Dagens fönster ...

Utanför The Paris Church of  St Cuthbert i Edinburgh, där tittade annannan upp .., tog fram håven och fångade ett fönster! Och titta, så fint solljuset silas genom grenverket!



En tur på kyrkogården ..., då ser det ut så här.

Och vill ni höra lite klockringning (är det jag som har fel, eller .., visst ringer klockor i England, Skottland på ett visst sätt? Jag tänker genast på stort bröllop ,-), så kan ni klicka på den här länken.

Tack annannan för fönstret! säger jag.

Eftermiddag ....

Tredje promenaden idag med harry - för mig alltså -.
Iiiiisande kalla vindar mot kinden och trots fingervantar, så kändes det.
Blev förbipasserad av en kund från affären och hans två söner - alla på cykel -, som varit nere vid havet, men nu på väg hem.

"Det biter rejält nu!" sa han och trampade på mot Kustvägen och cykelbanan.

Stannade till vid hästhagen och småpratade med stoet och hennes föl.
Nu börjar dom bli vinterraggiga i pälsen.
Ingen hästskötare har setts till på ett tag och det är tomt i alla hagar utom den här, närmast oss.

Och bara en timme kvar tills jag ska hämta först friherrinnan och därefter Sonja, för vidare befordran till Halmstads nya kulturhus Najaden, där Kammarkören ska ha konsert, tillsammans med "Guitars in motion".

Här en liten film från invigningen.

Det här med paketen ...

Igår, på väg till Heberg och skoinköpet, lyssnade vi på radionyheterna och där var det då ett reportage om det här med hur den otroliga ökningen av postpaket i butikerna, ja, hur det på sikt bidrar till arbetsskador bland personalen. Det var axlar, nacke och knän som tog stryk och det även hos ungdomar som inte arbetat så länge i butik och med posthantering!

För det är ju så, att det är inte bara en gång som paketen plockas upp.
Först ska dom tas ur den här buren (eller jättepappkartongen som dom kommer i) och tro inte att paketen ligger fint sorterade, nej, det ser ut så här som på bilden, huller om buller.
(Och jag förstår också att den som packar buren inte har den tiden att stå och lägga dem prydligt, ungefär som när man sorterar tallrikar i skåpet hemma).

Sen ska alla paket registreras och läggas på avsedd plats i ett trångt utrymme.
Stora paket, upp till 20 kilo, får stå på golvet och  r i k t i g t  skrymmande paket förvaras på lagret, ja, något annat alternativ finns helt enkelt inte.

Så här kan det se ut i november och december och då är det bara dom "vanliga" paketen ni ser.

Under tiden som man tar hand om nyinkomna paket, kommer förstås kunder och hämtar övriga försändelser och efter några timmar, då är det dags att lämna ut (bära) paketen som kom den här dagen (inte alla, men många), så det är inte bara en gång som man hanterar försändelserna.

Längs den vänstra sidan är det fyra hyllplan, plus att dom lite större paketen står på golvet, under hyllorna. Att ta ner paket från den översta hyllan är inte alldeles enkelt för den som är 1,64 i strumplästen ,-)

"Men att ni inte bygger ut!" säger kunderna.

Ja, men det är inte så enkelt. I en stor butik kanske det finns plats och utrymme, men i såna här mindre .., ja, då blir det knepigare.

Helt ärligt förstår jag inte hur det här systemet ska fungera i längden, då det troliga är att nätförsäljningen hela tiden kommer att öka i omfång.

"Men ni har väl hjälpmedel vid lyft och så ...?!" säger många.

Titta på dom två övre bilderna!
Hur skulle den lyften vara konstruerad när paketen ligger så här?
Och hur lång tid skulle det ta?
Kunderna skulle få vänta hur länge som helst på sina paket.
Och bakom kassan .., ja, då kräver det VÄLDIGT gott om utrymme och i slutet av november och december kanske vi får fyra, fem såna här burar ..., andra butiker tolv, tretton burar!

Allt det här pratade vi om i bilen, då .., igår .., på väg till Heberg.
Jag undrar om det till syvende och sist inte kommer att bli nån slags återgång till postcentraler, ja, jag förstår inte hur det annars ska fungera? Och då kommer den personalen förstås att få problem med axlar, nacke och knän.., det blir en evig rundgång.

