Lugn och ro ....

Nere på ängen vid havet.
Blicken vänd mot söder.



Och nu ska jag göra kväll och lägga mig och lyssna till Europapodden.
Inte till den vackra musiken här ovanför.
Det får bli i morgon.

Till Nathalie som frågade ....

... i en kommentar.

Mejla mig på bisse151@gmail.com

Jag hittar inte blogginlägget där du skrivit frågan och ser därför inte heller allt du skrivit!

Vänliga hälsningar Elisabet.

Och så ett kvällsfönster .....

"Misslyckad bild på ljuskronan från 1829, men ganska fin fönsterbild", skriver Cecilia N.

Ja, jag håller med. Men .., jag tycker om hela bilden.

Varför kommer den in nu, på kvällen?
Jo, för att jag har svårt för mörka fönsterbilder på dagen. Jag är nämligen funtad så att jag absolut inte har fördragna gardiner när det är dags att sova .,inte på dagen heller .., och jag har aldrig persienner neddragna och aldrig en rullgardin .. , aldrig en dörr låst.

Jag vill ha ljust och öppet, det är nästan så att jag får ångest av det som är stängt och fråga mig inte varför.

Just därför lägger jag ofta kvällsfönster just på kvällarna, här på bloggen.
Nu "puttar jag bara fram" morgondagens fönster lite ..., så hinner vi njuta av detta vackra.

Tack Cecilia! 

Tisdag ....

Letar en bild, hittar en annan - en som visats här flera gånger -.
Säkert nio år på raken. (Men ni, liksom jag, kanske håller på att bli glömska ...).

Och varför glömmer jag bort att göra just så här .., som på bilden, det vill säga, sammanställa sommaren eller året som gått på det här viset? Så mycket mera man (jag) då kommer ihåg och det ena ordet ger det andra. Mest ler jag åt "slapp resår" .., ja, just det, det var när vi badade i Skärhamn i Bohuslän och när jag klev upp ur vattnet sa pv lite diskret  ..."du vet att du har lite slapp resår i baddräkten".
Ja, det var ju underbart att få veta det, särskilt när man gått omkring en hel sommar i den utstyrseln, i alla fall på badstranden.

Och cocosprickar .., jo, det var ju "kalaspuff" - Pernilla i Skåne - som hit till landet Halland hade postat ett paket med just cocosprickar. Förmodligen hade jag skrivit om nån dylik längtan.

Den där "glade mannen i Falkenberg" kommer jag också ihåg!
Jag gick på trottoaren och just utanför ett mäklarkontor kom han gående och log så varmt och jag tänkte att det är ju otroligt så lite som behövs för att man ska bli lycklig! Ett leende!

Innan jag gick i säng igår skrev jag ned detta  på kollegiblockets blad.
Jag är livrädd att pv ska cykla iväg utan att ha vittnat och - avväpnat - musfällorna! Aldrig någonsin vill vara med om att en liten mus gått i fällan och inte dött, utan förtvivlat kämpar för att ta sig loss!
Det var en sån fasa, så jag hade på riktigt ont i hjärtat! Stackars lilla mus!
Men tomtarna då ...? kanske någon undrar.

Jo, för flera år sedan köpte jag såna här småtomtar på Clas Ohlsons i stan.
Jag - som verkligen inte är nån pyntmänniska - kom att  ä l s k a   dem! När vi båda låg i sängkammaren brukade jag be att pv skulle tända dom här tomtarna innan han gav sig av .., å, så roligt att vakna och se dem i fönstret!

Och påminnelselappen hjälpte verkligen .., dom var tända i morse!
Stor glädje!

Nu regnar det ute! Försvunnen är gårdagens solsken och ljust blå himmel, men det får man väl ta.
Från Spotify sjunger Tommy Körberg att "en ny tid är här ...".
Det låter ju bra.

(Och det här inlägget skrevs till accompanjemang av detta).

Dagens fönster ....

...  fångades hos Ulrika i Närke.

"Frostfönster" ..., skrev hon om bilden.

Tack Ulrika!

Måndag ....

