Helt slut fågelfrö och jag hade ju bestämt mig för att nu får det var nog .., men jag klarar inte att se mängder med småfåglar komma till ett helt tomt fågelbord, så jag tar harry och bilen (möter sotaren just som vi ska åka och harry reser ragg och närmar sig ytterst försiktigt den där svarte typen) och kör till Harplinge, bara nån mil kanske härifrån, till Lantmännen.
Det är så himla trevlig personal i den butiken (som är jättestor och där finns i princip allting!) och efteråt, när jag lagt in ännu en tjugokilossäck med solrosfrön i baksätet, svänger jag förbi Börjes bageri och köper mig ett nästan ljummet bröd och så hemåt.
Just när jag svängt ut på vägen mot Särdal, ser det ut så här.
Och i bilen, på väg hem, tänker jag på gårdagskvällen på jobbet och på alla vänliga kunder. Jag tänkte på när vi pratade om vad vi heter - det var Katarina Lucia och där var Henrik Valdemar - och jag tänkte också på pratet om olika yrken .., hon som är lärare och vars föräldrar också har varit lärare och hur hon vittnade om att hennes mamma hade varit den verkligt pådrivande vad gällde barnens utbildning.
Och så, när jag körde hemåt, tänkte jag på hur det var i vår familj.
Pappa som gått 6-årig folkskola och som så småningom gjorde nån slags mindre klassresa, nej, han nämnde aldrig nånting om vikten av att läsa vidare. Eller kanske minns jag inte?
Jo, han ville att det skulle gå bra på prov, det kommer jag ihåg nu.
Skrev jag en fyra på fysiken, frågade han vem som hade fått en femma.
Och pappa tyckte att matematik var viktigt - ett ämne som han själv var intresserad av -.
Mamma hade också vuxit upp under knapra förhållanden, men med en stark familjesammanhållning som nog gav en hel del inuti-styrka och hon läste själv vidare och gick ut som kursetta i Umeå, då, färdig sjuksköterska.
Ändå minns jag mest att hon inte brydde sig i betyg och sånt.
"Gunnar Sträng, finansministern, ja, han var väl underkänd i matte och klarade sig bra ändå!" sa hon alltid.
Att vifta med aldrig så fina betyg (eller titlar), nej, det bekom henne inte.
Det var liksom inte det som var väsentligt.
Sånt tänkte jag på under hemvägen.
I Särdal upptäckte jag det som syns på bilden!
Åååå, så vackert det var och kvinnan hade tidigare på kvällen handlat i affären och försökt berätta var hon bodde, ja, men nu förstod jag ju!
Och nu är det tisdag förmiddag.
Det blåser isiga vindar, men solen lär ska visa sig senare idag.
Vaknade vid femtiden i morse av en sån härlig dröm; ja, aldrig blir jag klok på hur man - i drömmar - kan se människor så klart framför sig, människor som man aldrig har träffat och genast kan känna att man tycker om! Det är ju helt sanslöst! Jag såg till och med händerna helt klart och tänkte - i drömmen - att hur är det möjligt?
Det är såna gånger jag tror att vi människor lever nån slags parallella liv.
