Dagens fönster ....

"Skånska fönster denna gång! Från Skåne Tranås norr om Tomelilla". 

Vem hade håven med sig dit? Jo, det var annannan i Portugal! 

Bilder från helgen som gick ...

Fredag. Då tar jag bilen och kör till Skåne. 

Pv som har ett jobb att sköta, ansluter med tåg senare på kvällen. Innan dess har jag hämtat minstingen på dagis. "Maaamor! Maaaamor" ropar han. 

Tänk, att få bli marmor vid sextiosju års ålder, vilken glädje. 

På lördag är det dags att träda i tjänst som barnbarnsvakt. Det går alldeles utmärkt. 

Vi går till lekparken, till Icabutiken, vi ser en grävmaskin och fyra stora, svarta råkor som kivas om ett äpple ..., vi köper Piggelinglass och det är varmt och skönt ute! 

Inne kommer Briotåget fram och bäst är det lilla batteridrivna loket. 

Ett litet parasoll och två ljus på en sockerkaka, jodå, det väcker glädje. 

Mer behövs inte ibland. 

Plättar med hallonsylt till lunch. 

Och glass med blåbär och färska hallon på kvällen.

Vid tretiden på lördagen blir det bad i lilla sjön någon mil hemifrån. 

Så underbart fint där var och tre badstegar på den här bryggan, det tycker jag är kanon!

Där fanns ytterligare två bryggor och även ett litet hopptorn! 

På söndag vänder vi kosan norrut - hemåt -. 

Skippar E6:an och tar kustvägen (underbart vacker är den!!) och landskapet är böljande med åkrar och ängar och där är stora lagårdar och i en by: en hel radda med vackra postlådor! 

Där är vi nästan i Torekov. 

Där har åtminstone jag själv enbart varit sommartid - då med båten - och nu, när det inte är högsäsong är där betydligt mindre trängsel nere i hamnen. Jo, där ligger segelbåtar och vi ser en barbröstad herre behagligt utsträckt i sittbrunnen och det är  v a r m t  .., där kommer en äldre dam i vit-skär badrock gåendes till bryggan .., och där är motorcyklister på rad och där är cyklister i alla åldrar (mest äldre).

Bilden är inte min, den är från Wikipedia. 

Torekovs kyrka ligger ganska högt och när man seglar är tornet ett perfekt landmärke som ibland syns redan när man passerar Tylösand!

"Titta Elisabet, nu skymtar man kyrktornet i Torekov!" brukar pv säga och då tror jag att vi är nära .., jaha, går det så fort? Det gör det  i n t e. 

Där - i Torekov - stannar vi till. 

Och hjälp, vilken vacker kyrkogård där är! 

Jag har flera gånger här på bloggen berättat om hur påhittigt och konstnärligt utformad t.ex Harplinge kyrkogård är, men här faller jag handlöst - ja, pladask - och inte för det påhittiga och pyntade, utan för det enkla.

Gamla gravstenar är inmurade i ...,  ja, i själva muren och det blir såååå vackert i all sin enkelhet. 

Och titta, så vackra dom små bladen är! 

Lilla Ellen Amanda Nilsson från Waregården fick inget långt liv.

Och att havet har erbjudit många arbetstillfällen under årens lopp, därom råder inga tvivel. 

Ett annorlunda typsnitt hos familjen Bengtson med ett s. 

En skeppare med familj och jag slås av hur gamla många ändå blev.

Och familjen Möllers son Gösta som drunknade i Atlanten. 

En lotsförman och ännu ett annorlunda typsnitt. 

På bilden syns tre olika ... och på gravstenen uppe till höger, där ser man att kvinnan som dog före sin man, hennes namn kommer inte längst upp på stenen, utan där hamnar hennes man Algot. 

Så var det på många stenar. 

Väntar man med att skriva in allas namn, eller skrivs kvinnans namn in först, men längre n er på stenen?

Sist av allt: här kommer tre gravstenar som skuttade rakt in i mitt hjärta. 

