Jag höll på att skriva "ledig dag" ....

... men det gjorde jag inte.
Jag skyller på det här annorlundalivet. Detta att man i timmar - om man så önskar - kan sitta tillbakalutad i en solstol på stranden och när jag sitter där, så tänker jag att "nej, det är inte en ledig dag, det är inte så att jag i morgon ska arbeta" och då nästan svindlar det.

Från min solstolshorisont ser jag bara en enda människa förutom jag själv; det är en ung kvinna som slår sig ner långt ifrån mig och hon byter om till svart baddräkt, men badar inte.
Det gör jag.
Idag var det inte frågan om att vattnet kändes ljummet, nej, det var rejält svalt , men skönt ändå.

En bit bort ligger tio ställplatser för husbilar.
Igår var alla platser upptagna (åtta tyskregistrerade bilar, en holländsk och en inhemsk), idag hade nio försvunnit. Även stararna var som bortblåsta; bara några enstaka exemplar flög lite fram och tillbaka och så var det även med svalorna.
Längst ute på en sten, den som skymtar till höger om den grå pilen på bilden här under, satt en skarv med utbredda vingar.

Nog är det väl ändå otroligt, att mirakel faktiskt sker!
Vid sextiofem års ålder har min lugg raknat!! Det är ju nästan helt ofattbart.

Efter dryga timmen (det blev inte två) åker jag hem.
Då kommer postbilen körandes och plötsligt bromsar hon in och väjer åt vänster! Då ser jag plötsligt .., jo, den längsta orm jag någonsin skådat som ringlar in mot grannens syrénhäck och den kom från vår gräsmatta där nere .., oj då! Undrar vad det var för sort? Snok? Huggorm?

Och så kommer sigge jamande.

Tar Harry på promenad.
Nu är det mesta skördat .. , här var det vete.
Å, så vackert det är och bland alla traktorspår ser jag kajor som spatserar omkring.
Anar ni doften? 

Vad har dagen för övrigt haft i sitt sköte?
Jo, jag har mött en man nere vid vägbommen och denne man har tidigare utstrålat sån pondus och styrka, men nu, nu var allt som bortblåst.
Vad hade hänt?

Jo, för en dryg månad sedan hade han börjat må illa och upptäckte ett rött märke på sin ena arm.
Dagen därpå blev han än sämre och uppsökte vårdcentralen, men där gissades det på ett getingstick och så skickades han hem. Inga prover togs. Nästa dag ännu sämre och nytt besök på vårdcentralen. Nu fick han cortison och nånting annat, ingen provtagning.

Den tredje dagen blev han knalldålig och frun ringde efter ambulans, men fick besked att han inte var tillräckligt sjuk för att forslas med ambulans. Då - eller dagen därpå - dråsar han bara i golvet och då blir det brått .., han förs till akuten i Halmstad där det konstateras att han drabbats av sepsis - blodförgiftning - och endast hade 10 procents fungerande organ!!

I en månads tid blir han liggande på sjukhuset - såååå illa däran - och nu har han liksom fått börja om från början, med att gå och tala. Jag blev så innerligt glad av att se honom på benen och gav honom den varmaste kram jag kunde uppbringa.

Så där stod vi och pratade en stund, allt medan några larminstallatörer fixade med vägbommen. Nu ska nämligen vi som har båtar i hamnen få en sån här plopp som öppnar bommen, allt för att - om möjligt - förhindra ytterligare båtstölder (ja, då kommer väl tjuvarna från havet i stället).

Och nej, bilden togs i Skottland, inte här, men den får vara med ändå.
Det var faktiskt Eva på Frösön som fick mig att drömma om - och sedan förverkliga - skottlandsresan! Hon mejlade ett fönster och utsikten var nästan den här och jag föll pladask.
Tack Eva!

Dagens fönster ...

Ett för ovanlighetens skull rent tågfönster .., ja, det fångade Cecilia N i farten!

Tack Cecilia!

Bästa starten ...

