Lördagstankar ..

Trots det jag skrev i gårdagens inlägg - det här med att helger inte betyder nåt särskilt - så måste jag tillstå .., jo, men lite betyder det ändå. Lördag är nåt särskilt. Då är det Ring-så-spelar-vi med Christer Lundberg och jag försöker alltid att lyssna när han är programvärd. Varför? Jo, han låter så vänlig mot alla som ringer och hoppas på tur. 

Och på helgerna - fredag, lördag och söndag - har vi ju DN och gårdagens kryss klarade vi av ganska bra, även om det var klurigt i överkant ibland. Dagens visar sig vara minst lika knepigt, men nu är det klart. 

Vi hjälps åt och pv fixar som alltid det längsta ordet.

(Våra hjärnor är funtade på helt olika vis!)

Sonen ringer. 

Han är på väg till sin kompis och lillkillen sitter i baksätet. Kompisen är brandman och jag anar den minstes glädje över att få hälsa på pappas kompis på jobbet - bland brandbilar och hjälmar -! 

Mera?

I morgontidningen skriver journalisten Lisa Magnusson att det var rätt att låsa in dementa patienter, med tanke på vad resultatet annars kunnat bli. 

Jag instämmer helt. 

När mamma var i början av sin demens, men ändå inte fullt tillräknelig, hände det ofta att hon rymde från gruppboendet. Fysiskt var alert .,. hon var snabbfotad och i stunder när personalen var upptagna med någon annan patient (ja, jag skriver patient, inte brukare) , då passade hon på och i ett huj var hon försvunnen. 

Överallt letade vi och en gång hittade vi henne promenerandes på järnvägsspåret. 

En annan gång hittade polisen henne, då var hon på väg till oss i Bjäresjö och befann sig långt ute på en åker. 

Bilden: bästa personalen på Ejdern!

Jag frågade då personalen varför inte ytterdörren till boendet kunde hållas låst, men fick då veta att det var inte tillåtet, då det kunde upplevas kränkande för "brukarna". Det hade också med brandsäkerhet att göra. Jo, men det kan man förstå.

Så småningom ändrades bestämmelserna (det var alltså inte personalen som stiftat dom reglerna), ett kod-lås installerades och därmed var det slut med mammas rymningar.

U n d e r b a r t! 

Under vissa perioder på boendet, hände det att andra patienter lämnade sina rum (ofta går dom ju lite oroligt runt, runt eller travar rastlöst fram och åter i korridoren) och planlöst tittade in hos "grannarna". Någon ville krypa ner i mammas säng, andra kanske bara längtade efter närhet. Kanske hittade man inte sitt eget rum?

Enligt mitt sätt att se det, hade det varit totalt omöjligt att hålla dom här patienterna ifrån varandra på ett vettigt sätt, men jag förstår känslan av att inte ta sig ut ur sitt rum. 

Men å andra sidan: vad hade alternativet varit, om någon av dem varit smittad?

Ja, hu så svårt det är! 

Och hur man än tänker och försöker sätta sig in i .., så blir det fel för endera parten. 

Om mamma (sitter till höger om sin mormor Lotta) inte hade fått ta emot besök på flera månader och dessutom blivit inlåst - vilket helvete -!  

Det rätta hade förstås varit att boendet hade haft möjlighet att anställa så mycket personal, så där så man kunde hålla koll på alla patienterna, men det går ju an när det är åtta boende som på Ejdern, men tänk, där det är långt flera! 

Sånt kan man fundera över en lördag i slutet av september. 

Med andra ord är jag tacksam att mamma slapp uppleva detta.

En sak till: i början av pandemin blev det diskussion på bloggen hos annannan; det gällde detta att äldre-äldre (eller väldigt gamla) människor i vårt land, ofta på boenden, helt enkelt inte fick sjukhusvård, utan lämnades att dö i frid i sin säng. 

Palliativ vård rekommenderades efter telefonkontakt med läkare. 

