Vilse ...

Beslöt mig för att gå åt ett helt annat håll - med solen i ansiktet - när det var dags att rasta Harry.
Så jag gick ner till havet .., gick sedan söderut, uppför en slingrig stig där man hela tiden fick treva sig fram, solen var så stark och lyste rakt i ögonen! Vidare ner längs ett sommarstugeområde, in i en snårig skog med spångar och mycket vatten .., in i en hage (utan får) ..., och hopplöst att ta sig ut på ett vettigt sätt!
Upptäckte en man som sprang likt en gasell och honom tog jag sikte på .. , men han var försvunnen, gaseller är snabba.

Nåväl, kom upp på "vanligt område"  med mängder av sommarstugor (typ som på bilden)  och gräset sååå grönt och fint, nästan som vore vi i april månad!

Så här kan också sommarhus se ut.
Jag hade planer på att ta mig över och på så sätt komma upp på en landsväg, men det var tillbommat och jag tänkte .., att nej.
Vi tog en annan väg.

Så här kunde det också se ut. Havet där nedanför.

Och så här nere vid "vår" strand. Det var knappt jag kände igen vyn när jag tittade igenom bilderna, jag har nog inte tagit nån bild just härifrån. Men fågel-ön skymtar där till höger i bilden.

Sedan många år tillbaka har ju många husägare valt att ha STORA siffror på någon del av husväggen, ja, för att visa vilket gatunummer som gäller.
Men här .., på Ejdervägen .., har jag någonsin sett en vackrare skylt!
Nej, det har jag  i n t e.

Kom hem och fixade lunch .., (gjorde den goda salladen som jag fick igår, i Malmö .., färsk strimlad grönkål och vitkål .., fräst i olja .., pressad citron till, flingsalt och solroskärnor!) till blodkorv i skivor, oj, så gott!

Solen har gått i moln. Kanske helt borta för idag?
Nåja, skönt ändå.

Att resa ...

Det har hänt tidigare att jag tagit bussen in till Halmstad, men jag kan nog räkna dom gångerna på ena handens fingrar. Men intressant ändå! Busskuren på bilden står i princip alldeles utanför friherrinnans lägenhet och det finns snabbare turer - den här snirklade sig igenom lilla Harplinge och jag lärde mig namnen  på en hel drös med småvägar - tidigare för mig helt obekanta!

För kanske ett år sådan fick Halmstad ny bussterminal och den är så fin! Den ska jag fånga på bild när jag någon gånger passerar och det inte regnar - det gjorde det igår -.

Vid sjuttiofem års ålder, då åker man helt gratis med buss i Halmstad. Friherrinnan hade sett fram emot att snart kunna börja nyttja den friheten - tidigare var det sjuttio - men se, då höjdes åldersstrecket! Så kan det gå.

En annan tågresa .., på väg från Edinburgh till London. 

Det var långt ifrån överfullt på Öresundståget och jag tänkte på alla år som jag varannanhelgspendlade .., först till Helsingborg och därefter till Halmstad.
Hur orkade jag? Att jag inte ledsnade!

Igår fick jag fönsterplats och det var tämligen lugnt i kupén.
Två kvinnor diskuterade doktorsavhandlingar och hur man får bra betyg - detta prat höll på i mer än en timmes tid - och alla fick ta del av deras tankar.
På hemvägen kom tre danska töser och slog sig ned på andra sidan mittgången.
Högljutt gapskratt mest hela tiden.
Jag hörde fragment av meningar .., det handlade om katolicism och annan religion.

Pendeltågsresa från Amstelveen till Amsterdam.

Eftersom det var länge sedan jag satt på ett Öresundståg, kunde jag tydligt märka hur det hela förändrats. Inte en enda pappersbiljett såg jag skymten av; nej, när kontrollanten kom var det bara att hålla fram sin mobiltelefon och uppvisa koden som dyker när man laddat ner Hallandstrafikens app och där köpt biljett. Det gjorde även jag.

