Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Hej!

Ett litet fönster och inte vilket fönster som helst. Jo, det är lilla båtfönstret i lilla båttoan. Vi har inte satt upp gardinen där ännu. Ska bli. Toan med lite utsikt så länge.

Inte många som har lagt i sina båtar ännu, men det kommer väl .
Vi var tidiga i år.

Hälsningar Turtlan.!

//Tack Annica! säger bloggmadamen.

Det är så underligt ....

Bilden:"Växer vid vatten. Två bokstäver".
Trogen bekantskapsfråga i korsord.

Tittar på Morgonstudion hos SVT och där är Owe, coronadrabbad som efter respiratorvård nu är tillbaka till livet. Vilket helt underbart reportage!!

Och det kan jag säga .., att någon rensning av tårkanalerna, så där som jag fick göra i fjol på ögonmottagningen, det behövs inte i nuläget. Dom är nu helt ursköljda!

Lycka till Owe!

Och var hittar man det?
Jo, 1:50 in i dagens Morgonstudioprogram, där finns han ... Owe och hans dotter.
Tittar in walkaboutsweden in här, så ta fram näsduken!

Dagens fönster ....

... fångades i Ullarps Gårdsbutik, några kilometer härifrån.

Av vem?
Ja, av mig.

Allt som vanligt ....

Jag skrev på instagram idag att den ena dagen efter den andra försvinner ., det är som en porlande vårbäck .., dagarna går in i varandra och jag får slänga en blick på Hemköpskalendern - den som sitter på gaveln av ett skåp - för att försöka få ett hum om vilken veckodag det är, men det hjälper ju inte ., bäst är mobilen.
Där, längst uppe till vänster (i alla fall om man har en Iphone) står dagens datum.

Alltså ser jag att det är den femte maj.

Vad har då hänt?
Ja, inte mycket som kan räknas som nyttigheter.
Oväntat besök i form av en friherrinna och lilla daghunden Bessie, det bjöds jag på.
I säkert en och en halv timmes tid satt vi ute på altanen, gott om avstånd till varandra och hundarna lekte på gräsmattan .., jag gömde små korvbitar till dem och Bessie förstod väl inte genast vad det hela gick ut på, men sen.
Hon är som en duracellkanin.

Flera promenader med Harry har det blivit.
Plus en sväng till Ullarps gårdsförsäljning där ett flak bruna ägg fick göra mig sällskap hem, plus lite annat grönt.
Pyssel i växthuset.
Den tv-sända presskonferensen klockan två.
Middag till pv och mig själv.

Under en månad har vi Sydsvenskan som dagstidning.
En gång i världen älskade jag den tidningen, men nu känns den stor och klumpig.
Lite rörig, helt enkelt.
Min storasyster har Skånska Dagbladet och trivs med den.
Jag läser dödsannonser och funderar över hur många som gått hädan i covid-19?
Många, kanske dom flesta, tycks födda i början av trettitalet.
Somliga har varit i den ålder som min mamma skulle ha befunnit sig i, om hon nu hade levt. Födda sent 20-tal.

Sparar några korsordssidor och bestämmer mig för att skicka dem till Australien, till syster nummer två. Är det korsord med alltför många svenska kändisar, då blir det för svårt .,. efter mer än fyrtio år på bortaplan, så hänger hon inte riktigt med i det svenska nöjeslivet - inte på samma sätt som tidigare -.

I min barndom - särskilt under julens mellandagar - då, när hela familjen var samlad, ägnade vi ofta oss åt en slags frågesport där var och en fick välja ett område där man kände sig duktig och så skulle man då skriva ner alla svar man kunde komma på, ja, på våra olika ämnen.

Pappa (nummer två från vänster) valde förstås sport (ofta svenska skidåkare eller idrottsmän öht), min äldsta syster satsade på historia eller geografi .., hon som långt senare skulle emigrera valde filmstjärnor eller titlar på olika filmer  .., mamma växter eller konstnärer och jag själv hundraser eller olika popgrupper.
Andra ämnen som kunde dyka upp var huvudstäder på olika bokstäver, bilmärken, artister, författare, ja, allt möjligt.