Jag protesterade våldsamt (ja, ganska mycket i alla fall) och skrev att jag verkligen inte kände igen mig. Nu vet jag att jag hade fel. Det var precis så det var på många ställen. 

Och jag ber härmed om ursäkt för att jag var så bergsäker på min sak. 

 Dagens fönster ...

"Fönster i Castelo Rodrigo med utsikt över ett landskap jag aldrig tröttnar på."

Vem som tog bilden?

Jo, annannan ... och då vet den som har läst här ett tag, att då är landet Portugal. 

Men .., vad är det det här som sticker upp som pinnar ..? Bara till prydnad eller ..?

Och tack för bilden! säger jag.

 Nästan helg ...

Men själva innebörden av "helg", den har ju förändrats i och med att yrkeslivet upphörde. Har man i hela sitt vuxna liv arbetat varannan helg - även storhelger - så blir såna här lokalradioutrop som "ååå, nu är det fredag, vad ska ni lyssnare ägna er åt i helgen!?" helt meningslösa, för ens eget schema bara rullar på. 

Nu, som pensionär, innebär helg .., just ingenting. 

Igårkväll kändes det  i alla fall n ä s t a n  som helg. Eftersom vännerna från Tyresö snart låser sommarhuset och säger hej och tack för dom här månaderna, bjöd vi dem på middag. I flera timmar blev vi sittande i uterummet (öppna fönster, öppna skjutdörrar .., en katt och en hund som gick ut och in) och det blev som vanligt himla trivsamt. 

Så här såg förrätten ut - bilden är från en tidigare sammankomst -. 

Pv hade gjort fiskgratäng på färsk torsk och till efterrätt en knaprig äppelkaka och så blev det ett par timmars prat - om precis allt möjligt - bland annat om låga pensioner, vikten av att inte bli beroende av en partners inkomst, e-handel .., ja, pratet gick fram och tillbaka. 

Eva vittnade om sin uppväxt med en far som hade veckolön (textilindustrin i Norrköping) och lättnaden när hon blev vuxen, hade ett fast arbete och aldrig behövde känna oron för pengar på samma sätt. 

Vi pratade även om lägenhetshyror och jag ringde min före detta arbetskamrat i Malå och frågade vad kostnaden för lägenheter - så där på ett ungefär - ligger på i Malå, men han hade mest sin egen hyra att referera till.

Hyran visade sig vara tämligen låg, men så har han en 1:a också. 

"Det vet du väl Elisabet hur handelslönerna har varit ...", sa han och ja, det vet jag.

Fredag, ja. 

Det betyder DN:s Nutidskryss som idag handlar om språk och korsordsmakaren - en kvinna - har riktigt kluriga frågor. Nutidstestet som vi gör varje fredag (också i DN) gick sämre för mig. Det är nu tredje gången på raken som jag förlorar mot pv och det hjälper inte att jag en gång hade full pott, nu får jag verkligen skärpa mig! 

Nu ska jag i alla fall gå ut och klippa gräsmattan. 

Och tänka på härliga sommardagar då vi var ute till havs och kanske längta lite till kommande seglatser. Just det, ja. Man ska leva i nuet. Det glömde jag bort. 

 Fredagsfönstret ....

Det här fönstret fångades - eller sändes hit - den fjärde september och det var Ulrika som tog bilden. Hon bifogade en text också. 

"Chrille och jag åkte på minisemester till Hajstorp och Göta Kanal. Hyrde en pyttestuga som är en gammal kuskbostad, supermysigt! 

Utanför på baksidan en fårhage med Gotlandsfår."

Tack Ulrika!,ger jag.

 Dagens Ros ...

.... är den här. 

Den står så fint och blommar och blommar och idag slog den här ut .., den ser ju nästan ut som en pion i formen! 

Namnet är Ingrid Bergman, om någon är intresserad.

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Fönster från Casa Cisterna i Castelo Rodrigo i nordöstra Portugal". 

Vem som höll i håven?

Jo, den här madamen, förstås.

Tack! säger jag. (Och lägger till: vilket underbart ljus!)