Men om batteriet tar slut i mobilen ...?
Ja, då får man böter om man inte kan visa upp koden .., sa kvinnan på Hallandstrafiken.
Okej, det förstår jag .., annars kan man ju fuska och säga att "ja, jag har köpt biljett men nu har batteriet tagit slut", men ändå.
Och jag tänker på alla som kanske inte är så hemma bland alla appar .., alldeles enkelt kan det inte vara.

"Vanliga biljetter" finns nog att

Hittar en bild på nätet som visar det som nu kallas för Resecentrum.
Vid pilen stannar bussarna på särskilda platser och så går man under det vita taket som är så läckert .., och vidare in i fyrkanten med spiraltrappa,. alt. hiss, och så ä rdet då en överbyggde gångtunnel eller vad man ska kalla det, till stationen.

Nu ska jag gå på promenad med harry.
Nog om resor.

Dagens fönster ....

... fångades i Särdal och det var jag själv som hade håven med mig.

Tack för det Elisabet.

Det som är viktigt ...

Här vimlar det av intryck och känslor efter den här ljuvliga dagen i landet Skåne .., så jag måste sortera lite i hjärnans arkiv och få lite ordning och reda på allt som hänt.

Alltså låter jag det hela vila tills i morgon.
Bilden visar hur det såg ut utanför den jättestora lokalen intill Sankt Andreas kyrka i Malmö.
Ååå, där vimlade av småttingar i lillkillens ålder - plus minus några månader - och det hela påminde mera om hundvalpar på grönbete! Ja, det var härligt att se dem! Och man såg likheter mellan barn och föräldrar (en liten kille som visade sig heta Bosse, hade likadana knallbruna ögon som sin mamma) och det var sångstund till rörelser och lillkillen satt i mitt knä ett tag och vi viftade med armar och ben och ja, han var glad i allting.
För övrigt tycktes alla barn glada.
Inte ett gråt så långt jag kunde höra.

Efteråt tog vi vagnen (och pojken) och återvände hem, där det bjöds på lunch.
Det blev en omelett med härlig fyllning, samt en smarrig sallad bestående av strimlad färsk grönkål och vitkål, vilket stektes i olja. Lägg därtill rejält med vitlök, samt pressad citron och örtsalt.
M en så gott!!

Tog sextåget hem (två timmar), pv mötte i Halmstad och han har gått i säng och jag är sååå trött, men så lycklig. I vanliga fall sparar och sparar jag .., jag vill verkligen ha en rejäl buffert om nånting skulle hända.
Men att unna mig mera av sånt här, det tänker jag göra, även om en tågresa t. o r till Skåne går på nästan fyrahundra kronor!
Så är det.
Nu mot sängen.

Några kvällsfönster från Falun ....
(Igen, dom ramlade bort, men det var mitt eget fel!)

Så här var det; jag skulle idag (på tåget) gå in via appen Blogger på mobilen och rätta till ett fel i ett inlägg, men råkade då radera detta .., som fanns på bloggen igårkväll.
Nu kommer det på plats igen.
Det är alltså Kerstin i Gagnef som tagit en bild från lasarettet i Falun, där hon nu legat i veckor och fått blodtransfusioner i parti och minut. Mest parti.

I ett telefonsamtal säger Kerstin att blodet hon får, det är renat, därför är det en annan färg än "vanligt blod". Själv tänker jag att det påminner om Falu rödfärg. Femton påsar var det i förrgår eller igår. Kanske har hon fått ytterligare några nu?

Kerstin som knappt har någonting kvar i sin mage och lever med stomi och ständigt får fylla på med blod (just nu polyper som går sönder och blöder), klagar  a l d r i g. Det är helt sanslöst.
Och omtänksam är hon också .., så här fint hade hon skrivit till personalen på avdelningen!

Radiopärlor ....

Sent i gårkväll när jag var på tok för pigg för att somna, råkade jag hamna i ett program som grep nåt så otroligt. Det är en programserie som heter "Svenska berättelser", där helt vanliga-ovanliga människor berättar om något dom upplevt.

Det var det här avsnittet jag lyssnade till och det handlar om lastfartyget M/S Östansås förlisning i Östersjön och det är kaptenen Gösta Bågenholm som berättar - ibland blir det aningen rörigt, för han pratar då som om han vore en ur Östanås besättning  - men oj, vilket gripande program!!