Det här är en. 

Vän av ordning tänker väl att det borde stå "vår pappa", men det struntade barnen i. 

Jag med.

Det här en annan vacker sten. När jag googlade på efternamnet som lät bekant, upptäckte jag att det var artisten Stakka Bos far,  Hans Renck. 

Så vanvettigt vacker! Och stenar som jag tycker så mycket om! 

Och små blommor. 

Minst lika fin - men på ett annat sätt - var den här som fanns intill. 

Kanske hans hustru, ja, jag vet inte. 

Jo, så var det. 

Född i Karlskoga. 

Sjuksköterska. 

På väg hem funderade jag hur i all världens dagar man fäst själva stenen, men när jag förstorar bilden ser jag ju. Om man nu inte strös ut i havet, som jag har velat, då skulle jag vilja att min aska fanns under en sån sten. 

Så mjukt och fint. 

Det här var en kyrkogård som verkligen tilltalar mig. 

På något sätt så  v ä r d i g. 

Inget krusidull. 

(Och då menar jag inte att det är nåt fel på t.ex. Harplinge, det är väl helt enkelt en smaksak).

Dagens fönster ...

För några dagar sedan grubblade jag mig halvt galen .., ja, men vad var det den unge pojken hette som vi - ett antal bloggvänner - hjälpte till en bättre framtid, i alla fall till ett yrke? Han blev bilmekaniker.

S o m  vi letade i minnets arkiv, pv och jag själv! 

Till slut ringde jag till Guy i Arvidsjaur - det var ju han som var länken till alltsammans - och vips, hade allt löst sig!! Pojken kallades Em, men det egentliga namnet var Winai och enligt det Guy fått fram, så arbetar Em som bilmekaniker inom försvaret - en trygg anställning -. 

Härligt!

Så roligt det var att höra Guys trygga stämma! Och av bara farten kom tre fönsterbidrag susande genom rymden och landade i min inkorg. Det här är ett av dem. 

Torsdag ....

En ganska fin dag - hittills - efter en våldsamt blåsig natt. Vaknar vid halv ett och håller på att ramla baklänges .., då är det alldeles stjärnklart ute, ungefär som i oktober! 

Jag ser stjärna på stjärna på himlavalvet och det är så vackert, så vackert!

Vid tiotiden tar jag harry på hästhage-rundan. Får som vanligt pausa på någon sten .., då det känns som om lungorna ska hoppa ur kroppen, men den där pausen är livgivande på så många sätt. Och harry sätter sig intill och spanar ut över nejden. 

Vi ser en liten kanin skutta iväg. 

Kommer hem. Ringer till friherrinnan och hör hur det är med henne. 

Jo, liiite bättre, säger hon som ska ha kaffegäster idag. 

Sen ringer telefonen. 

Det är från sjukhuset och den vänliga arbetsterapeuten Annika .., och hon har talat med kirurgen som lagade min vänsterhand och Annika säger att "så här ska du inte behöva ha det .., läkaren säger att du kommer att kallas till röntgen". 

Jag blir så glad så jag nästan börjar att gråta. 

Under en veckas tid har jag fört dagbok över hur ont jag har haft .., jag har t.om ritat av handen och armen och prickat in var det varit som värst.

Kanske visar det sig att allt är helt okej, men då vet jag ju det. 

Då är det väl nerver som kommit i kläm eller spökar på något vis?

Och för övrigt?

Tänker ofta på dom afghanska männen vilka klättrade upp på det amerikanska flygplanet och naturligtvis föll av och ner mot marken till en säker död. Men gode tid, så hemskt och vad  t ä n k t e  dom på .., eller tänkte dom inte alls .., var desperationen så stor? 

Kanske trodde dom inte att planet skulle starta? 

I något nyhetsprogram - eller på sociala medier - såg jag en ung afghansk tös gråta hejdlöst, i förtvivlan över att talibanerna tagit över. Hon ville ju så gärna studera vidare och nu kanske allt skulle bli som förr .., att flickor hålls hemma och gifts bort! 