Ett morgondopp i ett rejält blåsigt hav .., å, nåt bättre finns väl inte!
Hela tiden översköljs piren av vågorna och stegen ner till vattnet är i det närmaste osynlig.
Men det går ändå.

Man får gå försiktigt, försiktigt och akta sig för att halka på ilandfluten tång som ligger som en ryamatta på cementen och väl i havet, håller jag mig nära stegen.

Vattnet är ljummet!

Efteråt sätter jag mig en stund i slänten ovanför stranden.
Där uppe till höger i bilden, skymtar det som tidigare hette Steninge Vandrarhem, men som nu går under benämningen Kuststationen. Där tycks alltid vara fullbelagt och det är helt otroligt så fint där blivit!

Intill mig .., detta.
Som små träd på savannen.
I verkligheten är sanden inte så här vit, men för att dom små blommorna skulle synas bättre, så klickade jag på ett filter.

På väg hem igen, på parkeringen, möter jag en pappa med fyra töser i släptåg.
Jo, jag känner igen dem alla från affären .., och flickorna är så uppspelta och har ryggsäckar och pappan en Icakasse fylld med kex och annat.

Den yngsta flickan som ska börja förskolan, kvittrar glatt och berättar att nu ska dom alla gå från Steninge till Haverdal - längs kusten alltså - och hon sträcker ut armarna och visar att dom har ett långt bröd med sig, det ska vara till fikat!

"Hon menar en baguette, men inte den längsta!" förklarar den äldsta flickan, hon som ska börja tredje klass.

Alla är olika åldrar. Sex, sju, åtta och nio år.
Glädjen är stor.

Resumé över en dag som gått ...

Lördag.
Regn och rusk mest hela dagen. Och blåst!
På gränsen till höstkänsla, men bara på gränsen.

Får besök av friherrinnan som får låna frysutrymme till sitt digra årsmöte-bak. Vi har tre frysar (två har vi fått) och nu åker vetelängder och typ kladdkakor ner i en av dem. Solrosor har hon med sig också; tre stycken som förgyller tillvaron.
Vi sitter vid köksbordet och pratar om allt och inget.
Nu stundar väninnebesök hos friherrinnan, två styck Ann-Marie som kommer med en veckas mellanrum .Vet jag nån som har ett så rikt socialt liv som denna friherrinna? Njaaa?

Pv, han tittar på segelbåtsannonser på Blocket.
Det gör jag med. Inser hur vacker jag tycker hans Shipmanbåt är .., med fina linjer, men inser också att många andra är finare inuti.

Upptäcker - till min stora glädje - att en ekorre nu sitter vid ekorrmataren och kalasar på frön.
En enda! Har övriga gått hädan i sommar? Överkörda? Tagna av andra djur?

Söndag.
Vaknar tidigt (vid fyra) som alltid .., och det blåser och regnar friskt!
Vi, som tillbringar så gott som all ledig tid utomhus när det är uppehåll (sommartid alltså), blir som handlingsförlamade av gråvädret.

Jag ordnar med frukost och pv får ett ryck (kanske som jag själv får innan vi reser bort) och börjar plötsligt gå loss med wettextrasan .., torkar dörrlister och och annat och jag förstår ingenting.
Själv tar mig an torrskafferiet och hittar ljus sirap från 2014.
I morgon ska samme pv cykla till Skrea Strand där det då är upptaktsmöte för Sannarps gymnasielärare, ja, nu är det slut på sovmorgnar för hans del.

Söndagar är reklamutdelningsdagar.
Inte mycket som lockar den här gången.
Två paket Arvid Nordqvists kaffe för 25:- paketet, jo, det ska vi köpa och kanske picnic-bog som säljs billigt. Och svenska tomater för 15:-kilot, det kan jag köpa och förbereda för ratatouille, hacka i bitar och steka upp och så finns det färdigt för att tillsätta övriga grönsaker när dom säljs billigt.

Coop i Falkenberg lockar med fläskkarré; det är den som är på bilden.
Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tycker att bilden är lockande, eller om den mest liknar en plåt med resterna av det som blev över. Mer det senare, tror jag.

