Elisabet

tisdag 23 november 2021

En annorlunda promenad ....

Bilden: Gata i Accra/Ghana.

Där fanns knappt någon gatubelysning, så det gällde att se sig för.

Mitt eget äventyr.

Igår när jag skrollade mig fram längs instagrams konton, hamnade jag - som så ofta annars - hos Tom Turcich, mannen som tillsammans med sin hund Savannah har promenerat runt världen. Han började i USA och gick söderut (till Sydamerika), gick inte över havet, men tog sig till Afrika och Europa och hela tiden dokumenterade han detta på sitt instagramkonto theworldwalk.

Det har mest varit dagliga rapporter. Bilder från små byar där dom passerat eller större städer eller nattläger mitt ute i ingenstans eller vid havet. Nu är han hemma i USA igen och har precis vandrat i Wyoming (ödemark och ännu mera ödemark), men igårkväll - det var dit jag skulle komma - klickade jag in mig på hans konto och på ikonen "begin" där man får se hur det hela började. Kanske fascinerades jag allra mest av vandringen i Italien?

I alla fall just då.

Denne Tom Turcich berättar att efter alla år på vandring (fem och ett halvt, tror jag), så har han bara ett fåtal gånger känt verklig rädsla för människor, men hans erfarenhet är att nittionio procent av mänskligheten är godhjärtade.

Det låter ju hoppfullt.

Och hela tiden finns den underbara hunden Savannah i hans sällskap.

Bilder där hon sover i tältet .., där han stryker henne över örat .., eller i nacken .., alla hundmöten där det aldrig tycks bli konflikter ..., nyfikna herrelösa hundar som slår följe eller bara hälsar på!

Egentligen skulle jag vilja lägga ut den allra mest underbara bilden, men eftersom jag inte har frågat om lov - ännu i alla fall - blir det i stället en länk till just det fotot, säkerligen fixat med självutlösare. Titeln är "Family portrait".

Jag älskar det!

Kanske kan bara den som har ett instagramkonto se det, men jag ska som sagt var fråga om lov.

(Här är en artikel från 2018 där han berättar om sitt äventyr).

Dagens fönster ....

Plötsligt plingar det till i min mobil.

Aha .., ett fönster på ingång!

Det här kommer från Portugal och den skånska madamen.

Tack du flitiga fönsterfångerska! säger jag.

måndag 22 november 2021

När man letar efter nånting annat ...

Det bästa - nästan i alla fall - med Svenska Dagbladet, det är det dagliga korsordet.

Idag fanns den här bilden med och så skulle då konstnärens namn in på därför avsedda rutor. Jag googlade på "Flöjtspelande gosse" och fick då upp namnet Judith Leyster. Denna Judith (som alltså målat tavlan) föddes den 28:e juli (samma datum som bettankax!) 1609 i Haarlem i Nederländerna och dog den 10:e februari 1660 i Heemstede.

Det blev så intressant, för jag hamnade sedan på en sida (tillhörande Nationalmuseum i Stockholm) där någon bad läsarna att förstora bilden och sedan ta sig en ordentlig titt .., för att därefter dela med sig av känslan som målningen ger.

Så himla roligt att ta del av detta!

Själv lade jag mest märke till att jag tycker att pojkens vänstra hand är så mycket större än den högra. Här kan man läsa vad andra såg i tavlan.

Första frosten ....

Tjugoandra november idag. Cecilia har namnsdag. Grattis till den enda Cecilia jag känner .., hon som har nästan lika gott minne som Rexxie.

Och det här datumet fyllde världens bästa granne - Ann-Britt Sandström - år, ja, det var hemma i Malå. Ann-Britt som blev som en ställföreträdande mormor när mamma tillbringade åratal i Sydamerika. Hennes man Gustav fick axla rollen som morfar.

S o m jag minns hur en då liten Anna satt på trappan intill honom ..., där han stoppade pipan och rökte lite. Ann-Britt och Gustav var våra närmaste grannar.

Så här såg det ut vid niotiden i morse.

Isiga bilrutor och jag tänkte att det blir premiär att skrapa rutorna på Kian. Där är så många reglage jag inte riktigt begripit mig på, men det gick i ett huj att få rutorna isfria - men drar förstås el under tiden -.

Körde till affären, då vi hade helt slut på ost.

Som jag väl säkert berättat hundra gånger, så är husets herre - om möjligt - än mer enjängd än jag själv. Alltså har han samma pålägg alltid.

Alltid.

Ost och marmelad.

Han hyvlar dessutom osten så han är nere på den vaxade delen, men idag fanns det tydligen en gräns och nu var den nådd. Till min förvåning slängde han ut resterna till fåglarna.