Ibland brukade pappa välja byar i Västerbotten och då var vi fullständigt övertygade om att han fuskade - att han bara hittade på olika byanamn  som egentligen inte fanns -.
Alla ville vi vinna.

Pappas bäste vän hette Mauritz och står längst till höger på den övre bilden
Mauritz hade sportaffär och hade en gång vunnit Vasaloppet, det är såklart den lagerkransen han har runt halsen här ovanför.

Denne Mauritz dog helt oväntat i februari 1974, bara sextio år gammal! Han dog i sin bil som han lyckligtvis hunnit parkera vid sidan av vägen. Två år senare dog pappa (blev sex år äldre). Båda var vältränade och ingen av dem rökte eller var begiven på dryckjom, men bådas hjärtan tackade helt plötsligt för sig.
Så kan det gå.

Ja, det blev som vanligt ett långt inlägg det här.
"Godnatt och sov gott!" säger pv och gör sig redo att gå en trappa upp.
Ikväll har han bakat såväl matbröd som gifflar.
Jodå .. det är i sanning en idog herre man är sambo med.
Amen.

Tisdag ....

Vi var så omåttligt trötta igårkväll och framför allt pv, så det blev så annorlunda.
Vid halv nio höll han på att somna i soffan och vid niotiden tackade han för sig. Jag anslöt en timme senare .., tänkte titta lite på Falsk identitet men gav upp.
Somnade nästan genast.

Vaknar nu på morgonen av de mest förfärliga mardrömmar.
Jag har blivit blind och kan omöjligen se .., jag står på en brygga och försöker öppna ögonen och ropar till pv att hålla fast mig, tänker om jag ramlar i havet .., och hur jag än bär mig åt, kan jag inte öppna ögonen.
Det är inget annat än fasansfullt.

Man kan fundera på vad sånt beror på?
Nej, jag vet inte.
Inte kan det ju ha varit äventyret när den gamla segelbåten skulle fraktas hem; för även om det - för mig - är ett mindre äventyr, så gick det hela så bra.

Samme man som förr om åren tar hand om förflyttandet.
Han är ett under av trygghet .., kortvuxen och satt och med ett midjebälte ungefär som  världsmästare i tyngdlyftning bär ..., och han är sin egen .., allt är hans och kranbilen sköts minutiöst. Allt på sin plats! Där vimlar av fack i olika storlekar och jag säger att det kan inte vara enkelt för en vikarie att "bara hoppa in" och veta var allt ska vara.

"Nej, egentligen  k a n  jag inte bli sjuk .., det är ju jag som sköter allt!" säger han .

Det blir lite prat om egenföretagandets villkor (ingenting för mig, jag är för räddlivad)  och hur det är nu i dessa tider av oro och ..., men båtar ska i sjön och enbart i Grötvik hade han lyft i närmare fyrtio båtar.
Och så är det ju allt annat, förstås.

När han öppnar dörren till hytten, upptäcker jag en liten hund!
En terrier!
En tysk "gris-terrier", förklarar han och det uttrycket har jag aldrig tidigare hört.
Jo, en ras som ska vara med vild vildsvinsjakt.

Den här krabaten - som heter Eddie - är åtta år och kommer från ett "dog-shelter" och nu har Eddie tillbringat nästan två år hos kranbilsmannen.

"Vi är tillsammans dygnet runt .., ja, han är med mig hela dagarna ..", säger mannen med midjebältet.

Så jag står där och klappar Eddie och kliar honom bakom öronen .. det är högt upp till hytten och lika långt ner till marken och nej, bara en enda gång har Eddie hoppat ner och det gör han inte om.

När jag efteråt går in i köket och möts av Harry, blir min högra hand otroligt genomgången. Oj, så han nooooosar och undersöker!

Nu är det sen förmiddag.
Lyssnar till P1 och Kropp och Själ.
Minns ni mannen som var på nån slags personalfest, lutade sig mot ett glasräcke och blev angripen av en krokodil som simmade i nån bassäng där nedanför? Mannen förlorade sin arm och jag minns att jag tänkte .."ja, han var väl berusad, varför skulle man stå där och vifta med armen när krokodiler simmar där nedanför?"

