Och så blev det ....
... måndag igen. Veckorna susar iväg!
Jag har helt ärligt känt mig totalt knäckt av alla råttbesök och igårkväll och även i lördags ville jag bara gråta.
Det kändes som om jordens undergång var förestående - visserligen inga horder av gräshoppor - men råttor är ju lika eländigt.
Antal infångade steg ytterligare igårkväll - mest dom små - och idag, ja, man tror inte att det är sant, har jag inte sett skymten av en enda råtta och inte någon mus heller.
Körde till Lantmännen i Harplinge och införskaffade fler fällor - allt på pv:s inrådan - och såklart följde lite annat med. När jag stod där och plockade åt mig fällorna, kom en annan kund fram - en man i 45-årsåldern kanske - och frågade om vi också hade bekymmer med dom långsvansade och jag sa som det var och mannen pustade liksom ut .., skönt att inte vara ensam om det hela, menade han.
Och expediten sa att "jomen, det är förfärligt mycket möss och råttor i höst!" och då kändes det ännu bättre. Detta att det inte enbart drabbar oss.
Det är knepigt det här med djur och vilka vi tycker om och inte.
För många, många år sedan - det var under min tid som ensamseglare i Ystad - upptäckte jag den här fina råkan som satt skadad ute vid husväggen mitt emot.
Ena vingen hängde och dinglade mot marken.
Fågeln gjorde fåfänga försök att flyga iväg, men det gick förstås inte och jag tyckte att den var så fin, så fin och tog en bild och lade ut på min dåvarande blogg .., tänkte kanske att naturen skulle få ha sin gång. Någon bil hade jag inte, bara cykeln och även om jag HADE haft bil, hade jag nog inte tagit fågeln och kört till djursjukhuset.(Jag hade inte haft råd heller). Men jag visade i alla fall bilden på bloggen.
Då brakade ett mindre helvete loss.
Å, jag fick flera mejl där det stod att jag omedelbart skulle kontakta nån slags djurakut och så skulle den arma fågeln få vård. Jag tyckte att det kändes lite väl ambitiöst - kanske också beroende på var man har vuxit upp -, ty det kan jag säga, att om man bor i norra norrlands inland och nästan fjälltrakter och har tjugo mil till närmaste djursjukhus, då är inte det första man tänker på, ja, att ringa någon djurombudsman som kan ta fågeln till någon som kan fixa det hela.
Men i Skåne visade det sig finnas resurser till sådant, så jag ringde.
Efter någon timme kom en äldre man körande i sin räddningsbil och den svårt skadade fågeln lades i en kartong där bak i bilen.
En liten stund efteråt stod vi och småpratade och jag frågade försynt vart fågeln nu skulle fraktas?
"Fraktas? Den är är död, jag förkortade lidandet och vred nacken av den, ...", sa mannen som förväntades vara en hjälte, i alla fall av somliga bloggvänner..
Om jag säger att jag blev förvånad, så är det lindrigt uttryckt.
Och nej, jag berättade inte om fågelns vidare öde på min blogg.
Jag har nu åtta sopsäckar fyllda med löv .., den här säcken på bilden gick sönder i botten just när jag som bäst fyllde den, så det blev till att göra om och göra rätt; nu i ytterligare en säck.
Och friherrinnan, som jag knappt har träffat på två veckor, kom i samma veva körande upp till det gula huset och lämnade en liten present. Jag gissade på en kaka .., men nej, det var en långbent mus i tyg - mer som en julmus - sååå fin .., och förstås en vink till vårt elände!
Chaufför visade sig vara den rara A-M, sedan länge trogen väninna till friherrinnan.
Det är A-M som efter jul ska flytta in i samma hus som presentmadamen, även hon i en tvåa. Samma hyresvärd. Så vansinnigt roligt för dem båda!
Nu är i alla fall A-M nere och tittar på ritningen över lägenheten, ja, hur det ska komma att se ut, så hon vet hur mycket - eller lite - hon kan ta med.
Huvva.
Det blir ett sjå att tömma ett hus på egen hand.
Och nej, vi drack inte kaffe, kramades inte, men pratade med lagom avstånd.
Damerna satt kvar i bilen.
Så här ser mus-presenten ut!
Tack Lena! Nu ska jag lägga mig raklång på soffan och lusläsa gårdagens Dagens Nyheter.
Ajöken, sa fröken!
