Så var det då dags ....

Och det blev det som friherrinnan kallar för ett "kärringadopp", det vill säga, ingen simtur.
Vanvettigt iskallt, men som alltid .., gudomligt efteråt!

Vi hade med oss kaffe och fika och apelsinklyftor i tom glassbytta .., Shejken gjorde oss sällskap och även pv. (Innan vi gav oss av till Steninge skulle jag ta med mig vatten och upptäckte den orangefärgade plastflaskan som pv har när han är ute och tränar. Den flaskan hade jag även när vi åkte hem från Sälen; ja, det är en liten pip längst uppe och med den försökte jag ge Nelly lite vätska, då, dom där sista timmarna hon var i livet. Nu, när jag såg flaskan på diskbänken, översköljdes jag av saknade efter henne och kunde omöjligen hålla tårarna tillbaka).

Det är alltid lika roligt att upptäcka hur olika vi människor är.
Så här lyder dopp-i-havet-kommentarerna på Instagram:

1. Ojoj (mrkludd)
2. Tokfior (Babsan - gub001)
3. Never in my life (lifelivingitnow - kerstin i dalarna)
4. Friskusar! (mianf)
5. Ni är tokiga! (hedgrenskan)
6. Hjälp - typ ... emoj - (kattis)
7. Åh! Hade jag bara bott närmre hade jag hoppat i tillsammans med er - hver gang -. (annika i kävlinge)
8. Applåder! (solupp i ystad)
9. Heja er! (tsnj55 i Göteborg)
10. Ja, ja, vi ser ju ut i alla fall ..(Lotha i Ångermanland, nästan insnöad)
11.Underbart skönt efteråt! (friherrinnan)
12. Huvaligen! Jag tror att mitt hjärta skulle stanna om jag ens doppade foten! (yvve 55)

Men pv frös förstås ...., låg under fleecefilten och tyckte att vi borde åka hemåt.
(Inget dopp).

I ena hörnan av tomten, där har små krokusar bestämt sig för att bo tillsammans.
Planterar jag krokusar, ja, då vill det sig sällan, men får dom bestämma själva ..., ja, då ser det ut så här.

Nu är vi hemmavid och om en timme är det dags att åka till affären.
Tvätt hänger på strecket .., jag har sett rödhakar pipa in och ut genom gärdsgårdspinnarna; jag tror att dom har ett bo i grannen Ingers kompost eller bakom den .., och pv målar fönsterfoder och ny omgång tvätt snurrar i maskinen.

Litet meddelande till Turtlan ...

Du har en hälsning här ...

Apropå söndagsfönstret ....



Här kan man - sittandes vid sin dator/mobil/Ipad  - ta sig en åktur i Lissabon.

Varsågoda, stig ombord!

Ett söndagsfönster från ....

... ja, var tror ni?
Jo, från Lissabon!

"Det här är en stad som jag tror att du skulle tycka om!" skriver Bodil, som är gift med min chef.

Och vackra trottoarer finns där också!

Tack Bodil! (Jag bad även Mange att ta lite bilder .., från butiker och ja, sånt, så vi skulle få se när dom sen kommer hem).

Det bästa för Kerstin i Dalarna ...

Glädjen att sy börjar återkomma!

Har varit trött och orkeslös lång tid. 

Det är jag fortfarande, men jag har sytt korta stunder och det är KUL igen

 

Kram Kerstin i Dalarna

I kassan ....

Fyra personer från Boston i USA vilka nu - i tio dagar - reser runt lite planlöst.
Först Köpenhamn, sen färjan till Helsingborg och nu här, i affären.
Dom säger sig ska övernatta i en "small town" med bara en pizzeria att gå till, 1 mil ungefär från affären ..,  och jag tänker att det väl måste vara i Harplinge.
Möjligen Slöinge.
Problemet är, att där dom ska övernatta, finns ingen internet.
Jag skriver vår adress på baksidan av ett kvitto och säger att om dom vill, så kan dom komma hit i morgon och använda vår dator eller vårt wifi, vilket som.

