Så trevligt!
Eller inte.
 
En liten mus som springer omkring i soppåsen.

Nu börjas det .., jag har sagt till pv att jag hört dem om kvällarna, så snart ljudet skruvas ned.

Pling i min mobil ...

Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.

Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.

Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)

Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)

Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag. 

Fredag ....

Detta - en bild härifrån - var vad jag upptäckte på Hallandsnytt (eller heter det kanske Västnytt, numera?) i morse. Det handlade om lösspringande hundar i olika naturreservat och det är tur att man inte känner sig skyldig.

Det känns som om jag varit hemma och sjuk i fem veckor, men egentligen är det här den fjärde sjukdagen från jobbet. Ångesten, den där omtalade ångesten att ringa och sjukanmäla sig, har tackat för sig. Fortfarande hes och hostig, men inte på långa vägar som i början och mitten av veckan. Heja! Nu kan jag nog se fram emot att arbeta måndag som vanligt!

Och dagarna blir långdragna.
Långsamma.
Jag tittar på Gomorron-tv och där är Kattis Ahlström och Ted Wigren som programledare. Dom verkar vara ett samspelt par - det är långt ifrån alltid att så är fallet - och det märks så väl, tycker jag.
Eller kanske inbillar man sig?
Tror sig veta?
Eller är det för att det är fredag, som det känns mer avslappnat?
Ibland kan en programledare som i vanliga fall tycks så oändligt trygg och säker, förvandlas till en tyst liten människa som nästan verkar nervös eller som inte alls tar plats alls.
Så är det ju förstås överallt.
Med vissa arbetskamrater känner man sig trygg och säker; tillsammans med någon annan kan det bli precis tvärtom.
Och så är det ju även i det alldeles vanliga livet.
Vissa människor har alla koder till ens hjärta och man fattar inte hur det har gått till; man har ju inte ens sagt koden! Allt bara fungerar!

Bilden från tidningen El Pais. Foto: J. L. Sellart.

Och nytt terroristdåd, nu i Spanien.
Bilderna liknar alla andra bilder från såna hemskheter; människor som springer iväg i panik .., och ljuden och skriken och intervjuer med dom som varit i närheten.
Samma frågor.
"Kan vi någonsin skydda oss?"
Nej, det kan vi förstås inte, om vi nu inte tänker oss ett liv innanför hemmets fyra väggar i all evighet.
Det är farligt att leva.
Och jag tänker på såna som Annica i Karlstad som varit med om det här och alla andra som varit i närheten av liknande saker.
Mentala dörrar som kanske stängts och nu brutalt slits upp igen?

Lyssnade igår till Nordegren & Epstein, där Gunnar Bohlin vikarierar för Thomas Nordegren och gör det med den äran, på samma sätt som producenten Cecilia Khavar vikarierade i USA-podden och var så himla bra!

Det var då det värsta jag hostar just nu; dags för lite medikamenter!

Dagens fönster ....

Två små pyttefönster är också fönster!

Tack Ulrika!

Torsdag ....

Sakta men säkert blir det bättre.
Mindre hosta, men samma kopiösa trötthet, så där så man tänker att nånting är alldeles helgalet i kroppen. Men ändå. Jo, bättre.

Pv tar bilen till jobbet och jag är hemma tillsammans med tre hundar och en katt.
Ligger på soffan och lyssnar till dagens sommarpratare, en hårdrockare som heter Tobias Forge och som jag aldrig har hört talas om och är medlem i gruppen Ghost. Kanske är det mer av en slump - eller att jag är så förbi av trötthet att jag inte orkar göra nånting annat - som jag börjar lyssna och redan början vet jag att det här programmet kommer jag att lyssna till.

Tobias Forge har en varm röst och han har inte bråttom; han vågar vänta in orden.
Sista minunterna av programmet gråter jag och jag tänker att det var verkligen länge sedan jag grät, knappt att jag minns det och ändå, jag som är så lättrörd.

Jo, jag minns, det var ju igårkväll, eller möjligen i förrgår.
Vi diskuterade detta med barnmorskan som försökte återuppliva ett aborterat foster och då var det nära att jag började gråta. Inte för just den sekvensen i tv, men för att det inte finns nånting i mitt liv som jag ångrar så ofattbart mycket och som jag aldrig någonsin kan rättfärdiga för mig själv.
När man väntar barn, då tittar man på Lennart Nilssons bilder av små foster och man räknar veckor, ultraljudsbilder sätts upp på kylskåpsdörrar eller visas på sociala medier och man tänker INTE att det bara är en slemklump.
Men vid abort, då tänker samma människa (t.ex. jag själv) helt annorlunda och jag tycker att det är en dubbelmoral utan like.