Så var det verkligen  i n t e.
Om detta berättar den numera enarmade mannen och jag skäms över mina förutfattade tankar! Förlåt! Ungefär 29 minuter in i programmet (trettio kanske) får man veta hur det hela gick till.
Vilken  f a s a!

Dagens fönster ....

... hittades i Malmö för ett par år sedan.

Det var på sonens innergård, om jag inte missminner mig.

Tack Elisabet, det var himla snällt att du tog den bilden .., jag vet ju att du tycker om stenläggningar och gammalt tegel.

Elisabet svarar: det var så lite så .., jag undrar hur många tusen fönster du har fångat under årens lopp? Det måste vara ett oändligt antal.

Vilsam läsning ... 

.. hittar man här. 

Men det visste ni kanske?

(För övrigt har jag nog aldrig skrivit så mycket galet och med så många underliga meningar som ikväll, särskilt i det förrförra inlägget. Jag har rättat nu och skyller på gårdagens bristfälliga sömn - jag var vaken till fyra på morgonen och steg upp fyra timmar senare - alldeles på tok för lite sömn för mig.)

Och vinnare är ...

Finns där på jorden någon vackrare och mer intagande liten blomma, är blåsippan?
Det måste vara en omöjlighet.

Den som fångade dem på bild - och jag tycker så mycket om bilden - var Eva från Tyresö.

Tack Eva!

Söndagkväll ...

Så många härliga dagar vi har haft, i alla fall i stort sett!
Fredag, lördag och idag fritt för pv och det har blivit mycket gjort.

Idag har han byggt på pallkragen som mer eller mindre ruttnat upp och jag har planterat blommor, flyttat ut sticklingar, sett till att gräsklipparen håller sig där den ska vara - den har en förmåga att vilja rymma -.

Vid fyratiden tar vi bilen och åker till Skallkroken och vi har ned oss kaffe och lite fikabröd och jag ringer Sonja och säger att hon var välkommen, om hon vill.
Det vill hon.
Vi sitter i vindskyddet ., Harry lullar på längs bryggan .., och mitt emot oss håller en man i vår ålder på att rengöra däcket på sin båt och jag säger att kaffet och det andra till honom också.
Ja, tack .., kaffe kan han tänka sig. Så sitter vi där tillsammans och det finns helt enkelt inte ord för hur trivsamt det är.

Nån större distansering är det inte; kanske en halvmeter mellan oss på träbänken, men jag tänker att det är väl ungefär samma avstånd som när man står i kassan och har kunder framför sig.

Medan vi sitter där har hunden Max husse mastat sin segelbåt och Max - den där vita spetsen - kommer springande emot oss och harry viftar på sin lilla killingsvans och vi säger att å, vilken bra social träning det här är för honom!

Människor kommer och går .., några stannar till och klappar och småpratar med honom .., och nån tittar på plastmuggarna och den röda tekannan som jag köpt hos Antikkulan utanför Ängelholm och nån säger "oj, det där ser trevligt ut!"
Det är precis vad det är.

Vi har glömt nycklarna till båtenhemma, så det blir bara bryggfika, tillsammans med gastande strandskator och små sädesärlor vilka vippar omkring lite här och där.

Och för övrigt?

Jo, idag fyller världens bäste Ulf år; alltså Eva från Tyresös långe man (som visade sig vara halvlång) .., oj, vad vi tycker mycket om honom och oj, vad vi saknar att dom inte kan vara här just nu.

Grattis du alltid så rare Ulf! 

Söndagsfönstret ....

Ja, jag hade tänkt skriva "måndagsfönstret", för det är hart när omöjligt att komma ihåg det här att pv har fria fredagar och helgen på så sätt en dag längre.
Men nu är det i alla fall söndag.

Så här skriver fönsterfångerskan: "Ett fönster i vårt lilla posthus på ön. Där kan man låna en bok om man vill. Undertecknad är en stor givare till denna smarta idé. Kram Babsan."