 På kvällen ....

Det var igår alltså .., körde vi till Haverdal och tog ett kvällsdopp.

Bråttom var det, ty solen var på väg att tacka för sig. 

Vilken ljuvlig sensommardag det då hade varit! Eftermiddagsfika hos Ecke och Britt och där var även tvärs-över-gatan-grannen Birgitta och kanske blev det sommarens sista "grannfika"? 

Om detta - höstens ankomst - pratades det en hel del och vad det betyder. En tänker sälja sin lägenhet och vill flytta närmare in till stan .., Ecke och Britt berättar om hur annorlunda deras tillvaro är här, ute i sommarhuset/stugan, såå mycket mera frihet - och det pratades om pv:s jobb i höst (tre i sällskapet har varit lärare) .., och jag berättade om min före detta arbetskamrat Gerda - underbara, goa, rara Gerda - som hämtade sin man från en dans och så där gick pratet. 

Harry låg i skuggan under ett träd och lyssnade förstrött till det hela. Eller så längtade han bara efter löptiken Alice - det är nog det mest troliga -

Och så vid halvsjutiden, blev det då ett dopp i havet. Någon timme blev vi kvar hos vännerna från Tyresö (som också snart tackar för sig och blir borta hela vintern) och då blev det prat om böcker. Vi kom av någon anledning in på tidvatten och hur det skiljer sig runt jorden och då hamnade vi i Lyme Regis i sydvästra England, där jag en gång var på semester med AP och  d å  ..., kom vi in på fossiler, vilket var typiskt för just Lyme Regis.

Eva blev då alldeles till sig och vittnade om en bok hon läst; den handlade om Miss Mary Anning, född och uppvuxen just i Lyme Regis och här kan man - väldigt kortfattat och säkerligen tänkt för barn - få veta lite mer om denna Mary. 

Man kan också titta in hos Wikipedia och får då veta ännu mera om denna fantastiska kvinna. Jag minns att jag under besöket i Lyme Regis köpte en souvenir i form av ett fossil, ja, det var ett riktigt sånt. 

Nu på morgonen kom ett sms från en entusiastisk Eva.

"Du måste läsa om henne!" stod det.

Nej, det måste jag såklart inte, men jag ska nog göra det ändå. 

Tack för tipset Eva!

 Dagens fönster ...

"Fönster i Vreta Kloster kyrka i Östergötland. 

Nästan alla i min familj kommer från Linköping och här ligger min mormor och pappa begravda. 

Underbart vackert och rofyllt ställe med historiens vingslag susande...". 

Så skriver Monet 

Tack! säger jag.

Tycker jag om ....

Jo, det  k a n  ha att göra med att själv börjar fatta åtminstone en liten del av det här med att vara på en båt, men egentligen tror jag att programmet "Över Atlanten" hade lockat mig ändå.

Jag tycker verkligen om det! 

Men varför, kanske någon undrar?

Jo, det är intressant att liksom "lära känna" människor vilka man har haft en diffus bild av (eller gjort sig en egen bild) och så visar den sig vara helt annorlunda. Ofta till det bättre!

Klas Eriksson, t.ex, känd från tv-programmet Leif och Billy som jag aldrig riktigt har tyckt om - programmet, alltså - är helt underbar på den här båten och den som ofta får mig att le. Henrik Larsson också, för att inte tala om Sofia Wistam, men alla bidrar!

Övriga medverkande är Tareq Taylor, sångaren Tommy Nilsson och slalomåkerskan Frida Hansdotter. Kapten ombord är Gunnar "Gurra" Krantz.

Ingen människa i världen skulle få mig att ens tänka tanken att ge mig ut på en seglats över Atlanten och när jag ser allt som kan hända - och händer - blir jag än mer övertygad! 

Ikväll klockan nio sänds det femte avsnittet och jo, vi kommer garanterat att titta!

Kanal 5, om någon är intresserad. 

(Finns även på D-play).

 Dagens fönster ....

