I skolans värld ....

... befinner jag mig nu, ja, nästan i alla fall. 

Igår hade pv (hes och i alla fall inte tillräckligt frisk för att vara på plats i dom två skolorna där han skulle förtjäna sitt levebröd) distansundervisning i uterummet (senare i Hildas rum) och nu är det samma sak igen.

Hela dagen, frånsett lite lunch.

Det börjar med stödundervisning för den som så önskar och därefter är det vanliga lektioner, men med magistern här hemma. Allt sker på distans och på så sätt behövs det inte krånglas med att hitta en vikarie.

Själv gör jag inte så mycket.

Det har småduggat ute på morgonen .., vaknade fyra, steg upp klockan sex, gav fåglarna mat och Sigge fick fisk .., sen har det varit nyheter och frukost.

Chattade lite med Emma. 

Jag hittade nämligen den här bilden och den betyder så mycket för mig, inte enbart för att den visar en då 9-årig Emma som gjorde mig sällskap till Grekland (vi bodde i utkanten av Chania), utan för att det gjorde mig så glad på ett annat sätt. 

Det handlar om minnet och hur hjärnan fungerar! 

Efter den eländiga covid-perioden, kände jag tydligt hur långsamt min hjärna fungerade. Den har visserligen aldrig varit extraordinär i vare sig begåvning eller annat, men den har fungerat och jag har klarat mig bra. 

Men så efteråt .., blev det annorlunda. 

Jag kunde till exempel omöjligen koncentrera mig på att läsa en bok och jag, som hur ofta som helst spelat quiz med Bert och andra, tappade helt sugen. Resultaten var till en början förfärligt låga, kanske en tredje del rätta svar, i jämförelse med innan viruset slog till. Det blev bättre, faktiskt som vanligt, men ..., det hela kändes så meningslöst.

M e n ..., den senaste tiden märker jag hur hjärnan börjar fungera igen. 

Och när jag på timehop upptäckte den här bilden, försökte jag komma ihåg vad det var Emma skrev i sitt block. Eller satt hon bara och tecknade? 

Skrev hon dagbok?

Nej, jag kom på det! 

Hon spådde min framtid!

(Man fick några alternativ och så skulle man ropa "stopp!")

Och plötsligt kommer jag ihåg namnen på grannarna en bit bort .., även namnen på AP:s båda katter och inte inte minst hästen - sånt kunde plötsligt susa iväg - helt omöjligt att komma ihåg.

Så himla härligt att känna hur tillvaron - som under flera veckor mest liknat en trasslig garnhärva - börjar nystas upp och det blir en slags  s t r u k t u r.

Intressant är det också att se hur allt - på så kort tid - kan förändras, åt båda hållen.

Dagens fönster ...

.... ja, på bilden finns såväl fönster som skjutdörrar som väl också blir ett slags fönster.

Så här har det sett ut -och kommer att se ut - resten av dagen, då pv dels har stödlektioner för elever som känner att sånt behövs och så vanliga lektioner på eftermiddagen. Det ska sägas att magistern ser omåttligt nöjd ut, även om hans röst inte är den allra bästa. Och att där är blommor och potatisar och annat i lektionssalen, tycks inte bekymra honom. 

Själv ska jag cykla till affären och inhandla livets nödtorft.

Kanske får jag också ta en titt på den alldeles nyrenoverade lägenheten intill friherrinnans; den där A-M ska flytta in i morgon? Det är helt otroligt vad det har löst sig bra för A-M! 

Ajöken, sa fröken.

Snart ny vecka ...

... men inte idag. Inte ännu. 

Idag har vi kört till Näraby, beläget längs vägen - eller nästan - till Ullared och oj, så vacker natur där var! Böljande kullar och jättelika åkrar ...,, hur många kossor som helst och mängder med träd som var betydligt långt mer komna i grönskan än här hos oss! 

Där, i Näraby, hämtade vi den fåtölj som jag upptäckt på Blocket och som jag fallit pladask för! Den vänliga säljaren sa att jag kunde väl komma och provsitta och känna om den passade, innan jag bestämde mig och det gjorde jag också. Jominsann, den passade perfekt och fick följa med oss hem. 

Och säljaren och hennes man/sambo hade köpt ett stooort, avlångt hus klätt med eternit och med ett tegeltak där det nog kan regna in rejält .., själva bodde dom i en större skåpbil på gården, i väntan på att huset skulle bli beboeligt. Oj, oj, oj! 

Rar och fin var hon .., jo, det kändes bra och tänk, att den känslan - hur hon var - den fick jag genast vi började mejla varandra när jag visat intresse. 

