Emmas födelsedag och återbesök i Hässleholm ....

Idag fyller Emma tjugo år och det är inte klokt att barnbarnen är så stora, men så blir det väl när deras mormor startar tidigt med barnalstring. Än mer konstigt känns det ju Emmas mamma i sommar fyller fyrtiofem; hon är nästan ikapp mig!

I mitt bloggalbum finns väl hundratals bilder av Emma; mest från när vi gjorde sällskap till någon grekisk ö och dom har ni väl sett hur många gånger som helst; nu får det bli en blombukett!

Grattis allra finaste Emma!! 

Och om en timme kommer friherrinnan hit.
Icke allenast tjänstgör hon inom hemtjänsten, nej, hon har även hand om färdtjänsten här i Stensjö och ska skjutsa mig till Hässleholm, där agrafferna nu ska plockas bort!
Så skönt!

Natten mot idag blev en helvetesnatt med så mycket sprängvärk så jag trodde att benet skulle flyga i bitar .., nu gäller det att hushålla med dom få strong pills som finns kvar! 

När vi åker hem igen, har vi Meja med oss; exets fina labrador.
Hon ska tillbringa nästan två veckor här i landet Halland och då kommer harry att bli överlycklig och nu kommer han också att äta upp all mat i ett nafs - vilket han inte gör vanligtvis -.

annann i Porto berättar om förluster ...

Många många djur har försvunnit ur mitt liv, framför allt när jag var yngre och bodde hemma. Ändå har jag nästan aldrig varit med, och aldrig behövt fatta beslutet. Med hästarna har det i regel varit så att de börjat få svårt att resa sig och efter en eller två gånger som man har behövt baxa dem runt och hjälpa dem och dra så har pappa bestämt att det får räcka. En häst väger ju 500 kg och att lägga sig och resa sig är inte alldeles enkelt, och när de börjar bli stela och skröppliga så har det varit där som det inte längre gått. Få hästar har dött på annat sätt.

Pappas allra första häst som jag lärde mig rida på, hon slutade bara att äta en vårvinterdag när hon var 26 år (mycket för en häst). Hon avlivades en dag senare. Jag grät mycket över henne, det var min första riktiga förlust av någon jag tyckte mycket, mycket om. Så hennes sista dotter, som pappa hade kvar till för några år sedan. Hon var också 25 eller 26 år gammal. Hon kom in en kväll och åt sitt kraftfoder och så dog hon rakt upp och ner. Det kändes som en lättnad att hon dog fridfullt av hög ålder.

Fast jag arbetar med de här frågorna i teorin har jag inte mycket kontakt med dem för egen del, vilket är konstigt. Jag skulle egentligen vilja bo på landet med många djur. Nu bor jag i stan, med ett enda djur, katten M. Nästan var dag när hon kommer in med svansen i vädret tänker jag på att en dag kommer hon inte.

Det är klart att våra djur som är familjemedlemmar under lång tid blir viktiga för oss, och det är inget att skammas för eller förringa.

När jag har varit med M på djursjukhuset (P arbetar på veterinärfakulteten så det är där vi går) i vinter så har jag sluppit se sorgliga scener. Men jag såg en fin som visade på hur viktiga djuren är. Det var en ung familj, mamma och pappa och en pojke på kanske sju år som hämtade sin hund som blivit opererad. Man såg så tydligt hur de var oroliga och engagerade och undrande om hur de skulle bäst ta hand om henne. Och veterinären förklarade så noga och utförligt och talade också om för pojken hur han skulle vara med hunden de första dagarna.

Jag har träffat tre olika veterinärer och ett antal veterinärstudenter och de har alla varit helt fantastiska mot oss och katten.

Vad man kan syssla med en tisdag i mars ...

En liten rödhake som kraschlandat mot ett fönster i det gula huset ...

På nåt vis känns det som om man måste tvinga sig till att använda dom här dagarna - eller månaderna - av ledighet, till att göra nånting vettigt. Inte bara räkna ner; utan verkligen ta vara på dem.

Men den ständiga värken på nätterna (längs vaden och skenbenet) förtar lite av orken och det tar en bra stund av den nya dagen innan man riktigt kommit igång. Eller känner sig pigg.

Idag har jag om och om igen lyssnat till detta.
Nu kunde jag visserligen åtminstone dom två första fåglarna - bofink och lövsångare - sedan tidigare, men lilla rödhaken vill jag gärna bli närmare bekant med. 