För övrigt?
Läser en Håkan Nesser-bok ..., och tittar på klockan .., om en timme ska vi träffa Sonja på Göstas Café och äta lunch. Och pv har letat hysteriskt efter dom toscabullar han köpte igår. Dom låg i skafferiet, i en korg bland kryddor.

Dagens fönster ...

"Ett fönster från Domkyrkan i Visby. Det var inte huvudmotivet utan det var stolen som var det. Den tomma stolen som påminde om alla de som inte vågar komma till Almedalsveckan för att de ingår i någon sorts grupp som trakasseras."

Så skriver Cecilia N som igår hade nån slags storstädning bland sina bilder och då upptäckte mängder med fönstervarianter! Nu ligger alla bilderna tryggt i fönstermappen och bidar sin tid. 

Det här får bli det första.
Och stort tack Cecilia!

Lördagsfönstret ....

.... fångades i Skivarp i Skåne (inte långt från Ystad) och det var den roadtrippande Ulrika som hade håven redo.

Tack Ulrika!  (Älskar det gröna mot det vita! Och är det inte några blå cikorior i allt det gröna, eller ...?)

Dagens fönster ...

... ja, det upptäckte jag ju igår, på S:t Lars Kyrkogata i Falkenberg.

Och målaren - tillika husägaren - heter Tobias och pratade inte halländska, men hade släkt från Halland och Falkenberg.

Titta, så vackert!

Idag ...

Vi bor precis mitt mellan Halmstad och Falkenberg och om jag skulle välja att bo i den ena eller andra staden, så skulle jag nog välja Falkenberg.
Inte bara för att den är mindre och mera greppbar .., där vimlar av vackra hus och där är så grönt och fint och det känns lite närmare havet just där.

Idag besökte vi just Falkenberg, i akt och mening att lämna in två väggklockor för reparation (om dom nu går att reparera). Nu ville det sig inte bättre än att klockmakaren hade tagit semester och inte skulle vara på plats förrän i nästa vecka. Nåja, det var ju inte värre än att vi kunde vända hemåt.

Mitt emot gatan där klockmannen huserar, finns en liten "park", fylld med olika sorters rosor och vid varje buske finns en liten skylt som talar om vad rosen heter. Sånt älskar jag!

Den här rosa skönheten doftade sååå gott, om än lite starkt .., ja, den påminde om parfym som mamma hade i min barndom. Lite väl söt, kanske. Rosens namn är Martin Frobisher och det fick mig att undra över vem denne herr Frobisher var. Jo, det kan man få veta här.
Och om själva rosen kan man få lite kött på benen här.

Det mesta jäklades för oss.
Klockmakaren var inte på plats och cykelverkstaden hade flyttat och vi kunde inte hitta den och cykelreparatören i Getinge, ja, han hade semester och när vi tänkte ta lunch på Strandstugan i Långasand, ja, då öppnar dom inte förrän klockan 18.00 om kvällarna.

Då gav vi upp och svängde i stället in i Ugglarp och handlade lite grönsaker.
Har ni sett vilken vanvettigt snyggt textad skylt!!

Och ytterst påhittig får man väl säga att den varit som fixat till en sån här varuavskiljningspinne!!
Kreativt, så det förslår!

Nånting att se fram emot ...

Först ut .., den 23:e september ...

Att se mera film, det var ett av mina mål när annorlundalivet skulle ta sin början.
Under uppväxten hemma i Malå var jag ganska flitig besökare på Forumbiografen och än flitigare blev jag under skoltiden i Lycksele. Där fanns två biografer - Sture och Saga - och jag kan säga att stora delar av mitt studiebidrag, det gick till filmtittande. (Så blev det si och så med bildningen också.Kanske mest si).

