Onsdag = lika med ledig dag ...

Ja, precis så känns det. 

Om man i nästan alla yrkesverksamma år varit ledig just onsdagar, då sitter det liksom i blodet. Alltså njuter jag extra mycket av den här dagen. 

Händer nånting?

Jo, jag klipper ner en spretig pelargonia som börjat sträcka sig mot himmelska höjder .., (förlåt fröken P .., men jag kände mig tvungen!)  .., jag har såklart fyllt på med mat till småfåglar och ekorrar .., tänt ljus och tittat på en film på familjechatten där den där minstingen i Skåne nu uppvisar en bestämdhet och ett humör som inte är av denna världen. 

Jo, jo. 

Mera?

Följer med stor glädje mannen som vandrar runt världen och nu är i Turkiet och jag slås av hur vackert där är och jag förvånas också av hur fantastiskt det är att hans tik Savannah aldrig möter argsinta andra hundar .., nej, dom springer glatt och viftar på svansen i en stor grupp och sen - tjopp bara - ansluter hon till husse, han som heter Thomas Turcich. 

Om någon har missat hans konto på instagram heter det theworldwalk.

Annat som gör en glad: riksdagens kakätande talman Andreas Norlén har även han ett konto på instagram som heter talman.andreas.norlen och jag kan säga att sååå mycket man har fått ta del av från riksdagens innandöme (sånt man inte hade en susning om, eller jag hade det i alla fall inte) och så gör han kontot så .., trivsamt. 

Nu har han - som så många andra - en kalender och när lucka 1 öppnades var där gott om kommentarer (konstigt nog enbart av kvinnor, Turtlan och jag själv var två av dem) och en skriver så här: "Har aldrig förr haft en talman som idol, men nu har jag. Du lyser upp Sverige!" 

Ja, det blev mycket om litet, men varav hjärtat osv ..

Och så ett kvällsfönster ...

... fångat av Babsan .., hon som nu är  pensionär och har lämnat Uppsala för Raggarön. 

Hon verkar trivas väldigt bra.

Tack Barbro! säger jag.

En tisdag i december ...

... går jag på promenad med harry och det är grådisigt och faktiskt inte det minsta upplyftande. Lite kyligt också, men .., vindstilla! Halleluja.

En bit bort upptäcker jag något som ligger på vägen. Något platt. 

Jaha .., det är ännu en liten ekorre som blivit påkörd och tack och adjö till det livet. 

V a r f ö r   ska ni nödvändigtvis alltid springa över kustvägen ..?! Skulle det inte gå lika bra att hålla er här på västra sidan? 

Kanske var det just du lilla ekorre som i morse satt och kalasade på solfrösfrön här hos oss?

Så ledsamt. 

Flyttar den från vägbanan till närmare dikeskanten, men kan inte förmå mig att lägga den i själva diket. 

Tittar lite på SVT:s julkalender (den här på bilden är inte därifrån) och tänker att nu blir det väl ramaskri från äldre tittare som tycker att detta - en slags tidsmaksin - är väl inget att visa? Att vi inte tillhör målgruppen för julkalendertittare, tycker jag är rätt självklart. I alla fall är den väl inte ämnad för snart sjuttioåriga pensionärer.

Den här adventskalendern beställde jag från nostalgiska.se och jag tycker att den är sååå fin. 

"Där, på det torget i Gamla Stan, där brukade jag ibland ta mig en fika!" sa pv. 

Och så har jag påbörjat julkortsskrivandet. Å, jag tycker verkligen att det är så roligt! 

Kanske blir det några färre i år?

Några är inte längre i livet ..,några har man helt tappat kontakten med. 

Nu har jag i alla fall kanske skrivit en tredjedel, som ska få stå här vid datorn och vänta på att tiden ska gå .., det blir väl om nån vecka eller två som dom postas. 

Ungefär så har den här dagen varit. 