För två år sedan gjorde jag en egen-tripp till Stockholm, bodde ytterst spartanskt på båten Gustaf af Klint och tyckte att tillvaron helt fantastisk! 

På förmiddagarna tog jag pendelbåten till Stadshuset .., strosade omkring i stan .., åt god mat .., satt och tittade på folk .., åkte fel i tunnelbanan ., träffade goda vänner .., ja, sånt. 

Så annorlunda i jämförelse med den stillsamma lunken här i Stensjö. 

Och så härligt sen att komma hem igen! 

Det var där, på pendelbåten, som jag tog fram fönsterhåven.

 Ny vecka ....

Lite mer vardag igen. 

Pv ska arbeta eftermiddag, men hade andra ärenden att uträtta innan det var dags att agera mattelärare, så han åkte iväg nu på morgonen.

Själv ringde jag Folktandvården i Söndrum och fick en tid till min havererade kindtand. Klockan 15.00 i morgon. 

Skulle det bli återbud från någon patient, skulle dom höra av sig och då kunde jag få komma. 

Hoppas inte. 

Bilderna i det här inlägget kommer från samma månad men för sju år sedan. 

Den här ovanför visar hälsningen som satt på jobbets anslagstavla. 

Anne-Maries getabock Ubbe hade insomnat på grund av "trumsjuka" och nu tackade han - via sin matte - för alla goda semleskalkar som han fått. 

Förmodligen hade han hört av sig från gethimlen.

Fler gamla bilder. 

Moster Gunvor, till exempel. 

Mormors första barn i sitt andra äktenskap. 

Konstnärlig på så många sätt var hon, denna härliga moster. 

Och här med morbror Joakim i mitten. 

Stugan låg nedanför mormors hus och jag tyckte alltid att det var så roligt att hälsa på där. 

Så mycket  v ä r m e och glädje. 

Så många djur.

Så mycket blommor! 

Och klippdockor överallt på köksbordet. 

Var moster Gunvor en sprallig kvinna, så var morbror Joakim en tystlåten och lugn herre.

Men nu är det andra tider. 

Måndag i september sju år senare och då har moster Gunvor och Joakim varit döda sedan länge. 

Walkaboutsweden är så bra på att visa upp sån här konst från Borås och då blir man ju inspirerad. För sju år sedan visade jag den här bilden .., och jag bara älskar den!

Kvinnan som gjort väggen så fin, heter Natalia Rak, hon är född 1986 och kommer från Polen. Jo, hon har även varit i Borås och visat upp sin konst. 

Här en länk till hennes verk.

Nu blir det halvtolvkaffe. 

Eller rent av lunch.

Jaha ...

Nu har plötsligt hela länklistan och det som brukar vara till höger om inlägget, dråsat längst ner på sidan. 

Hur ska jag nu bära mig åt för att hissa upp det igen?

Lite senare: Aha .., jag fick krympa bilderna från Dagens Fönster, då ordnade det upp sig. 

Måndagsfönstret ....

Nu tror ni säkert att det här fönstret, det kommer nog från Ulrika som är så förtjust i sina hönor! Nej, helt fel! Det här fönstret finns i Östergötland hos Anna-Lena, ni vet, Anna-Lena i Tumba som hon kallade sig tidigare. 

Anna-Lena och hennes engelsman till make - John How - bor i det som jag kallar för paradiset och där kan man få sånt här besök när man har fönstret öppet. Här en bild från när vi besökte dem förra sommaren. 

Titta, så fint! 

Och att dom inte ligger på latsidan .., det förstår ni kanske när ni ser detta.

Tack för fönstret Anna-Lena! Så glad jag blev!

Söndag ...

En lugn dag. Läser DN .., (mest intressant var reportaget om Tom Alandh) .., tittar på dödsannonser .., (hittar en vers som Hasse Alfredsson skrivit och tänker att den var ju helt underbart fin!) .., kollar tv-tablån (finns det några människor som gör det numera, ja, förutom jag själv då ..?) ..., och så dricker vi tolvkaffe.