Fri abort, är det fel, tycker jag?
Nej, men jag kan ändå inte rättfärdiga beslutet som jag en gång tog.

Nåja, medan denne för mig okände Tobias berättar om sin storebror Sebastian, sitter Meja intill mig och tittar ut.
Hon är - precis som Harry - rädd för det som fladdrar och har sig och nu är fönstret öppet och gardinen åker hit och dit och nej, det blir svårt för henne att koppla av.

En stund senare kommer pv hem.
Gräsmattan klipps ..., jag är genomvåt av svett och duschar mig med trädgårdsslangen. Det gäller att börja med huvudet, annars fixar jag det inte ..., ty, efter någon halvminuts rinnande, är vattnet iskallt.

Dagens fönster ...

... fångades någonstans i Skottland, ja, det var förra sommaren förstås och det var jag själv som hade håven redo.

Eftermiddag ....

Pv åker och handlar middagsmat och jag får ta hundarna på promenad.
Det är ofattbart varmt ute, nästan som när man är utomlands på semester .., nästan samma känsla som när jag en gång körde moppe uppe i grekiska bergen och kände doften av ..., ja, av det som nu växte vid vägkanten och jag minns hur lycklig jag var och vilken frihetskänsla när jag gasade på och vinden mot ansiktet och ryggsäcken som låg som ett element mot min rygg.

Nästan den känslan.
Nu är ljungens tid.
Och jag tänker - som så många gånger tidigare - att jag verkligen älskar hösten.
Eller sensommaren.
Augusti.
September.
Alla dofter.
Sädesfälten som ligger snaggade.
Tornsvalorna som flyger fram och åter.

Vi går rakt ner mot havet och in i hästhagen och så hemåt igen.
Ingen lång runda, ändå är jag totalt slut på när vi är hemma och hjärtat bankar!
När vi passerar Ecke och Britts gula hus, står dvärgcollien Shiva och skäller på oss, men hon viftar samtidigt på svansen. Shiva tillhör nån av deras söner och hålls inhägnad, ja, alltså hon springer fritt, men kan inte ta sig ut på vägen.

På anslagstavlan efterlyser någon en liten ljus kisse med yvig svans.

Och två härliga vykort (tack Solbritt i Ystad och tack till mina barns pappa med fru vilka varit på semester i Poznan i Polen och tycks väldigt nöjda) har kommit med posten, båda skapade via postnords hemsida "riktiga vykort".Nitton kronor kostar det att skicka ett kort (välj bland egna bilder, eller titta på redan färdiga motiv) över hela världen och det blir inte dyrare än att köpa ett vanligt vykort och betala för ett utrikesporto, nej, det blir billigare!
Här är en länk till vykortssidan.

Nu är klockan tjugo i sju och jag tänker lyssna på dagens USA-podd och ta mig lite hostmedicin, men i omvänd ordning. Blir hemma resten av veckan och tackar min skapare för världens finaste arbetskamrater och chefer!

Over and out!

En onsdag ....

Nej, vi är inte på utflykt, vi är hemma och gör  ..... ingenting.

Fixar lunch på rester .., lyssnar till sommarprogrammet med statsvetaren Mats Persson om vilken vi inte hade en endaste susning, men det har vi nu.
Ganska intressant.
Eller egentligen väldigt intressant.

Tidigare på dagen har vi haft besök av friherrinnan; ett slags sjukbesök.

"Ja, har jag inte blivit smittad tidigare, så lär jag väl klara mig ...", säger hon som snart ska köra bil till Dalarna - på lillsemester som inte är så himla liten - och därtill tror hon sig ha knäckt ett revben, i alla fall blev det ett riktigt "knak".

Pv bjuder på kaffe och mariabullar.

Jag hostar.

Nu Nordegren & Epstein i P1 och senare idag är det väl uppdatering av USA-podden?

Strålande solsken ute.
När nu Charlie inte längre är här, vågar sigge sig hem och det är förunderligt hur katter "känner på sig".
Meja är han inte det minsta rädd för, tvärtom, han stryyyyker sig nära Meja som blir aningen frustrerad och han vågar sig in i köket, även om Meja är där.
Härligt!