Nu har jag varit med om två säsonger av Halmstad Filmstudios program.
Det är tio filmer per termin och medlemsskapet kostar fyrahundra kronor.
Billigt, tycker jag.
Såg jag alla filmer? Nej. Sex av tio, kanske. Ibland arbetade jag måndagkvällar (fyra alternativa visningar varje måndag), ibland var vi bortresta, ibland skippade jag helt enkelt någon film som verkade helt ointressant.

Men det är ju just det .., att man kanske  t r o r  att en film är just icke-sevärd och så visar det sig att den är hur intressant som helst! Så var det i fjol! Innan filmerna visas får vi en kort presentation av det hela och ordförande i Filmstudion är Mymmel Blomberg, för övrigt mamma till pv:s dotter Hilda.

Det här - Leave no trace - var en av filmerna i våras.
Så bra!!

Och den här .., "Allt för min son", var nog den som grep mig mest.
Fullständigt suveränt skådespeleri, framför allt av den unge pojken - Thomas Gioria - som spelade sonen i det brustna äktenskapet. Titta bara här på några klipp! Mannen på bilden, ja, jag begriper inte hur man kan agera så att tittaren fylls av total avsky och aldrig i livet skulle kunna tänka sig att vara tillsammans med den mannen!!

Om en dryg månad är det alltså dags igen. Då kör filmsäsongen igång!

Först av allt bjuds vi på detta - "Heart Bound" - av Janus Metz och Sine Plambech.
(Ser nu när jag googlar att dom är äkta makar och att han var regissören till filmen om Borg-McEnroe).

Fyra äktenskap, tre generationer och två små samhällen på var sin sida klotet. I det lilla vindpinade fiskesamhället Thy bor det mer än 900 thailändska kvinnor. För 25 år sedan var det ingen, utom Sommai, en före detta sexarbetare från Pattaya. Hon gifte sig med dansken Niels och har sedan dess arrangerat äktenskap mellan kvinnor från sin hemby i Thailand och ensamma män i Thy. En hyllad och gripande dokumentär om människor som söker kärlek, frihet och oberoende.

Dagens fönster ....

I ett häbre utanför Östersund passade Ulrika på att ta fram fönsterhåven.

Tack snälla! säger jag.

Nästan midnatt ...

Har nu tittat på femte säsongens första avsnitt av Line of  Duty, den bästa och hemskaste polisserie jag har skådat. Det är en serie som är upplagd på så vis att man aldrig kan vara säker att nånting är som det ser ut. Den man tror är okej, visar sig vara falsk.
Poliser som är brottsliga.
Infiltratörer inom kåren.

Jag missade det ordinarie avsnittet i måndags och har nu sett det hela på play.
Det är knappt att jag vågar gå och lägga mig.

Här är dom.
Vem kan man lita på, det kan man fråga sig.

Recension av det första avsnittet i den här omgången finns här.

Skåne dag 2 och så hemåt.

Då tar vi sikte på Ystad och börjar med polisstationen.
Där, i receptionen bland passökande skåningar, lämnar vi en flaska champagne till receptionisten, ja, den är avsedd för mina barns pappa som då gör sin näst sista dag som polis. Rent omöjlig är han att få tag på, men jag skriver en hälsning från "gamm-frun" med sambo och så lovar den vänliga kvinnan att vidarebefordra presenten.

Vad gör vi mer?
Jo, vi åker till Saltsjöbadens hotell och parkerar bilen .., sen tar vi ett fullkomligt underbart dopp i havet och jag ligger kvar en bra stund och tänker att bättre än så här blir det inte. Det är som om havet kring Ystad är ett alldeles särskilt hav - så kan det ju inte vara - men känslan är just den.
Och där är ingen tång som snärjer sig runt benen och sanden är vitare än hemma i Halland och vattnet ibland turkosfärgat.
Sen kör vi vidare.

På väg längs Fridhemsgatan ropar jag högt: "Stanna!! Där är ju Jonas Nilsson!!"
Och jag  formligen  f l y g e r  ut ur bilen och det mest fantastiska är att denne Jonas, tidigare kund i lilla kvartersbutiken, han känner igen mig på direkten och ropar "men Bettan, är det du!" och det blir ett riktigt kramkalas där på trottoaren.