Och jag då ...?
Beställer jag från nätet?
Svar: ja.
Till och med pv ( som i grunden ser miljöbekymmer med paketen, då så väldigt mycket går i retur och det blir ett evigt fraktande med postbilar)  har beställt varor på nätet.
Skidbyxor och jacka från Norge, en pannlampa inför Nattvasan, skidspetsar och en VHF-radio.

Dagens fönster ...

Barbro och hennes glasmästar-make är i Stockholm och har upplevt Magnus Uggla på Göta Lejon.
Bodde gjorde dom på Hellstens Glashus på Söder och här kan man ta en titt på hur det ser ut i det hotellet. Färgglatt är bara förnamnet!

(Färgglädjen i all ära, men det som fångar min blick, det är stekgrytorna på frukostbuffén som gör att det ser så hemtrevligt ut, tycker jag).

Här en bild från ett av hotellets badrum.
När vi för några år sedan hyrde rum i en liten by i Skottland, såg handfatet ut så här.
Det var då jag tänkte att ååå, så obekvämt med en sån här bytta .., jag nådde knappt upp till "skålen"!

Tack Barbro för att du tog dig tid att ta fram håven!

Tänka sig .... 

... att idag hände det verkligen, ja, att jag på en enda gång hittade ett par skor som kändes som gjorda för mig! Och inte var det i någon fashionabel skobutik heller, nej, på Netto i Heberg!

Det var dom första skorna som blicken föll på .., ett par boots i sååå mjukt skinn, så där så det kändes som om det var en strumpa jag tog på mig! Underbara!

"Ja, men det är ju Charlotte-skor!" sa expediten.

Det sa inte mig just nånting, men jag minns en annan gång när jag på second-hand-butiken i Ystad hittade ett par liknande skor (men inte Boots) och det visade sig vara av märket Gabor och min före detta svåger, som en gång arbetat i en skoaffär, utbrast: "men Elisabet, har du skor från Gabor!?"
Dom hade jag betalat sjuttio kronor för och jag älskade dem innerligt!

Svängde förbi friherrinan (som satt rakt upp och ned på en köksstol och jag begrep ingenting) och jag spatserade omkring i köket och till slut förstod hon och gav mig en så stor och varm kram, för det här skoletandet har hon (och pv) nog hört talas om till leda, ja, i minst fyra års tid!

Bilden: AP skickar bilder på småkatterna. Här den som tycker bäst om henne.

Annat?
Svängde förbi affären och skrev ett förklaringsbrev till Bodil, då det strulade med ATG:n igår.
Nå, jag hann inte lämna det på hennes skrivbord, förrän hon själv kom på lagret och då fick jag förklara. Det var inte själva ATG-maskinen som krånglade, det var jag själv och det var så pinsamt.

Jag tänkte en natt när jag inte kunde sova, att den där rädslan (läs: skräcken) för att göra fel, kanske har att göra med mina första skolår, då, när vi hade en sååå sträng lärarinna som blev så arg om det blev fel, mest i matten. Och det hände ofta att jag suddade sönder bladen i räknehäftet, i skräck att ha gjort fel och mycket av den rädslan har följt mig genom livet.

Mästrande tillrättavisningar också, då blir jag genast sex, sju år (ja, jag började skolan när jag var sex och somliga klasskamrater var precis ett år äldre) och sitter där i skolbänken och rodnar och känner mig oduglig. Kanske .., beror göra-fel-rädslan på nåt sånt? Måhända borde man gå i nån slags befriande terapi?

Bilden: Morgongos med pv. Åååå, så skönt att bli kliad i nacken!

Just nu ägnar sig pv åt att byta däck på bilen ..., vi har ätit god snabblunch här hemma och Susie Arioi sjunger så ljuvligt vackert om "All the way", som är den vackraste text jag kan tänka mig i en sång.
Det handlar om att bli älskad fullt ut, trots fel och brister.
Kan det finnas nåt bättre?
Nej, det tror jag inte.