//Ja, synnerligen smart! hälsar bloggmadamen! Och tack Barbro som tog dig tid att såväl fånga som posta ditt fönster!

Livet ....

Tänk, så föränderligt och förunderligt livet ändå kan vara.
Född och uppvuxen i norra norrlands inland och nästan fjälltrakter och flytt så långt söderut man kan komma i vårt land och därefter tio år i Halland.

Vem hade någonsin kunnat ana att det skulle bli så?
Jag minns när helsingborgaren och jag själv körde från Helsingborg till Halmstad och hälsade på äldsta dottern med familj och goda vänner; dom hade husvagn och bodde på Tylösands camping. Tänk, om man då hade vetat .., att x antal år senare, skulle jag lämna den lilla lägenheten i Ystad, min mamma skulle inte längre vara i livet och jag skulle komma att flytta till ett gult hus på en kulle.
Och jag skulle lära mig tycka om att vara ombord på en segelbåt!

Måhända är det tur att man inte vet vad som väntar, jag menar, när man är yngre.
Kanske skulle man då bli så förfärligt orolig och tänka att "men hur ska det gå .., ska jag verkligen bryta upp från Skåne och för vem och varför?"
I tio år har jag nu bott i landet Halland.

Och idag var det alltså bom-iläggning i lilla hamnen och jag tog cykeln och gav mig av för att se hur det stod till där nere.
Nej, det var inte femtio personer som arbetade med bommar och bryggor, men kanske ett trettiotal? Kanske trettiofem? Svårt att beräkna medeldåldern på deltagarna?
Jag frågar pv.
"Kanske femtio ..?" säger han.
Själv gissar jag på femtiofem.
Här är pv och Janne (från Falkenberg) som flyttade brädor på bryggorna.
Denne Janne visade sig vara en trevlig man som berättade att nästa år blir det nog pension för hans del. Jag är ju född 1954, pv 1955 och denne Janne 1956.
Tripp, trapp, trull.

Och här är det andra gubbar som kånkar på bommarna. Och på slutet en kvinna.
Det var - enligt SMHI - risk för regnskurar, men se det blev precis tvärtom.
Den där sociala distanseringen .., ja, det var kanske inte så mycket bevänt med den, men å andra sidan, att lägga i bommar utan att vara i närheten av varandra, är nog stört omöjligt.

Själv vinglade jag omkring i mina sandaler och vinglade gjorde även andra, men ingen gjorde sig illa. På slutet bjöds det på grillad korv med bröd; det skötte Rolf om.

Den här mannen (en lång herre) kom samtidigt med mig, ja, han hade sin fru med sig och  jag sa att "du var mig en friskus som kommer i shorts!" och mannen berättade att han gick klädd så här nästan året runt.
"Man vänjer sig ...", sa han.
Själv går jag ju i mina sandaler nästan året om.

I små skrevor växer nu triften som har börjat blomma.
Ser ni det lilla Pettsonhuset där uppe till vänster?

Efter någon timme eller två cyklade jag hemåt, men stannade till vid ett tiotal islandshästar vilka gick lösa i reservatet (där finns färist). Fyra i sällskapet låg utsträääckta i gräset och sov så gott (ibland snarkar någon av dem högljutt .., eller fjärtar!), men den här krabaten var nyfiken och nosade länge på min cykel.
Han tyckte kanske att den såg fin ut?
Eller trodde han att där möjligen fanns något ätbart i cykelkorgen?
En morot?
Eller ett äpple?

Senare på dagen bar det av till hamnen i Skallkroken för att fortsätta att ställa i ordning den nya båten (som verkligen inte är ny, men ny för oss).
Pv kollade upp diverse viktigheter (var man fyller på diesel respektive vatten)  .., var toatanken göms .., ja, allt möjligt sånt.
Harry gjorde oss sällskap och låg och sov under kapellet.

Och jag ...., just det.
För några veckor sedan var det fyra plusgrader i havet.
Idag tio, elva.
Det var inte ens tillstymmelse till gruvsamt att simma ett femtontal meter.
Enbart ljuvligt.

