Lördag i landet Halland och dagens fönster ....

Dagar och veckor går.
Det känns som en evighet sedan jag åkte till sjukhuset för att ta bort knölen; ja, som om det hade hänt i ett annat liv.
Vaknar till en gråmulen lördagmorgon .., fönstret på glänt ., det är varmt ute - åtta grader! - och luften är mild. Hör småfåglarna kvittra irriterat. I vanliga fall brukar jag gå ut och fylla på frön det allra första jag gör på morgnarna, men inte idag. Nu står jag vid fönstret och tittar ut lite.
Upptäcker en ny vy .., det är grannen Annelies nybygge som nu blir ett blickfång, om än bara höst och vinter när träden är kala.

Och åt andra hållet, ja, nu är eken helt avklädd och Ecke och Britts båda gula hus syns väl.
Och eken (som var sååå mycket mindre när jag för tio år sedan kom hitflytttande), den fick lite ljusslingeprydnad igår, men oj, det blev ju som en liten plutt bara. Nåja, det finns ju en sång som heter "Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart", så får det bli.
Och fint blir det kvällstid.

Eftersom vi låg längre än på evigheter i morse (pv sov, jag var vaken) tog jag mig en titt på svt.play och en dokumentär om animatören Per Åhlin. Men vilket program!! Och vilken man!
Här berättar han om sitt liv .., om skoltiden (ingen höjdare), om bristen på högre utbildning och hur han kom i kontakt med Hasse och Tage och så rullade det hela på.
Denna snart nittioårige man med så mycket liv inom sig!
Vilken människa!

Och som yngre.
Han berättar om det förunderliga (eller inte) att han - i den ålder han befinner sig i nu - ändå känner sig som trettiofem INOMBORDS och det är väl så det är för oss alla, kanske. Inte så att jag själv känner mig som trettio, trettiofem, däremot som femton eller fem. Ibland. Och vissa morgnar som hundra.
Här en länk till programmet!

Och han berrättar också om vilket helt enormt arbete som lades ner inför filmerna; alla tiotusentals rutor som skulle tecknas och färgläggas och  .., ja, det var bara så intressant!
Titta, vilka underbara färger på den här bilden!



Apropå film (sedan jag fick mammografibeskedet har jag inte tittat på en enda av filmerna i dom båda filmklubbarna jag gick med i; det har känts omöjligt att koncentrera sig och att sitta i mörker var ingenting jag ville göra), så har brittiske regissören Ken Loach kommit med en ny film - Sorry we missed you - och den kanske jag tänker titta på, ja, på vanligt sätt. Kanske (mest troligt) hamnar den väl i nästa års repertoar på filmstudion?

Sist av allt: om en timme åker pv in till Hallands djursjukhus med Harry.
Han har varit hängig i ett par dagar, men blir inte bättre. Kraftlös. Diarré. Äter inte.
Vätska har jag fått i honom meddelst en halvlitersflaska med pip(ja, vatten förstås) och igår lät han sig väl smaka av kokt kyckling, för övrigt intet.

Vi får se vad som händer.
Och jag är tacksam att det finns försäkringar.

Och så blev det fredag ....

Pv arbetar fyradagarsveckor vilket innebär lediga fredagar. Två timmars längre sömn än vanligt blev det den här morgonen. Upp sju i stället för fem.
Duggregn ute, men milt.
Småfåglarna har fått mat .., vi har fått bildhälsning från Skåne där en liten kille sitter på golvet med sin nyligen hemkomne far intill sig .., man anar ju glädjen! Potatisstampen har den lille i händerna, ja, inte behövs det märkvärdiga leksaker inte för att roa småttingar.

Ikväll kval till fotbolls-EM och bara jag skriver det här, pirrar det i magen.
Just nu Morgonstudion och så DN som väntar.
Kaffet var ljuvligt gott .., ett nyöppnat paket Arvid Nordqvists Gran Dia.

Och Kinas ambassad i Stockholm morrar över Tucholskypriset som ska utdelas till författaren och svenske medborgaren Gui Minhai som sitter i kinesiskt fängelse, ja, alltså om representanter från den svenska regeringen deltar i prisutdelningen. I Malmö har en kvinna påträffats död i en bil, troligen mördad. Och ungdomar som rånas av andra ungdomar förnedras och får ta av sig kläderna och i bara kalsongerna får man sedan  kyssa rånarnas skor.
Vilken total förnedring!
Om detta pratade vi häromdagen, pv och jag själv, lika upprörda båda två.

I landet Halland sitter en katt på bordet.
Några tända ljus.
Regndroppar mot västerfönstret.

Och frånsett att mitt vänstra bröst antagit en färgskala som mest går i lila, känns allt bra.