Ja, ungefär så är det här.
Just ingenting viktigt.

Mest bara bokstäver lite här och där.

Dagens fönster ....

... finns i Bönhamn - vid Höga Kusten - och det var där baderskan Ulrika var och besökte
Micke för en tid sedan.

Till den som aldrig satt sin fot i Ångermanland och alldeles särskilt ute i havsbandet .., ja, då säger jag bara .., gör ett besök där innan ni sluter era ögon för gott!

Så här såg det ut när pv och jag själv satt vid båtbryggan i Mjällomslandet, ja, det var helt magiskt.

En tisdag i augusti ...

... är jag fortfarande hemma från jobbet och nu har jag sällskap av pv.

Det började med Emil som kom hem från Rhodos och körde hit på söndagen.
Redan dagen därpå började han hosta och ha ont i halsen.
Sen anslöt jag ..., så blev det Marias tur (våldsam hosta och allmänt hängig) och Emils pappa Peter har ont i halsen och igårkväll fick pv hög feber och däckade totalt.
Nu är även han hemma.
Tala om ett virus som måtte ha oanade krafter!

Alltså händer just ingenting i det gula huset.
Fönster står vidöppna .., någon enstaka fågel hörs kvittra .., solen strålar.
I båda trätunnorna, dom som står uppe vid slänten, har det vi trodde var ogrässtänglar, ja, det har visat sig vara gängliga solrosor, planterade förstås av småfåglarna som i vintras satt på dom då frusna tunnorna och kalasade på solrosfrön.
Det tackar man för!

I morgon har jag ledig dag och behöver inte känna någon ångest.
Och i jordgubbslandet blommar gurkörten så fint - självsådd -, jag är helt oskyldig.

Mellan varven (återigen, dessa varv ...) tittar jag på svt.play.
Den där norska serien "Uppfinnaren" som i mångt och mycket påminner om den danske bonden, är en himla trevlig bekantskap och jag tycker bättre om den än om den danska versionen.
Och så outsägligt vackert det är i Norge!

Det är väl ungefär vad som sig tilldragit haver här i det gula huset.
Inte mycket.
Det är som om tiden står stilla.

Dagens fönster ...

Från baderskan i Närke kom två små pyttefönster susande genom rymden!

Tack snälla Ulrika! säger jag.

Hemma ....

Sjukgymnasten ringer från Falkenberg och vill planera in nya träffar.
Och vattengympa.
Jag kommer att missa nästan alla gångerna, eftersom jag så gott som alltid arbetar eftermiddag/kväll.
"Ja, men du kan väl vara med på rygg-gympan", säger hon då.

Pv arbetar.
Jag pratar med vårdcentralen - en vänlig kvinna som heter Anna - och får veta att jag kan ringa i morgonbitti och då få tid för ett besök hos läkare, kanske kan jag då få recept på nånting som löser upp hosteländet.
Okej, säger jag.

Solen strålar.
Friherrinnan hör av sig och berättar att hon kanske ska lägga sig på klipporna nere vid Kohallarna och äldsta dottern ringer också - hon är lika hostig och eländig som sin mamma - dom tittar på Game of Thrones, nåt jag aldrig själv har sett. Sånt där hittepå, har jag så svårt för. Jo, jag såg ett halvt avsnitt och där skars halsar av till höger och vänster och kroppar klövs mitt itu - huvuden också -.

På Facebook kan man ibland råka skrolla bland alla filmer som människor sänt in och då kan man ibland tro att världen är galen. Är filmerna ryska, då är det ofta de allra mest förfärliga bilolyckor eller asberusade män(niskor) som slåss eller ungdomsgäng som fightas.

Ibland kan man se en film med några snälla män som räddar en örn som fastnat i ett nät och eller ett rådjur som halkat ner i brunn och på så vis räddas, och igår - en häst som i sin transport försökt ta sig ut genom fönstret och fastnat -!
Då blir man varm i hjärtat och vill utdela snällhetsmedaljer!

Filmer från Vietnam, Thailand och Indien .., ja, där blir människor ihjälkörda utan att nån tycks bry sig; den som filmat tycks helt nollställd!
En ung man kastar sig naken i en flod och blir lunchmat till en krokodil och någon filmar.
"Så jävla dålig kamera!" skriver en man.