(Det var samma sak då, när jag befann mig på dejtingsidan, man får en viss känsla av hur människor är och det stämde nästan till hundra procent).

 Dagens fönster ...

... finns dels i dörren till den sal där jag själv befann mig, men skymtar också i salen snett mitt emot. Hela avdelningen bestod av covidpatiener och det var inte tillåtet att röra sig utanför sjukrummet - det gick ju heller inte - då man var kopplad till syrgasapparaten; den flera meter långa, gröna slangen som ligger på sängen.

Första dagarna var man även bunden till en droppställning .., och att gå på toaletten och styra droppställningen och inte tjorva in syrgasslangen .., visade sig vara ett mindre äventyr.

Bilden togs samma dag som den första medpatienten hade skrivits ut och fått åka hem. 

Jag har nog aldrig i hela mitt liv mött en så negativ människa, men kanske sjukdom och annat bidrog. Eller rädsla?  Eller både-och. 

Så var det.

Då.

Sköna maj välkommen ...

Kan det finnas en härligare månad än maj, tänkte jag .., och så kanske det också blir, men just idag lyser vårvärmen med sin frånvaro. Tittade igårkväll på SVT:s Valborgskonsert och den var lika fint arrangerad som luciakonserten från Jukkasjärvi (som för övrigt slog allt jag sett i den vägen!) Så enkel och avskalad. Och många sticketröjor. Kanske därför jag kände att den sändningen gick rakt in i mitt hjärta? Tack SVT! 

När detta skrivs sitter pv mitt emot mig och författar ett mejl till sina chefer. 

Å, jag tycker så synd om honom! 

Planen var att han under tre veckor skulle vikariera för en kollega, men redan i förrgår började han bli raspig i rösten och nu är den - rösten - nästan försvunnen. 

Den som följt med här en längre tid kanske minns att han för några år sedan fick vara hemma i  f e m  veckor totalt, då rösten tackade för sig.

Att vara lärare utan röst .., är såklart inte det enklaste. 

Nu våndas han och tycker att det känns nedrigt att ställa till det besvär. Jo, den känslan minns man. Eller jag.

//Bilden har precis inget att göra med inlägget. Jag bara tycker så mycket om känslan i den.

Konstnärens namn var Sophie Boutellier, men hon målade under pseudonym - Henriette Browne -.

Lördag - 1:a maj - ....

... men fönstret fångades igårmorse. 

Det var ett helt fantastiskt ljus och jag var på väg att passera, men tvärstannade.

Och där bakom glaset ligger Eckes gamla verktyg.

Valborgsmässoafton ...

Och sex bilder från morgonens promenad med Harry. 

Just här, hitom stenen till vänster i bild, hände det att Nelly slog kullerbytta då hon hade så bråttom hem. Lilla pigan ..., vad jag saknar dig!

När man pustar ut, hinner man upptäcka vackra stenar.

Alltid nåt.

Och nu tittar  l i v  upp från den brända marken i hästhagen.

Här tog orken slut. 

Luften. 

Det är hopplöst, jag tar mig omöjligt hela vägen hem utan att pausa och när jag kommer hit till parkeringen ramlar jag nästan ihop och vilken lycka att där finns bänkar att vila på! 

Pratar en stund senare med en helt grönklädd man med kikare runt halsen och  systemkamera i handen. Jag frågar om han fångat nåt extra-spännande på bild?

Nej. Men det behövs ju inte heller. 

Här är så vackert!" säger han. 

Och sen uppför sista backen och det blir tungt igen. 

För första gången sedan jag flyttade hit, upptäcker jag sommarhuset på Ejdervägen 11. Den stugan ligger dold bakom träd och buskar, men kanske har det röjts där nyligen och där har renoverats och fönster har bytts ut - nu ser ett av dem ut att vara blyinfattat, men är det nog inte. 

Ägarna till dom här husen bor i Stockholmstrakten och dom som bor där pilen visar, sover aldrig över, utan kommer tidigt på morgonen och återvänder hem på kvällen. 

Så kan det alltså också vara.

Dagens fönster ...

.... finns i ett badrum i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och en riktigt Trevlig Valborg önskar jag den som eventuellt tittar in här på sidan!

Steven ....

Får man lov att presentera släktens nytillskott, lille Steven. 

Han är en blandning av golden retriever och border-collie. Åtta syskon fanns i kullen; två var ljusa, resten svarta i pälsen som pappa Charlie, för övrigt äldsta dotterns hund. 

Det är alltså hans son som flyttat in i huset i Upplands Väsby. 