Om denne Jonas har jag berättat om flera gånger, men det finns kanske nån som inte vet vad det handlar om. Jo, så här är det.

När jag flyttade till Ystad och fick arbete som kassörska på Fridhems Livs, då hade jag arbetat i butik i säkert tjugo år, men det där att börja ett nytt arbete är ju alltid lite pirrigt. Det spelade ingen roll att jag kände mig trygg i min yrkesroll, det var ändå mycket som var annorlunda.

Liksom många andra som arbetade på Samhall, handlade Jonas i affären.
Han var - från sekund ett - så oerhört vänlig mot mig!
Alltid glad, alltid omtänksam.

När jag efter sjutton år i Ystad flyttade hit till Stensjö, letade jag reda på Jonas adress och skickade ett kort till honom och berättade vad all denna hans vänlighet hade betytt för mig. Och nu, det här helt oväntade mötet på trottoaren!! Ja, det var verkligen så roligt!

Jag fick veta att han fortfarande arbetar på Samhall (med grejer som finns i badrummen, sa han) och han såg glad ut, precis som han alltid gjorde tidigare och jag fick en puss på kinden  och pv satt i bilen och looog.

Jaså, du vill ha en liten ostbit Tara, men det får bli i smyg, så inte Rigmor ser det ..:, säger Birgitta.

Så sa vi hej och tack till Ystad för den här gången och körde till Västerstad 7105, där min äldsta syster bor och där min australiensyster tillbringat nästan fem veckor, precis som i fjol.
Nu skulle Birgitta återvända till Adelaide i morgon torsdag, så vi tänkte att då svänger vi förbi och säger hejdå. Ett par timmar var det tänkt.

M e n  .., det visade sig ha blivit ett missförstånd, så när systrarna och systerdottern fick höra att vi skulle åka hemåt senare på dagen, blev det ett ramaskri. Va? Vi skulle ju såklart övernatta och middag och allt var förberett och sängarna iordningställda och ....!

Och jag tänkte på Ulrika och Rickard som skulle övernatta på landet, nån mil från oss hemmavid och vi skulle äta middag på Göstas samma kväll!!  Huuuu, vilket elände!

Det blev en aning (lätt underdrift) spänd stämning ett tag och jag - som verkligen inte tycker om konflikter - (många tycker nog att jag är konflikträdd, ja, om man med det menar att man gärna undviker bråk, så då är jag det, men jag har också tagit konflikter när jag verkligen varit upprörd) -
ja, jag gick iväg och viskringde till Ulrika och förklarade och hon var en ÄNGEL och det beslöts att vi i stället skulle träffas dagen därpå - igår alltså - och så skulle dom äta middag här hos oss, då skulle vi ju vara hemma. Ååå, sicken lättnad!

Nåväl, efter suveränt god mat (lax på bädd av salt och en massa röror och annat) och lite gott vin, så lättade stämningen och vi hade så trevligt! Mina båda systrar är i mångt och mycket kompletta motsatser, ja, det är vi väl alla tre egentligen. Birgitta fyller sjuttiofem år i november och det hade firats i förväg med middag på nåt slott i Skåne. Hon är vad min mamma skulle ha beskrivit som "en glad skit". Rolig. Har alltid haft ett häftigt temperament, men är så himla snäll.

Tara - dalmatinern - är i vanliga fall en väluppfostrad hund som absolut inte tigger vid bordet.
Men ..., Birgitta brukar ge henne en liten ostskiva när det är frukost och det här vet förstås den prickiga, så när B nu återvände efter ett års bortavaro och den första morgonen satte sig vid frukostbordet, då visste inte Tara till sig av glädje och satt sedan vid B:s sida. Jo, jo.
Dessutom delade dom säng.
"Jag som inte ens lät Sophia ligga i sängen när hon levde!" sa Birgitta
Sophia var en liten hund, blandning mellan cocker och pudel och hade nog rymts betydligt bättre i sängen än en tämligen storväxt dalmatiner.