Efteråt var jag så varm - så där som man blir efter ett kallbad - och vi öppnade kapellet och lät solen flöda in .., men se .., dom kom förstås vinden och jag blev iskall och fick plocka fram vintermössan och svepte en torr fleecefilt över axlarna, förutom sticketröjan.
Harry sov fortfarande.

På stenpiren såg jag två strandskator som parade sig.

Dagens fönster och samtidigt balkong ....

Svärsonen - för närvarande långt hemifrån - skickar en bild och visar att han har köpt fina växter till balkongen. Själv ser jag förstås bara ett fönster med läcker utsikt, men det är han förstås van vid och tänker inte heller på.

Lite annorlunda än här på landet.

Tack! säger jag och minns plötsligt deras balkong i Accra.
Ljudet av vindspelet ..,. gamarna som flög förbi .., hundar som skällde .., ja, det var annorlundaljud. Och morgonljudet som hördes genom gästrummets myggfönster .., människor som sprang i trupp och sjöng taktfast .., mera hundskall .., fåglar som flög förbi. Så tacksam jag är för den resan!

Utsikt från deras balkong i Accra.
Frisering på gång.
Jag tror att det var AP som fångade ögonblicket.

Blandad kompott från en 1:a Maj ...

Frånsett en kylig förmiddag, så har det varit en fin dag. 

Vid tvåtiden kanske tog vi bilen och körde till hamnen i Skallkroken, men först en sväng förbi Göstas Café där vi hämtade vår mat och så - väl framme - slog vi oss ned vid ett vindskydd och kalasade på det som blev vår middag. 

Det var gott om folk som alla höll på och pysslade med sitt. 

Bengt hämtade ideligen saker från sin bil och lätt som en plätt tog han sig över på sin båt, trots att han är en fyra, fem år äldre än jag själv (män verkar ha så himla bra balans!) och andra kom med segel och bommar och ja, det var mycket sånt. 

Vid den rosa bilen syns öppningen (man kan förstås stänga till också) och det är helt suveränt, då blir det sååå mycket enklare för Harry att ta sig ombord. 

Den blå pilen visar akterruffen där vi ska sova. Fören pekar alltså ut mot hamnen; det är den enda båten som har aktern mot bryggan, men det är som sagt av omtanke för harry och även för mig. 

Utanför affären mötte pv friherrinnan och bjöd in henne på kaffe och kaka. 

Med sig hade hon lilla Bessie, hennes "daghund" och det ska jag säga, att en bättre dagmatte än friherrinnan kan omöjligen finnas! Oj, så rädd den lilla lurvtussen var när "matte" skulle ta sig ombord! 

Harry blev ö v e r l y c k l i g  när vi fick besök!! 

Så mycket tycker han om friherrinnan. 

Öht gick det så bra med honom .., nästan genast - när det bara pv och jag själv som fixade med sängkläder och annat - gick Harry och lade sig längst fram i fören, uppe på däck, alltså. Då hade han full koll på golden retrievern Sally en bit bort och inte minst lille Max, en japansk spets som gärna ville komma ombord och hälsa, om han nu hade vågat språnget. Och i en båt i närheten stod den skånska gårdshunden Cirrus och spanade ut över omgivningen. Inga revir att bevaka .., det viftades glatt på svansarna.

När det var dags att gå i land, skulle jag kasta iväg skorna halvmetern till kajen, ja, för att få bättre grepp.

Jahapp .., då trillade ena sandalen i plurret och tack och lov för snäll båtgranne - hunden Max husse - som bums kom med båtshaken och fiskade upp den dyvåta sandalen! 

Så kom vi hem ..., och i var sin del av soffan Ektorp tittade vi på olika avsnitt av den franska tv-serien "Falsk identitet". Nej, pv har inte somnat, även om det ser ut så ., men i motsats till mig hade han sin laptop på lägre höjd än min och fick titta nedåt. 

Själv fick jag allt sträcka på halsen lite.

För någon halvtimme sedan kanske (vid 21.15) såg det ut så här på ena sidan av tomten. 

"Otroligt vad det lyser hos Ingegerd!" sa jag häpet. 