Jag verkligen  ä l s k a r  den fågeln! 

Liten och pyttig med pepparkaksögon och sytrådstunna ben hoppar den omkring på altanen och ibland nedanför fröautomaterna. Åååå, så fin den är!  

Bofinkar har vi i massor här just nu, men lövsångaren lär vi få vänta på ett bra tag till.



Mellan varven (då jag värmer upp kaffe i mikron .., tar mig en skiva av Sonjas medhavda ananaskaka .., gosar med hundarna och lite med sigge nilsson) tittar jag på diverse olika youtube-filmer från Holland; det är ju där vi ska tillbringa sommarens semester. 
I fjol var det Skottland, nu är det Holland som blir min längtansmorot!  

Och helt och hållet din förtjänst är det annannan, att jag har bokat två nätter i Utrecht!

Inte alla kan böja sin tumme så mycket som Gunnar ....

Tanken var att vi först skulle bila upp till Gunnar i Jämtland och sedan köra ner till Holland, men det blir förstås så mycket bakvänd körning, så vi avvaktar med Vaplan till en annan gång.  



Internet är ju en formidabel guldgruva, i alla fall för mig!
Den här härliga tjejen visar vad hon tycker är skillnaden mellan tjejer i USA - Holland.
Riktigt kul, men jag vet ju inte om det stämmer. 


Nu ska jag i alla fall ta harry på den första kryckpromenaden; det må bära eller brista. 
Ajöken sa fröken.
 

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från Mullhyttans kyrka och det var förstås Ulrika som höll i håven.

Agnetha  i Skellefteå berättar ....

Jag har bara haft en enda hund under mitt långa liv som vi var tvungna att ta bort 2010 på grund av sjukdom. Saknar henne så.

Emelie är på oss att vi ska skaffa hund igen, men jag vill inte; vill inte vara med om detta en gång till.
Elaine (som hon hette) är fortfarande kvar hos oss. Vi lät kremera henne och urnan står i en bokhylla här hemma.

Emelie har hund nu, så det räcker, vi får sköta henne till och från, så jag är nöjd med det.

// Elisabet skriver: Agnetha var verkligen en vän i nöden. Hon, som nästan varit rädd för vår labbe som var världens snällaste, erbjöd sig (eller jag kanske frågade) att göra mig sällskap till veterinären i Norsjö, fem mil bort, då det var dags att ta adjö av Labbe som då blivit förlamad i bakpartiet. Det kallar jag att ställa upp och hon var minst lika ledsen som jag själv ,-)

En måndag ....

Så är det vardag igen och pv åker iväg till jobbet i ottan och kvar blir vi fyra .., harry, nelly, sigge (som ligger på sängen i Gunnars rum) och jag själv. Det är väl egentligen precis som vanligt; som alltid det brukar vara om förmiddagarna, men ändå inte. Ingen planering behövs inför kvällen .., jag ska inte köra iväg till affären så där vid halv tre, utan blir hemmavid.

Det blir sedvanlig bollgymnastik och sträcka och tänja och ett väntande samtal från sjukgymnastiken i Falkenberg .., friherrinnan hör av sig från landet Småland och vittnar om strålande sol (här är det dimma, typiskt när man bor vid havet och den här tiden på året!) ..., jag lyssnar - för ovanlighetens skull - på P4-Sthlm .., rätt trevlig musik, tänker jag .., och så ska jag dammsuga och plocka undan lite; kanske putsa fönster, men för övrigt är det lugnt.

Igår - eller var det kanske i förrgår - ögnade jag igenom minnesorden i DN.
Just den här var så .... personlig.
Och vilket slut!
Tänk, att få de omdömet ..."En sådan kamrat vi som regel har blott en av under en livstid".

Det är ju så det är.

Och jag längtar efter sommar och bad i havet.
Bilden togs under ett besök i dotterns svärföräldrars sommarstuga norr om Stockholm.
Det var på den tiden när jag var ensamseglare och försökte navigera rätt på livets ocean.

Ulrika berättar om detta med förluster ....

Det är oerhört tungt när man mister ett älskat djur. Varje gång tänker jag att näe...aldrig mer.
Men, sen tänker jag på all glädje man fått vara med om under tiden man haft dem, och den gör det värt det, ändå.

Jag har haft husdjur nästan hela livet. Kaniner, marsvin, zebrafinkar, undulater och katter när jag var barn. Hund och katt som vuxen.