Och visste ni, att mellan åren 1958 - 1963 förliste   s e x t i o t v å   svenska lastfartyg!
Det är ju helt sanslöst!
Ett sååå intressant program!

Ett annat program - 29 minuter kort - har rubriken "Spelets pris". 
Så här står det i programförklaringen: Av en slump upptäcker hon inkassokravet i brevlådan. Hennes man har lånat stora summor - för att försörja sitt spelmissbruk. En berättelse av Karin Modigh.

När jag lyssnat till det programmet, då framstår Charlotte Kallas beslut att vägra sponsra spelbolag, som ytterst vettigt! (Det tyckte jag för övrigt innan programmet också).
All heder till Charlotte!

Tisdagsfönstret ....

Igår ett fönster från lasarettet i Falun, idag ett från .., ja, ni får läsa själva: 

"Är i storstan en snabbtur. Bor på hotell vid skandal- och katastrofbygget NKS.

Vågade mig nästan ända fram till fönstret (jag är förskräckligt höjdrädd) och några fönster slank ner i håven./ Ulrika."

// Nu vet jag inte om du är där som patient eller bara valde det hotellet, annars var det ju otroligt att två sjukhusfönster kommer efter varandra! Tack Ulrika!

Utflykt söderut ...

Bilden från Särdal. 

Varje kväll när jag går och lägger mig, ja, då öppnar jag fönstret i sängkammaren på vid gavel (pv ligger ju i ett annat rum; han är inte den som trakteras av öppna fönster i februari) och så ställer jag mig vid fönstret och tittar ut  en stund - igår var det stjärnklart! - och så brukar jag buga lite och säga "tack!"

Jag vet inte vem jag tackar, kanske är det bara själva livet. 

Att man fått vara med ännu en dag. 

Det där tacket och all lite sval luft som kommer in, det känns så bra. 

Så det ska jag göra om en halvtimme kanske, då, när tvätten i maskinen är klar. 

Tidigare ikväll har jag bokat fyra pizzor på Lilla Napoli i Falkenberg. Förhoppningen är att Sonja gör oss sällskap - och oss är friherrinnan, pv och jag själv -. Sonja är svårflirtad, men k a n s k e  att det går vägen. Jag försökte locka med pizza, ett glas vin och trevligt sällskap. Hon sa inte alldeles nej. 

Sen något helt annat.

Idag skulle jag köpa djupfrysta ärtor (ser att man tydligen ska skriva ärter med e) och tillaga till middagen. 

I frysdiskan låg dels den här förpackningen från Eldorado. 

Och så den här från Findus. 

Det är mycket man inte fattar här i världen, men h u r  tänkte den som designade den övre förpackningen? Var tanken att ta en bild som verkligen skulle locka till inköp? 

Den lockade i alla fall inte mig, trots prisskillnaden! 

Ny vecka, ny giv ...

Kanske beror det på att min pappa inte hann uppleva mer än några futtiga år som pensionär, som jag känner en sån gränslös tacksamhet för att jag i alla fall har hunnit med så här långt! Till midsommar är det hela två år sedan jag tackade för mig i affären (i alla detta att vara schemalagd) och igår i kassan frågade en man hur jag trivdes med tillvaron som ja, som pensionär?

Jag sa som det var, att det finns liksom inte ord för hur underbart det är!
Att vakna på morgonen och ha en  h e l   dag framför sig.
Att göra i stort vad man vill - eller inte vill -.
Att gå på långpromenader med harry och därefter slå sig ned i trädgårdsstolen vid västerväggen .., sitta där och titta på småfåglarna som flyger av och an och ibland på ekorren som blir allt mer orädd.

Eller som i morgon: ta tåget till Malmö och hälsa på den där lillkillen som igår fyllde tio månader!

Och kanske känner jag ännu mer av den tacksamheten, sedan det här med ovissheten om vad som skulle bli med bröstet .., hade jag cancer eller inte? Tänk, att man kan ha sån tur!