Vi sitter i var sin del av soffan Ektorp och jag lyssnar till Henrik Frenkels poddcast; en intervju med drottning Silvia och det handlar om Alzheimer, ja, demens i allmänhet. Det blir ett program med mycket igenkänning från min mammas tid .., men också av glädje och en hel del klokskap. Ett bra samtal, var det. Och jag tyckte om att H.Frenkel stod på sig vid vissa frågor, han backade inte. Eller: han backade och ställde frågan om igen. 

Igår var det avslutning och Last Night of the Proms, från London. 

Nog var det svårt - för att inte säga omöjligt - att uppbåda den stämning av glädje och yra som brukar infinna sig när det är dags för alla sångerna. Nu var där ingen publik och nej, vi bytte kanal. 

Men för sex år sedan, då firade jag min födelsedag sex månader efter att den inträffat, med att åka till London och uppleva just Last Night of the Proms, men i Hyde Park. Båda döttrarna var med, Emma med kompisar, pv förstås och AP:s Micke. 

Det var så vanvettigt roligt! 

Här en bild från middag på någon restaurang som någon hade tipsat om. 

Alla tycks glada.

Sjöngs den här i Hyde Park?

Jo, vi hade allsångshäfte med oss och försökte väl hänga med så gott det gick. 

Nu ska jag - återigen - lyssna till den. 

Undrar om det inte var den som skulle tas bort ur repertoaren?

 Dagens fönster ...

"Hej! 

Ett fönster på den före detta fyren här på ön. Fyren som numera tillhör sjöscouterna. Fyrlampan är nedtagen men huset finns kvar. Där håvade jag in denna bild till dig.

Turtlan."

//Tack snälla! säger jag. Anar hur mycket du njuter av den här helgen till sjöss.

 Det man minns och lite annat ...

Igår, när vi hade låst stuga nr 1 och packat bilen så den var absolut fylld till bristningsgränsen, bestämde vi oss för att ta ett dopp i havet. 

Femton grader, hade en kvinna sagt att det var. 

Så det gjorde vi. 

Inte skymten av en manet såg vi, däremot - så snart vi klivit upp - kom en hel flock med småfiskar och simmade fram och åter och fram och åter! 

Å, det gjorde mig så glad!

Det var som en liten barnkammare! 

För övrigt?

Jo, vi har nu på morgonen löst DN:s korsord och jag tänkte att korsordsmakaren var tämligen less på såna här konstruktioner just den här dagen .., t.ex fanns i en ruta: "Blir sena" och svaret är då "utan". 

Men just ovanför hittar man: "Blir utan" och då är svaret såklart "sena". Kanske ringde telefonen just då .., eller så höll maten på att brännas vid .., eller kanske fick konstruktören plötsligt besök och glömde bort att variera sig?

Nåja. 

Nu är det löst och för en gångs skull var det jag som klarade långordet  på tjugotvå bokstäver. (Jag skrev nog 27 någon gång, det var då till att ta i!). 

Medan jag suttit här och skrivit, har det varit helt tyst här inne. 

Ingen radio. 

Ingen musik från Spotify. 

Det är då jag hör musspring från någonstans i köket. 

Ååå, så hemskt. 

Sätter genast igång "Evening jazz"på ganska hög volym och sparkar lite på bänklisterna. 

Ropar på Sigge (som aldrig bryr sig ändå, totalt ointresserad av inomhusmöss) och hoppas att jazz inte är vad små möss vill höra. 

I eftermiddag vankas ankbröst på Tångvägen och för en stund sedan tog jag ut första plåten med nygräddat bröd, modell grövre. 

Ungefär så.

 Resumé från några dagar i Bohuslän ....

(Först av allt: min så älskade laptop som avled i Ystad, fick jag tillbaka från Elgiganten för två veckor sedan. Efter tio dagar var det bara flimmer på skärmen. Den är nu återigen inlämnad och vi får se hur det går. Garantin går ut i slutet av oktober. Något bloggande från annan plats än här hemma, blev uteslutet. Bloggerappen på mobilen fungerade inte heller. Det har den gjort tidigare).