Svängde förbi affären i eftermiddags och upptäckte då Emma på väg ut med den sista av dagens fyra postburar. Tänk er nu följande: buren - som inte är alltför lätt att hantera - tas in i postrummet .., ingen av oss är särskilt lång och då gäller det att först tänja och sträcka eller kanske stå på en pall eller tomback för att komma åt dom översta paketen, för öppnar vi den övre bur-dörren, då dråsar ju en hel hög med paket i golvet.

Sen är det bara att plocka. Det blir inte direkt lättare med den nedre delen, då blir det till att sträcka och tänja för att komma åt paketen. Somligt är märkt "FRAGILE", men ligger ofta bland övriga försändelser.

Idag är alltså måndag efter Black Friday, jag undrar hur det ser ut senare i veckan.
Och jag undrar också hur många kilo Emma lyfte totalt idag?
Maxvikt för ett paket är 20 kilo.

På väg hem slogs jag av hur sagolikt vackert det var vid havet! Längs  nästan hela vägen från affären och hem är det skog som skymmer, så jag körde raka spåret ner till reservatet och nu finns där en vägbom med lås, den lät jag vara och parkerade i kurvan.
Så blev det brått ut ur bilen!

Nej, jag var chanslös. Solen hade redan tackat för sig, men det var fint ändå .

Och dimman höjde och sänkte sig över fågelholmen. Och ljuset ändrades hela tiden.

Lite tidigare idag såg det ut så här mot den stora lagården vid "Polska Ambassaden".
Jag står på Eckes tomt och tar bilden.
Till höger om lagården går två hästar i en hage.
Och mellan trädgårdslandet och lagården .., ungefär vid dom stora rhododendronbuskarna, rinner bäcken, den som mynnar i havet.

Och nästan hemma. Västersol mot altanfönstret (gamla altanen) .., frost i gräset.

Nu är det kväll. Sonen har ringt och det blev omåttligt med skratt åt något vi läst på nätet. Efter månaderna i Mali är han nu föräldraledig, ja, egentligen delar dom på kakan, så lillkillen hade fått göra sin pappa sällskap till träningen och det hade gått bra.

Det är ju ofta så, att ha en liten krabat med sig, det är ungefär som att ha en hundvalp .., som förälder möts man av så mycket kärlek, ja, det var i alla fall så jag upplevde det. Hur väl minns jag inte när Agnetha och Jonny kom till BB dagen efter att Anders var född och hur glad jag blev och hur hon alltid tyckte så mycket om honom och hur glad jag själv blev.

Och själv bytte jag butik när vi flyttade från Kungsängen till Malå och det av den enkla anledningen att på Ica Nilahallen fanns en helt underbar kassörska - som nåt år senare skulle bli min arbetskamrat - och hon hade alltid tid för småprat med en då liten Anna.

Så här såg denna Lena ut; hon den rara kassörskan.
En komplett ängel att arbeta med.

Nu ska jag bjuda på kaffe och lussekatt. Gjorde nåt så smarrigt till middag idag. Stekte upp lammfärs och blandade med färsk skivad och ganska grovt hackad svamp (vanliga champinjoner). Fortsatte med broccolistam i skivor och på slutet även små broccolibuketter .., kryddade med salt, chili, rosmarin, timjan och svartpeppar. Grädde fick puttra med det hela.
I ugnen klyftad potatis och delade morötter.
Hjälp, så smarrigt!

Det var det hela.
Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster och ett minne ....

Så här skrev fönsterfångerskan Turtlan från Karlstad:

"Hej!

Denna helg med ett överflöd av erbjudanden, annonser i svart tema och köp köp köp så väljer jag tema återanvändning.
Det här fönstret fångade jag igår och använde sen i mitt instagraminlägg men återanvändning är bra och viktigt så nu susar det iväg till landet Halland. Varsågod och använd vidare.

Fönstret fångades på ett B&B här i staden där man också kan hyra för mindre dagkonferenser. 
Ett helt underbart litet ställe.

Där i ljuset satt jag och mina kollegor igår em och hade s k verksamhetsutveckling. Ljuset och en bländande sol som vi inte sett på länge och ett så fint rum med flera spröjsade fönster lyfte oss alla."

Tack Annica!! 

Och så det där minnet, ja, det får komma in på samma.
I tidigare inlägg länkade jag till frågan jag ställde, vad gjorde du den 11:e september 2011, då, när planen körde in i World Trade Center?