Och där är mängder med okända kunder .., och ungdomar som lånar nån släktings sommarhus och ska umgås ikväll .., chips och godis, coca cola, schweppes, mera chips .., pizzakit!
"Ha en fin kväll!" säger en av pojkarna som kanske är i artonårsåldern.
Dagens ungdom som många klagar på, är alltid så trevliga.

En annan kund frågar om vi säljer öronproppar, ja, hans grannar spelar musik på så hög volym.
Och jag träffar lille Augusts kusiner .., och Joakim och jag själv arbetar nonstop .., det är knappt att jag hinner fylla på bärkassar och tobak.
Några askar Iprén och tio rör Treo kommer på plats.

Tio minuters paus hinns med.
Stekt lax och stuvad dillpotatis värms upp.
Kollar familjechatten, ler åt sånt som skickats.
Till den sidan har jag bifogat en liten videosnutt där jag filmar hur harry gräver just intill jordgubbslandet och jag hetsar honom lite - på låtsas - säger "ser du nån råtta ...?" och så zoomar jag in hur han gräver och plötsligt har han verkligen en mus i munnen och jag skriker till och filmen tar slut.
"Mamma, du borde skicka in den till Mitt i naturen!", skriver Anders.
Så diskar jag bort det som lämnats i fikarummet .,. kaffemuggar, bestick, glas och nån tallrik ., jag torkar bordet och tänker att den dagen jag slutar, vem ska då göra allt detta?
Nej, jag beklagar mig inte, jag tycker om att diska och hålla rent i fikarummet.

Sen till kassan igen.
I ett huj växer sig kassakön hur lång som helst!
Jag ropar på hjälp via snabbtelefonen.
Och på långt håll hör jag när Joakim kommer .., skramlet av nyckelknippan mot hans höft.
En bra arbetskamrat är han, lugn och trygg, lång och stilig.

När klockan är åtta är jag totalt slut på.
Eller i alla fall slut på. 
Det är Joakim också.
Han är trettio år och säger att han ska försöka hålla sig vaken lite när han kommer hem.

Det är ännu nästan-ljust ute när jag kör hem.
Från växthuset kommer sigge jaaaamande och pv har fixat fruktsallad .., jag lyssnar till sagolika Maria Callas som sjunger så där så man nästan svimmar .., därefter blir det "Gomorra" - den italienska serien - men den vågar jag inte titta på.

Det bästa för Babsan i Uppsala ....

Min glädje var dessa två små tussilago som maken kom hem med igår️
Nu är det vår

Kram Babsan

Stranden i Haverdal, god mat och en tidsresa ....

Igårkväll .., på väg till Eva i Tyresö och hennes Långe Man på middag och innan middagen tar vi harry ner till stranden som är enorm (och tänk, ibland vid höststormarna finns ingen strand, havet tar sig ända in mot land!!) och det är så vackert så det är inte sant.

Såna här bilder ska förstås ses på vid skärm och det har väl nästan ingen numera.
Eller få använder sig av dem. 
Men jag gör det ,-)
Och tänk .., hur ljuvligt ska det inte vara att sätta av i vild galopp på stranden .., fram och tillbaka red dom, flickorna!

Så blir det då middag i sommarhuset inte långt från havet.
Vad pratar vi om?
Lungsjukdomar ..., läkemedel .., pensionsförberedelser .., tv-program .., "organiska viner" .., ja, lite sånt.

Som alltid när Eva har varit kapten vid grytorna, serveras helt ljuvlig mat.
Igår en thailändsk gryta, ris och så salladen med världens godaste dressing; ett recept från Evas halländska svärmor - salig i åminnelse -.
Vinet (Ruppertsberger) var också gott; ja, perfekt till grytan.