Min rödvitrandinga (numera mest blå) syster i Skåne, har en enorm tomt och efter åren där har hon och systerdottern (som bor på övervåningen, en egen lägenhet) gjort så fint på gården.
Det är som flera rum och ibland känns det som en liten djungel.

Här och där upptäcker jag större och mindre sällskap av blomster av alla de slag.

Dom här gula som finns på bilden längst upp i inlägget (och nu här, så slipper ni skrolla) är säkert två meter höga och kallas för nånting roligt .., typ kom och kyss mig över häcken eller nåt sånt.
Dom står i en stor grupp vid staketet och försöker verkligen ta sig över!

Ulrika i vacker klänning från Tant Grön. Rickard och hon är så lika varandra, dom kunde vara syskon.

Och så igåreftermiddag så dök då Ulrika och Rickard upp.
(Tänk er skägg på Ulrika, så hade dom varit tvillingar!)
Relativt nyförlovade och till synes väldigt lyckliga tillsammans.
Förälskade, kan man nog säga.

Den som läst här under många år vet att Ulrika var nog den första bloggaren jag mötte på riktigt och det har hänt såå mycket i våra liv under dom här fjorton åren.

Och precis som för Tommy som idag börjar sitt nya pensionärsliv, så blir det ett annat slags liv även för Ulrika. En gård har köpts på landet utanför Laxå .., där finns drömmar om alpackor, stickkurser, kanske uthyrning av stugor .., ja, allt möjligt sånt. Och höns!

Under besöket hann vi bada i havet .., vi pratade om mediciner, sjukvård, hönsen och alpackorna förstås, uppväxter, alkohol, syskon, hundar och katter, boende, barn, ja, ungefär så.

Pv visade sig vara en skicklig grillmästare och vid halvniotiden tackade herrskapet för sig och begav sig söderut, till landet Skåne. Lycka till med allt Ulrika och Rickard och tack som kom förbi! säger jag.

Nu ska här dammsugas och pv ska ge sig av till segelbåten och försöka reparera staget till masten.
Solen strålar!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

... finns på växthuset och jag fascineras alltid över alla dessa spår som finns när det börjar bli sensommar och augusti. På morgnarna, förstås.

Hur det blev ....

Ja, jag hade väl lika gärna kunnat skriva "En sorgens dag" som rubrik, men med tanke på vad som hänt i USA där ett tjugotal människor skjutits ihjäl av någon galen rasist, så bytte jag till "hur det blev". Det blev så här.

Plommonträdet som i så många år givit så mången god marmelad, det trädet började tappa farten för något år sedan eller kanske mera. I år har det varit helt dött; förmodligen angripet av någon svampsjukdom.

Så .., ajöss med kronan och en del av stammen (ser att vi får kapa lite mera), men inte allt, då jag absolut vill ha kvar möjligheten att ha tvättlinorna någonstans och där fyller ju trädet verkligen en funktion!!

Annat som hände igår.
Pv hörde nånting som lät som katter som slåss och jamar och skriker .., men kunde inte upptäcka vad det var. Så skulle han ta harry på promenad och då markerade Harry tydligt vid grannens nyponroshäck. Där inne fanns nåt som väckte hans intresse.

Jo, det visade sig vara en liten harpalt som snärjt in sig nåt hemskt i barnens fotbollsmål - i nätet, alltså - och oj, så den skrek när pv försökte lirka loss den!! Harry bands vid ett träd och jag som just hade klippt ner vildvuxna vinrankor, bistod med sekatören.

Det tog en stund och inte visste pv att harar kan  m o r r r r a .., och som den skrek i början.

"Lille vän, ta det lugnt .,. jag ska ju bara försöka hjälpa dig!" sa pv.

Så kom den då loss till slut och kunde skutta vidare .,. om än inte stukad. Hoppas att den klarade sig.
Pv hade ett år lagt nät över jordgubblandet, så rädd var han om gubbarna och jag tyckte att det var så girigt och dessutom lätt för fåglar att fastna i.