Och om två timmar kanske, ska jag hjälpa pv att köra in till stan och bära lite möbler till den lägenhet där hans dotter ikväll flyttar in. Vi är många som har varit med om just detta och det är sååå svårt, sååå svårt, även om det känns rätt. Det är nu snart arton år sedan jag själv blev ensamseglare  på livets ocean. Knappt att man hade flytväst. Och ingen riktig kompass heller. Man fick akta sig för att gå på grund. Navigera lite på måfå. Inte efter stjärnorna, kanske mer efter känslorna.

Så var det.

Dagens fönster ....

För en tid sedan fick jag de allra vackraste och mest ljuvliga lovvikavantar, förfärdigade av en rar kvinna på sociala medier - på instagram heter hennes konto pendock_ribbon -. 

Kanske var det där jag såg det här ljuvliga fönstret! 

Det har varit tunt med fönster nu på ett tag (det är det ofta vintertid), så jag frågade helt enkelt om jag fick använda hennes bild som dagens fönster? Jo, det fick jag.  Och jag tycker sååå mycket om hela bilden!

Tack Eva!

Dagens el-skåp ...

... upptäckte jag på torgparkeringen i Falkenberg, där jag var idag. 

Såååå finurligt med en bild från torget, men från förr!

Till Falkenbergs sjukhus åkte jag alltså och lämnade blod för antikropp-test. Tvåhundra kronor får man betala och det kanske det kan vara värt, om än man inte går säker även om testet visar att man varit smittad. 

Det är nästan på pricken lika långt till Halmstad som till Falkenberg. 

Tjugotvå kilometer, men .., det är många fler rondeller (ja, ett otal!!) och mera trafik om man kör söderut, än mot norr. Dessutom tycker jag väldigt mycket om Falkenberg. Det är som om det är mer .."lättsamt". 

Om det är stadsträdgårdsmästaren eller någon annan som sköter om julutsmyckningen i centrum, det låter jag vara osagt, men fint är det. Tänk er bara när dom här snöbollarna lyser om kvällarna! 

För att inte tala om hur det ser ut vid Rådhuset! 

Varje december byggs där upp som en .., ja, som scen nästan, som ett eget litet tomteland och det är helt  u n d e r b a r t! 

Där finns harar, ekorrar, kaniner, en gärsgård, stora kottar ..,  och allt är så påhittigt! 

Ett smärre mirakel är det ju att det här får stå kvar - utan att någon får för sig att sabotera eller vandalisera -. 

Jag  ä l s k a r  sånt här!

På väg ut från parkeringen fick jag vänta på grönt ljus. Döm om min förvåning när ingen mindre än friherrinnan dök upp! Hon var där i ett bankärende, men det hade jag noll koll på. Nyklippt och fin var hon också. 

För tio år sedan, då byggdes det upp en sån här liten - eller stor -  täppa intill rådhuset. Så smart och så många idéer man kan få!

Här kan man läsa lite mera om Falkenberg.

Ja, det var det.

En söndag i slutet av november ...

Det är det vanliga, men ändå inte. Pv tar Harry på Kvarntorpsrundan ., sen blir det skidtävlingar hos SVT och för att jag inte ska bli sittande precis timmavis i soffan och stirra på människor som svettas, går jag själv en rask promenad till vår lilla hamn och tillbaka. 

Sonja ringer. 

Att gå och prata samtidigt är jobbigare än man kan tro, särskilt uppför. 

Det känns som en  e v i g h e t  sedan vi träffade Sonja och det säger Sonja också. 

Men att sitta utomhus i den här kylan med denna rara människa, nja, det är nog inte så lyckat. 

Väl hemma igen ringer jag till friherrinnan och frågar om vi ska träffas i Steninge och ta ett adventsdopp? Jo, hon är med! Jag kokar choklad och gör mackor och pv är med (sååå kul!) och så hämtar vi upp friherrinnan och tar sikte på parkeringen i Steninge.