Trogna besökare på diverse loppisar, ja, det är paret från Tyresö.
Här visar Eva mig det senaste fyndet.
"Du kan låna hem den!" Jag har tittat in den redan!" säger Eva.

Severin Nilson var en halländsk fotograf/konstnär som levde mellan åren 1846 - 1918.
Född i Eftra (inte långt härifrån, vi hör till Eftra församling) och uppvuxen i Asige, vid trakten av Falkenberg.
Det här är en bok som får mig att falla  p l a d a s k!
Och tänk, vilken skatt att ha dessa bilder - ofta fångade mellan 1880 - 1890-talet - bevarade!
(Min egen morfar, Erhard Vesterlund i Dikanäs, föddes 1890. Det är således inte evigheters evigheter sedan allt detta var vardag i landet Sverige).

Så här lyder bildtexten: "Kötta-Petter kallades han och han var handelsman. Han sålde djur och han köpte. Och det sägs att han var svår på att betala när han väl hade köpt.
Här flirtar han med Lotta på Björsgård. 
Han kom med sin vagn på vägarna och flugorna stod som ett moln efter honom när det var varmt. 
I kärran låg djurkropparna och slängde fram och tillbaka. Det var den tidens slakteribil."

Kvinnan till vänster på bilden är Severin Nilsons mor, Neta Beata, född 1812.
Tänk, hon blev ändå 83 år gammal!
(Lite vid sidan om: Severin är den danska varianten av Sören).

Närbild av händer och stickning. Kanske var det sockar på gång .., vad tror ni som stickar?
Och till höger en solbränd liten vänsterhand.

 På nästan alla bilder är barnen barfota, eller som här - bär trätofflor -.

Och man undrar vad mannen sysslar med ...?

Så här lyder bildtexten: "Charlotta Larsson (till höger) var sjuksköterska och barnmorska i bygden. Hennes man var mjölnaren Johan Larsson. Charlotta Larsson hade fyra barn när hon bestämde sig för att bli sjuksköterska. Hon åkte till Göteborg och utbildade sig och kom efterlängtad tillbaka till bygden när hon var klar med utbildningen. Sex barn fick Charlotta och Johan Larsson. Charlotta Larsson var född 1864 och avled 1945. Två år senare avled hennes make."

Och här ett exempel på hur Severin Nilson först tog en bild och därefter använde den som förlaga till en målning. Staketet har han tagit bort  .., på målningen växer fler blommor och ett liten stuga har tillkommit.

Ja, det är ingen överdrift att säga att jag blev såååå fascinerad av den här boken!
På Skansen lär det finnas en hallandsstuga, den ska jag besöka någon gång .., jag ska även ta mig en tur till Hallands museum och titta på verk av denne Severin Nilson och på Galgberget i Halmstad lär det också finnas en hallandsgård.

Foto: Jonas Ericsson

Jomnsann, så här ser den ut!

Sist av allt vill jag säga: tack Eva för att du visade mig boken!

Dagens fönster ...

"På rullande sten växer ingen mossa".

Det kommer det inte att göra på Ulrika heller.

Idag ett fönster från Sörmland och en katt som tittar ut.

Tack snälla, rara!

Ni vet väl ...

... att i Luleå är det vernissage?

Jodå.

ch hur intressant som helst är det.

Jag har redan varit där.

Mitt eget bästa ....

Ibland kan det ju tyckas som all glädjen bara tackar för sig, men så, när man tänker efter, så kommer man faktiskt på en hel del som gjort hjärtat extra varmt.

Att t.ex. få ett riktigt brev från Lill-Karin i Tyresö som en dag hälsade på här i huset, tillsammans med mormor och morfar och så Karins mamma Maja.
Glädje!

Och påskafton med ett av tre barn på halländsk visit (och träning) och rar bonusdotter med äkta make och liten krabat i mammans mage.
Det blev en fin kväll med mycket prat och glädje.
(Och AP som lyckligt berättade att hon hoppat häck - hela 40 cm högt -!