Här kommer en som inte hann med då.
Tack som bidrog, om än lite senare, Anna,.

Annannan sa...

Och jag svarade tydligen inte då. Jag satt på arbetsförmedlingen i Porto där jag just skrivit in mig för att få ut de tre månadernas arbetslöshetsersättning man får ta med sig till ett annat EU-land. Teveapparater med små skärmar och omöjligt att se ordentligt eller höra. Jag tyckte det såg ut som ett litet plan och tänkte på den där killen som flugit runt Röda Torget några år tidigare. 

Jag befann mig i ett så omvälvande skede av mitt eget liv att dimensionen av det här aldrig riktigt trängde in. Den här vågen av terrorism blev verklighet för mig först med attentaten i Madrid och London.

Kväller ....

Vilken härlig dag det här blev!
Först jobb från tio till fyra och med arbetskamrater som man bara älskar rakt av!! Johanna - lugn och trygg och världens snällaste - och Philip, lika rar och go han (vill bli filmproducent, hoppas att han fixar det), ja, vi kamperade tillsammans till halv tre, då tackade dom två för sig (hade varit på plats sedan halv åtta, då tillsammans med Jocke) och sen klockan två, då kom två andra raringar, nämligen Hilda och Cornelia Andersson. Ni kanske tror att jag överdriver? Sååå himla trevliga kan väl inte alla vara som man arbetar med? Jo. Just så fina är dom.

Direkt efter jobbet åkte jag hem och släppte ut Harry, sen iväg till Halmstad, hittade den enda lediga p-platsen vid Slottet och kom prick en timme för tidigt till konserten, men det var meningen. Nu fick jag bra plats vid en stor tegelkolonn eller vad man ska kalla det och Sonja kom långt innan konserten skulle börja, så det var bra. Vi satt intill varandra och det blev fullsatt som vanligt.



Nej, jag filmar inte när dom sjunger .., men den här sången var en av dem. Och pv stilig i svart kostym och tjusig i håret. Som avslutning förstås Otto Olssons "Advent" och då brakade som alltid applåderna loss och jag hörde flera säga "men ååååå, vad dom sjunger bra!"

Pv och Sonja körde hem i Sonjas bil och så sammanstrålade vi i Harplinge, där denna alltid så vänliga Sonja tackade för sig och vi svängde förbi affären och köpte en julstjärna och lite mjölk och sen hemåt. Och jag känner mig så glad. Det här att träffa alla möjliga kunder och så kollegorna, det betyder så mycket! Det är som om livet vänt åter! Eller glädjen.

Ropa på kocken!

Första Advent, ja, advent får bli med stort A och vi har ännu inte tänt det första ljuset, men det kanske blir ikväll, efter konserten. Jag har en timme på mig, sen ska jag vara på jobbet, så det är lite bråttom nu. Pv eldar, nynnar lite på någon julsång och läser DN.

Men vad var då det bästa?
Jo, det är att terroristen som tog livet av två människor i London, övermannades av tre män - så kallat "vanligt folk" -  och på så sätt kunde avväpnas. Dom tre; en polsk kock (som tydligen ryckte ner en bete, alternativt en meterlång tand från en narval vilken ingick i en utställning i närheten), en man som suttit inne föen man r mord (!!!) och som nu hade nån slags frigång och snart skulle friges, samt en tredje man som tog sin brandsläckare ..., ja,  och så gav dom här tre sig på terroristen och fick ner honom på marken!
Helt sanslöst!
Vilka hjältar!

Och ja, det är ju naturligtvis fullkomligt vansinnigt för "vanligt folk" att ge sig på någon som springer omkring med kniv och redan har dödat två personer och som dessutom har ett låtsas-bombbälte runt magen (men det visste dom kanske inte), men ..,.  som jag älskar människor som  a g e r a r!

Nu ska jag göra mig i ordning!

Dagens fönster ....

... kommer från hedgrenskan som varit - eller ännu är - i Köpenhamn och firar maken Peter, som har födelsedag just idag. Dessutom är han ju dansk.
Grattis Peter och tack Kerstin!

När fönstret kom hit till Halland, tänkte jag att ..,. har jag inte ett liknande fönster, även det från Köpenhamn?