Dagens fönster ....

Så här skriver annannan: "Här kommer bästa fönstret!! Sovrummet hemma i Skåne.
Den lilla vattenbuffeln som tappat en hornspets kommer från Vietnam.
Det är inte mycket med höstfärgerna i Skåne, men det är så vilsamt så här års."

Det här tågfönstret har varit D.F. tidigare, men jag upptäckte nu först att jag glömde nog några rader från madamen med håven. Så här stod det, det jag glömde: "Det var en fin och solig dag igår. Jag var i Leuven och hälsade på en kollega Det var påfallande många som satt och läste en bok på tåget."

Tack Anna!

Och så fortsätter det ....del 2.

Bilden: såååå kände jag mig inte .., för här tycks jag ju rätt morsk.

Så hamnade jag i ett förberedelserum och två anestesiläkare stod vid sängen och jag sa att jag väldigt gärna ville slippa alla former av morfin (det hade jag meddelat redan förra veckan) och dom sa att "här är det du som bestämmer Elisabet" och jag förklarade att det kan ju ändå aldrig i livet göra så ont efteråt som när man fått ny knäled och inte får morfin - då skakade jag som ett asplöv och hackade tänder -!

I stället skulle jag få tandläkarbedövning i bröstet och det var ett äventyr.
Länge stod läkaren och tittade på ultraljudsskärmen och sen tog han telefonen och kallade på Olga.
Denna Olga visade sig vara en läkare med  p o n d u s .., född och uppvuxen i forna Sovjetunionen, född 1955 (storasyster) och på ett härligt sätt lotsade hon den betydligt yngre läkaren och peppade och sa "ta den grövre nålen, ta 5:an och så går du in mellan andra och tredje revbenet ..., så där.., längre in, akta .., längre in, hela nålen, men akta kärlet!"
Jo, men det blev en trevlig stund där nere. Mycket skratt och det tog tid och han stack in nålen så långt det gick och det kändes inte ett pip!!!

Innan jag skulle skjutsas in för operation, sa jag till sköterskan att jag bara MÅSTE få gå och kissa! Toaletten var i det angränsande väntrummet och dit kom jag, iklädd en för trång vit sjukhusskjorta där knapparna stod åt alla håll och med plasttofflor och grå strumpor som korvade sig runt vaderna och jag gled in i det lilla väntrummet där människor väl skulle opereras och några var anhöriga och jag sa "ja, här kommer en pinuppa!", men det kan jag säga, att jag kände mig inte som en sån.
Tänk, att i sån här miljö, där bryr man sig inte.
Aldrig i livet hade jag visat mig så någon annanstans!

Kommer plötsligt ihåg när jag opererats i Hässleholm och skulle på röntgen, samma dag jag skulle få resa hem. Fortfarande i sjukhuskläder gick jag in i hissen och fick sällskap med en man i 45-årsåldern kanske och jag log och sa att "jadu .., det är ingen vacker syn du har framför dig, men så här är det ...!" Då smajlade han sååå varmt och sa "men du, nästa gång vi möts kan det vara på en dans och då ska jag bjuda upp dig!"
Humor är bara så underbart!

Och så, efteråt, in i operationssalen där ljuset flödade och utanför fönstret strålade solen - kändes det som - och jag fick lägga mig på det smaaala operationsbordet och plötsligt säger en kvinna - helt i grönt - "Ja, jag tycker väl att jag känner igen rösten!"
Då är det en kund som handlar i affären! Å, så glad jag blev!

Anestesisköterskan som skulle sköta narkosen var en komplett ängel (bodde i Vejbystrand, jämngammal med min Maria, född 1972) och hon var så  l u g n  och sa, när hon satte syrgasmasken i ansiktet att ..."Elisabet, jag är med dig hela vägen ..., hela vägen .., du kan vara helt trygg!" och jag hade väl kunnat gifta mig med henne, så trygg kände jag mig. Och så hörde jag någon annan säga att "nu pumpar vi" och sen var det godnatt.

En timme senare vaknar jag på postop och är trött men såååå glad!
Inte det minsta mår jag illa, jag har inte ont (är ju bedövad) och mår sååå bra!
Efter en stund vänder jag på huvudet och tittar på datorskärmen ovanför min säng.
Är det möjligt?
En sköterska går förbi (dom springer hela tiden fram och tillbaka) och jag säger "men är det här verkligen min skärm .., är det mitt blodtryck?" Jo, visst var det det, ett blodtryck som förra veckan under nån halvtimmes tid pendlade från 190 - 150 i övertryck!
Och nu: 136/70!!