Jaha, så har Blogger tagit bort möjligheten att använda sig av den "gamla mallen" och då blir det nog till att tacka för sig, om man (jag) inte känner sig bekväm med det här nya. Aldrig får nånting vara beständigt! Och jag som har trivts så bra med den ursprungliga varianten! 

Bilden här ovanför symboliserar hur det har varit; pv som sliter från morgon till vid femtiden om aftnarna ..,  tar bort teakbrädor, gummilister, en enorm dansk radioutrustning (där ska det bli skåp) .., han har plockat bort hundratals bultar och muttrar och slutligen slipat hela däcket. 

Vi har tagit minst ett dagligt dopp i havet. 

Jag har bränt mig på en jättelik manet. 

Sexton grader i vattnet, femton idag. 

Friskt och skönt! 

Medan pv slitit, har jag fixat lunch och middag. 

Igår grillades det fläskfilé (som vi fått överta av sommarhusgrannarna) och eftersom stugan inte är utrustad med ugn, gjorde jag så att jag råstekte tunt, tunt skivad potatis och svamp och så pytsade jag i lite grädde, så där så att det skulle stek-koka liksom. Sallad till! Och ett gott rött vin. Men så ljuvligt! Vi satt ute på verandan och sa unisont att livet verkligen kan vara härligt! 

Detta var utsikten. Solen går ned bakom skogskanten i mitten, så vi missar själva solnedgången .. får liksom inte följa med till slutet, men det duger bra så här. 

Vi noterade tidvattnet också. ..., kanske två decimeters skillnad. 

Pv säger att på vissa ställen i Bohuslän kan det skilja så mycket som fyra decimeter! 

Båten står inne i en enorm hangar (nya båtar tillkom under dom här dagarna) och det var här inne jag tog mig upp på stegen och så på däck och nästan kräktes av rädsla. Än värre var det vid tanken på att jag skulle ta mig ned igen! Alla stag och linor är ju bortplockade och jag såg för min inre syn hur jag skulle dråsa i backen och tack och adjö, sextiosex år blev jag.

Om det är högt?

Tja, allt är ju relativt. 

Treochenhalvmeter är det upp till däcket, men det räcker för mig. 

Och det var  i n t e  långt ifrån att jag började gråta, då, innan jag lugnat mig lite. 

"Det var ju också så att .., ja, jag hade helt enkelt inget val. Jag  m å s t e  övervinna rädslan! Hade jag kommit mig upp, fick jag se till att ta mig ner. 

Det gjorde jag också, men oj, så hemskt innan jag kom dithän! 

Nu har pv gjort allt som han kan bidra med (vilket minskar den totala kostnaden med drygt sextiotusen kronor!), sen blir båten kvar här .., den ska in i en "varmhall" och i januari (tror dom) ska nya teakdäcket på plats. Till våren ska så pv upp igen och måla och vaxa båten och så sjösätts den just där i Bohuslän. Förhoppningsvis seglar vi då vidare norrut. 

Ingenstans har jag sett så många suterränghus som här i Bohuslän! 

Så icke detta, som är beläget precis mitt emot campingen.

På väg till varvet passerar jag stupräta bergväggar på höger sida och lika branta "stup" på min vänstra sida. Det var knappt att jag vågade mig fram och ta bilden. 

I slutet av tomterna - mot vägen till - kunde man se avloppslock ..., mängder av dem! 

Förmodligen för att det skulle bli för krångligt att spränga sig ned i berget och lägga in avloppsrör? 

Naturen påminner om den på Ekerö, när vi hälsar på AP. 

Otroliga mängder med ormbunkar (eller nån slags spjutbräken, välj själva) .., lite rödklöver, harklöver.., och gula .. kan det vara nån slags fibblor? (Liknar små maskrosor på höga stjälkar). 

På väg hem stannade vi till och rastade Harry vid parkeringen till Sundsby säteri. 