Nej, det var inte ett likadant, men stämningen tycker jag är likadan.
Och det är verkligen från den danska huvudstaden.
Jag var där på dejt, det kommer jag ihåg .., det var i januari 2008, innan det var nåt bestämt med pv.

Dejtmannen var från Norge, bodde i Moss och arbetade på skattemyndigheten i Oslo.
Efter Anders Breiviks attentat - bland annat mot just skattehuset - har jag ofta funderat hur det gick för den där mannen som var så omåttligt intresserad av jazz.
Herr Akkurat och Morsomt, gick han under benämningen i bloggen.

Och det här togs också i Köpenhamn.
Samma helg.

Så var det med den saken.

Den 21:a juli 2011 .....

... ställde jag en fråga till bloggvännerna.

Minns du vad du gjorde just i den stunden?

Och SOM ni svarade!

Här är länken.

Lördag .....

... som känns som en söndag, men det beror på att pv är ledig fredagar och då blir det lite ovant.
Strålande sol mest hela dagen!
I timmar tittar vi på Vinterstudion och mellan varven löser vi DN:s lördagskryss. Ibland får tidningen vila i ett par timmar och då gör vi annat. Kör ner till stranden i Haverdal, t.ex.
Parkerar inte långt från Båtabacken (där en mindre "pir"/brygga kommit  på plats i höstas eller kanske förra hösten,  nu syns det tydligt hur lågt vattenståndet är, ty stegen hänger liksom i luften, minst en halvmeter ovanför vattenytan.

Här är vyn bort mot Tylösand.

Solen håller på att sänka sig i väster .. men ännu är det ljust ute.
O t r o l i g t   med lågvatten!
Plötsligt plingar det i min mobil. Det är Hilda som skriver att nu är hon och Patrik (och Edvin förstås) i deras nyinköpta hus och vill vi komma och titta - det vill vi - så går det bra.
Vi åker på studs!

Deras hus är typ "funkisvarianten", helt fyrkantigt eller kvadratiskt och med full takhöjd på övervåningen. Förutom två elektriska ljusstakar - är där helt tomt. På väggarna syns spår av tavlor som nu plockats ner och huset är kanske från 30-40-talet och Hilda har gjort i ordning en "husbok" med ritningar och diverse planer på sånt som dom vill förändra.
Väggar ska målas om; kanske rent av rivas eller flyttas på .., en altan ska komma på plats .., ja, det finns mycket att pyssla med, den saken är säker.

Men oj, så mycket utrymmen!
Där är fler garderober än i Thomas ganska stora hus och så VETTIGA garderober och i källaren finns matkällare med hyllor och en tvättstuga med mangel och där är en gammal järnspis och ett rum som tycks ha varit verkstad och ja, dom har i alla fall inte brist på förråd!
Fyra äppelträd finns på tomten, plus en pallkrage med ihopsjunken jord .., där finns en rabatt med okända växter och i en stor koppartunna gömmer sig säkert vårlökar, ja, det är vad jag tror.

Bilden här ovanför visar utsikten från Hilda och Patriks sängkammare. Där pilen är, skymtar man havet eller hamnen. Östra stranden, helt enkelt. Och i omgivningen finns många hyreshus av den äldre sorten, riktigt fina, tycker jag.
Som ni ser finns även en liten pool just innanför grinden .., "ja, där kan du bada Elisabet!" sa Hilda smajlande.

Lille Edvin är mest fascinerad av alla sladdar och av skåp och lådor som han kan dra ut och in och tänk, att få ett eget rum när man är så liten! Men grind uppe och nere måste på plats, ty trappan är lång och där man kan göra sig illa rejält om det vill sig illa.

Det som ser ut som en filmduk till höger på bilden, är ett hallfönster som speglar sig i sängkammarfönstret.

Och så kommer ett .....

.... extra-glädjefönster från landet Närke!

Så här skriver Ulrika: "När man varit ute en sväng och tittar in och ser värme, glädje, kärlek och gemenskap!"

U n d e r b a r t! skriver jag.

Tack Ulrika!

Och knappt hade jag klickat på "publicera", så kom ännu ett fönster fyllt med glädje.
Det är Barbro i Uppsala som skriver så här: "Man blir så lätt i sinnet av solen!"