Jodå, så blev det!
Jag hittade en dag en koltrast som snurrat in sig nåt hemskt och oj, innan vi kunde befria den!
Ett sånt nät kommer aldrig mer på plats där jag bor!

Eftermiddagspass på jobbet igår.
Suveränt bra schemaläggning - vi var faktiskt precis så många som det behövdes - och dom tre kassorna gick mest hela tiden, fram till sex, sju ., när vi bara var två kvar, Emma och jag själv.

Det finns inte ord för att beskriva vilken rush det är i butiken!
I vanliga fall, förr om åren, långt mer än fördubblades väl försäljningen sommartid, men nu ...!!
Oj, oj, oj!

Innan Hampus och Kalle tackade för sig, bad jag Kalle hjälpa mig att fylla på frukt. Vi tog var sin vagn av det viktigaste och innan dess hade vi fyllt på redan färdiggräddat bröd, ty bröddisken var nästan  h e l t   tom!

Sista timmarna hade jag kassan och att stänga med Emma var kanon; hon arbetar det som var mina kvällspass (enbart kväll) och hade stenkoll på nya rutinerna (för mig) vid stängning och vi kunde tacka för oss i bra tid!

Och trevliga kunder, som alltid.
Hade på sluttampen en man i min ålder kanske som såg så ., ja, han hade sån .., positiv pondus kanske? Jag frågade vad han arbetade med och sa att jag var övertygad om att han var i nån slags ledande position.
Då log mannen och sa att han var officer, född 1958, hade för övrigt varit kurskamrat med Liberalernas Jan Björklund.



Det är så fascinerande tycker jag, det här att ledaregenskaper så ofta lyser igenom. Min pappa var en ledare ., ordförande i idrottsföreningen i mängder av år och ja, han hade också en slags pondus.
Mina barns pappa likaså. Pv brukar - snällt och med glimten i ögat - kalla honom för "Store Hövding" och så är det nästan, han är en man som också är en slags ledare och framför allt  v a r  han en ledare inom idrotten.

Annat som hände?
En kvinna i Emmas kassakö ville köpa en Trisslott och hennes dotter på kanske sju, åtta år, skulle få välja nummer och sedan få lotten. Emma nekade. Vi  f å r  inte sälja lotter om det är meningen att någon minderårig ska få den och får någon från Svenska Spel som just då är på besök i affären se detta, kan vi förlora tillståndet för spel och man kan ju inte ens tänka tanken vad det skulle innebära.

Kvinnan blev väldigt sur, för att inte säga  a r g  ..., och sa att då skulle hon återkomma nästa dag (idag söndag) och köpa av någon annan, det skulle nog gå bra.
"Ja, jag arbetar i morgon också ...", sa Emma.
Den tösen är inte den som är den.

(Det visar sig i undersökningar att barn som tidigt kommer i kontakt med spel, oftare än andra utvecklar spelberoende som vuxna, det är ju det allt handlar om. Unga män, invandrare, människor med låg utbildning och sämre ekonomi, tillhör riskgrupperna. Det är ju tämligen logiskt. Har man dålig ekonomi borde man kanske inte spela, men så finns ju förstås drömmen om att kunna förändra sin tillvaro, att håva in den där Stora Vinsten. Allt detta enligt Svenska Spel. Ja, jag gjorde certifieringen i början av veckan, där stod allt detta).

Mera ...?
En kvinna kom in och var alldeles förfärad, ty hennes systers son på elva år, hade varit försvunnen i fyra timmar och nu var det stort pådrag med polis och hela rubbet. Anna, en ung tjej som arbetar i mejeriet, fixade omedelbart (med hjälp av bild på pojken) lappar som sattes upp i butiken, med bild på pojken och beskrivning av klädsel och vart människor - om dom skulle träffa på honom - skulle höra av sig. Usch, jag fick rent hjärtsnörp, så hemskt var det!
Pojken skulle ha gått längs stranden ett par kilometer till sin mormor, men kom aldrig fram.