Nu ska ta med kaffekoppen ut i solskenet ., jag ska hänga upp tvätt på strecket där ute .., ja, sen får jag väl se vad dagen bjuder på. Ungefär så är det att vara pensionär.

Dagens fönster ....

Så här skriver Bert i Luleå, som fram tills nu varit aningens irriterad över bristen på snö.

"Hej!

Vintern har äntligen inträtt med bravur. Ett av bankkontoren här i stan har fönster mot vår gård. Snart ser de kanske inte ut. Vem vet.

/Bert, alias Tomas Öberg. ( Eller tvärtom.)"

//Tack! säger jag. 
Fint fångat!

Söndag ....

Sover dåligt natten mot idag. Vaknar vid tre, vid fem och halv sex. Kliver upp klockan sex.
Pv skjutsar mig till affären och Cornelia är redan på plats och gräddar bröd .., jag tar mig an det vanliga när man har kassatjänst och den som läser här vet ju precis.
Just allt sånt.

Bäst idag: lille Birk, kanske fyra, fem år och lika vetgirig som jag själv.
Han frågar om det mesta.
Var jag bor, hur huset ser ut, hur gammal jag är, vad jag heter, vilken färg det är på huset?
Sånt.
Underbar är han.

Efteråt, när jag kommit hem, åker vi till Särdal för att kolla till en sommarstuga där det grävts för vatten och avlopp, mest för att skicka lugnande bilder till den som brukar tillbringa sommarveckor just där.
Där är djupa hjulspår i marken (förmodligen efter grävaren) och så har det regnat .., och plötsligt sitter vi fast i leran.
Det tar väl nån halvtimme av idoga försök att ta oss loss, så ger vi upp.
Jag ringer Räddningspatrullen som i det här fallet är Sonja. Hon fyller åttiosju i vår, men kommer som ett skott .., bogserlinan tas fram och så sitter jag i hennes bil och gasar och pv sköter vår och vips, har allt ordnat sig.
Bilden är från Särdal.
Sååå fint där är!

Nu är klockan bara nio, men pv gick isäng för en timme sedan (!!!); han har känt sig halvrisig, men ändå inte alltför dålig. Själv ska jag också göra kväll ., ligga i sängen och lyssna till USA-podden och kanske läsa ut Gerda Anttis lilla gröna bok. Kanske ha fönstret lite på glänt.

Idag har AP fått sin nya häst. Ett sto.
Det är ett sto med oanade kunskaper; hon kan t.ex skriva på familjechatten!!
Så här, t.ex.

"Jag är här nu! Jag är väldigt snäll! Har badat på nya stället och provat nya kläder. Har visst inga muskler, för jag har haft ett föl. Det är första natten utan fölet och jag tycker att det är väldigt vilsamt. Vi ses! Medea!"

En filmmakare, men inte från ....

Bilden från svt-serien: Kvartersdoktorn.

Igårkväll när jag hade gått i säng, tittade jag än en gång på SVT-dokumentären "Spårviddshinder". Jag tycker att den är så genialiskt gjord och med sån  v ä r m e. Och så människorna i filmen som kommenterar vad som händer.(Särskilt töserna som för statistik över bilar som fastnat i hindret).  Underbart!

Så råkade jag se att det stod "Vindelfilm" i början eller slutet och ett namn: Johan Palmgren.
Nu är sannerligen Palmgren inget namn det vimlar av hemma i Västerbottens inland, men Vindel .., det fick mig genast att tänka på Vindeln som ju ligger bara en fem, sex mil från Umeå. Tänk om denne - i mina ögon - så påhittige filmmakare var sprungen från Västerbotten?

Så jag tog mig en titt på denne herr Palmgrens hemsida på nätet och ramlade nästan ur sängen!!
Det visade sig vara  m ä n g d e r  med filmer som han - ofta tillsammans med Åsa Blanck - hade gjort, däribland helt ljuvliga "Kvartersdoktorn", där man under ett antal program fick följa med på en vårdcentral på Söder i Stockholm. Sååå många mänskliga möten där var!
Då slog det mig att "tonen" - såväl den som man känner när man ser en film - som den musikaliska, den var densamma i programmen! Kanske inte exakt samma musik, men själva "känslan" som den förmedlar.