Det huset är nu sålt till en ung familj, då Ingegerds man Arne dog för några månader sedan. Kanske håller det helt på att tömmas nu? Kanske hade hon besök?

I det ljusblå huset bor Birgitta, hon som lagar norra Europas godaste fisksoppa! 

(Även hon änka sedan en tid tillbaka). 

Åt andra hållet .., ja, det här lilla röda huset var en gång arbetarbostad och tillhörde godset och precis så här litet (pv:s hus var då rättarens bostad) var även huset där vi bor .., men pv har alltså byggt ut och så är det även med det förra huset, det ljusblå. (Och sååå fint det huset är omgjort!!!). 

Längst till vänster syns ladugården och bakom den, stallbyggnaden som är jättelik! 

Det var  n ä s t a n  tyst och tomt ute .., ingen fågelsång, bara nåt enstaka kvitter och då och då någon enstaka fågel som flög förbi. 

Kattugglan var tyst. 

Just nu ägnar sig pv åt att deklarera, jag ska skriva dagens mejl till min syster i Australien (pratade tidigare idag med min rödvitrandiga syster i Skåne .., så roligt det var!) .., äldsta dottern ringde på väg till nattjobbet .., från Färingsö kom en glad bild med AP:s väninnor på middag hos henne och från minstingen - sonen - en liten film på familjechatten där han och lillkillen är på besök hos goda vänner och där den allra minste är tillsammans med lite större lekkamrater. Och från mågen som är långt hemifrån, kom en fönsterbild som var så fin! Det får bli morgondagens.

Det har verkligen varit en bra dag, med betoning på  b r a. 

Inget märkvärdigt. 

Men bra. 

Jag ser livet som en gammaldags almanacka där man river ett blad åt gången - såna fanns ju när man var liten -. 

Idag revs ett av bladen. 

Jag hoppas att bunten som är kvar inte är alltför tunn. 

Godnatt!

Nånting jag funderat på ....

När jag än en gång läser P-O Enquists bok "Ett annat liv", då tänker jag ofta på hur i all världens dagar det fungerar att översätta uttryck som är ytterst lokala, rent "bondska",  till exempel till engelska?

Jag ska försöka få fatt i ett exemplar med engelsk text, bara för att se vad resultatet blir.

Det var ju samma sak med Torgny Lindgren som ju skrev nästan på Norsjö-mål och han var ju stor som författare även i andra länder. Men  h u r  får översättaren fram den särskilda språkmelodin, som är så typisk för respektive författare?
Det funderar jag på.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan, madamen i Närke:

"En riktig majbrasa, som brandkåren fick släcka, bara några meter bort från oss. Oförsiktiga grannar eldade skräp utan uppsikt!
Branden spred sig, och ...... //Kattis.

//Hu! säger bloggmadamen i landet Halland.

Nya bekanta ....

Det kan ha varit Andreas Utterström som i något program - USA-podden kanske - tipsade om den franska agentserien "Falsk identitet". Eller så hade jag hört talas om den någon annanstans Och jag vet att pv har sett något enstaka avsnitt, men tyckte att det var så hemskt och att hoppa in mitt i en serie, är ju heller inte det enklaste.

Igår beslöt jag mig att ta en titt på allt detta; jag började med säsong 1 och det allra första avsnittet. Här får man alltså följa ett gäng franska agenter och det är inte alldeles busenkelt att hänga med i svängarna och hålla reda på det politiska spelet och vem man kan lita på .,. men hjälp, så bra den var!! ÄR.

Ledare för gruppen är Henri Duflot, fullständigt suveränt spelad av Jean Pierre Darrousin, född 1953 och gift med en kvinna vars mamma kommer från Kiruna! (Ja, avdelningen onödigt vetande, men denna kvinna - Anna - intervjuades i Morgonstudion nu när den femte säsongen tar sin början här i Sverige).
Vilken skådespelare denne Henri är!! ¨
I serien är han en lite .., ja, verkligen inte någon man med stor utstrålning eller pondus, men han .., ja, han är helt enkelt lysande!

