Summering ....
Eller så kallade "spridda skurar" från två dagar i Malmö.
Här en parallellgata till Baltzarsgatan, jag tror den här heter Stora Nygatan.
Trångt och svårt att hitta parkeringsplats, men pv lyckades tråckla in sig mellan två bilar.
Testade att bära munskydd. Det var hemskt ., så gräsligt varmt det blev!
Och jag tänkte på människor i länder där det är långt högre temperaturer än här hemma, oj, så obekvämt det måste vara! (Ja, man vänjer sig nog).
Mina glasögon immade igen när jag skulle läsa.
Intill bilen stod den här cykeln, tillhörande Mira, en kvinna från före detta Jugoslavien som har varit i vårt land sedan 1965, då var hon elva år. Alltså visade det sig att vi var jämngamla (och ännu är). Så fint hon hade virkat, ja, som små rosor på cykelkorgen!
Precis lika gråhåriga var vi.
Jag frågade om det var okej att ta en bild?
Jodå, det var det.
När det var klart, tog hon mig i armen och sa "vet du, hur glad jag blev, det här gjorde min dag!" Så lite som behövs. Kanske att bli sedd. Kanske är det så att det ibland räcker?
Skyltar.
Överallt skyltar.
Egentligen behöver jag väl inte säga vad som var det allra bästa under dom här dagarna?
Jo, men det var kanske detta att gå till lekparken och att hålla en liten varm hand i min under promenaden. Såklart fick den prickiga taxen följa med. Den följde med nästan överallt. En sån Brio-tax hade även mina barn, i alla fall Maria, när hon var liten.
Roligt var det också att följa med på utflykt till en damm. Hur spännande kan det inte vara att ligga på mage och spana på små, små, små kryp som rör sig på botten?
Eller att se en lillkille fascineras vid åsynen av en brummande HELIKOPTER.
En ljuvligt vacker höstdag bjöds vi på idag.
Nog är det tur att det finns lönnar som så generöst bjuder på lite färg, om än det nu inte syns just på bilden.
Och när såg jag senast kaveldun?
Det var länge sedan.
Någon gång i slutet av 70-talet minns jag att vi hade ett fång kaveldun i en hög vas i vardagsrummet. Det var inte särskilt snyggt, men den bruna färgen var ju poppis.
Kanske var det därför?
Såna här små gubbar lekte sonen med timmavis när han var liten!
Nu hade jag hittat likadana för en inte alltför dyr peng och jag diskade upp dem och dränkte dem i handsprit och sen kom dom till användning.
Såklart tyckte någon att dom skulle bada i vattenglaset!
Jag döpte dem till morfar Claes och farfar Tommy.
Det hände att en av dem fick dyka rakt ner i vattnet och sedan stå på huvudet!
Eller så fick dom åka på den evigt gnisslande släpvagnen.
Där fick även Nelly stå och titta på.
Om och om igen bjöds dom på en åktur runt vardagsrummet.
Innan vi åkte ner till Skåne, hade jag till minstingen förfärdigat ett litet album med bilder som har med hans liv att göra. Mest fotografier på släkten .,. men även på sånt som jag vet är bekant för honom. Den tovade kossan till exempel, den som hänger i fönstret här hemma ., Harry och Sigge, ja, sånt.
Men även hans pappa som liten fick bli med i albumet ., som här, när Anna tog studenten i Lycksele och mamma var hemma på besök från Bolivia och Anders var kanske nio, tio år?
Så fin mamma var just här!
Ja, så är det ju, att varav hjärtat är fullt ..., och det var den här krabaten i randiga tröjan som tog plats i hjärtat, men där finns rum för flera .., där finns hans kusiner och fastrar och där finns lille Edvin som är halvåret äldre och där finns även många andra.
Men e t t eget litet rum har han den här lillkillen, han som är lika blond som hans pappa en gång var och som ä l s k a r glass mest av allt!
På väg ner till Skåne hade vi som vanligt en påse Ahlgrens bilar som färdkost.
Och nu är vi hemma.
Efter gårdagen - då vi även bjöds på kaffe hos sonens rara svärföräldrar - däckade vi vid niotiden, ja, egentligen ville jag gå i säng en timme tidigare, men det kändes ju för bedrövligt. Jag sover förfärligt dåligt när vi är bortresta (sover inte särskilt bra hemma heller, lär väl leda till en alltför tidig död, förmodar jag) och ska inte vara uppe länge ikväll.
Medan jag skriver det här, hör jag pv sitta i "Gunnars rum" och spela piano och sjunga .., ja, ja, han övar sig inför träffen med Kammarkören i morgonkväll. Nu har han fullt upp; har tackat ja till att vikariera för någon annan lärare, så om det blir som det är tänkt (som han har tänkt) blir det heltid i flera månader.
Själv ska jag ägna morgondagen åt att rensa i växthuset, ta mig ett dopp i havet och veckohandla. Tack livet! vill jag säga. Ja, det är en sån här kväll när jag funderar på att ställa mig vid ett öppet sängkammarfönstret och tacka vem man nu ska tacka, för att man får vara med om såna här dagar.
