söndag 15 april 2018

Det bästa för Ulrika i Närke ...


Tidig fredagsmorgon vid Riseberga klosterruin med vackert morgonljus, vårblommor och fåglar som sjöng i precis varenda buske och träd.



Igår lördag) åkte jag till Sörmland igen och det var fantastiskt väder och kompisen och jag satt ute hela eftermiddagen. Rökte kött till middagen och verkligen njöt av solvärmen.

Underbart!!

Hälsningar Ulrika.
Det bästa för Ann i Göteborg ...


Nu var det längesedan det var något "bästa" från mig. Det har inte varit så mycket "bästa" på sistone, förutom sagoläsningen på förskolan Grodan, men det kan jag ju inte skriva om varje vecka.

Den här veckan var det bästa otvivelaktigt sagoläsningen OCH att jag fått tid inbokad hos en ortoped/idrottsläkare för att kanske äntligen få veta vad det är för fel på benen och vad man ska göra åt det.

Läkaren syns på bilden och ska vara väldigt välrenommerad och har också jobbat mycket ihop med Lasse Pettersson, den kände idrottsläkaren,som fixar/fixade alla idrottsstjärnors skavanker och skador. 
Jag sätter allt mitt hopp till honom.

Han gillar nog inte att bli fotograferad. På bilden ser han väldigt stel och obekväm ut.

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

Fjolårets vitsippor i gula huset ...

Det bästa denna veckan är när man suttit och gottat sig på altanen.
Igår bestämde jag mig för att åka och inhandla ett stort parasoll med fot. Slet hem detta; bara foten vägde trettiofem kilo, plus att det var varmt i solen.

När allt detta var på plats, så var jag nöjd.
Då kom det en rejäl vind som välte alltihop!
Det var bara att börja om och ta ner allt, men det funkade inte.
Det gick inte att dela på parasollet, så som det var från början.

Just då kom min underbare hyresvärd.
"Men Lena jag har parasoll att ställa här på verandan!"
 Jaha. Så nu har jag både parasoll och trädgårdsbord. Stolar hade jag själv.

Nu blir det att åka och lämna åter sakerna. Men det går inte att dela parasollen igen, den har låst sig på något vis. Dom som känner till mitt humör kan nog tänka sig hur jag var.
(Elisabet skriver: ja, det kan man tänka sig ...).

Men ett stort glädjeämne är att blåsipporna och vitsipporna blommar.

Nu blir det kvart-över-elva-kaffe i Gula Huset på Kullen.
Lothas vänstra hand ...



Lotha är dotter till Barbro - min ständigt vävande kusin - och är nog, tillsammans med sin mamma och min pv, något av det mest energiska som finns på jorden.
Eller i alla fall bland människor jag känner.

Efter separationen för inte så länge sedan har Lotha skaffat sig ett "skrutthus" (hennes egen beskrivning) som hon renoverat i princip helt och hållet själv! Lagt golv och tak och fixat nytt kök och tapetserat och målat och ja, det finns liksom ingen hejd på vad hon inte fixar!
Det här är förstås hennes vänstra hand.
(Den påminner om min, tycker jag).


Bildtext: Lotha längst till höger på bilden, tillsammans med sin mormor - min underbara moster Gunvor - samt Lothas kusin Kicki och hunden Fiffi.

Vad finns mer att berätta om henne?
Jo, följande:

Hon är storasyster till sju halvsyskon (en syster och sex bröder), hon är Kräfta och distriktssköterska.
Hon har fem barn, fyra i livet och en som hon har gift sig till. Dennis 25, Lovisa 21, Kalle 19 och Hugo 13. Liv - som inte längre finns - skulle ha varit sexton år.

Egenskaper?
Nyfiken och envis (enligt egen utsago).
Och hon drömmer om ett eget växthus och skulle gärna resa till ett land där hon kunde arbeta som volontärsjuksköterska.

Lotha arbetar som BVC-sjuksköterska och forskar inom barnhälsovård på halvtid.
Hon älskar årstider och bor på en plats som - enligt henne - har "typ sex sådana". 