Nu finns alltså i den närmaste släkten Charlie och Steven i Upplands Väsby, kattorna Vickan och Tilly samt hästen Tristan på Ekerö, lilla Lykke (blandras, helt underbar hon med!) i Ystad ..., och så här i Stensjö: Harry och Sigge Nilsson.

Kanske är det bara en tidsfråga innan någon fyrbent krabat dyker upp även i Malmö?

Den här siste nykomligen lär bli en stark magnet.

Ja, tårta hade inte varit så dumt ...

Idag är det mammas födelsedag. Etthundra år hade hon blivit, om inte om hade varit. 

Det är tretton år sedan hon gick bort och oj, vad tiden susar iväg i vådlig hastighet! 

Om mamma har jag ju berättat om hur många gånger som helst, så nu säger jag bara "GRATTIS mamma!" 

Vitsipporna är till hennes ära. Någon vecka efter hennes begravning halkade jag och bröt handleden och hela sjukskrivningstiden tillbringade jag här hos pensionatsvärden. 

En av dagarna hade jag kört till affären för att handla och på väg hit igen, upptäckte jag på höger sida - liksom i skogen -  stooora sjok av blommande vitsippor. Det var just innan Steninge. 

Och enbart åsynen av alla dessa vackra små blomster vid sidan av vägen, fick mig att börja gråta alldeles hejdlöst .., det var som om detta att aldrig mer kunna plocka ihop en bukett vitsippor och ge henne, ja, det blev så uppenbart. 

Som en mental katalysator blev dom.

Nu gråter jag inte längre. 

Nej, jag blir nästan alltid bara glad när jag tänker på mamma och det jag saknar mest, det är väl allt som hon har missat. Inte minst den där lille charmören i Malmö.

Om en stund ska jag cykla till affären. 

Kanske köper jag då en bakelse eller en cheese-cake eller nåt annat gott och firar hennes födelsedag.

Jo, så blir det nog.

Dagens fönster ...

"Här kommer fönster från Umeå, mot NUS (Norrlands Universitetssjukhus), i aprilväder."

Så skriver ellem i Skellefteå och jag säger tack, snälla, rara!

Två fönster fick hon i håven och här bjuds det på såväl blå himmel, som björkar förstås - vad annars - i björkarnas egen stad! 

Från Malå till Umeå är det kring 22 mil och hit åkte i alla fall inte vår familj, om det inte gällde något besök på sjukhuset. Där låg jag på öron-näsa-halsavdelning efter bilolyckan i oktober 1971 .. kanske tio dagar. Intill mig, vid fönstret i salen, låg tant Edla Sandsberg från Morjärv i Norrbotten. Hon var säkert i åttioårsåldern och sååå rar och vänlig var hon och vi kom att brevväxla under några år.

Och AP opererades för polyper i näsan när hon var kanske två år? Övriga nyopererade barn i samma stora sal, dom kräktes mest hela tiden (efter sina operationer), medan AP stod i spjälsängen och hojtade att hon ville ha "maaaat!" Det började med nyponsoppa ., därefter  glass och sist av allt torsk i äggsås och hon åt upp rubbet! 

"Vi har då väl aldrig sett på maken!" sa den som serverade mat.¨

Sen blev det bättre ....

Det är knappt jag tror mina ögon när vi - harry och jag själv - kommer ner till stranden. I vanliga fall är det en differens på nån meter ner till stranden och där var det knepigt att gå utan att vingla omkull - då - när nya knäproteser kommit på plats. 

Idag .., är det helt annorlunda! 

Efter det eviga blåsandet har stranden nu blivit jättebred och den där höjdskillnaden är som borta bara; ja, det är som en ny strand! 

Ett bra tag blir vi där. Det är varmt och skönt och där ute simmar ejdrar och herr och fru skrake och så är där ju alla dom andra .., fiskmåsar och ejdrar. Dom senare simmar på rad och oftast är det en åda i täten och fem ejderhanar efteråt och alla vill dom förstås bli hennes make. 

Upptäcker att triften börjar knoppas och längs grusvägen växer små, små styvmorsvioler. Musöron på björken. 

Och vid sten-gärdesgården hos Britt och Ecke blommar det jag kallar för pingstliljor, men som Sonja benämner tazetter.

Och dessa små solar finns också hos Ecke och Britt.

Kommer hem. Räfsar lite eklöv (somligt får jag fösa ihop med händerna, dvs löv som snärjt in sig bland spireabuskarna) .., jag sitter i solen ., mobilpratar med friherrinnan och med äldsta dottern och så småningom hör även pv av sig. Han har hunnit mycket på båten och nu ska den städas invändigt. Han låter glad och nöjd.. 