I Hässleholm tillbringade jag hela eftermiddagen, kvällen och natten med att kräkas och må illa, här klev jag upp ur sängen, gick och kissade själv och kände mig som om jag vunnit 1 miljon!
Läkaren som gjort snittet (stort eller litet som mellan tumme och pekfinger som man håller ut) stod vid min säng och strök försiktigt över handen (ja, honom hade jag väl också kunnat gifta mig med!)
och han sa att dom förstås plockat ut den här knölen och tagit med i reserv också och om två veckor (tyckte jag att han sa), skulle jag få besked, antingen via telefon eller så får jag komma på återbesök.
Och då, om det blir återbesök, förstår man ju.

Alltid så rara hedgrenskan i Trelleborg som gjort hela den här svängen och mer än så (och verkligen peppat, som så många andra rara människor, tack alla som varit sååå vänliga!), skriver att det är klart att det går bra! Men jag tänker så här .., att om jag tar ut all glädjen nu, blir fallet så stort om det visar sig vara nåt som inte är så bra .., så jag håller mig rätt neutral. Visar det sig sen vara helt ofarligt, ja, men så underbart!

Bilden från någon knäoperation, men den får duga.

Ja, så kom rara Mirja och hämtade mig och sängen och så blev det - efter påstötning - kaffe och macka, ja, jag hade kunnat få kycklingpaj också, men det var kaffe jag längtade efter.
Intill mig låg en ung man på 30 år som OCKSÅ opererat bort nåt i sitt ena bröst; nåt mycket större och han var så rar och berättade lite om sig själv och vad han skulle vilja arbeta med och sånt (ja, jag frågade) och sen kom en vacker kvinna i 40-årsåldern kanske med fin fläta på ryggen och hon hade gjort samma sak.

Ringde  pv .., inget svar .., ringde igen .., inget svar. Och igen och igen. Höll på att bli galen.
Det blev till att ligga i sängen och jag slog en signal till mina barns pappa som dagen innan hamnat på sjukhuset i Ystad då han halkat och slagit bakhuvudet i en trappa och A, som precis kommit till Sverige efter två månader i Mali, Afrika (jag är så stolt över alla som gör en insats i fredens tjänst!) han sa "vilken jäkla tajming, komma hem och så ligger pappa och du på sjukhus!"
Själv tyckte jag att det var alldeles utmärkt tajming.
Så underbart roligt att ha honom på hemmaplan igen och tänk, vad han ska längta efter sin lilla familj! Och hurra för Maja som varit ensam på täppan tillsammans med den nu drygt nio månader lille krabaten, ja, under dom här månaderna när den andra hälften varit borta. Nog ska hon längta efter sovmorgon och att kunna ge sig ut för att springa, utan att ordna barnvakt!

Bild: Nelly var så förtjust i den här blonde killen .., och lagom stor var han ju och nosa på skruven ville hon alltid göra. Jaha, han är kastrerad, ja, då är det väl inte så viktigt, tänkte hon kanske.

Ja, så var det.
När jag äntligen fick tag i pv och blev hämtad, ringde jag genast i bilen till friherrinnan och fick rena chocken .., Shejken hade blivit våldsamt sjuk och hade fått avlivas tidigare på dagen!!
Han var ju gammal, tretton år, men ändå! I söndags var han här hos oss innan Maria skulle åka hem; vi satt i uterummet och åt fläskpannkaka och han såg så pigg ut, men det här kom bara pang-bom!
Stackars Lena!
Att ha kamperat ihop i tretton år, det är lång tid det och oj, så många vanor dom hunnit få tillsammans och aldrig kan en hund ha haft det bättre!
Tur att hon har daghunden Bessie som är så himla fin och Bessie hade letat sin kompis idag och gnytt lite .., oj, vad hon ska fundera vart han tagit vägen!

Nu vet ni allt och lite till.
Lyssnar till ljuvlig musik - Julien Clerc och Carla Bruni sjunger nåt på franska. Vackert!

En slags resumé och dagens fönster ...

Bilden: Utsikt över Halmstad från sal 10, säng 3. Klockan är då 7,45 på morgonen och jag har nog aldrig sett hamnen så klart.

Så här var det igår: knappt två timmars sömn under natten, därefter upp i ottan och ta sig an "inför-operation-duschen" och vid kvart i sju åkte vi iväg. Pv körde. Jag vet inte hur många gånger jag suckade under den färden in till sjukhuset.

Halv åtta var det sagt att jag skulle vara på plats, men jag var som vanligt för tidig - en städerska var på väg upp till avdelning 72 och öppnade dörren åt mig - och vid "disken" (med en stor whiteboard till höger på väggen och fullt med anteckningar) tog en sköterska emot mig och sa att "men å, så bra att du är tidig, då blir det ingen tidsbrist!"