(Ångermanland).


Min egen glädje ....


Dom sista överlevande tulpanerna, tillsammans med kryddhörnan på köksbänken.
Glädje, glädje!


Inför påsken fick hyllorna här bakom mig (där jag nu sitter) en mindre - eller större - röjning.
Den glädjen varar ännu.
Och jag tänker att pennor är nånting som jag verkligen tycker om .., liksom mina billiga pärlörhängen .., och såklart: bilden på en liten kapten Lintott.
Ännu mera glädje!


Helt ärligt tror jag inte att jag känner nån enda människa - möjligen min mamma och möjligen min kusindotter Lotha - som besitter sån energi som pv.
Igår ägnade han precis hela dagen åt att gräva och forsla bort jord och rötter från den plats där det ska byggas ett cykelskjul; lägg därtill att han fyllde skottkärran med sand från uterummet (det gamla) och fraktade densamma (sanden) till det utgrävda området! Kånka-kånka-kånka!
Vid femtiden pratade han om att det skulle vara skönt med ett par kilometers löptur - då hade han tagit paus från skyfflandet -, men nånstans där tog ändå energin slut (eller paus) och han förvandlades till en helt vanlig människa som duschade och tog det lite lugnt.

Bilden lånad från Sveriges Radio.

Mera glädje!
Sveriges Radios "Godmorgon Världen" här med en av programledarna Sara Stenholm Pihl.
(Hon leder ju även USA-podden med den äran!)Ja, P1 är min stora glädje!
(Och s o m  jag tyckte om hennes pappa Olle Stenholm som programledare i P4-programmet Efter tre. Hon är precis lika bra!)


Glädje också över bilderna av Nelly som Kerstin Hedgren i Trelleborg tagit fram och skickat; utskrivna på fint fotopapper! Tack snälla, rara!  


En extrabild. 
Lillpigan i min famn .., på väg hem från Sälen.
Bara några timmar kvar att leva.
Hennes hundkorg är fortfarande kvar .., men matskålen är bortplockad. 
Ändå tycker jag mig se spåren av henne på så många sätt.
Och sååå mycket glädje hon gav oss!
 


Ett söndags (eller lördags)-fönster från Härnösand ...


Kl.19:57. 
Hundpromenad. 
Solens strålar speglar sig i fönstret på ladan vi brukar gå förbi. Länge har vi gått i mörker. 
 
Det kan bli slut på det. 

Cecilia N
Det bästa för ellem i Skellefteå ...


"Överraskning och glädje den här veckan ...!" skriver ellem - förmodligen smajlande -.

lördag 14 april 2018

Och ett kvällsfönster från Göteborg ...


Hej!

Ett fönster som blev fotat. Sen en spegling bidrar att ett fönster till kom med.

Allt fångat från restaurangen på favorithotellet i goa Göteborg en fin aprilkväll. 

Nu susar det iväg till landet Halland från ett tåg som rullar mot Värmland en annan aprilkväll.

Turtlan


//Vilket underbart fönster! säger jag, som älskar speglingar.
Veckans bästa för Barbro i Brämhult ...


Hej.

Ja det är lätt att välja denna vecka.

Bemötande är A och O för mig och i mitt letande efter det rätta gymmet (för att fortsätta min rehabträning på) så har jag nu varit med om både botten och toppen.

Nej botten är ett alldeles för starkt ord, men det lät bra. ;)

På det andra stället som jag besökte så träffade jag helt rätt. 
Först ringde jag och beställde tid hos innehavaren tillika tränare och inspiratör. Berättade lite kort om mina problem. Ta med dig träningskläder så kan du passa på att träna lite också, första gången - sa han.

Sagt och gjort. Vid första besöket gick vi igenom min (o)hälsostatus lite mer ingående och han fick genast idéer om vilka träningsmaskiner som skulle passa mina problemområden.
Sen följde han med mig under hela det program som han tyckte att jag skulle starta med.
Väääldigt försiktigt men med genomgång av hela kroppen.