Sånt kan man tänka på där man sitter i hästhagen och tittar på en liten kanin.

Dagens fönster ....

... som nog också fångades i flykten (men så är det kanske med alla våra fönster?)  och ska jag nu försöka mig på att lägga in en länk till den som höll i håven, tro? Ibland blir då all text markerad med fet stil och det ser ju inte trivsamt ut. 

Men jag gör ett försök. Här är länken. Tack! säger jag.

Idag ....

... kände jag sån glädje över att upptäcka ett litet ekollon. 

Nåt så otroligt charmigt! 

Så fint! 

Mera glädje! Sigurd Melin från Hälsingland, är en påhittig man. Titta, vad han har kommit på! Med hjälp av dom här röda plastgrejerna leds vattnet bort från husväggar och annat, men det fungerar förstås bäst när där finns någonstans att fösa iväg vattenmassorna! 

Här kan man läsa om denne klurige man. Bilden är från Aftonbladet.

Och stackars människor i Gävle och Dalarna där det nu regnat kopiösa mängder och källare och viadukter svämmar över. "Husägarna får sköta sig själva ..., vi prioriterar viktiga byggnader", sas det och jag hajade till. Men det är klart .. att få en pump i källaren när vattnet utanför huset står halvmeter högt .., vad ska man göra av det upp-pumpade vattnet? Det kommer ju in lika fort. 

Arma människor!

Det har varit regn mest hela dagen idag - det är bara frågan om det är mer eller mindre nederbörd - och mellan en av regnskurarna hann i alla fall mannen som jag kallar för "den halvlånge" (född och uppvuxen i Halmstad, vi körde förbi hans barndomshem på Furet igår) och pv forsla bort resterna av den idegran som sågats ner.

Sen blev det kaffe.

Onsdagsfönstret ...

... fångades från någon av våningarna i Hallands konstmuseum, ja, det var igår det. 

Vilken utsikt det var och det är som alltid så .., att närheten till vatten får i alla fall mig på fall. Det är ingen gräsmatta på marken, utan det är ett tak med mossa ..., sånt kan ju bli så himla fint! 

Som här .., ett garagetak i Landskrona!

Lite kulturell, men bara lite ...

Efter tolv år här i landet Halland, beslutar jag mig idag för att äntligen besöka konstmuséet, ljuvligt beläget nära Nissan. Regnet har  ö s t  ner på vägen dit, men jag kommer mig in torrskodd och kan låsa in väska och plånbok i ett litet fack på nedre planet. 

Därefter blir det till att spankulera omkring och ta sig an konstverken.

I ett helt rum finns mängder av Irving Penn´s bilder; många liknande den här ovanför. Men hur proffsiga såna här bilder än är, säger dom mig egentligen ingenting. 

En vacker kvinna - ja - men inget mera.

Det gjorde däremot den här - av samme fotograf - även om jag inte skulle vilja ha den på väggen kanske. 

För att inte tala om den  här målningen! 

Konstnärens namn är Eva Waller (f. 1949) och titeln är "Porträtt av en liten flicka".

Och den här .., som jag upptäcker i ett häfte om en av Halmstadgruppens medlemmar, nämligen Erik Olson (med ett s). 

I lilla butiken finns affischer och annat att inhandla och jag köper bums ett exemplar av Mona Johansson. Så roligt att hon på varje kopia skrivit en snutt. Och alla som har haft - eller har kattungar - vet att då vimlar det minsann av lyckostunder. 

Ja, jag köper även den här. 

Snäll med igelkotten Nikodemus var hon också Mona .., han får vatten eller mjölk från "hjärtefatet". I en artikel från Hallands Nyheter i december 2013 kan man läsa följande: "Mona Johansson bodde i Göteborg, men under trettio år tillbringade hon sina somrar i Varberg. Hon var ett vanligt inslag på Varbergs torg där hon stod och sålde sina verk, gärna med lite naivistiska motiv från Varberg".