För några  år sedan var vi - om inte ensamma som vinterbadade - så det var i alla fall inte många som gjorde oss sällskap. Nu är det helt annorlunda! Nu är det inte längre tal om att man är komplett galen och ska bli sjuk av iskalla dopp, nej, nu är det andra tongångar och tur är ju det. 

Så här såg det ut idag och då var inte det unga paret inräknade; dom som kom till piren i löparkläder/träningskläder och kvinna, kanske trettio år, drog av sig allt utom svarta spetstrosor och behå och tog sitt dopp och så iväg igen. 

En stund senare dök det här glada gänget upp!

Sex kvinnor, varav fem var från Halmstad och den sjätte från Laholm.

Så här glad är man när man klarat det man kanske inte förväntat sig. 

"Varför berättar du det här, det har du ju redan skrivit om på Instagram!?" kanske någon tänker. Ja, det är för att jag har vänner som  i n t e  har instagram och då blir ju det här i stället för ett brev. 

Efteråt blev det fika och den där varma chokladen, den var som balsam för ens inre. 

Såååå gott det var! 

Från vännen Eva i Tyresö kom den här bilden idag - eller fönstret - och jag frågae vad det var för slags ljusstake som står i fönstret? Jo, det är ett halländskt julaträd (alt.julträd) som har gått i arv från Evas svärföräldrar.

Så fint! 

Läser på nätet att julaträd fanns i Halland redan på 1830-talet och i Eva och den halvlånges "träd" har dom levande ljusen ersatts av elektriska. 

Och titta här ..., en annan variant! 

Tillverkad av Johan Karlsson i Bettemåla, Rödeby, 1937. 

Så otroligt vacker! 

Åååå, så fin! 

Bilden från Blekinge Läns Museum. 

Trädet började tillverkas till Blekinge läns hemslöjd 1937, av Johan Karlsson i Bettemåla, Rödeby.

Förebild är det julträd som samlades in av intendent Quiding till den s k Blekinge-stugan på 1890-talet. Ursprunget är okänt. Originalet är något kortare och smäckrare till utförandet, har ingen tupp i toppen och manen är vackert utskuren. Herman Gustavsson i Rödeby tog över tillverkningen av "Blekingeträdet" 1946 när Johan slutade.

I Blekinge finns  - eller fanns - också den här varianten .., tillverkad av Ronny Nilsson.

En sån skulle jag mer än gärna ha.

En annan hotellrecension .... 

The Boltons Hotel, Kensington, London.

//Detta var i juli 2016, vi hade kommit med tåg från Edinburgh och skulle "bara övernatta" och dagen därpå ta bussen till Plymouth och därefter tillbringa fem dagar i Millbrook i Cornwall. Innan vi krånglade oss i säng i det pyttelilla hotellrummet, gick vi ut och åt en helt ljuvlig libanesisk middag. En godare hummus har jag nog aldrig smakat.

Recensionen såg ut så här: 

På plussidan: Frukostbuffén var helt underbar med ett rejält utbud att välja på och fint upplagt. Trevlig värdinna som plockade undan och gjorde fint. Och tv-skärmen i hotellrummet var stor som en biografduk i det lilla, lilla rummet. 

Och så minussidan: Rummet visade sig vara extremt litet, knappt att vi rymdes. Väskorna fick vi kliva över och badrummet var i alla fall inte anspassat för matglada eller storväxta människor, även om det var rent och fint. 

Det här är ett boende för den som  m ö j l i g e n  bara bry sig om att ha någonstans att sova. 

Som pricken över i upptäckte vi att wifin naturligtvis inte fungerade. 

"We are working on it ...", sa personalen.

Dagens fönster ...

... fanns på Regementsgatan 19 A och det var mitt. 

Jag undrar hur många gånger jag visat det här fönstret just till första advent ..? Ja, det måste vara åtskilliga. I den lilla lägenheten bodde jag mellan 2003 och 2010 och den blev verkligen "ett med mig". 