Det som jag uppskattade mycket var bemötandet av alla som tränade där. En blick, ett Hej - som gjorde att jag kände mig välkommen.

Efter andra besöket så lämnade jag in mina uppgifter för autogirobetalning och fick ett medlemskort i handen. Det kan jag också använda om jag vill träna då receptionen är obemannad.

Nöjd & Glad!

Barbro/walkaboutsweden


Här en bild från det fräscha omklädningsrummet.
Har man inget annat för sig ...


... kan man ägna en dryg lördagstimme åt att sitta på en solvarm trätrappa och titta på när trädfällaren Niklas Persson tar sig an grannens sedan länge stendöda alm.
Som ett landmärke har den varit, men nu är den borta.

Hur intressant som helst är det!

Först detta att backa in en lastbil med container på en trång infart .., därefter - bit för bit - kapa grenar och pytsa dem i containern .., och så slutligen hela knastertorra stammen.


Inte långt från tomtgränsen där trädet stod, finns hästhagen.
Var gång det såg ut som längst till höger på collagebilden, rusade hästarna fram och tillbaka och grannen sa, att lilla fågeln som satt i trädet och flöjtade så fint i morse, nog lär bli aningen förvånad, när allt som återstår av trädet är lite spån på marken.

Medan träden blev allt kortare, frågade jag trädkaparmannen om han alltid brukar ha åskådare.
Jodå, nästan alltid och i alla åldrar.


Mot slutet såg det ut så här.
Den biten sågades i två delar och sen var det tomt.
Ingen alm.
Dagens fönster ...


Elvakaffe i uterummet och citrontimjan i en lerkruka och prat med nere-på-gatan-grannen Birgitta.


I nästan sextio år var Birgitta gift med Bengt-Åke, men nu är hon sedan något tillbaka änka och just idag är hon på besök i sommarhuset (som en gång var arbetarbostad, precis som pv:s hus), ty idag ska det enormt höga och döda trädet som står på deras tomt tas ner.

Birgitta är Vädur och storasyster - äldst av fyra syskon -, har arbetat med administration och när jag ber henne beskriva sig själv med ett ord .., tänker hon efter en stund.

"Jag skulle kanske säga att jag är  s t r u k t u r e r a d, ja, jag tycker inte om kaos", säger hon.

När hon är på väg att gå hem igen, passerar vi busken som står vid växthuset - rosenripsen - och jag drar med händerna över bladen och säger "känn, så gott det doftar!" och då berättar Birgitta om dagarna i Spanien för en tid sedan och hur ljuvligt gott det doftade av apelsinträden!

Så var det idag.
Tre stycken ....


Igår lade jag in ett collage av vänsterhänder på mitt instagramkonto och plötsligt fylldes jag av sån glädje .., såå många härliga människor som låtit mig ta fram kameran och som så generöst ställt upp med handen!

Här är tre av dem ..., fångade i flykten.

1. En cyklande organist från London som hamnar vid ett stort fikabord på en inglasad altan i Fallnaveka, utanför Ljungby. Vi satt där och drack kaffe, när Kajsa plötsligt upptäckte den här mannen som cyklade nere på vägen och hon lämnade sin kaffekopp och ruuuusade ner .., hojtande till honom att komma och göra oss sällskap.


2. Min storasyster Birgittas vänstra hand.
Hon är tio år äldre än sin lillasyster och jag tyckte alltid att hon hade så vackra händer, då, när jag var yngre. Det tycker jag fortfarande. Alltid nagellack. Artros i sina leder. Skorpion. Orädd. Gapskrattar ofta. Ärlig. Drömde om att bli modetecknerska, men det blev sekreterare i stället. (Åt en irländare).
Flyttade till Stockholm i början av 60-talet och bor sedan fyrtio år tillbaka i Australien.



3. Gösta Pehrsons händer. Höger som vänster.
Bilden tog jag när vi råkade hamna mitt emot varandra på pv:s brors bröllop i Skåne.
Gösta som jag kom att tycka så alldeles oerhört mycket om. 
Entreprenör .., målmedveten, snäll.