Här kan man höra mer av denna canadensiska sångerska.
Jag gillar bilden också.

Lördagmorgon ....

Nähäpp ..., här krånglade det och några bilder kan jag inte lägga in.
Synd.
Solsken genom mindre rena fönsterrutor .., småfåglar som flyger fram och åter i lilla eken .., bakgrundsljud från tv:n.

Pv har cyklat ner till hamnen, där det blir ett litet informellt möte angående nästa veckas båtupptagning, hur det ska planeras och så vidare. Nej, inte båtupptagning, nu skrev jag fel, bomupptagning! Det var vid ett sånt tillfälle som pv fick bommen rakt på handleden eller tummen och det blev ett elände.

Klockan är 10.47.
Om tretton minuter är friherrinnan här och ska bjudas på elvakaffe.
Och såväl pv som jag själv är fria hela helgen.

Ära vare SVT ....

Och framför allt deras korrespondenter!

Carina Bergfeldt är suveränt bra, men bra är också dom andra .., igår Erika Bjerström med ett så intressant reportage från USA  (börjar 15:03 in i programmet) och inte att glömma Lars Moberg med sin något långsamma röst.

Det kan inte vara lätt att bli helt utskåpad på sociala medier - att det bara är en som är bäst - jag tycker att alla tre gör ett himla bra jobb!

Ta bara Johan Ripås i Sydafrika ..., Stefan Åsberg i Istanbul .., Elin Jönsson i Moskva .., ja, det vimlar av dem!

Och är det någon jag verkligen önskar skulle vara utrikeskorrespondent  på heltid, så är det Britt-Marie Mattsson i Göteborg. Vilken skarp kvinna! Jag tror inte att ordet "hymla" finns i hennes hjärna, det är raka rör hela tiden! För övrigt finns en kvinna som handlar i affären som är en absolut avbild av madame Mattsson från Göteborg.

Ett kvällsfönster från ....

.... en Stockholms helg .Magnus Uggla på Göta Lejon ikväll och flanera i huvudstaden imorgon.

Lite fönster från vårt hotell. Hellstens glashus.

Klart glasmästaren och hans fru ska bo där.

Kram från Babsan

Pling i min mobil ....!

Det var just före sju i morse och jag hade precis frågat pv om han hade något inhopp på gång, då det plingade i min mobil. Jag förstod genast vad det handlade om.

Klockan åtta var jag på plats .., mötte hemköpsbilen med dubbelsläp och det kändes nästan som en vintermorgon, sååå mörkt var det.

Och det är den där länken jag ofta tänker på .., eller den där kedjan, egentligen.
Från odlare/fabrikör till lager till chaufför till butik och sist av allt till kunden.
Alla är vi lika viktiga.

Chauffören sa - smajlande - att han skulle ha kortbyxor ( i alla fall den här varianten) fram tills november tar sin början och jag log också.
Dessa trevliga chaufförer som gör ett sånt bra jobb!

Sen blev det kassatjänst till klockan tre och det var trivsamt mest hela tiden.
När man hoppar in så här bara ibland, är kunderna så otroligt vänliga och hälsar en välkommen, tänk, tänk, vilken förmån att ha ett sånt arbete!

Cornelia Andersson hade kassa 2 och hon är så fin.
Alltid tjänstvillig och omtänksam, mjuk och go.

Kom hem till en dagledig sambo som varit energisk värre.
Han hade knäskurat golvet i hallen, köket, badrummet och dessutom röjt och städat (och gjort så fint!) i tvättstugan.

Sen fick jag veta att han tittat på ett boende i Bohuslän, mellan Kungshamn och Hunnebostrand.
Kunde jag tänka mig två övernattningar nästa vecka?
Och han hade redan frågat .., jo, Harry kunde följa med.

Ja, det var ju liksom inget att tveka på.
Nu är det vandrarhem som gäller, så vi får göra något gott och ta med oss .., kanske nån paj eller ja, det ordnar sig och så frukost förstås.
Och det är klart, bästa tiden är förstås vår, sommar och höst, men det är ju roligt att göra nånting annat också.