Säkerligen hade jag varit på Möllers och köpt morgonbröd och så fångade jag den lilla ängeln och Rexxie skrev nog att "men Elisabet, har du lämnat ljuset tänt och gått ut!", eller så gick jag verkligen bara utom dörren och tog den här bilden? 

Och ljusslingan Glänsa - salig i åminnelse - var så fin, så fin. 

Första Advent. 

Pv har tagit Harry på längsta rundan , den vi kallar Kvarntorpsrundan och som går rakt norrut, vinklar ner mot havet och så hemåt då. Nu sitter han och läser morgontidningen och jag ska själv ta en lång runda, innan all skidåkning tar sin början i tv.

Mina recensioner .....

Under årens lopp har jag nästan alltid bokat hotellrum via booking.com. 

Efteråt har man då möjlighet att lämna synpunkter; helt enkelt att recensera boendet. 

Igår när jag inte hade annat för mig, gick jag igenom just dessa och det var nästan som att resa baklänges i tiden. Så mycket som jag hade glömt. 

Så här löd mitt omdöme vad beträffar Hotel Grosser Kurfûrst i Emden i Tyskland. 

Plus: Utmärkt läge i centrum, nära torget och alla butiker. Frukosten okej, men inte mer än så. Två olika frukostvärdinnor och det är tydlig skillnad på utbudet de två dagarna. 

På minussidan: Hiss finns inte på hotellet och det känns som om trapporna går rakt upp till himlen. Vi fick ett rum två trappor upp - mot gatan till - och det lät och kändes som om vi bodde på trottoaren! Vilket väsen! (Trafikljus just utanför). 

Och sååå varmt i rummet! Intill sängen låg öronproppar, jo, man förstod varför. Hade vi haft ett rum åt andra hållet, hade känslan säkerligen varit en annan. 

Badrummet/toaletten är belägen precis vid sidan av sängen och dörren är av frostat glas och av skjutmodell. Golvet i badrummet påminner om nån slags markbeläggning, nästan som grov asfalt och känns ofräscht. 

//För övrigt visade sig Emden vara en trivsam stad. Vi var då på väg till Amsterdam och hade kommit från Bad Doberan som vi bara  ä  l  s k a d e.

Maltedagen ...

Ja, jag känner ingen som heter Malte, men han har i alla fall namnsdag idag. 

Det har varit en fin dag. 

Vi har turats om med harryrundor och vi var inte dom enda som var ute. Såååå många människor som ägnar timmar åt promenader eller löprundor! 

Någon gång kommer jag kanske att sluta häpna över hur vackert här är .., men det gjorde jag aldrig hemma i Malå - jag tyckte alltid att det var såå fint - så kanske ändå?

Och det som förvånar mig mest, det är att landskapet hela tiden förändras. 

Eller havet. 

Och som det glittrade! 

Mellan alla skidtävlingar hann vi med en sväng till Steninge för ett dopp. Mest för att där finns en stege på piren. Friherrinnan valde att bli hemma, men i morgon kanske?

Att det är isande kyligt, det är ju självklart när det var flera minusgrader natten mot idag, men efteråt, i bilen, sa pv "ja, det är för härligt efteråt!" Tänk, att man får uppleva såna ord! 

För övrigt?

Det har fejstajmats med minstingen i Malmö och hans rara mamma .., äldsta dottern ringde i morse på väg hem från jobbet i Huddinge (vilken fasa att köra  bil i 50 minuter när man har arbetat i nästan tretton timmar!) och från Ekerö kommer bilder med en glad AP som rider på "den sååå snälla Tristan!" 

Ja, ungefär så. 

Dagens fönster ....

... fångades i ett gult hus på en kulle och tänk, bara tänk .., att kärleksörten i vasen, den plockade jag in för kanske en och en halv månad sen och den står sig ännu!! 

Adventsstaken - som jag älskar - inhandlades på Ikea för många år sedan. 

Jag älskar den!  (Och där ovanför dinglar flanellmusen som vi fick av friherrinnan!)