Men nu var det ju alltså om denne Johan var sprungen ur den västerbottniska myllan ....? Så jag mejlade honom på den adress som fanns tillgänglig. Inom en halvtimme hade jag svar.
Så vänligt!

Och så här skriver han:

"Hej Elisabeth!

Vilket skojigt meddelande. Kul att du hör av dig. 

Jag kommer från Lund, men min gamla klasskompis Annikas pappa var fågelforskare och drev ett projekt i Ammarnäs. Jag fick sommarjobba där i gymnasiet och blev förtjust i den lilla fjällbyn. Har återkommit under årens lopp och för 8 år sedan satte jag igång en filmfestival där.

I samband med det skulle jag byta från Enskild Firma till AB och drämde till med Vindelfilm helt spontant.

Så lite västerbottnisk känner jag mig ändå!

Ha det fint, Johan."

På hans hemsida kan man ta del av ännu mera fakta och där finns även hans produktion samlad. 

Här är länken.

Nu ska jag strax åka till jobbet - är intill döden trött efter att ha sovit dåligt -. Kaffebryggaren puttrar .., pv ska köra in mig, så det blir ingen större sovmorgon för hans del heller.

// Om Åsa Blanck kan man läsa här. 

Men också här.

Och vad är då ett spårviddshinder? Jo .. det kan man få veta här.

Söndagsfönstret ...

Det passar ju alldeles förträffligt med ett fönster fångat i närheten av Domkyrkan i Lund, ja, nu när det är söndag och allt, tänker jag.
Detta är från Arkens bokhandel.
Om man har god syn (eller förstorar bilden, bara att välja) ser man en liten bok ståendes nere till höger.

Den här.
Jag tycker att det är helt underbart att en människa sätter sig ner och skriver en bok med titeln
"Varför har prästen så konstiga kläder?"
Och det var precis vad Mikael Mogren gjorde.

Vem är då denne herr Mogren?
Jo, här kan ni få veta lite om honom.

"Bengt Mikael Mogren, född 6 september 1969 i Hammars församling och dåvarande kommun i Örebro län, är en svensk biskop, teolog och författare. Före studierna arbetade han bland annat som kriminalvårdare". Wikipedia

Och här visar han runt i Biskopsgården i Västerås.
Ja, kanske nån är intresserad.

Den som fångade fönstret var annannan, som uppenbarligen var hemma på visit.
Jo, hon skulle ta bussen till sitt föräldrahem några mil österut och passerade då bokhandeln.

Tack! säger jag.

I många år .....

... prenumererade jag på tidningen Råd & Rön.

Det gör jag nu också och här tas det upp nånting som jag kan irritera mig på omåttligt på: hur det "fuskas" med innehållet i olika varor.

Vi som växte upp på t.ex 60-talet, vet att en tablettask typ Emser, var mycket större och hade fler pastiller. Nu är dom mindre och kostar betydligt mera.

Kaffepaketen numera innehåller inte alls alltid 500 gram, utan 50 gram mindre. På tio paket som man köper, förlorar man ett paket på det viset.

Här tar Råd & Rön upp det här med det dom kallar "Viktfifflet". 

Till Bert i Luleå ...

Angående antalet passagerare ombord på fartyget, det som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Att så många passagerare var ombord, flerdubbelt antal tillåtna, berodde på krigssituationen, där sovjetiska trupper var mycket nära och hemska historier om sovjetiska truppers framfart fanns i omlopp. Därför tog man med så många flyende civila man kunde få ombord. Eftersom fartyget var byggt som kryssningsfartyg fanns många allmänna utrymmen där folk kunde få plats.