Ja, så är det verkligen.

Man får som ett extraliv.
Tack till dig också Barbro!

Sånt man kan grunna på ....

Är det nånting i tillvaron jag fascineras av, så är det hur kropp och själ hör ihop.
Så här, till exempel.

Hela tiden, från den första mammografin tills det hela var över, kände jag mig otroligt peppad och lugn. Jo, det var så det kändes.
Men när det var dags för det allra första mötet med läkaren inför operationen, sköt blodtrycket i höjden på rekordfart. Och pv berättade hur nästan pinsamt forcerad jag var i undersökningsrummet .., babblade på oavbrutet och var illröd om kinderna.
Jo, så var det.
Men jag  k ä n d e   mig lugn.

Efter operationen infann sig ett ännu större lugn.
Inte så att jag bortsåg från att det kunde vara nåt eländigt som visat sig, men orolig - nej -.
Mera .. totalt nollställd.

Den dagen jag hämtade posten och upptäckte brevet från Region Halland och dom sååå vänliga raderna från kirurgen Fredrik, vad hände då?
Jo, jag gick uppför backen med det uppsprättade kuvertet i handen och tänkte .."men var är all glädjen .., var är all översvallande lycka och lättnad?" 
Det var mer som att "jaha ..., så var det med den saken och helt bortkastade pengar för samhället, operera någon som inte alls hade behövt lägga sig på operationsbordet!"
Och en alldeles omåttlig trötthet kom seglande och landade inombords!

Ulrika skriver i en kommentar att hon blev så glad så tårarna sprutade när hon läste om det positiva resultatet! Och jag själv? Jo, jag gick där med kuvertet, tog en bild av raderna och postade det på familjechatten med några röda hjärtan på slutet. Kanske skrev jag "hurra!" ?

Nu har det gått drygt två veckor och det är hur galet som helst.
Plötsligt sover jag - som brukar vara världens mest morgonpigga människa - till åtta på morgnarna!! Tre timmar längre än förut! Och jag har hemska mardrömmar; vaknar mitt i natten och måste gå ner i köket och dricka vatten och tända någon lampa och är evigt tacksam för att harry valt att sova hos matte, om än nere vid fötterna.
("Inte har du väl din hund i sängen!!?" utbrast en av sköterskorna på post-op när jag sa att det skulle bli skönt att komma hem till trygga Harry).

Då tänker jag så här (det här är, som ni säkert förstår, rena terapisessionen): jo, jag var säkert orolig inombords utan att det kändes så .., och nu, efteråt, släpper allt det jag inte visste fanns inom mig och då blir det kanske så här. Då blir det måhända så att luften går ur ballongen.
Och det är ju så fånigt, för det var ju ingenting.

Så är det kanske, det här med kropp och själ.
Och om två år, eller när nästa mammografikallelse kommer och det  d å  visar sig att man upptäckt en knöl, hur kommer man att reagera då? Kommer man alls att bry sig?

Nåväl.
Idag lördag strålar solen - eller gjorde det i alla fall nyss - det är fem minusgrader ute och fåglarna har fått mat, ekorren är på plats och precis nu ska pv fixa rutan i växthuset som blåst iväg (inte långt, en meter kanske, men tänk att det höll!) och Charlotte Kalla intervjuas i Vinterstudion och är inte nöjd med sin insats på tio kilometer i Finland och det fina kortet på bilden - med varm och go text - det kom igår från landet Skåne,  från en härlig och go madame som har sån himla tumme med sina blommor! Från Annika i Kävlinge, alltså. Tack snälla, rara!

Och en fin lördag önskar jag er alla!
Så.
Punkt.
Sessionen slut - nu öppnar jag dörren och går ut i det fria -.

Dagens fönster ....

... finns hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från Ängelholm.

Utsikten är mot åkrar och ängar i Skåneland.

Och gissa vilka som har namnsdag idag! Jo, alla som heter Anders!
Alltså sonen och Rexxie och ett par hundratusen till kanske.
Nja, inte riktigt. För fem år sedan var det drygt 190 000 - Anders-män i vårt land -. 

