Värst är körsbärsträden! Och i morgon ska det hyras släp ....

Tro, hopp och kärlek ....

Två avsnitt har jag sett av dejtingprogrammet som har samma namn som överskriften här.
Tron .., ja, det var präster/diakoner som var dom som sökte nåt passande.

Själv skulle jag hellre låta amputera båda benen än att ställa upp på ett sådant äventyr; allra helst som jag aldrig har trivts framför en kamera och är tämligen blyg när det gäller romantik.
Att därtill ha ett kamera-team i bakgrunden som registrerar varje ord, nej, aldrig i livet!
Och tänk att kanske bli ratad offentligt och alla tittare som sen sitter hemma i soffan och kommenterar hur man är och sen får man läsa samma sak i nån tv-recension!
Huuuu!

Nåja, tack och lov är vi människor inte funtade på samma sätt!

Och nu har jag i alla fall suttit här och tittat på det allra sista avsnittet av programserien och jag ler för mig själv .., för så är det ju ofta, att Kalle vill ha Stina, som vill ha Pelle, som vill ha Kerstin! Och som tittare kan man tänka .."nej, men det där kommer aldrig att fungera!" men se, det tycker personen i fråga.

Och om en pensionatsvärd och en enjängd kassörska hade varit med i programmet, vad skulle man ha sagt då?

"Näää, men aldrig! Han som är så sportig och tycker om att dansa och så hon då .., likadana kläder mest för jämnan .., går där med sin kamera .., läser dödsannonser och planerar resor hit och dit!"

Under min tid som ensamseglare mötte jag en gång en före detta konstapel från trakten av Uppsala.
Han kom till Ystad (påminde till utseendet om Lasse Berghagen) och så snart vi klev ur bilen sa han "hörru, vänd dig om och snurra runt, så jag får se hur du ser ut!"
Det var ungefär som om han skulle titta på en ny bil.
Eller rättare sagt: en begagnad.

"Jo, jo, det kan du glömma, snurra själv!" sa jag.

När jag en halvtimme senare - vid kaffet - tackade nej till eventuellt äktenskap (detta var första gången vi träffades!), ville han att vi skulle återvända till Ystad och kunde han möjligen låna min dator, ty i Vejbystrand, ett antal mil norrut, längs kusten, där hade han ännu ett "objekt" som skulle inspekteras, men han hade ingen möjlighet att kontakta henne via mobilen.

Jodå, han fick sätta sig vid min dator och sedan skutta vidare på den snåriga kärlekens stig.

Jag undrar verkligen om han fann kärleken, den där konstapeln?

Men hur gick det då i tv-programmet?
Ja, titta själva!

Dagens fönster ...

Så här skriver Cecilia N som hade fönsterhåven redo:

"I tredje fönstret från vänster på övervåningen ser man gryningshimlen.
Härnösands station."

Tack snälla! säger jag.