I väntan på att pv ska hämta mig, går jag en sväng i omgivningarna. Där är en gångväg längs Nissan och på andra sidan finns bostäder - precis på samma sätt som norra hamnen i Helsingborg eller västra hamnen i Malmö. 

Klistermärken förstås. 

Från någon av våningarna ovanför entrén, vänder jag ryggen åt konstverken och ställer mig och tittar ut över Nissan och framför allt på dom underbara rabatterna nere vid "gårdsplanen", om man kan kalla det för ett sånt. 

Det mesta är färgstämt och när jag berättar för kvinnan i receptionen att nästan det vackraste av allt .., det är nog ändå rabatterna, så ler hon och säger att det är "Holms trädgårdstjänst" som är ansvarig för detta. 

I en liten vas på disken finns små blommor, plockade från rabatterna. 

Sååå fint! 

Frånsett ett krigsmuseum i London, har jag nog aldrig besökt ett museum utan att i deras - ofta små butiker - ha köpt några kort. Samma sak nu!

Nu blev det sex kort, plus ett litet häfte om Halmstadgruppen - det är den längst till höger. 

Den ska jag läsa ikväll, tror jag. 

Ja, så var det idag.

Dagens fönster ...

... fångades i restaurang Kåtan i Lycksele och det var ellem som höll i håven. 

Tack! säger jag.

Utflykt ...

... till biblioteket i Harplinge. 

Det påminner lite om gamla biblioteket i Malå; det var där jag upptäckte glädjen med böcker. Tant Margareta - grannen - arbetade där, trots att hon inte alls hade rätt utbildning. Ändå var hon HELT rätt människa på rätt plats; hon  ä l s k a d e  böcker och visste precis vad man tyckte om. Mitt lånenummer var sjutton. 

Biblioteket i Harplinge är sparsamt bemannat, så därför kan man logga in sig - ungefär som på en arbetsplats - även kvällstid när mörkret lagt sig. Jag kom dit nu på morgonen och alldeles ensam var jag och lyset tändes allt eftersom jag rörde mig i de olika rummen. 

Där finns en ganska stor avdelning för barn och det var där jag upptäckte dom här recensionerna, vilka fick mig att le för mig själv. Underbart!

"Den var lite sor(g)lig för att kärleken började lite dåligt men den slutar bra".

Fem böcker - varav tre var skönlitteratur - fick göra mig sällskap hem. Eller till affären. (De två övriga var faktaböcker; en om insekter, den andra om blommor och blader). 

Jo, men det kändes bra. 

Stod en stund och småpratade med en kund från affären. Trivsamt. 

Hade jag inte haft besöken på Hemköp flera gånger i veckan, hade jag nog blivit tokig.

Lite ovanligt är det allt ...

Nu har skolorna börjat och på väg hem från affären och biblioteket, lyssnar jag till P1 där gymnasieelever intervjuas, ja, det handlar om skolstarten och hur det känns? Det är flickor som berättar om glädjen i att träffa kompisar igen och att bara "kunna räcka upp handen och få hjälp".  

I fjol arbetade pv måndagar och tisdagar, men hade andra vikariat av kortare eller längre tid, så särskilt många lediga dagar under veckorna blev det inte. Den här hösten arbetar han torsdagar och fredagar och är alltså ledig fem dagar på raken. Och ja, det kändes väldigt ovanligt att han var hemma - en måndagmorgon -! 

Bilden är från igårkväll när vi tog ett kvällsdopp i hemmahamnen. Nitton grader i vattnet och det var helt underbart. Även Harry gick ut några meter, men inte så att han nödgades visa sina simkunskaper. Var gång jag har hållit mig under ytan, blir håret extremt lockigt. Är det månne saltet som är orsaken?

Dagens fönster ....

... fångades på Rudberg Knude Fyr på Jylland och det var äldsta dottern som höll i håven.

Och vill man veta mer om fyren och dess äventyrliga historia, kan man klicka på den här länken.