Det som tagit hårdast på mig var lilla katten Virka. Hon var så speciell och alltid nära, nära mig. Åh vad jag älskade den katten! Hon blev ju, som du vet, påkörd utanför huset där vi bodde. Hon blev inte ens ett år. Henne saknar jag oerhört mycket fortfarande.

Bilden från Ulrikas blogg ..

Och för en vecka sedan förlorade vi älskade Rally-katten. Det är tomt efter honom. Även om här finns två katter till och en hund, så märks det så tydligt ändå. Han hade ju sin plats i familjen och han var så otroligt kelig och pratsam. Nu är det tyst.

Hundar har jag ju haft några stycken också, och dom har jag ju också sörjt. Mest fasar jag för den dag då Qvick inte finns mer, för med honom har jag ett väldigt starkt och nära band, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar.

Christel berättar om Lady ....

Usch ja. Nog har jag förlorat djur i mitt liv. Men det har inte hindrat mig att skaffa nya djurvänner.
Min far däremot mådde så otroligt dåligt när min första hund, Lady, fick tas bort.

Hunden bodde hos min far och mor eftersom hon från början tydde sig till min far.
En sorg i mitt liv faktiskt, jag fick inte ha henne hos mig på nätter och andra tider utan far hade henne. Då blev det ju han som blev hennes människa.

Men som sagt, far blev mycket berörd av att veterinären lät henne somna in. Sen dess ville min mor köpa en liten pudel men far vägrade. Väldigt synd att inte min mor helt enkelt struntade i det och köpte sig en fin hund.

//Här är en länk till Christels sida.

Finfrämmande ....

Det här med att ha trevliga grannar, det betyder hur mycket som helst.
För ett år sedan eller två kom Agnetha och Alexander inflyttande i det lilla röda huset, på andra sidan vägen. Det huset är en kopia av pv:s hus, men han byggde ut sitt (tillhörde Stora Stensjö för länge sedan, kanske var det arbetarbostäder?) och vi kom på en gång att tycka så mycket om dom här ungdomarna.

Agnetha är egentligen från Östhammar i Uppland och hon är så  underbart chosefri och härlig!
Det är nästan ingen som tittar in "objuden" här nere (än mer sällan i Ystad), men hon kan bara knacka på ytterdörren och fråga om det är okej att hon tar med sig harry på långprommis, ja, nu när jag inte kan gå både med honom och med kryckorna?

Om några dagar är det dock slut med grannglädjen, ty då flyttar den lilla familjen till Falkenberg, i ett sprillans nybyggt hus. Underbart roligt för dem, men lite ledsamt för oss andra.
Nåja, det är bara två mil till Falkenberg, så vi kan ju ses ändå.

Dom korsettfärgade lampskärmarna finns ännu kvar ....

Igår tittade hon in med välkommen-hem-nelly-blommor och med sig hade hon lillpojken Julius; han som är en komplett avbild av sin pappa!

Julius fick träffa såväl harry som nelly och pv som tycker om alla människor - inte minst barn - tog sig an den lille krabaten på bästa sätt.

Om någon tror att vi har en inspelningsstudio i det som en gång var ett ute-rum, ja, så vill jag säga att det har vi inte. Det är rockwool som hänger ner från taket. Pv började storslaget att riva den där inglasade altanen - det skulle bli ett vardagsrum - men sen tog det stopp.

Jag räknar med att kanske när vi går i pension - eller han - så blir det klart.
Det ordnar sig.

Eva i Tyresö om Mimmo ....

Jo, aldrig glömmer jag den julaftonen när vår hamster Mimmo somnade in.
Det var ingen rolig julafton.
Hon var bara ett år!

Anne i Mantorp berättar om Pepita ....

Jag är så glad för er skull (och för oss läsare) att er lillpiga är hemma igen. Nu hålls nog många tummar för att hon ska få vara piggelin länge till.

Det här med att mista djur är minst sagt bedrövligt. Jag har mist flera och vet inte riktigt vad som var svårast. Kanske min pudel Pepita som en dag när jag kom hem från skolan inte fanns där. Hon vad SÅLD fick jag veta av mina föräldrar och det kan jag erkänna att jag aldrig har förlåtit dom för. Sorgen var svår och även nu nästan 60 år senare kommer tårarna. Någon mer hund har jag inte haft.