En annan film: en järnvägsövergång med bommar som fällts ner i väntat på tåget och detta till trots kryssar mopedister sig fram mellan bommarna och den siste som gör det, ja, det blir också det sista han gör. Och det finns på film.
"Det lönar sig att ha tålamod", är rubriken på filmen.

Och någonstans i världen står en ung kvinna på yttersta kanten av ett tak och tänker hoppa mot en säker död långt där nedanför och poliser försöker på alla sätt att prata med henne, allt medan människorna på marken börjar hetsa den unga kvinnan och så är det i kommentarerna också.
Till sist lyckas en reptilsnabb polisman dra henne till sig; med risk för att båda ska dråsa i backen, men nu är hon i säkerhet. En kvinna - kanske den unga kvinnans mamma - slår händerna för ansiktet och börjar gråta av lättnad.

I annan film har en man i något asiatiskt land råkat fastna med ena benet i gapet på en vanvettigt lång orm och det är inte långt ifrån att ormen dragit ned mannen i sin håla! Nu hjälper andra män till att dra upp mannen och nån har en stor kniv, nästan en machete, och ormen sprättas upp och benet frigörs.

Ja, Game of Thrones och avhuggna huvuden .., verkligheten är nästan värre förstås!

Dagens lunch: en hotdog med Johnnys starka senap som pålägg.
Det går det med.

 

Den där ångesten ....

Sms:ar Marie på jobbet och meddelar att jag blir hemma i morgon och det är nästan så att jag ber om förlåtelse, fast man inte behöver.

Att efter tre veckors ledighet ringa och sjukanmäla sig, det är så ångestfyllt så det är inte sant!

Av henne - schemaläggaren - får man de allra raraste svar.
Jag undrar om hon förstår hur mycket det betyder?

I morgonbitti ska jag kontakta vårdcentralen och höra om jag kan få slemlösande hostmedicin, sen ska det väl ändå ordna sig. Emils halsont-hosta-förkylning svepte över åtminstone två av oss övriga: såväl mamma Maria, som mormor, dvs jag själv.
Alla tre har vi nu varit däckade. 
Är däckade.

Och någon gång, kanske innan pensionsdagen infinner sig, ska jag lära mig att man faktiskt inte rår för att man blir sjuk. 

Stenarna vi plockade i Heiligendamm.

Dagens fönster - än en gång - och en otrolig historia!

Idag fick jag ett mejl från hemifrån-Berit; hon som en gång var min arbetskamrat på Ica i Malå.
En alldeles underbar människa, sååå energisk och duktig, fast hon var så ung när hon arbetade i affären!

Så här skriver hon i alla fall:

"Hej Elisabet !

Sitter och läser din blogg. Har inte varit inne under de sista tre veckorna då det varit semester och annat än datorn som lockat :) 

Tittar glatt på Anders bilder från Nice. Brorsan och jag var där under 5 dagar i slutet av juli, och det värmer i hjärtat att se de välbekanta platserna. Jag älskar verkligen Frankrike och längtar redan tillbaks.

Plötsligt så hoppar det till lite extra i hjärtat ! Anders har tagit en bild på en äldre dam som står på en balkong. Precis där har Edor och jag för nån vecka sen suttit och druckit vårt morgonskaffe och tittat ut över allt det vackra och tänkt att livet är allt bra gott att leva ibland. Damen på bilden heter Maryse. Hon är 78 år gammal och har tillsammans med sin make Camille, 92 år, ett B & B.  

 

De har en helt fantastik lägenhet, precis vid stranden i Nice. Skickar en länk till deras B&B. Där finns lite fler bilder från deras fina lägenhet. Det var verkligen ett rent privilegium att få bo hos dem !

 

När jag frågade Camille hur länge de bott i lägenheten så svarade han: - Maryse 50 years, Me 92 years. And before that my parents. Ganska så fantastiskt va  !?

Jätteroligt i alla fall att Anders tog en bild precis på den balkongen. Kanske de också bodde i B&B där på sin semester ?
Ibland är världen allt bra liten :)

mvh Berit."

//Håll med om att det när nästan för bra för att vara sant! Tack du underbara Berit!

Lördag i landet Halland ....

Redan nu varnar jag känsliga läsare för en blodig bild längst ner!

Och snart är det vardag på riktigt igen och jag ligger på soffan Ektorp och läser DN. Det är det vanliga: dödsannonser, korsordet ., sistasidan .., ledaren och allt möjligt annat och jag tänker att nu får man inte glömma bort att leva i nuet; nu när jag har längtat och längtat och räknat ner till semestern och så är den över och nej, jag ska  i n t e  börja längta och planera igen .., nu gäller det att ta dag-för-dag.