Att få nån slags struktur i tillvaron är viktigt för mig.
Den strukturen kan bestå av inhandlade krokar som nu får stegarna på plats.
U n d e r b a r t!
Att garaget röjdes rätt rejält blev också till glädje.
Tack pv!

I flera veckor har min rödvitrandiga syster varit jättedålig och även hennes barnbarn Nathalie.
Jag har varit rejält orolig; det är inte ofta min syster låter så däckad, men så har det varit.
Äntligen går det åt rätt håll!

Och idag kom solen.

Jag har räfsat och räfsat och fyllt två plastsäckar.
Under körsbärsträdet börjar det grönska.

Och vi har druckit kaffe och fikat tillsammans med friherrinnan och Anne-Marie från Ställdalen.
Koppen med hjärtan; den jag fick av äldsta dottern, gör mig  a l l t i d  glad.
Och fatet - ett av sex - var en present inköpt för flera år sedan av min systerdotter Rita när hon besökte Oxford.
Fem asietter är ännu hela.
Jag älskar dem!

Alla prunkande påskliljor och tulpaner gjorde mig närapå salig! 

Att sigge nilsson har blivit så kelig och go, det gör mig inte bara glad, utan rent av lycklig!
Idag har han legat i uterummet .., sen en stund i växthuset (på jorden) och sist av allt i ena trädgårdsstolen.
Lille sigge .., det tog lång tid för dig att slappna av, men det gör inget .., det är viktigt att man får vara sig själv.

Men sen var det annat också:

•  att lillkillen August som i affären kom springande och gav mig en kram, det var lycka! 
• eller att mannen  som hämtade ut ett rek berättade att kuvertet innehöll konsertbiljetter till Status Quo .., en konsert i maj - i närheten av Flensburg i Tyskland -  och detta blir mannens 31:a konsert med samma grupp! Helt otroligt!  

Ja, där ser man!
Så mycket glädje tillvaron rymmer.

Tack livet.

Det bästa för Anna-Lena i Lönsås ...

Det bästa är att maken nu arbetat sin sista dag och därmed flyttat till vårt hus Bostället i Lönsås.
Det innebär veckopendling för mig och att jag de flesta fredagar kan få jobba med denna utsikt.

Ljuvligt!!

Anna-Lena numera i Lönsås

AP om sin glädje ...

Det bästa ..., det var många det bästa den här veckan.
Men något som gjorde mig så där bubbelglad var när jag och Micke var på gym i landet Halland.
Killen som jobbade där lät oss träna gratis - vi var trots allt gäster i Halland -.

Sen fick jag så där härligt spritt i benen och skulle prova hur det var att hoppa häck som min stora idol Sanna Kallur. 

Jag var så där katastrofalt dålig som man bara kan bli, men känslan att hoppa och skutta var bara så härlig.

Tänk, vad lite hopp och skutt kan göra.

AP

En torsdag ....

... i början av april röjer vi i garaget, fyller en släpvagn, drar igen gallret och åker de två milen till Falkenberg, till återvinningsstationen Sandladan.

Mängder av "rat" som trängts i garaget eller ute i vedboden eller kring komposten, gör oss sällskap.
En trappstegsstol där benen rostat sönder och vikit sig ., en liten pall, trasiga korgar, en avliden cykel, plastbyttor och påsar .., två mattor ., en soffdynekudde .., en lurvig pälsfilt där små möss tagit bomaterial och säkerligen byggt sig ett fint och mjukt hem .., ja, allt möjligt fick följa med.

Kortet som öppnar grindarna vid stationen låg prydligt på instrumentbrädan och allt gick bra.
Förra gången bara strulade det.

Vid en av containrarna småpratade jag med en kvinna vars lilla Hyundai hade dekaler på höger framskräm, ja, som små blommor.
Det var hennes första egna bil, berättade hon.