Så kom en ung sjuksköterska (hade gjort sin utbildning i Östersund och längtade tillbaka) och en infart skulle sättas och det krånglade förstås och till slut hade jag ett rejält bandage runt högra handen. Med tusch markerades bröstet som skulle opereras.

Vid niotiden blev det skjuts ner till mammografin.
Nu skulle en tunn tråd liksom "skjutas in" och markera vad kirurgen skulle ta sikte på.
Julita tog emot och förberedde och sen kom en trygg madame (ursprungligen från Helsingborg) in (det var läkaren) och så efter en stund så tjopp! åkte tråden in och ett slags krokar (det såg ut precis en metkrok såg jag senare på datorskärmen) hakade tag i den lilla knölen.

Många kirurger föredrar ståltrådsindikering då de upplever att kirurgin blir mer precis eftersom man kan följa tråden från periferin mot bröstets centrum. 

Bild: ansiktsfärg innan besöket, nåt sånt här.

Julita, som jag vet kommer från Polen, skrattade gott åt mina polska språkkunskaper; ja, det är väl bara "reklamufka" som betyder bärkasse. Nu lärde hon såväl läkaren som mig några nyttiga fraser. Hej, tack och ja. Om man ska säga "ja" på polska, uttalar man det som "tack" på svenska.
Och det polska ordet för tack, det heter dzięki och alldeles enkelt att uttala var det inte, såväl läkaren som jag själv fick öva ett bra tag.
Jo, men det blev en trevlig stund där nere. Mycket skratt.
När jag k o m  till avdelningen på morgonen, var min ansiktsfärg helt normal, jag tog t.om en bild för att kunna jämföra. Ungefär så här, som bilden här ovanför

Bild: Efter besöket på mammografin - som var enbart trevligt - var jag illröd i ansiktet och jag tänkte att helvete, nu rusar blodtrycket i höjden! Ungefär så här, nej, ännu rödare var jag och jag tänkte att det är ju inte klokt, det  m å s t e  ju innebära att jag är orolig inombords och för min inre syn (där ser jag minsann en hel del!) såg jag trycket stiga till oanade höjder. Hu!!

Så upp på avdelningen igen för ny väntan.
I ett försök att slappna av och få ned trycket (men jag kände mig ju inte nervös) låg jag i sängen och testade nån slags meditation. Nu gällde det att hitta nånting som kunde verka lugnande .., ja, men när vi seglade till Bohuslän och jag halvsatt i sittbrunnen och allt var lugnt och fridfullt, DET kunde jag tänka på. Nej, då fick jag tankar på storm och bytte båt till en liten eka som jag kunde ligga i och som inte skulle flyta iväg. Då såg jag framför mig ett vattenfall, typ Niagara, nej, det gick inte heller!
Och jag kom ihåg när - jag tror det var en ung AP som för att somna skulle testda det här med att räkna får som hoppar över en hage och det blev bara kaos i fårskocken - ingen avslappninng alls, ja, ungefär så var det!
Då bytte jag helt taktik .., jag tänkte att jag låg på stranden i Särdal, ja, men nu blev det bättre!

Vid tiotiden kom den unga sköterskan E och hämtade mig, nu skulle det bära av till operation, men det visade sig (alltid visar det sig) att hon var utrustad med - om möjligt - än sämre lokalsinne än jag själv, så hon bad Mirja (född i Finland, kom till Sverige som nittonåring och kunde inte ett ord svenska, nu pratade hon helt flytande, det enda ordet jag tog finskan på var ordet "nitton" som gick ner i tonläge) att ta hand om transporten. Jaha, så blev det en stunds småprat i hissen ner och det löste sig galant alltsammans. Jag kom verkligen ner till operationsavdelningen, ja, förrummet, där det skulle fixas lite.

Där nere väntade två anestesiläkare redo att ta sig an den där madamen med annorlunda dialekt (jag räknade till totalt sju stycken som frågade var jag kom ifrån, så hädanefter har jag inga som helst bekymmer att själv ställa den frågan till någon annan), ja, då var det till att tänka på stranden igen ....

Nästan alla bloggvänner tycks ha läst på instagram och kommit med de allra vänligaste hälsingar - så jag gör en paus här och städar och går ut med harry - och återkommer senare. Det kanske finns nån enstaka människa som inte är på ig och så är ju det här min egen dagbok.
Så är det.

Dagens fönster ....

"Morgon i Östersund. Allt gott!".

Vem skrev så?
Jo, Cecilia N. 

Tack Cecilia!

Idag ....

Tolfte november.
En månad till lucia (ja, ja).