Men f.d. hockeyspelaren Anders Bohman i Malå och min före detta klasskamrat Anders Ericsson, han som blev polis i Stockholm. Lisbeth Engström-Dannes man, han heter också Anders.
Och min före detta - väldigt snälle - chef på Fridhems Livs i Ystad - Anders Ohlsson -.
Och Anders Andersson, vänlig kund i samma butik, bodde några portar bort.
Och några kändisar: Friidrottaren Anders Gärderud som vi, den första juli 1975, såg slå världsrekord på Stockholms stadion .., och Anders Blomqvist - skidexpert i Vinterstudion -.
Anders Gernandt med sina rrrrrullande r, han som kommenterade hästsport.
Och till dig Turtlan: Anders Glennmark, sångaren!

Grattis på namnsdagen i alla fall!

Kväller ....

Bild: tavla målad av Sven Ljungberg från Ljungby.

Sen kväll.
Vi har haft Sonja på middag och hon blev kvar ovanligt länge - annars har hon alltid bråttom hem - nu blev det ett par timmars småprat och det kändes bra. Allt möjligt pratade vi om; bland annat tog Sonja upp det här med att kramas .., att det inte var vanligt i hennes barndom och vi funderade lite hur det var när vi - pv och jag själv - växte upp. Om det pratade vi. Och hur det är nu. Och om man är bekväm med att ta på andra människor - eller att andra tar på en -.
Vi pratade också om den före detta ministern vars händer rör sig alldeles självmant.

Jag skjutsade hem henne, men först hade hon fått en liten lektion i detta hur man raderar meddelanden och telefonsamtal i mobilen. Det kan jag säga, att vi hade det vi gjorde innan vi hittade raden "radera alla", sen blev det förstås lätt som en plätt.
Fyrahundratolv meddelanden och lika många telefonsamtal susade all världens väg.
Sonja blev nöjd.

Senare ikväll blev det "Skavlan" och jag tänkte att Sven-Göran Ericson - den forne fotbollstränaren - tycks så himla sympatisk. Trygg och jordnära. Rolig. En varm människa. Uppenbarligen värmlänning i själ och hjärta.

Nu övar pv igen.
Sjunger och sjunger. Han har stängt dörren till Gunnars Rum. Harry ligger på soffan och sover.
Adventsstjärnan lyser fint.

Kvällsfönstret kom susande från Trelleborg ikväll.
Från Hedgrenskan.
Tack Kerstin!

Det är underligt, nu, drygt två veckor operationen, är jag mer öm i bröstet än tidigare.
"Ja, men det är väl inte konstigt, dom har ju varit där inne och rotat med skalpell!" säger pv.
Så är det förstås.
Vi stod tidigare ikväll i köket och jag drog upp tröjan och matteläraren fick agera doktor och säga hur det såg ut. Inspektera ärret.
"Jättefint, det har läkt bra och är inte det minsta rött!" konstaterade han.
Med det lät jag mig nöja.
Jag har många ärr nu.
Ett långt ärr - nästan som ett kejsarsnittärr - på magen, ett annat ärr under mitt vänstra öga och vid sidan av munnen .., ärr i höger handflata, på vänstra sidan av näsan .., under överläppen och två långa ärr på vardera knät. Ja, det räcker ju. Hockeyspelare sys ju med hundratals stygn innan karriären är tillända.

White Friday .....

Ja, aningen vitare än så här var det faktiskt i morse och riktigt fint också.
Hur ofta glömmer jag inte hur vackert det är med snö, ja, om den får ligga kvar, alltså.
Och bums kom herr och fru Domherre på besök!
Ska inhandla lite hampfrö till dem .., dom satt som lite förundrade och inspekterade nötväckor och blåmesar och allehanda pilfinkar vilka glatt norpade sig solrosfrön, men se, denna frukost behagade inte smaka familjen Domherre.

Pv som ju ännu inte fyllt sextiofem, han arbetar måndag till och med torsdag - nittio procent blir det - och fler lektioner än tidigare och ååå, så han njuter när det är torsdagkväll! Nu har han - denna fridag - hunnit med en sväng till Skallkrokens hamn där han ordnat med vinterrengöring av båtmotorn och ett besök på affären hanns också med och så är det en del annat på agendan .., rutan i växthuset som blåst iväg (det är härdat glas och går inte i bitar!!) ska komma på plats och så är det klipptid hos Lena i Harplinge vid tvåtiden.
Sonja är bjuden på middag, men hon är alltid så svårbjuden, så vi får se hur det blir.