Och alltid bär han lite fåniga slipsar och jag undrar hur man tänkte när det var dags att sätta kläder på rollfigurerna .., vad skulle slipsen ge för signaler? Jag hade säkert satt på honom nån tråkig enfärgad historia, men här blir - åtminstone för mig - slipsen en del av Duflots kanske dubbla personligheter.

Jean Pierre Darrousin är född 1953 (Han är Skytt) och så här ser han ut naturell.

Här är en annan som jag tycker spelar så himla bra, Sara Giraudeau, född 1/8 1985.
Hennes rollfigur Marina Louiseau är en superbegåvad ung kvinna med något som liknar fotografiskt minne (måste ju vara perfekt för en agent) och jag tycker verkligen att hon är otroligt bra.

Nadja Mansour - som hon heter i serien - är en vanvettigt vacker och i mina ögon sympatisk rollfigur, spelad av Zineb Triki , född 1980 i Marocko.
Också jättebra!! (Ja, det finns ingen som faller ur ramen, tycker jag).

Huvudrollen innehas av Mathieu Kassovitz, född den 3/8 1967. Den som sett feel-good-filmen Amelie från Montmartre känner förstås igen honom, men här är det nånting helt annat som han gestaltar. I serien heter han - bland annat - Guillaume Debailly (ja, han är ju agent med många olika id-kort).
Det mest otroliga är ju att den mannen är sig så lik från Amelie-filmen .., under nitton år har han ju knappt åldrats!

Så tog jag mig alltså an den här seriens första säsong på svt-play igår .., klämde sju avsnitt och mellan varven gick jag ut med harry, gjorde lunch, tog mig lite kaffe och så lade jag mig raklång på soffan med datorn på magen och harry i andra soffhörnet.
Det är lika eländigt väder idag.
Kanske hinner man ....?

Det finns fem säsonger, den femte har precis börjat.
Avsnitten är nästan timslånga.
Ja, nu vet ni.

Ett kvällsfönster från Skåne ...

... och från hedgrenskan!

Tack Kerstin!

Familjen Skjern, Tante Möghe .., Elisabeth och andra!

Man tror inte sina ögon .., Axess-tv visar den danska tv-serien Matador - högt och innerligt älskad av mig på den tiden det begav sig - och jag hakar på.

Känner igen  dom flesta namnen och allt eftersom jag tittar, känns persongalleriet igen.
Och jag kommer på varför jag tyckte så mycket om den ena och absolut inte den andra.

Under exets och min resa till Australien 1986, då sändes dom sista avsnitten .., ja, det återstod väl ett enda som skulle sändas dagen efter vår hemkomst. Jag minns hur bästa vännen Agnetha hade spelat dom avsnitt vi missat på en videokassett och dom avsnitten sträck-tittade vi på och så var vi då redo för The End.
S o m  jag tyckte om den här serien!!

Axess-tv har för övrigt mängder med intressanta program ....

Kanske tänkte hon på det ....

Fullkomligt  ä l s k a r  DN-fotografen Eva Tedesjös bilder av författaren och illustratören Jakob Wegelius, för övrigt helt okänd för mig.
Man får ofta höra - när man står där med kameran - att det är bra med linjer som går liksom diagonalt.
Titta här .. vattenkannan som är vinklad upp mot herr Weglius.
Om vattenkannan vänts åt andra hållet .,. då hade man inte blivit "ledd" upp mot mannen.
Tänker jag.

Eller som här: från svanstippen och diagonalt upp mot axeln.
Sååå snyggt!
Sån harmoni i bilden!

Och här tittar han till höger - sett från min horisont - och titta, där är en pinne som också vinklas åt samma håll.
Tillfällighet, eller ..:?
Och hade bilden blivit spretigare om pinnan lutat åt andra hållet?
Stövlarna ., dom bidrar ju - entligt mitt sätt at se det - till att jorda själva ögonblicket .
Nu ser det ut som om mannen bara gått till bryggan för att hämta stövlarna, eller just bytt om. Om han inte hade haft stövlarna i handen .., då hade det väl känts aningen tillgjort att han skulle stå där och titta åt sidan.
Eller kanske inte ..?
Intressant är det i alla fall.