En riktigt fin lördag önskar jag den som tittar in här! 

(Och nej, vi har ingen värme inne i uterummet, utom när vi ska äta där vintertid, då sätter vi in ett element. Bilden togs vid sjutiden nu på morgonen).

Fredag ....

Inleds med att skrapa bilrutorna. 

Det var ett tag sedan och kändes aningen ovant. 

Två skrapor finns i dörrfacket; jag använder mest den helt platta fyrkantiga.

När rutorna var befriade från all frost, svängde jag förbi friherrinnan som för tillfället är utan bil (verkstaden) och så åkte vi och handlade på Hemköp. 

Därefter kaffe ute i det fria hos henne. 

Skönt, men aningen kyligt. 

Kom hem. 

Tog harry på promenad .., fångade ännu mera frost, men nu i mobilen. 

Grannens trollhassel har i sommar vuxit sig sååå hög och vid. 

Mötte grannar från Vitabergsvägen. Dom båda arbetar hemmavid och försöker ta sig en längre promenad mitt på dagen. 

Såg även det här äldre paret som också syns promenera längs den grusväg som löper mellan havet och häst, - och fårhagarna. Kvinnan ligger alltid steget före sin make. Alltid. 

Sista biten hem fick harry gå lös. 

I vanliga fall brukar jag slå mig ner i trädgårdsstolen och titta på småfåglar och ekorrar, men så icke idag .., det var för ruggigt ute. 

Har i stället läst Svenska Dagbladet (billig prenumeration) och DN, löste nästan hela dn-krysset själv - så enkelt, enklaste hittills på evigheter - har läst minnesord (mest om män i Sv.D) och jag tänkte att om man har haft ett rikt yrkesliv och åstadkommit mycket, så är det ju inget fel i att andra vittnar om den saken, även om det inte är just DET jag själv bryr mig om. Det är ju på gränsen till småsint av mig att irritera mig på titlar hit och dit. Nej, där får det bli bättring. 

Och nu är det helg. 

Pv kokar risgrynsgröt .., jag ska titta på Engelska Antikrundan som jag tycker är så himla småputtrigt och trivsamt. 

Dagens fönster ...

...  fångades i den kalla, fuktiga dimman - ett typiskt gråväder i november - och fönstret finns på Eckes lill-hus, det som sonen nu har renoverat, men inte fullt ut. 

Man får passa på ....

Vilken förmiddag! Först ösregn, helgrått och deppigt och pv - som alltid cyklar - väljer att ta bilen till Getinge där han ska vikariera på högstadiet idag och i morgon. Dit är det väl kanske femton kilometer.

Men några timmar senare kommer solen och det blir så underbart fint väder och jag tar harry och går ner till stranden och kastar pinnar ut i havet och han springer och hämtar och kommer  i n t e  tillbaka med dem; nej, han frustar och biter och sliter av flisor och rister på huvudet och så får jag hämta den och säga "loss! loss! LOSS!" och så börjar allt om igen och pinnen susar iväg och landar med ett plums ett tiotal meter ute i vattnet. 

S o m  Harry älskar detta. 

Och sanden .., så vacker. Så vacker.

Sen hemåt.

Men innan vi går in slår jag mig ner i trädgårdsstolen och bara några meter från eken där ekorrmatarna sitter. En enda ekorre är där just då (tidigare på morgonen tre!) och nu sitter den och håller stenkoll på Harry .., den där svanslöse krabaten som nödvändigtvis ska sitta så nära trädet. Att Harry inte bryr sig ett skvatt i ekorrarna numera, det har inte dom förstått. Bäst att vara på sin vakt. 

(För den som undrar: inte en råtta eller mus i fällorna på två eller tre dagar nu!) 

Bilden: På bordet ligger brevet från Eva i Tyresö. 

Ljusstaken köpte jag av Maria Hallings mamma vars namn jag glömt bort; men det var vernissage/utställning på andra sidan kustvägen  och jag tycker så mycket om den ljusstaken. I fördjupningen ligger snäckskal, en del plockade på stranden i Looe i Cornwall. 