Allra värst var nog att mista min bäbis Sickan som kom till mig när han var cirka 3 veckor i en tung period i mitt liv. Han var en vildkatt och mycket speciell. Jag kunde göra vad som helst med honom medan andra fick passa sig för att komma för nära. Han blev bara 7 år och somnade in i min famn då njurarna inte orkade med längre.

Fast nu har jag Morris som bestämmer mycket här hemma, men som tur är inte allt. Ett hem ska ha husdjur anser jag som fasar för när jag blir för gammal för att ta hand om ett. Får väl bli vandrande pinnar eller kanske dammråttor då.

Kram till er alla/Anne i Mantorp

När Nelly kom hem ....

Jo, vi visste att vetrinären skulle kontakta oss efter gårdagens rond; då skulle vi få veta.
Det var liksom så här .., att antingen skulle vi låta henne somna in - eller så skulle hon få komma hem - om det nu bättrat sig?

Hela förmiddagen var en enda spänd väntan!
Jag gick ideligen in i badrummet .., knäppte händerna .., snälla-snälla-låt-henne-bli-frisk .., och var gång mobilen ringde ryckte man till sig den i nån slags skräck.

Och så plötsligt ringde det i två telefoner samtidigt och pv tog det ena och jag det andra och jag såg på honom och hörde .., och förstod: Nelly skulle få komma hem!
Vilken outsäglig glädje!

Halv tre skulle vi vara på plats och det var bara vi just då och vi fick slå oss ned och vänta i ett slags mellanutrymme och där, i ett glasskåp, visas allt som hundar får i sig av misstag. Fiskedrag .., bollar, långa stickor, ja, allt möjligt!

Och där kom ett sällskap där mannen bar på en till synes helt livlös hund vars huvud mest hängde rakt ner och man såg gråten i deras ögon  .., och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att i dom rummen singlar alla känslor omkring!

Ja, och så kom då veterinären med lillpigan i sitt hallands-djursjukhus-koppel och hon viftade så glatt på svansen och slickade pv på kinden om och om igen och oj, så glada vi var!



Så här såg det ut när vi öppnade dörren till bilen.
Harry låg i baksätet och var såååå ömsint och försiktig mot henne och där stod vi och smajlade, allt medan ännu en hund togs om hand och lades på en bår; en stor, brunlurvig hund - även den till synes helt livlös -. 

Oj, så ledsamt!

Men nu är alltså allt som vanligt.
Lillpigan äter med frisk aptit, men får bara  små, små portioner och hon har sovit mellan oss i natt och livet känns bra.

Till er alla som varit så vänliga och rara och medkännande:  t a c k!

Kanske därför pv tycker om undulaterna från Skottland ..?

Ps. Jag har varit med om det här ett par gånger tidigare i livet. Vår labrador i Malå, honom fick jag ta till veterinären i Norsjö och se honom - hunden - somna in. Då var det vännen Agnetha som följde mig. Och så pElle förstås, katten. Då var jag ensam med honom och höll honom i famnen hela tiden. Och så alla hundar som tackat för sig under årens lopp när man växte upp!
Så frågade jag pv om han varit med om sånt här?
Jodå, det hade han.
I ungdomen hade han en undulat som drunkande i ett dricksglas med vatten; låg där med stjärten rakt upp i vädret. Så kan det också vara. Ds.

Och ni som eventuellt läser här?
Hur är det för er när det gäller såna här saker?

Dagens fönster ....

Eller kanske borde det ha hetat "gårdagens fönster", men eftersom tillvaron hamnade lite på tvärsan i och med att nelly blev sjuk, ja, då glömde jag bort det här med fönsterbiten - eller kanske jag rent av struntade i det -.

Fönstret fångades av Ulrika; det finns i Mullhyttans kyrka och bilden togs igårkväll, innna Earth Hour-mässan skulle hållas.

Det här med Earth Hour - att släcka ner allt under en timmes tid - det är inget som vi sysslar med här i det gula huset. Det hela handlar väl om att visa omvärlden vikten av att spara på elektricitet; att helt enkelt manifestera det hela, men här finns ingen som tittar, här är ändå alltid så mörkt.

Pv ägnar alltid mången stund att släcka smålampor som jag tänder och att med kryckor vackla omkring i kolsvarta mörkret - om än bara för en ynka timme - nej, det struntade vi i.