"Jag drabbades av frozen shoulder och kunde inte växla som vanligt, ja, då köpte jag mig en alldeles egen bil, en automatväxlad", sa kvinnan och log och tycktes så lycklig.

Visst är det konstigt att man - utan att man vet varför - genast kan känna att man tycker om en människa? Så var det med just den kvinnan. Hon såg ut att vara så snäll.

När vi lämnat av det mesta gick jag fram till containern med hårdplast, ställde mig på tå och tittade ner på vad där fanns.

Det var då jag tog bilden.

Glädjen ....

Ja, jag ska villigt erkänna att sedan vi förlorade lilla Nelly, så har jag stundtals verkligen fått gräva djupt för att hitta tillbaka till glädjen.
Det har känts som om ljuset försvann.
Som om all kärlek hon fick bara sörplade iväg.
Som om jag inte längre hade nån kärlek kvar.

Allt kändes meningslöst.
T o m t.

Nelly hälsar på pv:s lillebror Ulf.  Kasper tittar på.

Andra dagar har det gått bättre.
Jag har tänkt att detta är ju vansinne .., Nelly var fjorton år, dement och kissade inne, ja, men det var förstås det bästa som hände.
Men det är då jag tänker med hjärnan, det.

Det här är ju mer som en dagbok och inte en susning har jag om någon läser här inne, annat än ni som kommenterar och kanske blir vi bara två, tre stycken som delar glädjestunder, men då får det bli så.

Så om du vill .., mejla ner det som värmde hjärtat lite extra så gör jag som med Barbro i Brämhults .., lägger in det här!

Vi gör så gott vi kan!

Det bästa för Barbro i Brämhult 
(Walkaboutsweden på instagram)

Hej Elisabet.

Det enklaste sättet för mig att höja upp min sinnesstämning är att ta en liten biltur, och att bilen kan parkeras nära ingången till det tänkta besöksmålet och att där få gå omkring och fotografera en stund.

Finns det ett mysigt café där också, så är det ingen nackdel. ;)

På annandag påsk besökte vi Brämhults gård, som ligger alldeles i närheten.

En stor svinalänga från 1950-talet som gjorts om till en fantastiskt fin lokal. 

Den passar till en massa olika tillställningar t.ex ; fest, bröllop, föredrag, sång och musik, olika typer av träning och inte minst som lokal för en konstutställning.

Perfekt.

Allt blev så lyckat. Vädret var strålande, konsten tilltalade mig verkligen, fina fräscha lokaler och trevligt café.

Å så fick jag chans att utöva min hobby - fotografering = NÖJD!

Ha det gott!

♥

PS. Konstnären på bilden längst ner heter Lars Gustaf Andersson och är en välkänd Boråsprofil. DS

Dagens fönster ...

... kommer från Örebro och det var Ulrika som tog fram håven.

Tack snälla, rara! säger jag.

5 kronor kronor eller mera ...

Zeinas Kitchen på Instagram är ett konto jag följer.
Idag fyller denna Zeina Mourtada (som lägger ut de mest läckra matrecept!) år, ja, hon har alltså födelsedag .., och hon ger ett tips: om alla hennes följare swishar en enda krona, så blir det nittiotusen kronor som går till mat åt hemlösa.
(Lite senare ändrades det till 5:- eller mera .., det var tips från följare och då kan man ju räkna ut att då blir det mycket pengar .., nästan en halv miljon!)

Mängder med följare har hakat på.
Jag med.

Här kan man se hur det går till.

Finaste tapeten ....

Jag följer Hanna Wendelbo på instagram.
Denna Hanna designar tapetmönster och jag bara  ä l s k a r  hennes alster!
Som den här, t.ex.

Om ni blir sugna på att titta på fler av hennes tapeter, så kan man klicka in sig på hennes blogg.
Den finns här.

Och här kan man också titta ...

Tidningen Vi i Villa hade ett reportage om H.W. 
Det finns här.