Senare visade det sig att han helt enkelt börjat leka med några kompisar ..., och mormor, hon glömdes bort! Underbart att det slutade bra!

Nu morgonkaffe.

Dagens fönster ...

På väg till Grinda i Stockholms skärgård och ombord på den 120-åriga båten Norrskär, ja, då tog Turtlan fram fönsterhåven! Bilden kom hit i slutet av juni och nu dyker den upp här!

Tack snälla Turtlan!

När katten själv får välja ...

Då är en korg med gammalt trädgårdsavfall helt perfekt att sova i.
Torra kvistar .., gamla löv, helt perfekt!

Först - jag stod då en bra bit ifrån och beundrade hur pv sågade ned det stendöda plommonträdet - trodde jag att det var en kanin .., eller möjligen en stor rätta .., som bökade omkring i korgen, men se, det var det inte.

Det var Sigge Nilsson.

Lördagmorgon ....

Å, det tycks bli ännu en sån här fin dag!
Vaknar som alltid (när vi är lediga) före pv .., duschar, tvättar håret .., går ner och gör i ordning kaffe .., och Falu Rågrut med bredbar leverpastej och smörgåsgurka. Lycka.

Sen ut en sväng på tomten.
Upptäcker att sigge tillbringat natten i uterummet där dörrarna stått helt öppna och han verkar ha haft det skönt - ett eget rum, ja, men det var ju inte illa -!

Vi sitter och småpratar en stund .., han tycker om att bli kliad på huvudet, men nåde om jag pillar honom lite på magen, nej, det är förbjudet område! Fina Sigge som varit med i tio år nu. Han har aldrig varit sjuk (vad vi vet) och har - allt eftersom han blivit äldre - börjat tycka om det här med social samvaro. Men ännu har han aldrig hoppat upp i någons knä, så där utav sig själv.
Nåja, det behöver man inte göra heller.
Alla är vi olika.

Tar mig en titt in i växthuset.
Vi är sannerligen inga perfekta odlare. I fjol hade vi drivor med tomater (och ansåg oss vara lika usla odlare även då), men det får bli som det blir. Och vackert är det ju! Gröna paprikor får vi i alla fall och det är skott från friherrinnan! Och pelargonian stortrivs på sin upphöjda plats längst inne!

Älskar blåregnets stam!!

Och i år har den  verkligt brett ut sig och satt fart!
Jo, jag vet att frukterna är giftiga, men ännu har där inte varit några "frukter" och när den dagen kommer så får vi väl se hur vi löser det. Titta, så fint bladverk!

Blåregn är för mig Ystad och innergården hos det som en gång var Z-Hanssons möbler och Engelska Bokcaféet. Det var min första sommar som ensamseglare och det var musik på caféets innergård och  på själva gården - helt täckt av kullersten - där var en nedsänkning, som en stor grop .., och vi fick veta att där ställde man förr i världen hästarna när dom skulle göras i ordning, så behövdes ingen pall eller annat att ta sig upp på. Finurligt!

I slutet av april 2005 skrev jag följande på Malåsidan:
Engelska Bokcaféet är mitt smultronställe i Ystad. Det är som himlen; ja, det kan knappast, enligt mitt sätt att se det, vara bättre där? 
De första åren i stan, huserade Alina Högasten just här och drev själva café-delen, jämte biblioteket där medlemmar får låna hem böcker på engelska eller bara sitta och läsa eller bläddra, medan man dricker kaffe. 
Alina hade ett livsöde värt en film: utsmugglad just i tid för att klara sig från nazisterna .., kom till England .., åkte till Italien, på tåget träffade hon Hans Högasten .., gifte sig med denne mycket äldre man från Ystad och tillsammans var dom så driftiga; hade Z-möbler, konstgalleri och så detta då. Alina dog i cancer för flera år sedan; tänk, hon gick precis som mamma, lite framåtlutad och med full fart.  

Just så var det.