Men tack för ljuvliga bilden Ulrika!
Och ja, allt som kan påverka människor att tänka på vårt jordklot är bra, tycker jag.

 

 

Bästa dagen på länge ...!

Det var idag vi skulle få besked; skulle Nelly piggna på sig eller kanske var det dags att ta farväl.Vaknade vid fyratiden natten mot idag och hade sån ångest så det går inte att beskriva.
Skrollade runt på instagram och upptäckte att AP också varit vaken - hon som ju är Nellys Riktiga Matte - och har haft hand om henne i elva av dom tretton åren.

Och så gick timmarna här på förmiddan.
Jag stod i badrummet och knäppte händerna och jag skakade som ett asplöv .., och så ringde två mobiler samtidigt, både min och pv:s .

Det finns faktiskt inte ord för den glädje jag kände när jag - under samtalets gång - förstod hur läget var. Hon skulle få komma hem idag .., hon hade ätit mat och ska nu gå på skon-kost!

När världen brinner; när småttingar i Mosul bombas till döds eller skadas för livet .., när någon vettvilling löper amok med sin bil och prejar ner människor på Westminster Bridge i London .., när människor svälter och kämpar för sina liv .., då kan det tyckas (eller kännas) som ett hån .., detta att bli så ledsen när en liten hund blir sjuk.

Men det är ju så det är; att en hund eller katt eller en liten hamster, blir så småningom en familjemedlem som har ett bo längst inne i hjärtat!

Det ena behöver kanske inte ta ut det andra?

När pv lagt på luren blev det kramkalas och två vuxna människor som började gråta och nu blir det kaffe och kaka i solskenet och tänk, att någon Högre Makt kanske hade tid ändå att gå in på lagret och där, på hyllan där det står "Små och större under", plockades det fram en liten mirakelburk och så fungerade det!

S o m   jag önskar att det skulle fungera för alla andra också; alla som är lika oroliga just den här dagen och alla andra dagar!

#halvtrefårvihämtahenne

En förmiddag i slutet av mars ....

Ja, jag vet, jag skriver det så ofta, men det är ju verkligen så - det är ett obestridligt faktum - detta att dagarna bara  r u s a r  iväg! Snart två veckor sedan jag var i Hässleholm! Otroligt!

Mindre och mindre smärtstillande behövs; ett långtidsverkande morfinpiller till natten, men för övrigt är det sparsamt med tabletter. Och jordnötsbollen gör nog verkan, det tror jag.

Livet hemmavid blir tämligen enformigt. Det har jag också skrivit om.
Frukost för mig själv (är jag uppe samtidigt som pv, kan han hjälpa mig att bära kaffekoppen och asietten till rummet) och jag tänker på alla möjliga och kanske omöjliga uppfinningar som man kunde vidareutveckla, allt för att underlätta när man går omkring med kryckor som alltid dråsar i golvet!

Lite gomorron-tv .., jag ringer ett samtal till medborgarskolan och säger att det där kravet på 444:- som jag fick igår, det gäller inte, jo, men jag fick ett löfte av två olika representanter för just m-skolan, att anmälan till kursen skulle dras tillbaka, då jag fått kallelse till operation och köra bil till Halmstad för att gå kurs, det är ju liksom uteslutet.

Kvinnan som svarade var vänlig, men kunde inte på egen hand dra tillbaka den här fakturan, utan jag skulle förhoppningsvis få tala med någon "Stefan E" (som var en av dem som lovade ...). Måtte han nu inte vara utomlands på semester, ty kravbrevet avslutas med hot om Intrum Justitia och där har jag ingen lust att hamna.

Inget nytt om lillpiggan som ligger i Slöinge; men det ska väl gås rond och undersökas.
Vi hoppas på det bästa.

Och nu?
Nu blir det en liten promenad ute i solskenet ....., jag ska sedan sätta mig i trädgårdsstolen och njuta av fågelkvitter och ljumma vindar.

Liten uppdatering ...

Nelly blir kvar på djursjukhuset över natten.
Hon har fått dropp, det har tagit blodprover och röntgats och i morgon blir det ultraljud.
Frånsett att hon har kräkts mycket och då blivit uttorkad, hittar man inget särskilt.
Jo, högt antal vita blodkroppar, men inte alarmerande.

Nu får vi se hur det går.

Här hälsar hon på sotarmurre som kollade kaminen.

Och här tittar hon ut genom fönstret.