Roligt ska det också bli att hälsa på före detta grannen Leina hemifrån Malå.
Hon gifte sig min klasskamrat och bästa kompis Bosse (vars föräldrar var vår närmaste granne, så småningom köpte  Bosse och Leina Bosses föräldrahem .., dom är nu skilda, men båda bor här nere). Leina har nyligen fått ny höftprotes, så det blir bara lite kaffe och säga hej och hur mår du, mer orkar hon nog inte, jag minns hur trött jag själv var efter att ha fått knäproteserna.

Dagens fönster ....

Från en liten by i Portugal kommer dagens fönster. 
Då anar man kanske .., just det, då var det annannan som varit på alerten och tagit fram håven!

Tack snälla! säger jag.

(Och ja, hon tömde nog hela fönstersamlingen! Det är inte slut ännu!)

Annorlunda-tillvaron ....

En sak som verkligen är annorlunda i jämförelse med det som kallades "arbetsvlivet", det är att man kan få ganska-långt-ifrån-besök mitt i veckan, ja, man är ju ändå ledig. Så var det igår.

Då kom nämligen två av pv:s bästa kompisar från gymnasietiden i Ljungby på besök. Dom båda herrarna bor i Skåne; en i Lomma och en i Limhamn och den ene, han som har Harrys huvud på sitt ben, han har tackat för sig och blivit friherre, medan mannen längst till vänster har börjat nedtrappningen.

Det blev en hel massa prat från tider som flytt .., gulnade sjuttiotalsfoton togs fram och visade unga killar med långt och lockigt hår och det pratades om klasskamrater, lärare (som inte gjort intryck) .., det pratades om flickor och dans och allt möjligt annat.
Ibland satt jag i rummet hos dem, ibland stod jag i köket och fixade med det som skulle bli lunch.
Och dom tre herrarna hjälptes åt att ta upp pv:s båt (han var en av dom tre) som nu ligger nere vid vägen, på tomten.

Det pratades även hundar och katter .., det pratades om tv-program .., och om kärleken till P1 (gällde inte den längste av herrarna)  och Söndagsintervjun och en massa annat.
Om USA-podden, pratade vi också och om segling, förstås.
Och beräknad livslängd.
Mannen med Harry i sitt knä, delade min erfarenhet med en dement förälder och den andra mannen, hans far och mor är båda över nitto och hur pigga som helst och hade han inte någon faster som blev hundra år? Vi sa att "du blir väl nåt sånt du med, men då är vi andra borta, hur kul är det ..?"
Om det som förändras med stigande ålder pratades det också.
Morgonstelhet, mest.
Det hade alla, utom pv.

Mitt på dagen gjorde jag lammfärsbiffar (fyllda med fetaost) och till det ugnsrostade grönsaker och pv bjöd på egenhändigt gjord äppelpaj med vaniljglass och vid fyratiden tackade dom numera skånska herrarna för sig och styrde kosan söderut.

Kvällen gick i lugnets tecken.
Jag började titta på den nya serien "Bodyguard" (Netflix), med samme manusförfattare som i den suveräna serien "Line of duty". Pv var trött  och gick i säng, men jag fortsatte tittandet (låg i Gunnars Rum som har bästa mottagningen) och klämde fem av sex avsnitt och det var nåt så vanvettigt spännande!
Vid halvfyratiden kom sigge in .., jaaaamandes och ville ha mat och vid det laget började jag bli trött.

Uppe vid åtta, halv nio .., lite Morgonstudion (med ny nyhetsuppläsare, en något äldre man som var sååå bra!) och så fick vi oss världens elände till frukost.
Pv ringde til Sonja och frågade om hon ville göra mig sällskap till Kammarkörens konsert på söndag. Det ville hon. Sonja har varit krasslig ganska länge nu .., jag hoppas att hon inte behöver ställa in.

Och torsdag idag.
Ingen av oss har blivit kallade till jobb, så vi är i total frihet.
Tittade in i affären igår då det var bonuskväll med fina extrapriser .., hälsade på en rar kvinna som stod vid charkdisken och var såååå vänlig och det blev lite småprat, allt medan Marie skivade pålägg till kunden. Marie, som numera är i delikatessen och - i mina ögon - hamnat på exakt rätt plats!