Pv, som redan fallit in i vardagslunken och har arbetat en vecka, bygger på uterummet.
I vad som kändes som evigheter fick vi vänta på klartecken från byggnadsnämnden i Falkenberg!
Felaktiga papper skickades hit .., och bygget skulle bli för stort (då minskades det) och det dröjde och dröjde och dröjde innan vi fick klartecken på det byggnadslov som inte behövdes, däremot ett startbesked.

Uterummet blir en del av altanen (den mot gräsmattan, inte ner mot vägen) och blir isolerad och där är gott om fönster, så kulna höstkvällar ska vi kunna sitta där och ha det ombonat och en lång bänk ska ordnas så alla stora krukväxter som vi haft stående utomhus, kan övervintra. Jo, men det blir nog bra.

Under veckan som gick hade vi besök av Maria, Peter och Emil.
Emil låg i princip hela tiden; förkyld, ont i halsen och  hostig.
I onsdags började jag bli dålig .., precis samma sak och hög feber därtill .., och idag när jag pratade med Maria, så hade hon ont i halsen och lät rejält raspig.

Man ser mycket värre saker på tv ...

Och att man bör akta sig när man använder en elektrisk såg, det får ni beviset för här!
Mågens underbart trevlige morbror - Stig - han fibblade med sågen och vips, hade halva tummen tackat för sig!
"Men läkaren var såväl trevlig, som såg bra ut!" konstaterade norrbottningen glatt.

Efteråt. Såå trevlig är han!

Huvva! säger jag.
Det var på vippen att det blev amputation, men efter att ha kapat lite benrester och sytt ihop det hela, så ska det tydligen gå vägen. Inte ett enda smärtlindrande piller har han tagit heller!
(Det är släktträff på landet utanför Norrtälje .., kanske all tillsammansglädje håller smärtorna borta?)

Nu sörrrpppplar det i kaffebryggaren, ja, klockan är ju snart elva .., då vet man!

Ps. Och om nu någon har missat USA-podden i P1,  den som jag tycker är så intressant, så finns en länk här. Ds.

Dagens fönster ....

Ja, även dessa från södra Frankrike .., ska jag gissa på Nice, kanske?

Håven hade Anders med sig.
Tack snälla, rara!

I postlådan ....

Och igår ... glädjepost från systerlandet i väster!
Vännen Bente hade läst att jag - inför den nyss avverkade semestern -  köpt mig solglasögon och något glasögonfodral såg hon inte skymten av .., då kom ett sådant susande och landade i vår postlåda!

Så fint!
Så omtänksamt!

Och fodrat är det också.

Här är i huset finns flera saker som påminner om Bente.
Två, om inte tre, virkade dukar .., och glittriga stenar som ligger i en skål och virkade stjärnor, ja, så otroligt generös är hon, denna Bente!

T a c k! säger jag.

Dagens fönster ....

Från Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram) kom den här bilden; jag tror att den är från Dalarna. Om hon inte har fått åka hem, så har Kerstin i alla fall den här veckan befunnit sig på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Ack, att man hade bott lite närmare, så skulle jag ha tittat upp och hälsat på lite!

Och tack för bilderna, Kerstin!

Bilder från Frankrike ..., men inte mina.

Fem dagar i Nice i Frankrike för sonen och hans flickvän .., och hyra av motorcykel och snirkliga vägar till Monaco och utflykt till Antibes och till flådiga Cannes och kameran är med förstås. Mängder med fönsterbilder kommer susande genom rymden, men också andra.
Som dom här.

Så genialiskt att på ett torg göra ett slags vattenlek, men utan risk att någon drunknar!
På samma sätt var det på ett torg i Lübeck; småttingar som sprang bland lika små fontäner och vilken outsäglig glädje var det inte!

Så enkelt!
Och så .., ja, just genialiskt!

En till bild får komma med.

Höll i kameran gjorde Anders Eikedahl.

Dagens fönster ...

Flitig fönsterfångare har Anders varit, nu när han och Maja semestrat i Frankrike.
Däremot är han lite sämre på att berätta var bilderna är tagna, men jag utgår från att det är i Nice.

Tack snälla!
Jag tycker verkligen om dina bilder!



Här är en drygt tre minuter kort film från just Nice.