Och här är hon i Bjärlöv hos pv.s släktingar och visar vem som Bestämmer.

Nelly är sjuk ....

Om några timmar kommer pv hem och då tar han med sig nelly till djursjukhuset i Slöinge.

Hon är verkligen risig.

Snart fyller hon femton år.

Vi får se hur det här slutar. 

En spännande dag ...

hästryggen - lockigt hår har hon också -

Ja, så värst spännande är det väl inte egentligen.
Dagarna blir i mångt och mycket sig lika.

Men ändå .., det blev ett besök i affären (fick lifta med friherrinnan, då jag inte får köra än på några veckor) .., småprat med stressade arbetskamrater (det är bonuskväll ikväll och mycket som ska hinnas med) .., kaffe i fikarummet .., inköp av våffelmix för 5:- paketet (ni kan lika gärna förbereda er på våfflor i solskenet Eva och Ulf!) och sen hemåt igen.
Lönebeskedet fick följa med också.
Det här blir väl den sista vettiga lönen på länge, länge och nu gäller det att hålla igen lite tills allt fungerar med försäkringskassan, vilket det har gjort hittills, men man vet ju inte.
Och AFA ska också kontaktas.

Väl hemma promenerade jag ner till hästhagen och serverade stoet en morot + ett äpple i halvor - allt togs tacksamt emot - men det där med kel och gos var helt onödigt, tyckte hon.
Ja, ja.

Så hemåt igen.
Slog mig ned på stentrappan och vilade nån halvtimme .., nelly och harry gjorde mig sällskap .., tränade med jordnötsbollen .., surfade på nätet och upptäckte att Nordegren & Epstein idag skulle bestå av repriser och det är då det värsta vad SR har många konferenser och kurser och så ställs programmen in.

Senare på dagen får jag ett sms från äldsta dottern. Hennes man har städat nån låda på jobbet och hittar då detta; en utskrift från ett telefonsamtal - det måste ha varit när Emil var sju år -, alltså 2006.
Jag kan säga att det låter inte så värst mycket annorlunda numera :)

Dagens fönster ....

.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

En vecka precis ....

Tiden rusar iväg, som alltid!
Sju dagar är det nu sedan jag låg på operationsbordet och allt som har med den biten att göra är så ångestframkallande, så jag blir ofta illamående bara vid tanken. Och inte begriper jag varför heller.

Men nu är jag ju hemma och när solen strålar som allra mest tar jag kryckorna och går försiktigt, försiktigt nerför backen och så bort till stoet i hagen, tvärs över vägen. En bit bort bara.
Fort går det inte, men långsamt.

Och jag blir stående en stund och lockar på henne .., men hon kommer inte förrän jag lagt ifrån mig kryckorna och då kan vi gosa en bra stund.
Jag kliar hennee bakom öronen och på sidan och jag pussar på mulen och den är varm och len och det känns som om jag skulle vilja krypa in i hagen och sitta där i en fåtölj intill henne.

När orken tryter, slår jag mig ned vid lagårdsväggen - mitt emot hagen -, på som en cementavsats.
Solen i ansiktet!
Där sitter jag en stund och begrundar tillvaron och tackar högre makter för att det bara rör sig om en ny knäled; det hade kunnat vara så oändligt mycket värre.

Knatar sedan hemåt.
Sakta.
Sakta.
Måste pausa i backen .., slår mig sedan ner på stentrappan och blir sittande där i kanske en halvtimme, kanske mera? Ser mängder av småfåglar flyga fram och åter till fröautomaterna .., hör såväl lärka som bofink .., och harry sitter hela tiden intill mig.

Sist av allt kommer friherrinnan på besök.
Det blir kaffe och smörgås och prat om ingenting och allt .., lite om jobbet, om tv-serien Bonusfamiljen ., hon visar sms-bilder från Thailand ... - där är en morfar som badar i ett turkosfärgat hav med lilla barnbarnet - och vi pratar om hennes stundande resa till Småland, till kalaset i helgen. I morgon ska det bakas en stooooor ostkaka, ja, alltså .., det ska friherrinnan göra och ta med sig.

Och ännu flödar solen!
Lyssnade till P1 i morse om vattenbristen i vårt land.
Skrämmande, är vad det är.

Att det blir torka i delar av Afrika har vi vant oss vid (vi - inte dom ...?), men här, hos oss!
Det pratas om ransonering och att ta drickvatten från större sjöar.

Ungefär så.