Ja, så är livet i landet Halland.
En sak till: jag har under hela mitt liv aldrig varit någon sparsam människa; mest har jag levt dag för dag bara, men klarat mig.
Nu, när jag har mindre inkomst än någonsin tidigare, har jag kunnat spara och lägga undan så jag har minst en semesterresa betald om jag vill!
Tänk, om jag hade varit lika förutseende tidigare!
Blir det alltför få extrainhopp i affären - sånt kan man ju aldrig räkna med - ska jag se om jag inte hittar nånting som kan generera lite inkomst, om än i aldrig så små doser!

Ajöken, sa fröken.

Onsdagsfönstret .....
(Jo, minsann .., nu är det verkligen onsdag!)

.... speglar sig i en garderobsvägg i annannans föräldrahem i Skåne.

(Såna här bilder med speglingar/skuggor, får mig alltid att bli så varm i hjärtat. Och när jag tittar på den här bilden, tänker jag på det som format annannan och fick henne att bli en till synes stark kvinna som började forska och bosatte sig i Porto, Portugal. Ett liv som torde vara så annorlunda i jämförelse den tillvaro som hon en gång växte upp i).

Imorgon åker teflonpannan ....

Är man inte förfärad tidigare, blir man det nu.
Rekommenderar verkligen programmet "Den bittra smaken av teflon" i SVT.

Finns på SVT-play fram till den 21:a januari.

Vad har du i kastrullen? Teflon gör kanske att inget fastnar - men för att tillverka undermedlet krävs kemikalier som stannar i kroppen för evigt. När invånarna i en liten stad i West Virginia upptäcker att kemijätten DuPont medvetet förorenat dricksvattnet med giftigt avfall avslöjas en av de största miljöskandalerna i vår tid. Filmaren Stephanie Soechtigs undersökning av kemiindustrins giganter är en thriller som får dig att ifrågasätta allt i ditt kök. Amerikansk dokumentär från 2018.

Kan ses i SVT Play till 21 jan 2019 23.59 (3 månader)
Rättigheter i SVT Play: Kan bara ses i Sverige

Ljud: 5.1. Även i K 28/10

Ledig dag ... (eller en vanliga annorlundadag).

Ja, just så var det ju alltid tidigare .., att onsdagar var fridagar.
Men nu är det ju tisdag, kommer jag på .. haha .., det är omöjligt att hålla ordning på veckodagarna när man inte har nåt särskilt för sig!

Och nu har jag varit fri så länge nu, så jag har nästan glömt hur det är att hoppa in i jobbartröjan, men såväl den som kjol och sprättkniv är redo, om - utifall att -.

En sak som verkligen har förändrats med det nya livet, är att sömnen blivit sååå mycket sämre.
Genast när jag går i säng vet jag hur natten kommer att bli.
Jaha, nu blir det till att ligga och vrida och vända sig fram till fyratiden och när jag inte står ut längre, ja, då lyssnar jag på någon radiodokumentär eller reprisen av Nordegren & Epstein och till slut blir det ju godnatt - om än i godmorgonform -.

Det var ösregn och i det närmaste storm när jag vaknade, långt senare än vanligt.
Fönsterrutan prickig av regndroppar.

Så småningom lugnade det ner sig och jag ropade på Harry och så gick vi ner mot havet till.
På grannens tomt såg  - och ser - det ut så här.
I mitten av bilden skymtar Ecke och Britts hus, i alla fall taket och skorstenen.

Kanske hade jag förväntat mig att det skulle vara kyligt ute, men inte då!
Luften var len och sååå ljummen och saltstänkt .., ja, det var helt underbart!
Och havet i uppror! 
(Betänk att det är filmat med min mobilen ..., därav den eländiga skärpan!)
Ingen strand alls - den var helt översköljd - och när man står så här på hällarna, ja, då känns det som om man ska suuuuuugas ut i havet!
Man kan undra hur fiskarna mår när det är så här stormigt?

Och det enkla är som vanligt det vackraste.

Vi tar vägen genom hästhagen när vi vänder hemåt.
Går längs stigen som hästarna trampat upp och där är en liten grop som får mig att le .., det var där som Nelly ofta slog kullerbytta när hon hade bråttom hem och inte såg sig för.
Lilla Nelly, när ska jag sluta att sakna dig?