Några ljusstakar har kommit  på plats .., adventsstjärnan också ..,och från Spotify lyssnar jag till Bo Kaspers orkester. Tänk, pv hade noll koll på att Bo Sundström var född i Piteå! Nu sitter herr pensionatsvärden och läser dagens DN och precis nu säger han att Orup fyller sextioett år idag.
Jag tycker om Orups trallvänliga låtar, men blev kanske aningen besviken när han deltog i Så mycket bättre .., det var inte mycket tanke bakom texterna, bara det låter bra liksom. Ja, så kan man ju också tänka och jag sjunger glatt med. Och det gör jag - just nu -.

Dagens fönster ....

Ett bli-glad-av-fönster som fångades i Stockholm!

Ulrika höll i håven.

Tack!! Och titta på den där skär-rosa lilla hatten längst ner till höger .., den är ju som en pralin!

Black Thursday ....

Torsdag, ja.
Och precis som igår tycks det som om solen tänker hålla sig på sin kant.
Det är mörkt ute, nu när klockan snart är tio.

Vaknade som alltid vid fyra, fem .., lyssnade på USA-podden som ibland känns som om den går på tomgång - och ändå händer ju allting hela tiden -.

Därefter nyheterna. Sorgligheterna.
Min syster i Australien skriver i ett mejl att "i den här åldern känns det som om hela kroppen börjar att krackelera."
Ibland känner jag det som om hela vårt land krackelerar och faller i små bitar.

Hörde nu på morgonen i något nyhetssammanhang om hur många människor som dör av narkotikaanvändning, ja, alltså i Sverige! Det är ju inte klokt! Och det är ungdomsrån och sprängningar och unga pojkar som knappt har gått ut skolan skjuts på öppen gata och åldringar blir lurade på pengar av falska typer som utger sig för att vara omtänksamma bankanställda ja, det tar liksom aldrig slut och svenska banker ägnar sig åt penningtvätt och en före detta minister från Småland vittnar om att han har en sjukdom som gör att han inte kan hålla fingrarna i styr, dom - fingrarna - hamnar alldeles olyckligt på olika kvinnors lår, ja, kan man tänka sig.
Och så strular det med läkemedelsförsörjningen.

Men så ringer telefonen!
Det är friherrinnan som ska köra till Ullarp - några kilometer norrut - och köpa ägg från bonden Håkansson och eftersom hon ändå passerar Stensjö, så undrar hon om jag kan tänka mig att bjuda på kaffe? Det kan jag.

Och medan jag har skrivit dom här upplyftande eländesraderna, har fem sms anlänt och alla tipsar om ett reportage om Malå i dagens DN. Vilka omtänksamma människor som finns i ens närhet! (Eller långt  ifrån). Reportaget handlar om utflyttning eller mer .., att det dör fler människor än det föds och hur ekonomiskt kärvt det då blir för dom olika kommunerna; i det här fallet Malå kommun.
Dessutom får vi veta att av dom som lämnar kommunen, är det i långt högre grad flickor än pojkar. Flickorna hamnar i Umeå och läser på universitetet, pojkarna blir kvar och ägnar sig åt jakt eller skoterkörning och på höstarna är det ju såklart jakten som hägrar.

Är det så ännu?
Jag försöker tänka på mina klasskamrater .., hur blev det där?
Kanske fifty-fifty?
Vilka var vi som lämnade hembygden?

En är sjukgymnast i Helsingborg .., en annan har arbetat som ingenjör i Laxå, en blev lärare i Stockholm .., en blev musikpedagog i Örebro ..,  en blev polis i Stockholm (pojken näst längst till höger i översta raden, han med det glada leendet) .., en är vice ordförande för Nya Moderaterna i Oskarshamn ..., en bor i Mölndal .., en har arbetat på Hemköp i Halland och en, pojken längst till vänster i översta raden, är död sedan ett par år tillbaka. Han hette Martin.

Sånt kan man tänka på en torsdag i slutet av november, just innan kaffegästen kommer.

Dagens fönster ....

... fångades i Uppsala och det var hon den minnesgoda som höll i håven.

Tack Cecilia N!