När vi i höstas hyrde stugan på Vindöns camping var vi helt ensamma på hela området och jag hade lunch och middag färdig när han var klar för dagen. Den campingen är inte öppen ännu (den är mycket billigare också), men i den här stugan - fem kilometer därifrån kanske - har han tv, dusch och toalett och inte minst wi-fi, så han klarar sig nog.

Har budat på en härlig fåtölj i närheten av Falkenberg/Varberg; den ser dansk ut och är hög i ryggen och har ursnygga armstöd och ben. Vi får se hur det blir. 

Och inte en människa har jag sett idag.

Så är livet här i landet Halland.

Onsdagmorgon ....

Och vid femtiden ger sig pv av norrut, mot varvet på Orust. 

En liten stuga har han hyrt och nu stundar tre dagar fyllda med båtjobb och nu är den - båten - flyttad till en hangar utan värme och nu ska så dom sista stagen på däck komma på plats och det är mycket annat som ska fixas. 

Själv valde jag att bli hemmavid. 

Eldar i kaminen, gosar med Harry och Sigge och ska nu ut och ta hand om blommor och blader, hungriga ekorrar och småfåglar. Det blir nog bra. 

Och hela sju grader varmt ute .., oj, oj, vilket vårväder!

Väntar på matte ....

Första veckan efter min sjukhusvistelse, ja, då ville inte Harry komma i närheten av mig. 

Han ryggade och vände bort blicken. 

Kanske rörde jag mig annorlunda (jo, så var det!) och det doftade väl annorlunda också. När jag låg på soffan, kom han inte fram som tidigare. 

Det kändes förfärligt ledsamt, men jag tänkte att det nog skulle gå över, så där allt eftersom. Det gjorde det också. 

Nu, när vi är ute på promenad, håller han stenkoll på matte. 

Går han lös utan koppel, är det väl ungefär det här avståndet mellan oss och med jämna mellanrum vänder han sig om och väntar in. 

Särskilt om det är i uppförsbackar.

Och han ligger hos mig om nätterna. 

Det finns inte ord för hur mycket jag älskar den hunden!

 

Lyssnar till detta och blir glad ...

Aksglæde - Giv lys igen

Här finns en länk.

Tisdag ....

Underbart vacker natt och morgon; det tackar jag mångubben för.

Vaknade två, stod länge vid sängkammarfönstret och tittade ut .., månen lite söderut .., skymtandes genom ekens grenar. 

Och tre timmar senare såg det ut så här, som på bilden. 

Då visade termometern fem minusgrader, jag kastade på mig kläder, skrapade bilrutan och körde ner till havet. Parkerade så gott det gick och försökte fånga detta vackra. Hörde ejdrarnas ooo-ande ..., och någon enstaka koltrast, det var allt. Mötte  pv som var  på väg hem efter morgonens första rastning av Harry. 

I morgon åker han - pv - till Orust igen .., han har hyrt en stuga på campingen och tillbringar dagarna inne i den jättelika hangaren. Nästan tre hela dagars jobb blir det. Jo, det blir nog bra.

Veckans Bästa här på bloggen tackade för sig för flera år sedan, men jag har två bästa-bästa ändå. Det ena är det här örngottet som finns att köpa på Ikea. (Finns även i påslakan). Om jag säger att jag älskar figurerna, så är det ingen överdrift. 

En sak till: pv köpte en fågelholk vilken målades i grönt och sattes upp i ena boken, den i slänten ner mot vägen. Redan igår såg jag en liten blåmes titta in ..., kanske var det lägenhetsvisning, vad vet jag? Nå, idag flögs det in med sängkläder till det lilla boet och jag hoppas verkligen att det så småningom blir småttingar i holken. 

Jag följer med största nöje och intresse ett instagramkonto där det installerats en kamera i en fågelholk, det är i Nederländerna. Där har vi följare kunnat se hur blåmesar bäddar och gör fint ..., hur det läggs ägg och hur äggen kläcks och det är helt underbart. Den här gången slutade det hela alldeles förfärligt! 

Kontot heter birdhouse.nl .., om någon är intresserad. 

Och snart är vi i maj månad ...

Bilden: små vita duttmoln syns vid horisonten ...

Måndagar och tisdagar ger sig pv av tidigt och kanske blir det även ännu mera vikariat för hans del, men hur han då har tänkt hinna med sin segelbåt som väntar på att göras i ordning där uppe i Bohuslän, det begriper jag inte. 

Nåväl. 

Det är hans bekymmer - eller kanske inte alls bekymmer -? 

Själv tar jag harry på johanssonrundan och det är skönt ute; ingen isande vind och vi möter Manou (kanske en lagotto?) och hennes matte och så äldsta dottern som är hemma från plugget i Göteborg. Hon läser ekonomi, men berättar att hon tänker byta till juridik i stället. 