Där mötte vi den här lilla damen .., Stina heter hon, är tio veckor och är en Cavalier King Charles spaniel. Ägaren till kenneln där hunden köpts, hade berättat att nu i coronatider när hemarbetade människor köpt hundar i parti och minut, visar det sig att det redan blivit flera omplaceringar av sålda valpar! Många kanske inte tänkte på vilket jobb det är att ha hund. 

Men sååå fin var hon, lilla Stina. 

Nu är vi i alla fall hemma. 

Medan pv gjorde det sista på båten, städade jag ur stugan (snabbt gjort) och tänk, att komma hem till varmt vatten i kranen .., vilken lyx! Och vilken ynnest att ha ett badrum och toalett inom räckhåll! Lycka! 

Ändå kan jag verkligen rekommendera Vindöns Camping på norra Orust! 

Så trivsamt! 

Nu återstår att se hur det här blir när det är klart och jag klickat på "publicera".

Håll tummarna!

Har tittat nu. Hur får jag bort all luft här under ...? Det var ju lätt som en plätt tidigare, bara att gå till HTML och fixa det. Här hittar jag inte. Jo, kanske. (Så typiskt mig att knorra över nånting som jag inte ens testat ordentligt! Fy skäms Elisabet!)

 Denna dagen ett liv ...

Hos Timehop på instagram dyker den här bilden upp. När kan den vara tagen? Maria tycks vara nio, tio år kanske .., i början av 80-talet? Då borde mamma ha varit kring sextio.

Av texten att döma kan man förstå att det varit klädinsamling .., mängder av tjugokilospaket som paketerats och nu skulle gå med container till Bolivia och där, på plats, delas ut till behövande. Mamma sitter i mitten längst fram, med en av Marias klasskamrater i sitt knä, ja, där är tre klasskamrater, ser jag

Kvinnorna är nog företrädesvis mest arbetskamrater till mamma, från sjukstugan hemma.Ett fåtal känner jag igen .., Elsa Eriksson, Ing-Britt Eriksson också .., Maria Wännstedt och Syster Persson. Kanske Hildegard Renström längst bak?

Dagens fönster .....

... fångades i Hajstorp, vid Göta Kanal och hjälp, vilka vackra fönster, ja, hela huset!

Det var hönsmadamen Ulrika som hade håven redo och det tackar jag för!

Dom som lever loppan .....

Ja, inte är det vi i alla fall.
När klockan var kvart över nio igårkväll, hade vi båda krupit i säng.
Innan dess kunde det se ut så här.
Från min underslaf var detta utsikten om jag vred huvudet åt vänster.
Korsordet (DN:s) gick fram och åter mellan spjälorna.
"Nä, nu får du ta över en stund!" brukar pv säga.
Långordet längst till vänster är hans specialitet, så och den här gången.

Och ännu tidigare på dagen stannade jag till vid utsiktsplatsen mellan Henån och Vindön, där vi bor.
Ja, här är så vackert så det är inte sant.

Och åt andra hållet, i motljus.
"Det är det som är det bästa med att segla i Bohuslän .., att gå mellan alla öarna och inte blåser det så hemskt heller ...", brukar pv säga.

Nu är klockan halv nio.
Vaknade av och till hela natten .., men pv påstår att jag har "fört oljud" och trots att han flera gånger tydligen sagt till mig .., så vaknade jag inte! Han ställde diagnosen posttraumatiskt syndrom ..., ja, efter den där hemska upp, - och nedstigningen i segelbåten.

Innan han vaknade, låg jag och surfade runt och hamnade då på Jonas Sjöstedts avtackning från riksdagen. S o m  jag rördes - ja, djupt in i hjärtat - när han framförde sitt tack till riksdagens städpersonal .., till restaurangpersonalen och "världens trevligaste säkerhetsvakter".
Å, så jag önskar denne till synes så genomsympatiske man (tillika västerbottning, men det är oviktigt i sammanhanget) ett härligt "vanligt liv"!

Nu blir det promenad med Harry i blåsten.