Dagens fönster ....


"Ett vårmorgonfönster ...", skriver madamen som hade håven redo.
Ulrika, alltså.

Tack snälla!

fredag 13 april 2018

"I samarbete med ...."

Bilden har inget att göra med texten ....


Allt oftare ser jag - på instagramkonton som jag följer - att den första meningen i inlägget är: "I samarbete med bla-bla-bla ..." och så kommer ett företagsnamn och därefter en text som vittnar om hur gott det är med just det företagets soppa eller hur fantastiskt bra man mår vid användandet av just den bäddmadrassen.

Tror jag på det?

Nej


Källan ....

"Tankar för dagen" .., lite drygt fyra minuters morgonprat .., är en verklig källa till glädje, i alla fall för mig.

Som .., den 25:e mars (man får skrolla ner) på min pappas och Barbro i Brämhults födelsedag, då pratar Tomas Sjödin i några minuter och jag hittar såå mycket igenkänning i hans prat.

Eller den 21:a mars, då Carl-Otto Werkelid talar om gråt.

I vanliga fall är jag ingen gråterska av rang.
Jag har lätt för att bli rörd, men gråter sällan hejdlöst.
Inte förrän nu, sedan Nelly dog.
Då sitter gråten liksom på lur i hjärtat och det behövs så lite för att den ska blomma ut. 
Oftast, eller nästan alltid, när jag är ensam hemma. 
När jag passerar hundkorgen som är tom eller ser hennes matskål.
Och jag minns en gång när jag tog tåget från Helsingborg till Ystad och grät helt öppet där jag satt på sätet i vagnen. Inte så att jag hulkade, men tårarna rann och jag brydde mig inte det minsta. 
Eller när jag cyklade från min lilla 1:a till mammas gruppboende, det var morgonen efter att mamma hade dött och jag slängde mig på cykeln, grät högt hela vägen till Ejdern (Ejdern, där också ...? Nu bor jag ju på Ejdervägen!) och jag slängde mig på mammas säng där gropen i kudden där hon legat,  ännu fanns kvar!

Camilla Lif - präst i Katarina församling - pratar i 4 minuter och 45 sekunder om orsakssamband och jag älskar hennes krumeluriga tankar! Det var torsdagen den 5:e april.


Dagens fönster ...


... finns på två dörrar och är det inte vackert?

Tack Turtlan, som fångade dessa under långfredagens konstrunda!

torsdag 12 april 2018

Resumé .....

Kapten på livets ocean - om man nu kan vara det -.

Ååå, sicken underbar dag det här blev på jobbet!
Åkte dit så jag skulle ha en halvtimme tillgodo innan ordinarie arbetstid, allt för att få kassan klar och i ordning (dra ut apelsiner, blommor, vedvagnen etc), men så sa Erik att "Men Bettan, du har ju mejeriet idag ,,,". 

Det var länge sedan sist!
Men hjälp, så roligt!
Att varor kommer via auto-order (dvs, datorn känner av när det börjar bli slut på t.ex filmjölk och då beställs automatiskt den varan hem) är suveränt, i alla fall när det fungerar ,-)
Fyra burar kom och nästan allt kunde jag bara rakt av fylla in i hyllorna.
S o m  jag älskar att arbeta rent fysiskt!

När allt det var klart, då tog jag datumkoll igen .., jag fixade gott fika till frukosten, gjorde brödvagnen, rengjorde pantmaskinen, räknade kassorna och löste av Emma till fikat och sen var det bara en timme kvar innan det var dags att åka hem. Då blev det kassajobb och Emma fyllde in varor och gjorde det med den äran.
Snabbt och effektivt!

"Har du barn, Bettan ..?" frågade hon.

Jag sa att det har jag.
Tre stycken.
Maria, Anna och Anders.
Den äldsta blir 46, AP 42 och ättapjötten 32.

Men hur i all världens dagar kunde dom vara så pass gamla .., när fick jag barn egentligen?

Och bli mormor vid 44 års ålder ...