Hjälp, vad tiden rusar iväg!

Nästan ett proffs ...

På sin blogg skriver Barbro - aka walkaboutsweden - att hon har mött ett proffs; en som kunnat ta ett blodprov från armen utan att förvandla Barbro till en nåldyna. Här kan man läsa om det. 

När jag i förra veckan hade avklarat besöket på kirurgmottagningen, ja, då var det dags för provtagning inför operationen. Det är precis för mig som för Barbro, att det brukar vara ett elände för den som tilldelas uppgiften att från mitt blodsystem fylla upp några eller något rör.

Oräkneliga äro dessa sköterskor som allt mer svettiga pickar på armen, hämtar en blodtrycksmanschett för att öka trycket .., byter arm .., ja, så där håller det på.
Och det har hänt - om det finns någon kollega ledig - att denna har fått överta letandet.

Den här gången var det en ung, mörkögd skönhet som skulle fylla rören.
Inte ett knyst sa jag om att det kanske kunde bli bekymmer och att hon i så fall fick sticka hur många gånger som helst, inte det minsta känslig är jag för sånt.

Och så började hon att leta och picka ..., pick-pick-pick .. det snördes åt ., pick-pick-pick.
Nej, ingen bra ven att sticka i.

"Men du .., ibland tycker dom handloven är det bästa stället...", sa jag försiktigt.

"Ja, men det kan vi ju testa ..", sa den rara sköterskan och vips, hade hon fyllt sina rör.

Och hon sa "det gick ju galant Elisabet, det beror nog på att du är så lugn och avslappnad:"
Detta var tio minuter efter att mitt blodtryck rusat i höjden på kirurgmottagningen ,-)

Nu på morgonen, alltså flera dagar senare, ser min hand ut så här!
Den påminner lite om Göstas hand, ni vet, pv:s underbare morbror.

Det gör inget heller, hon fixade det galant och det var första sticket, om än kanske en nödlösning.

Eva i Tyresö undrar ....

.... ja, berättade jag ingenting om matchen i Liverpool?
Jo, jag slog ju världsrekord nästan på instagram (så där så barnen förväntade sig att jag skulle bli spärrad och Maja som har satt skärmtid på sin mobil, hon hann nog bara med ett inlägg, ja, jag får väl låta undersöka mig så småningom, men ..., tröstar mig med att det är frivilligt att läsa!), men här Eva får du ett matchreferat!

Så här såg det ut utanför arenan, då var det kanske en och en halv timme kvar till matchstart .., vi hade ätit den där goda buffén en bit längre bort på gatan och nu pågick försäljning av allehanda slag .., allt som hade med Liverpool att göra, men där fanns även nåt stånd för motståndarlaget.

Inget bråk.
Alla tycktes glada.
Jag såg inte en enda överförfriskad människa!

Vid tolvtiden på dagen hade vi också besökt fansens pub och den fylldes i rask takt. Ingen fylla där heller .., bara sorl och skratt.

Jag köpte en halsduk, men gav den till Emil, den var tjock och för kort att ha runt halsen tyckte jag.
På den där buffén hade jag med mig halsduken, men hängde den över stolen.

På buffélunchen var vi många som kom från andra länder, däribland en kvinna från Canada.
När vi sedan satt oss här på arenan på vår plats, då visar det sig att den canadensiska kvinnan och hennes man hade fått platser inte långt från oss och då kommer hon fram till mig och frågar om det var jag som glömde halsduken i restaurangen!
Jo, det var det ju.
"Ja, här är den" sa hon och log.
Helt sanslöst! .

Den här kvinnan med mobilen, hon och hennes man satt också vid samma bord på buffén.
Där höll hon hela tiden på att ta selfies, men det var  i n t e t  i jämförelse med vad hon gjorde under hela matchen. Hon satt då och redigerade bilder av sig själv .., smalare .., mer solbränd .., blekare .., annat läppstift .., annan makeup .., ja, hela tiden, precis hela tiden förutom här när spelarna kom in, ägnade hon sig åt detta.

Vi hade fått platser precis ovanför en upp/ nedgång, så vi hade inga stolar framför oss, däremot dom här vakterna som hela tiden var idel solsken.
På hela arenan fanns såna här orangeklädda ordningsvakter som travade upp och ner mellan sektionerna. Inget bråk vad vi kunde se, allt var lugnt och fridfullt.

Enorma tifon vandrade på långsidorna! Såna finns ju här hemma också.
Läckert att se på riktigt.