Enligt inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Wilhelm Gustloff hade fartyget vid sin undergång en besättning på 173 personer, dessutom fanns 918 officerare, underofficerare och sjömän från 2. ubåtsskoledivisionen, 373 marinlottor, 162 svårt sårade soldater och 4 424 civila flyktingar, eller totalt 6050 personer ombord. Forskningen har dock kunnat visa, att det fanns ytterligare 4 532 civila flyktingar och 173 militärt tjänstepliktiga ungdomar ombord, vilket betyder att det totalt fanns 10 582 människor ombord.^[1] Enligt Encyklopedia Britannica omkom ca 9 000 människor i katastrofen^[2][3]. 1230 människor räddade av närliggande fartyg som anlände till platsen, medan 9352 människor omkom.^[4] Men Nationalencyklopedin NE.se är försiktigare och skriver att man beräknar att minst 5385 människor omkom.^[5] Katastrofen anses vara den fartygskatastrof som haft flest omkomna genom historien.

//Detta är från Wikipedia och det är också vad som berättades om i programmet.

Melodifestival - mellodags - tankar på jobb ....

Men jag sitter inte i loppisfåtöljen och tittar, men härifrån hör jag en massa .., det känns som "trams" men kanske blir det hur bra som helst och programmet har ännu inte börjat på allvar.
Nu slår väggklockan åtta. Alltså är den sex minuter sen.

Tidigare idag skulle vi titta på tapeter till sängkammaren, det som är mitt rum när det gäller sömn.
Vi tittade och tittade och jag tänkte på alla bilder jag tänker framkalla och och rama in och då blev det till slut en vävtapet som målas i en mjuk vit färg och trägolvet ska också få en omgång, men kanske i en gråare nyans.

På K-rauta tittade vi på andra tapeter än dom som Colorama hade, men nej, det får bli dom där vita. Det är ingen stor vägg i sängkammaren, allt är uppsplittrat .., där är en stor dubbelsäng mot ena väggen och en nästan lika stor byrå från Ikea på motsatta sidan, det är snedtak och en riktigt mönstrad tapet hade ändå försvunnit i det hela.

Men så såg jag den här!
Och så tänkte jag på väggen längs trappan upp till övervåningen .., den tapeten är jättegammal och sliten och bara  t ä n k  .., så glad man (jag) skulle bli av att var morgon mötas av småfåglar sittandes på några grenar .., ja, det det skulle ju vara underbart!

"Ja, men det är ju en barnkammartapet?" tänker ni.
Ja. Det är precis vad det är.

För övrigt rekommenderar jag - återigen - dokumentären "Spårviddshinder"från SVT. play.
Den vittnar dels om underlig skyltning ., men också om hjälpsamhet, ilska, frustration och ganska mycket glädje.

Här är en länk till filmen.

Igårkväll ett flera timmar kort eller långt besök hos Sonja. Vi hade med oss middag och Sonja hade dukat. Det finns mycket man kan känna oro för och det finns för närvarande gott om oro som singlar omkring i S:s lägenhet och när hon slog sig ned intill mig i soffan, masserade jag försiktigt hennes rygg, axlar och nacke och jag kände hur den här rara och omtänksamma människan slappnade av.
Sonja fyller åttiosju år i vår och hon har liksom sjunkit ihop på nåt vis.

Och i morgonbitti stundar jobb från halv åtta till två.
Till min fasa upptäckte jag tidigare idag att postdatorn hade tackat för sig, med påföljd att det är hopplöst att hitta paket som kunder ska hämta och så ska dom registreras också på nåt vänster.
Huvva!

Melodifestivalen då?
Ja, det får väl bli som det blir.

Lördagmorgon i februari ...

Och det är så grått och så disigt, så där så man mest av allt har lust att dra täcket över sig.
Så det gör jag.

Jag ligger kvar under det blommiga täcket och lyssnar till det - i mina ögon - absolut bästa avsnittet från "Naturmorgon" i P1; det handlar bland annat om Svalbard. Programmets reporter Thomas Öberg (som för övrigt har nästan exakt samma röst som Bert i Luleå!!) har givit sig av just till Svalbard och det är så fascinerande och så otroligt bra gjort -ja, hela reportaget -!!