Underbar bok, ledig dag, familjerådgivning ...

Igår fick vi besök av Eva från Tyresö, hennes Långe Man, deras vackra dotter (som ser ut som en yngre version av Silvia) och så hennes dotter, Lill-Karin .., vilka nu firat påsk i landet Halland.
Med sig hade Eva en alldeles ljuvlig barnbok - som mycket väl kan läsas av vuxna - som handlar om livet på landsbygden i södra Västerbotten, då, på 1920-talet. (En bok som borde vara perfekt på äldreboenden, åtminstone hemmavid).
Titeln är "Uppväxtåren i lappmarken på 20 - och 30-talet" och författare - tillika illustratör - är (eller var) Anna-Lisa Grundström. 

Som jag tycker om den boken!
Min pappa var född 1910 och mamma 1921, så egentligen skildrar den kanske mer mammas uppväxt, även om mycket säkerligen var annorlunda.
Och man häpnar över hur tillvaron förändrats på tämligen kort tid - sett i ett större perspektiv -.

I betygsboken finns t.ex. en rad där det står "frånvarande dagar på grund av ... brist på kläder eller skodon".  En dags frånvaro finns 1927 just av den orsaken. 

Bilderna är  u n d e r b a r a!
Och den här, som skildrar hjortronplockning på nån myr, ger mig total igenkänning!
Rädslan när vi gick på spångar över våta myrar .., och skräcken att man skulle ramla ner; tänk, om det var bottenlöst och man aldrig tog sig upp!
Och hjortronen som fyllde hinken som tyngdes alltmer .., den blev bara tyngre och tyngre, men bären bara sjönk ihop! Och sen .., att komma hem och rensa bären! Flugor och små strån och sen mamma som står vid spisen och kokar hjortronsylt som äts till fläskpannkaka, plättar, våfflor och glass!
(Åt vi någonsin nånting annat än hjortronsylt till våfflor? Nej, det tror jag inte).

Och slåtterbilden som skickar mig tillbaka till Kalvträsk och pappas kusin Sigge och hans fru - vars namn jag nu glömt - och sommardagarna när vi hjälpte till .., pappa som hade hand om hästen och släpräfsan .., små harpaltar som kom i vägen och förlorade ett ben .., en gång en orm och jag minns uppståndelsen .., och fikakorgen som tant Annie (nu kom jag på det!) hade med sig och när arbetsdagen var slut - hästen Ingo som fick springa lös hem till lagården och min kusin Carl-Gunnar och jag själv som gömde oss bakom trädtallarna när Ingo kom rusande i vild galopp!

Och sen blir det onsdag och ledig dag.
På morgonen blir det hetsiga diskussioner i det gula huset ., pv släcker hela tiden alla lampor och jag tänder dem Det blir en slags kamp. Jag avskyr mörker .., ser dessutom betydligt sämre än husets herre och ägare och har man en fotovägg vill man gärna att en spotlight lyser på just bilderna, annars kan det lika gärna vara.

Så där håller det på.
En tänder, en släcker.
Till slut blir jag galen och föreslår familjeterapi för att lösa upp knuten, men då kan man ju ge sig den på att man hamnar hos någon miljöpartistisk terapeut som tycker att släckta lampor är toppen och så får man sitta där och bli uppläxad.

Nu har vi i alla fall druckit kaffe och tagit oss en kokoskaka, bakad av AP.
Någon röjer i soprummet, någon annan skriver av sig.
Kontrapunkt från tv:n som står påslagen.

Och vill man bli glad, rent av på gott humör, då kan man titta på den här filmen som är tretton minuter lång eller kort. Rekommenderas varmt! Särskilt om man tänker sig en biltur genom Stockholm.
Filmen är gjord av Johan Palmgren och när jag söker på nätet om honom, hittar jag detta.

Ja, så är det här just nu.
Och ute regnar det.
Eller  h a r   regnat.