Så här lät det när publiken sjöng "You´ll never walk alone".
Nog har jag upplevt väckelsemöten när jag var liten, men se detta, det var ett väckelsemöte utöver det vanliga. Egentligen brydde jag mig föga i vem som vann - jag höll inte på nån av dem -, det gjorde däremot Emil, men oj, vilken mäktig känsla det var!
(Filmen norpade jag från youtube, den togs inte av mig, min får jag inte in här av någon anledning).

Bilden: när Emil var tretton år, fick han följa sin pappa på samma resa.

Ja, nu Eva och Ulf .., nu vet ni ungefär hur det var.
Ångrar jag den här resan?
Inte för en sekund, men det beror ju mest på glädjen att åka med Emil och pv.

Sju år senare.
Vilken drömkille att åka med!
Snäll, go, omtänksam, filurig, smart.
Trygg.

Och ja, mormödrar får vara partiska.
Så var det med den här resan Eva.
Nu vet ni.

Ulrika om sånt som betyder ...

Saker som betyder nånting har jag egentligen inga. Jag är inte sentimental och spar inte på saker. Jag har flyttat en triljard gånger och nästan varje gång har jag börjat från scratch med möbler och allt.

Människor, möten och minnen är det som betyder mycket för mig. Jag vet inte om jag har en enda pryl som är äldre än några få år bakåt i tiden.

Det som betyder mycket för mig bär jag med mig hela tiden, inuti.

Med det sagt, så finns det tre inramade foton hos mig som gärna får följa med mig framåt. Det är bilden jag fick från dig, från den där gången när jag stod och fasade för att ta mig av PV:s båt, på Ven. Jag ler varenda gång jag tittar på den. :-)

Det andra är ett foto (fast detta är bara en utskrift på papper, inte riktigt foto, därav den usla kvaliteten) på mig i min gammelmormor Elins knä, med min mormor (Eivor) till höger och min mamma till vänster. En av få bilder jag har kvar av en högt älskad mormor.

Det är ett foto av min mormor, iklädd Ovanåkersdräkten. Jag tror det är från när hon gifte sig med morfar, för åldern stämmer och jag vet att hon gifte sig i sin folkdräkt. Ramen är trasig men jag tänker inte byta ut den. Den stod i mormors sovrum och är en av bara ett par saker jag sparade när hon dog. Jag vet att hon tyckte mycket om bilden.

//Tack snälla Ulrika! Och så vacker din mormor var! Och så ung din mamma ser ut att vara, jag tänkte att först att det var din syster - men hon är väl yngre än dig -? Bild nr 1 finns inramad uppe på en vägg här i huset. Så många minnen den väcker! Den arge busschauffören i Landskrona, hur du snubblade på väg till färjan .., jag som nästan gömde mig då båten närmade sig hamnen! 

Dagens fönster ....

Faktiskt en hel svärm, kommer från Norge.
Det är Bente som skickat bilden och den visar Mjöstornet i Brumunddal i systerlandet i väster.
Brumunddal ligger väster om Elverum, där Bente bor.
Ett höghus byggt i trä. Världens högsta, enligt uppgifter på nätet.

Här kan man läsa mer om huset.

Tack Bente! säger jag.

Erland ....

Underbara hemifrånvännen Agnetha mejlar mig den här bilden - egentligen ett urklipp från tidningen Norra Västerbotten från den den 11:e november 1939 -.

Erland var pappas storebror; en i många stycken äventyrlig herre och med stor tåga.
Det var Erland som byggde sig ett eget flygplan (finns numera på Arlandas flygmuseum) och ritningen hade han i huvudet och blev till slut förbjuden av Luftfartsverket att sväva runt i skyn med sin skapelse.

Tänk, vad han kunde!
Och så himla påhittig han var!! 

Dagens fönster ....

"Hej!

Ett fönster till dig från mig. För några veckor sen var jag och mina döttrar på hotell Copperhill i Åre för en helg i lugn och ro. Vi brukar ta en helg där varje höst. Ett hotell som är något utöver det vanliga, en fantastisk miljö att vistas i.

På söndagsmorgonen gick vi ner till spaavdelningen redan klockan sju på morgonen, satt i den tempererade bassängen och blickade ut över landskapet. Det var bara vi som hade orkat oss upp vid den tiden så vi fick ha stället för oss själva. En ren lyx! Du kan tänka dig att frukosten smakade bra efter den stunden.

Kram.
Eva."

//Tack Eva! Måste ha varit ljuvligt värre!

Kväller ...

.. men bilden togs vid tvåtiden kanske, det var just innan friherrinnan och jag själv tog ett hastigt dopp i havet. Nu har den förstfödda givit sig av norröver och det är bara att hoppas att det går bra, vi hör rapporter om blixthalka i området kring Stockholm

Det har varit härliga dagar att ha henne här. Och vi har skrattat lite åt scenariot att jag skulle ha fått förfärliga besked från kirurgmottagningen och vara förfärligt ledsen och eländig och då sätter hon sig i bilen och kör ner! Och så möter hon en mamma som varit på pizzerian i Falkenberg och är glad och har druckit två glas vin och livet leker nästan, känns det som.
Åt det har vi skrattat gott.