Just här var det jag hittade snäckorna. 

Och så går vi in. 

Jag skriver brev till min syster i Australien som äntligen fått det födelsepaket jag postade tre veckor innan hon fyllde år och det tog en dryg månad på sig att komma fram! Otroligt. 

Men julklappen är postad sex veckor i förväg, så det ska väl ändå hinna fram. 

Nu är klockan snart två. 

Pv har ringt och påmint om att det är min tur att spela quizen (han hade lunch) och om en dryg timme är han hemma. Friherrinnan är krasslig idag .., ska ringa och höra hur hon mår. 

Och Harry bara sover och jag lyssnar till julmusik av John Rutter. 

Det är så obegripligt vackert så det är inte sant.

Sällskap längs vägen ....

Och han följer oss tills vi kommer till parkeringen, alldeles där naturreservatet tar sin början. Där blir det stopp. Tvärstopp. 

Det händer att han möter oss på hemvägen.

Dagens fönster ...

Nu på morgonen plockade jag fram lådan med ljusstakar och annat som hör december till. Började med fönstret mot väster. 

Och nej, jag har inte adventsljusstakar (nu skriver jag så Bert, det blir mycket enklare) i alla fönster, men i några. 

Den här staken köpte jag hos Antik & Design (antikkulan på instagram) och jag fullkomligt älskar den! Så icke-krusidullig! Och med så varmt ljus. 

Till höger om staken står den tovade lilla kossan, den som minstingen i Malmö alltid får hälsa på när vi fejstajmar, då vet han liksom var han har kommit.

Resumé ....

Bäst idag: det fasansfullt iskalla doppet i havet borta vid Skallkroken, men ändå, så ljuvligt efteråt. Det blåste sydliga vindar som gick genom märg, hull och nästan ben och pv skippade badet. Efteråt kaffe och lussekatt. 

Bäst var också att vi putsade fönster med gemensamma krafter. Och röjde på rumsbordet. Bilden togs innan jag började.

Numera har vi alltid - säger alltid - badkläder packade i bilen. 

Den baddräkt som använts tas in på tork, en torr ligger redo i baksätet, tillsammans med badhanddukar. Alldeles perfekt är det, om nu lusten faller på så där pang, bara. 

Häromdagen var den här betongrampen helt täckt av vatten och mer därtill. Nu kunde jag hasa mig ner som vanligt. Det pratas om att rampen ska bli längre och en stege komma till. Det vore ju mer än underbart. 

Det här är Thomas Turcich, 31 år och från New Jersey, USA. 

Han promenerar sig runt världen .., - det här är väl femte året han är inne på - hemifrån och söderut till Sydamerika och nu i Europa. Med sig har han den underbara tiken Savannah och såväl på Instagram som på Youtube kan man följa det lilla sällskapet på vandring mot nya mål. Det är verkligen som Karin Boyes dikt att det är vägen som är själva målet. 

Här är en länk till lite mera kött på benen. 

Ännu mera fakta om honom finns här.

Just för tillfället befinner sig han och Savannah i Turkiet och oj, så mycket vänliga människor det finns på vår jord! Det är väl det som är det mest fascinerande att läsa om; alla möten - stora och små, mest små - och hans filmer på youtube (googla namnet bara) är som pricken över i.

Ett litet ps till Eva i Tyresö: jag berättade för äldsta dottern om ditt äventyr på Huddinge sjukhus och tappningen av blod i handledsartären. Hon hälsade att hon varit med om män som börjat gråta och nån hade fått sövas, för att klara av det hela. Du är i gott sällskap.

Japp. 

Det var bara det jag ville berätta om.

Och den här dikten av Karin Boye passar väl såååå bra. 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ljuset ...

Och såklart var fönsterputsmedlet slut. 

Nåja, yes diskmedel får väl träda i tjänst.