Varenda gång vi går genom hästhagen är det samma sak .., och när vi kommer till den lilla, lilla bron som inte är mer än en meter bred och går över bäcken - den som mynnar i havet - och jag kommer ihåg hur hon då - plopp bara! - ramlade ner och försvann under brädorna och hur pv skyndade sig och drog fram en aningens förvånad liten madame!

Natten mot idag, när jag inte kunde sova, tänkte jag på hur hon brukade ligga med nosen mot min hals .., och hur jag drog henne närmare mig och då sov så gott.
Tänk, att en liten hund på några ynka kilo kan slå rot så mycket i ens hjärta!

Och så nästan hemma.
Snart kommer friherrinnan på kaffevisit.

Hon tipsade mig igår om en Ektorp-soffa, en 3:sits - bortskänktes i Harplinge, bara nån mil härifrån och det blev brått att höra sig för om den fortfarande fanns kvar? Jodå. (Jag har varit på jakt efter en sån .. att ha i uterummet).

Så vi åkte dit och jag sa att "oh, ja!", ringde pv som var på väg hem från trist vikariejobb (vilken skillnad det är på skolor, det förstår jag nu) och soffan bars ner från övervåningen i det hus som nu är sålt .., så packades den på släpvagnen som vi lånat från affären och så hemåt.

Den så kallade "lounge-gruppen", den vi köpte i våras, den visade sig vara ett så vansinnigt dåligt köp och särskilt soffan som mer påminner om ett pinoredskap! Alldeles för smal och hård!
Nu blev det helt annorlunda!

Och filmen i gårkväll, "Little Wing" var oerhört gripande.
En finsk film, bara en sån sak; en film som vann Nordiska Rådets filmpris förra året.
Här kan man läsa om den.
Fantastiska skådespelare .., och den filmen får full pott av mig.

Nu hör jag friherrinan komma!

Dagens fönster ....

Så här skriver annannan: 

"I Charlottetown på Prince Edward Island i Canada finns det här fönstret. 
Jag gick längs den här gatan en varm augustikväll och tänkte på vilka hus som stått där sedan Anne på Grönkullas tid. 

Ja hon fanns ju inte på riktigt men om hon funnits hade hon varit student i stan i slutet av artonhundratalet."

// Elisabet skriver: och  s o m  jag tyckte om tv-serien Anne på Grönkulla! 

Dagens fönster ...

... finns i Halmstad.

Vi åkte nämligen in igår för att titta på en lägenhet till en av pv:s allra bästa vänner under åren, hon som arbetar i Umeå - har arbetat i Halmstad - och nu vill tillbaka till landet Halland.

Det var en lägenhet på sjätte våningen och med ljusinsläpp från två håll.
Balkongen visade sig vara pytteliten och inget för den som har minsta anlag för svindel och hissen inget för den som har klaustrofobi, men för övrigt visade det sig vara ett fint boende.

När tittandet var överstökat (vi filmade och tog bilder och skickade dem norrut ..), tog vi trapporna ner. Sex våningar .., breda marmortrappor och jag fixade det galant! Det är som ett mirakel och det finns inte ord för hur tacksam jag är för den senaste knäoperationen!
Tänk, att få ett helt nytt liv!

En hel drös med livserfarenhet ...



Och jag bara älskar sånt här!

Så här var det ....



.... tidigare idag.

På Mekonomens parkering och lite till ....

Det var i svt-programmet Landgång med Anne Lundberg och Pål Svensson, som jag första gången hörde talas om pizzerian Lilla Napoli i Falkenberg. Det var dit Pål skulle åka för att lära sig bara äkta napoletanska pizzor och vi tänkte att dit ska vi väl åka någon gång. 

Men man åker inte bara dit på en höft .., man får gå in på nätet och beställa en "deg" och till när man vill ha den och så får man komma dit och antingen hämta sin pizza, eller så får man veta exakt när pizzorna är klara och så slår man sig ned och väntar. 

Själva pizzerian ser mer ut som en arbetarbod och är belägen vid Mekonomens parkering. 