Bäst av allt är ändå att Charlie och Harry har gått så bra ihop.
Vilken  o t r o l i g  lättnad!
Och sigge nilsson struntar blankt i den där stora, svartlockiga hunden som springer som en häst, men är så snäll och som alltid håller sig nära-nära-nära sin matte, ty ingen älskar han mera här i livet, än just sin matte.

När man blir glad ....

Det här är Kajsa - pv:s brorsdotter - hennes sambo Emil och lillflickan Majny, som nu är fem år kanske. Dom bor i Jämtland; först inte långt från Gunnar, men nu lite längre bort, i ett hus med utsikt över vad som känns som hela världen, i alla fall på bild.

Igår fick lilla Majny en lillebror, så nu är hon storasyster.
Och vet ni vad?!
Den lille pojken ska heta Ivar!

"Hette inte din pappa Ivar ...?" skriver Kajsa i meddelandet.

Javisst hette han Ivar.
Kallades Ivar-Nicke.

Och nog är det väl obegripligt att jag blir så glad över att en liten nyfödd pojke ska heta Ivar, men det blev jag. Lika glad som när madamen i Porto i en kommentar nämnde "Syster Ann-Gerd", alltså mamma. Jag blev så varm, så varm.
Precis så känns det även nu.

(Bilden togs när det var dags för bröllop .., Hilda och Patrik skulle gifta sig och nu - om inte förr - skulle Majnys lugg klippas! )

Och innan jag klickar på publicera, vill jag säga: grattis Majny till att ha blivit storasyster och välkommen till världen lille Ivar (som för övrigt inte såg så liten ut på bilden).

Lena (friherrinnan) om det hon håller kärt ...

Denna har varit med mig i hela mitt liv.
Lite naggad här och där, men en sak som jag tycker väldigt mycket om.

Och så den ganska nyinköpta tavlan.
Den känns lite "hemma".

Tack Lena för att du tog dig tid!

Det som betyder nånting ....

Så här skriver hedgrenskan i Trelleborg (vi messenger-pratar ofta och om precis allt möjligt):

Och såklart har jag glömt din maildadress .. ,men ett minne, min mormor, född 1892, som for till Italien på semester. Mormor som definitivt INTE var materialist. Men i Italien köpte hon ett guldarmband. "Jag kunde inte motstå det", deklarerade hon efteråt. 
Armbandet ärvdes av min moster. 
Samma moster som när hon inte hade långt kvar gav det till mig och berättade historien och sa ..."detta ska du ha!"

Tack Kerstin för att du delade med dig!

"Home is where the heart is ...."

Så stod det på ett litet träformat hjärta som mamma inhandlat som minne från New York. Mamma var ingen prylmänniska och när jag skriver det här, då plötsligt, slår det  mig att jag aldrig - inte en enda gång - minns att jag såg henne inhandla nån prydnadssak! Inte en gång!

Jag kan inte heller minnas att hon någon gång sa att .."ååå, den här tycker jag så mycket om!", ja, det skulle ha varit nån tavla i så fall.
Moster Lisbeths äldsta dotter Agnetha och moster Gunvor, dom målade tavlor och dom vet jag att mamma tyckte så mycket om och även andra tavlor, jo, dom kunde hon kommentera - eller jag visste att dom (dom-dom-dom!!!)  betydde en hel del - men för övrigt: intet!

Sen tänkte jag vidare.
Ja, men hur är det med mig själv?

Jo, men jag har ju mängder med saker som jag kan säga att jag älskar högt och innerligt!
Väggklockan hemifrån, till exempel, den jag ser nu när jag lyfter blicken och den tickar och går och visar tiden helt rätt - fem över halv nio - .., och den nya elektriska ljusstaken (inhandlad hos Antik & Design i Åkersholm), den gör mig såååå lycklig!

En liten sten som jag plockade upp från marken i Cornwall, det var då vi skulle ta oss uppför en lodrätt trappa - uthuggen i sten - och jag tänkte att det går aldrig. Det gick. Stenen vilade i min hand.

Brevet som Anna skrev till mormor och där varje meningen avslutas med "hör du de mormor?", det sitter inramat på fotoväggen i hallen och gör mig glad var gång jag passerar.

Skålen som min morfar gjorde innan han dog, alldeles för ung.