Därefter är det färdiglyssnat och jag tar bilen och ställer kosan till bageriet i Slöinge.
Nej, det är inte nånting som sker varje helg, lååååångt ifrån, men idag blev det så.
Det är disigt och lite regnigt och innan Vastad, i lilla "sjön, där, där simmar hundratals sjöfåglar!
Jag stannar bilen, rutan hissas ner och precis som jag (på bild) ska fånga alla änderna vilka simmar ganska nära vasskanten, flyger dom förstås sin väg.
För övrigt är väl våtmark ett mer passande ord, än sjö.

Inne i bageriet är vi just då bara två kunder; det är grannen ett hus bort och så jag.
Så var det förra gången också och jag säger att detta är ju komplett vansinne, att vi båda åker milen till Slöinge och sen tillbaka och skulle vi inte kunna turas om och så handlar vi till varandra?
Grannen ler och säger kanske inte så mycket, men kanske att det kan ordnas?

Köper mina favoritfrallor "fyra frön" som sannerligen fordrar en vass brödkniv och starka tänder och pv tackar nej, tycker att det tar sån tid att äta frukost när enbart en liten fralla kräver sitt .., så jag får behålla dem helt för mig själv. Till honom - mer som en muta - har jag köpt ett vackert wienerbröd och genast tycks han lite gladare. (Wienerbrödet blir väl till elvakaffet, förmodar jag).
Och ja, det inhandlades fler än tre bröd .., även frukt, - och nötfrallor fick följa med.

Bilden från Google-maps, detta underbara instrument för att vandra omkring på andra sidan jorden.
På den här gatan bor alltså min syster. Jag hade totalt glömt hur där såg ut; det är ju trettiofyra år sedan på pricken sedan vi var där på semester!

Dagens mejl från henne lyder som följer:

"Tro det eller ej, men i går eftermiddag öppnades himlens alla portar över South Australia och regnet började vräka ner.  Det var många år sedan jag såg så mycket vatten och det har naturligtvis förorsakat översvämningar på vissa håll. Det regnar fortfarande men i betydligt mindre skala."

Och jag säger (skriver) som Barbro i Uppsala: inte en chans i världen att jag kunde bo någonstans med fyrtiogradig värme!! För mig är max tjugo det ultimata. Tur att vi människor är olika.

Dagens fönster ...

Också en slags fönster .., här från Naturhistoriska museet i Lissabon!
Genialiskt med boet uppe på skåpet!
¨
Och jag kommer osökt att tänka på den lilla drillsnäppan som stod i ett liknande skåp i Centralskolan hemma i Malå. Det var drillsnäppan - som jag i högstadiet höll ett föredrag om - som väckte mitt intresse för fåglar.

Fönsterfångerskan var den skånska madamen i Portugal - annannan -.
Tack!

Det man inte visste ...

Jo, det är mycket man inte har en susning om här i livet och nu på morgonen fick jag verkligen den tesen (vetskapen) bekräftad. Jag låg och lyssnade till Vetenskapsradion Historia i P1 och det var knappt att jag trodde mina öron!

"För 75 år sedan sänktes det tyska fartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt i vad som räknas som den värsta fartygskatastrofen i världshistorien Mer än 9000 människor, många av dem barn, gick under i det iskalla vattnet och tiotusentals fler skulle följa med i djupet under de sista krigsmånaderna 1945, då Östersjön förvandlades till Dödens hav.
Tobias Svanelid träffar fartygshistorikerna Claes-Göran Wetterholm som berättar om de gripande fartygstragedierna vårvintern 1945."

Rena fasan!
Och detta hade jag absolut  n o l l   koll på!
(Det här var dessutom bara en i raden av såna här hemskheter med fartyg som sprängdes).

Annat är trevligare.
Idag är det Ivardagen.
Pappas namnsdag. Här står han som tvåa från vänster och håller ett måttband i handen .,. det är förstås på idrottsplatsen hemma i Malå. Shorts och skjorta, det var pappa det.