Längs långsidan finns som ett partytält och där är är långbord, enkla träbänkar .., ja, och lamporna är uppochnedvända konservburkar modell större, där tomaterna en gång förvarats. Åtta sorters pizzor tror jag att det finns på menyn och himmelskt goda är dom! 

Glöm pizzasallad; sånt serveras inte i Neapel (kanske inte i hela Italien) så det man får är sin pizza. 

Vill man ha vin eller öl, köps det i baren, som väl mest är en enkelt bord och betalar gör man själv efteråt - för allt - enligt ett enkelt system, man bara pekar på en skärm med bilder på det man valt, himla praktiskt! 

Enkelt .., så enkelt.

Och tydliga instruktioner.

Vi åkte dit tillsammans med Eva från Tyresö och hennes inte-alls-så-långe-man. 

Tre av oss valde en fyllning med tunna skivor av salami, den fjärde - som var jag - tog som vanligt den med sardeller och oliver. Jag älskar den! 

Pizzorna kostar nittio (menyn från hemsidan är nog inte uppdaterad)  och det är långt billigare än många andra pizzor som jag smakat under årens lopp! Inte långt från affären i Haverdal fanns för två, tre år sedan en pizzeria som sålde en sån här pizza för 130:-, ja, sardellpizzan var mycket dyrare än andra och jag frågade varför? På den var det knappt tre små sardeller och jag vet vad en liten burk dylika kostar och att då hela pizzan skulle bli så mycket dyrare, nej, det köpte jag inte (fast jag ju gjorde det). Jag brukar ALDRIG gnälla när jag är ute och äter, men den gången tyckte jag att det var fel .., det var nästan ocker.

Det här med anslag uppsatta av personalen, det kan verkligen säga olika saker.
En gång i livet hade jag en chef vars fru plötsligt började arbeta i butiken och det utan någon som helst affärsvana. Det kan gå hur bra som helst, men i det här fallet var det så uppenbart att hon inte trivdes - eller helt enkelt inte hade rätta känslan - och det kunde man ofta utläsa från hennes textade anslag.
Ett satt på dörren in till lagret.
Där stod: "Kunder förbjudet!".
Jag föreslog att vi skulle skriva "Endast personal", men det ville hon inte.

På Lilla Napoli finns en skylt - förutom den här - där det stod: "Om du orkar och har tid, får du gärna ställa disken här" och så fanns där ett bord där tallrikar och glas kunde lämnas och besticken i en vattenfylld balja. Tänk, vilken skillnad det är på hur skyltar skrivs!

På väg till Falkenberg skymtade jag Skogskyrkogården och det var ett sånt ofattbart vackert ljus, så jag bad att vi skulle tvärstanna så kunde jag ta några bilder, ja, på väg hem. Men vid det laget hade solen gömt sig och allt jag såg var den här skylten och jag log för mig själv.
Jo, minsann .., det gäller att drabbas av hjärtstopp under personalens arbetstid.

Så styrde vi kosan dom två milen söderut .., tog en kopp kaffe och löste klart lördagens korsord i DN .., skjutsade därefter hem Eva och maken (och tackade för den här sommaren, nu dröjer det nästan till påsk innan dom är här igen) och sist av allt till Skallkrokens hamn.
Medan pv plockade loss båtbatteriet (som är ett bilbatteri), tog jag mig ett dopp.
Fem simtag kanske, inte mera., det sista under ytan.
Tog mig utan besvär upp för bryggan.

Kände mig stark.

Dagens fönster ...

Ja, det kan jag säga, att såna här fönster har nog aldrig visats  på den här sidan.
Dom kommer från Japan; från Kanazawa på Hoshu-öns västra sida.

Oj, vilket kringelkrokigt bygge!
Tänk, att komma ihåg hur allt ska vara .., att följa ritningen!

Drog upp bilden lite .., och fascineras än mer!



Två minuter och tjugoen sekunder av en liten dos Kanazawa så här på morgonen!
Ja, men så intressant att se hur där ser ut!

Tack till annannan i Portugal .., det var hon som tog sig en titt i största fönsterhåven och hittade hur många fönster som helst!