Den lilla tavlan som Emma en gång målat/tecknat där hon berättar om en dag på stranden i Ystad och som avslutas med "mormor har rökit".

Men hur kom jag då på att grunna på allt detta nu på morgonen?
Jo, för när jag lade in dom här bilderna, tänkte jag på glädjen jag känner över att ha hamnat i såväl Skåne som här i Halland. Och att jag alltid placerar allt jag drömmer om i Malå, vilket ju betyder att jag älskar Malå också förstås.Och att så är det ju, att där hjärtat känner sig hemma, det blir hemma.
Och hemma kan man känna sig på så många platser.
Jag kände mig väldigt hemma i den lilla, skruttiga kyrkan nära hotellet i London .., den där kyrkan där jag hörde adventssånger.
Eller i det där pyttelilla hotellet i Aostadalen i Italien!
Hemkänsla direkt!

Då skulle rubriken bli att "home is where the heart is", till dom här bilderna från igår, då, när Maria och jag själv och hundarna tog en härlig promenad på den jättebreda och hårdpackade stranden i Haverdal. Jag har bott här i tio år och dit hade jag aldrig tagit henne.

Tankeflykt, alltså .., en gren jag är mästare i!
Och efteråt en skön kväll ..., lammstek i skivor till middag och "Så mycket bättre" som verkligen VAR så mycket bättre än tidigare och det tackar jag GES för. Vilka spelemän! Vilka sångare! Vilken glädje till musiken!

Nu ska jag sätta på kaffe och läsa DN och om ni vill, får ni gärna berätta om saker som betyder nånting för er. Ni får mer än gärna bifoga en bild! Mejla den då bara till bisse151@gmail.com så lägger jag in den. Och berätta gärna varför just den grejen/prylen/vad-det-nu-är, betyder så mycket.
Om ni vill. Ungefär som förr, när vi visade upp våra kylskåpsinnandömen och städskåp och allt möjligt annat. Då, i ett tidigare bloggliv.

Dagens fönster ...

"Bra med rejält och inte oroande besked i förrgår! Här kommer ett belgiskt tågfönster!"

Så skriver madamen i Porto! 

T a c k! säger jag.

Axel och Eva ....

Eva i Tyresö vet på pricken vad jag tycker om; gamla bilder!
Själv har jag nästan inga alls ...,en eller två bilder på min morfar som gick bort så tidigt och farmor och farfar, ja, det var samma sak där.

Men för Eva är det annorlunda.
Mannen på bilden är hennes farfar Axel och om honom har Eva berättat en hel del.
Till exempel att han är hennes hjälte, nästan.

Som engagerad i den fackliga rörelsen blev Axel svartlistad och hade svårt att få arbete, så tillsammans med fru och barn sökte han till slut lyckan i Brasilien.
Som för så många andra, blev det kanske inte riktigt som han tänkt sig.
Hans fru Maria drabbades av gula febern, ena dottern dog och hamnade i brasiliansk jord.

I ett försök att återvända hem, skrev han flera brev till sin bror och bad om ett lån till hemresan. Något svar kom aldrig.
Till sist anade Axel kanske oråd, tog sig själv till ett postkontor och skickade iväg brevet och fick svar så snabbt det nu kunde gå! Javisst, fick han låna pengar! (Måhända skulle broderns svar då komma som poste restante, till postkontoret).
Det visade sig att godsägaren hos vilken Axel hade tjänst, helt enkelt slängt bort breven från Sverige.
Vilket öde!

På bilden här ovanför (lägger in den igen, så slipper ni skrolla) är Axel 80 år och barnbarnet Eva är 3.
Om jag minns rätt är Eva född 1943 .., då borde denne Axel varit född 1866!
Här hämtar han grus som ska blandas till cement, ja, det ska bli en farstutrappa till sommarstugan, den som ligger ganska högt beläget.
Ett gammaldags ok av trä har han över axlarna, men såna används ju än idag, i mer fattiga länder.
Och Eva har rosett i håret och håller en docka i famnen.

Här syns den lilla stugan, den som så småningom inte alls låg ensam där vid skogsbrynet, där kom att bli andra stugor och vägar som drogs kors och tvärs. Jag tror att det här är utanför Norrköping någonstans; Eva får väl rätta mig i nån kommentar. Och nu är stugan såld.

Så här säger hon om sin farfar Axel: "Tänk, jag minns ju honom som en man i sin krafts dagar .., men här på bilden är han ju redan då äldre än vad jag jag själv är just nu!" säger Eva häpet.

Tack för bilden Eva!
Underbar är den!

//Intressant läsning om dom svenska emigranterna - dom som gav sig av till Brasilien - det hittar man här och det är också därifrån jag lånade annonsbilden.