Längst till höger står pappas bäste kompis, Mauritz Brännström.
Mauritz hade en gång vunnit Vasaloppet, var född i Norsjö och var världens snällaste.
Tillsammans med sin fru Gunborg drev Maurtiz en sportaffär. Hundkoppel i läder hängde på rader direkt till höger när man kom in butiken .. hela affären doftade läder! Och ett uppstoppat älghuvud satt på väggen och framför disken stod en slags höga pallar där jaktintresserade karlar satt och surrade med Mauritz .., det var som en pub utan öl.
Hemma hos Gunborg och Mauritz fanns alltid gråhundar, vilka användes till älgjakt .

I mitten på den översta bilden står Sören Lundgren som var bagare i byn - drev Lundgrens konditori som jag passerade var morgon på väg till skolan -. Sören och Helgas ene son hette Fred och var konstnär, ja, vi hade själv en oljemålning av honom. Varför skriver jag i dåtid? Fred är vad jag vet ännu i livet och kanske målar han ännu?
Det var oftast hästar som var motivet, ungefär som på den här tavlan.

Men nu susade tankarna iväg av sig själv .., det var ju Ivardagen, ja.
Ivar betyder Krigare.
Sonen - Anders - heter också Ivar, vilket han väl har varit (och är) måttligt förtjust i.
Numera tycker jag att namnet är hur fint som helst och jag har haft flera småpojkar i kassan som just heter Ivar.

Gjorde ett Ivar-collage och skickade som postens vykort till Malmö (till namnsdagsbarnet) , detta geniala sätt att använda sina egna bilder. På alla sätt och vis vill jag berätta för mina barn om deras morfar som gick bort så tidigt. Maria var fyra år, AP bara halvåret och för Anders var det helt kört; då hade hans morfar varit död i tio år.

Igårkväll när jag omöjligen kunde somna, fortsatte jag läsandet av Gerda Anttis senaste (kanske sista?) bok "Här i världen". Omslaget är vackert lindblomsgrönt och texterna är som vanligt ömsom kärva och puttriga, blandat med mer sånt här (som bilden).

Författaren är född 1929 - till åren kommen alltså - och lite märks det i hennes texter som är mer som dagboksanteckningar. Många tankar om hur livet blev eller inte blev.
Inte tillstymmelse till inställsamt.

Och ganska roligt är det att läsa om hur hon tänker sig att det blir när det är dags att ta farväl av henne .., vad människor egentligen ska säga. Nu säger hon det själv; tar upp alla sina dåliga sidor till allmänt beskådande och jag tänker att hennes vänner som läser boken måtte le för sig själva, jaha, hon var alltså medveten om det här .., att vi tänkte just så. Nu har hon liksom tagit udden av det hela.

Gerda Antti är född i Övertorneå i Norrbotten och ibland tänker jag att det där lite kärva kanske har att göra med den saken. Så jag menar alltså att vissa kynnen finns i vissa landskap?
Ja, lite tänker jag så.

Vad tycker jag om boken?
På en skala från 1 - 10 säger jag ... 5.

Svenska Dagbladets recensent Lina Kalmteg skrev så här om "Här i världen".

Ja, det var det, det.

Hetta och mera hetta ...

Så har jag tagit mig en promenad hos min syster i Australien (google maps) och det här måste då vara hennes hus. Jag minns att vi - 1986 när vi var där på besök - planterade ett träd på tomten och där var förstås inte alls sån här frodig växtlighet.
Huset var byggt av svenskar och riktigt gediget.

(Om man vill ta sig en promenad i omgivningarna, hon bor i huset på hörntomten på höger sida av bilden - länk här - så är ju Google maps rena drömmen!

Och morgonens mejl ser ut som följer .... och jag är evigt lycklig att jag inte bor där det är så otroligt varmt.

l"Efter  gårdagens 42C så har vi nu 37C och very muggy. Det känns som om man är i en bastu och natten var ganska jobbig.Temperaturen blev aldrig svalare än 34C och trots att jag hade takfläkten på för fullt och låg helt naken i sängen utan något täcke, så var det svårt att sova.  

I dag känner jag mig litet degig och inte ens en sval dusch piggade upp mig  Nu hoppas jag att den utlovade åskstormen i eftermiddag verkligen infaller så att luften rensas något.

Nu skall jag gå till vardagsrummet och sätta på ACn och sedan blir jag nog sittande där."