Ja, tänk, att man fixar att få barn vid arton års ålder!
Och vara tvåbarnsmamma fyra år senare och allt går bra.
Tio år senare har man tre ätteläggar!
Vilken oändlig gåva.


I fikarummet blev det prat om demensboende och hur man vill att ett sånt ska vara utformat.
Och vikten av  r e s p e k t  för den som har hamnat där.
Jag sa att i stället för att åldringar ofta får titta på barnfilmer, tänk, om man kunde visa filmer som skildrar patienternas (ja, jag skriver patienterna) tidigare liv!
(Ja, jag vet, jag har skrivit om det hur många gånger som helst, men om man har bloggat i tretton år blir det oundvikligen upprepningar).
Filmer från slåtterdagar .., höhässjning .., fiskafänge till havs (om man bott vid kusten) .., ja, helt enkelt igenkänningsljud. Men det är klart, patienter numera är kanske inte - i alla fall inte i majoritet - födda på 20-talet .., det kanske är helt andra filmer än vad jag tänker mig som man kunde visa.

Den dagen vi själva hamnar på ett boende och såna filmer ska visas, ja, då är det väl mobiltelefonerna som kommer på skärmen. Eller charterresor till bortre Indien eller Aruba.


Nu är det middagsdags.
Solstrålar fladdrar mot bordsduken där jag sitter .., pv har tagit johansson-rundan med harry .., själv har jag krattat upp ett par kilo skal från fåglarnas solrosfrön.

Och det lär ska bli fint ute även i morgon.

Sen stundar ledig helg.
Nu har jag bara fem helger kvar att arbeta.


Almanackan ...


Innan jag åker till jobbet, räknar jag veckorna.
Tio kvar nu.
Det närmar sig.

Och på facebooksidan för oss som fått knäprotes(-er), läser jag om en kvinna som bytt protes sex gånger och som berättar om hur svullet och varmt hennes knä är och att försäkringskassan uppmanat henne att söka nytt arbete; ett stillasittande arbete.

Om ni bara visste hur lycklig jag är, ja, över beslutet att gå några månader i förtid!
Att enbart sitta i kassan är hopplöst, då vi hela tiden har post, - eller spelärenden, det blir ett enda hoppande upp och ner.
Att vara på golvet innebär tunga lyft - särskilt frukten och mejeriet - och så har vi ju alla postpaketen.

Varje kväll när jag kommer hem efter jobbet och har vilat en stund på soffan, är jag så stel i benen att jag knappt tar mig till köket.

Och nu ..., bara tio veckor kvar.
Fem arbetshelger.

Så fort det har gått!

Dagens fönster ...


"Plötsligt blev jag inspirerad till att skicka dig några fönster ...", skriver den rara madamen i Brämhult. Alltså Barbro.

(Den här bilden hade också kunnat vara fångad av Guy i Arvidsjaur).

U n d e r b a r!
Tack snälla! säger jag.

onsdag 11 april 2018

Onsdag ...



Ledig dag, som alltid.
Rensar lite i rabatterna och i drivbänken, den där myntan växer, den som ger oss så otroligt gott te.
Och sitter sedan ute på altanen i blåsten, men med ansiktet mot solen.
Då ringer friherrinnan och frågar om hon ska hämta mig? Hon har lä på sin altan.
Så likt färdtjänst kommer hon som på beställning och sedan sitter vi någon timme eller kanske mera på hennes veranda, allt medan en liten blåmes kommer flygande och inspekterar vad som pågår.
Tänk, vilket ljuvligt boende hon fick, friherrinnan!


Sen hemåt igen.
Äntligen har takrengöraren hos grannen slutat för dagen och jag tänker att arma människor som bor i såna miljöer där det aldrig är tyst. Men ännu är det inte klart .., det återstår nog ett par dagar med högtryckstvätt modell turbo och hörselkåpor och ett oljud som hörs vida omkring.

Små krokusar bryr sig nog inte om sånt.
Som dom sprider glädje!


Och grannens trollhassel ser ut så här idag.
Nu är det bara att invänta husets herre, det vill säga, herr pensionatsvärden.