Manou är steriliserad och därför helt ointressant för Harry och efter en stunds småprat säger vi hejdå och jag tar mig upp för backen och det går ganska bra, men på toppen får jag slå mig ner på en sten och vila. 

Hjärtat  d u n k a r. 

Så här ser det ut det där Länsstyrelsen bränt marken. 

Nåväl, det blir säkert fint om några veckor.

Och när man passerat trägrinden (som smäller nåt hemskt om man släpper den oförsiktigt) kommer man till en smal stig med ett hus på vänster sida och hagar mitt emot. 

Sommartid går fåren där.

Hela tiden sneglar jag vid sidan av stigen .., vill på inga villkors vis snava eller trampa på någon huggorm. Här är verkligen gott om dem! 

Sista backen, sen hemma.

Den 11:e mars när jag kom hem från sjukhuset, var det med nöd och näppe - och med stöd av pv - som jag tog mig upp för backen. Att gå till postlådan var som ett maratonlopp (som jag aldrig sprungit, men man kan ju  a n a). 

Nu .., känns det inte alls så. 

Alltså går det framåt! 

Hela förmiddagen ägnas åt pyssel med blommor. 

Planterar mörkblå små penséer i blomlådorna (penséerna byts så småningom ut mot andra blomster och hamnar då i en vid trätunna) .., skott av pelargonior får komma i lite finare  plantjord ..,  två plantor av Trollius/smörbollar får komma i jorden och jag tänker att dom ska jag sköta extra-bra, dom påminner mig om mamma, mormor, Dikanäs och fjällvärden där. Och snart slår syrénerna ut, om nu bara värmen får komma på riktigt.

Men kungsängsliljorna har redan tittat upp. 

Tänk, att en liten blomma kan bli rutig!

Vilket mirakel. 

Och rosenripsbusken, den som egentligen är tämligen oansenlig och ganska risig - den blommar så här fint! Nästan som örhängen är det ....,, ja, som små skönheter där bland det gröna! 

Så är det här på Ejdervägen i landet Halland, ja, den här dagen i slutet av april.

Ganska bra, med andra ord.

I Indien däremot försöker anhöriga till svårt covid-drabbade få fatt i syrgas på svarta marknaden. 

Vilket helvete! tänker jag.

Måndagfönstret ...

... finns och fanns på innergården i Ystad. 

Trappan upp var smal och slingrig och det var nästan hopplöst att bära upp tyngre möblemang till förrådet längst uppe.

Båthuspernilla skriver så här ...

Min exman, som dömdes för just grov kvinnofridskränkning 2019 efter att ha misshandlat sin nya kvinna under hela deras 4 månader långa relation, fick 10 mån. Det ansågs extraordinärt då de varit ihop så kort tid, men ett avsparkat knä var svårt att bortse från.

Från de 10 månaderna dras häktningstiden av, sen dras även 1/3 av straffet "för gott uppförande" av. Totalt blev det 6 månader på öppen anstalt för honom medan hans ex behövde 8 mån för att tillfriskna från de fysiska skadorna och fortfarande tampas med PTSD efter händelserna.

Trots att barn som bevittnar våld i familjen fick han inte något extra för att vår dotter var i samma rum som misshandeln skedde under sina pappahelger.

Att det bara är i undantagsfall som det fulla straffet ska sittas av är bara så sjukt. Låt strafflängden vara den som döms ut och lägg på tid om internen INTE sköter sig och lägg ner daltandet med straffrabatter. 

//Elisabet skriver: stort  t a c k , som berättade!

Full fart ....(för somliga).

... har det inte varit på mig, men däremot på pensionatsvärden. 

Han har kluvit all björkved som togs hem på släpkärra för några dagar sedan .., slipat och oljat in två trädgårdsbord .., ägnat ett tag åt växthuset och nu renoverar han pallkragen, den där all mynta haft sitt hem. 

Jag tror nog att han är helt återställd från covid-eländet.

Mellan varven har han tagit harry på långa promenader och pratat med kanotisten som hoppas kunna ge sig av i morgonbitti. 

Själv har jag i alla fall sett till att vi fått grillad "Slaktar-korv" med diverse tillbehör och som vanligt - eller alltid - är kolen helt perfekt när man har tagit sista tuggan. 

Jo, jag har även torkat golvet i uterummet, dammsugit här inne, diskat ett antal gånger och hämtat posten - som idag bestod av ett erbjudande från Hemmets Journal, tio nummer för 149:- - men det åkte i elda-upp-pappers-kassen.