Mötte rara kunder .., löste in Trissvinsten .., och ska nu - allt medan pv givit sig ut på ett rullskidpass på en timme - sätta mig ute i solen. Det är helt ljuvligt vackert ute!

Och ikväll får man titta på det andra avsnittet av brittiska serien "Farliga familjeband" och därefter blir det "Bonusfamiljen". Måndagar tycks bli rena glädjedagarna vad beträffar tv-tittande.

Måndagsfönstret ....

... fångades av ellem i Skellefteå, men just då på besök i Ersnäs, några mil söder om Luleå.

Om ni tittar riktigt noga, så skymtar självaste madamen - oerhört koncentrerad tycks det - i fönsterglaset. Hej på dig du, ellem!

Och stort tack! säger jag.

söndag 21 november 2021

Sista avsnittet ....

Så har vi nu klämt det sista av tio avsnitt av brittiska agentserien "Red Election". Och nej, vi tog inte alla på en gång, men ett par åt gången. Vi hade fått höra hur jättebra den var, men vare sig pv eller jag själv tyckte den var sevärd, jo det allra sista avsnittet.

Varför?

För min del tror jag att det hade att göra med karaktärerna. Knappt en enda av dem tyckte jag var sympatisk .., och det gjorde väl sitt till. Dom var nästan iskalla .., så hårda och kallblodiga allesammans. Och så var det så rörigt.

Serien finns på Viaplay. (Har två veckors fritt tittande).

Så här tyckte någon annan om serien.

Annat var det med brittiska serien "The Night Stalker" med den här mannen i huvudrollen.

Han heter Martin Clunes och spelar en kriminalpolis som gett sig sjutton på att lösa mysteriet med mannen som förgripit sig och mördat femton kvinnor - ofta äldre -. Serien är baserad på verkliga händelser och gjorde förstås att man fann den än mer ruggig.

Den här polisen fattade man tycke för .., man önskade verkligen att han skulle lyckas.

Här är en länk till serien, om någon är intresserad.

Ja, mer än så var det inte ikväll.

Dagens fönster ....

... speglar sig i fotografiet av lilla danska Freja, hon som en hel weekend på norra Jylland ägnade sig åt att plocka vildblommor, vilka sattes i olika vaser (glas, flaskor etc). Vilken rar tös detta ändå var och hon skuttade rakt in i mitt hjärta, ja, ett eget litet rum har hon där.

Söndag ....

Och mycket skidåkning på tv. Så är det ju.

Bestämmer mig för att gå på promenad med harry i n n a n tv-sändningen börjar,, mest för att fånga dagsljus och SOLSKEN. Pv ger sig iväg på ett pass med rullskidorna.

Väl hemma igen sätter jag mig ute i solen och sigge ligger till en början i min famn, men får sedan en egen dyna i trädgårdsstolen intill .., då når jag att klia honom på huvudet, allt medan han kurar ihop sig. Jag slänger ut brödbitar och skatorna kommer inom tio sekunder och hoppar på gräsmattan och norpar åt sig allt dom kan. Sigge bryr sig inte.

Ser återigen världens minsta lilla gärdsmyg - kanske den från igår -?

Och människor passerar nere på vägen. Somliga vinkar lite .., så där "hej, hej!", en kvinna med hund intill sig joggar .., ett äldre par går med spänstiga steg. Själv lyssnar jag på Vinterstudion i min mobil; ja, tittar gör jag också.

Frida Karlsson är outstanding, precis som igår och en ung man som heter Leo Johansson och tävlar för Falun, verkar vara taggad värre. Så härligt med - åtminstone för mig - nya stjärnor!

Pv kommer hem efter 46.39 minuter (allt antecknas noga!), han har 132 i puls och har åkt i 1 mil och säger att det känns att han har varit krasslig.

Vy upp mot Ekbacksvägen.

Där är det mest sommarstugor, men där finns även året-runtboende. Här, där bilden tas, är det bara kustvägen mellan oss, den ligger liksom nedanför till höger.

Bland någon av sommarstugorna bor bland annat ett äldre par som ofta - sommartid - badar samtidigt som jag själv, utan att det är planerat. Egentligen är dom från Göteborg.

Det brukar heta att läkare kan se på gångstilen hur länge en människa får leva - så där på en höft - och den mannen som bor här på Ekbacksvägen, han kommer i så fall att få ett långt liv. Vilken fart han har när han promenerar och jag vet att han är en bra bit över åttio år!

I min uppväxt fanns björk, asp, rönn .., ja, fanns det några fler lövträd hemma?

Där var mängder med björkar på hela Udden där vi bodde (Björkbo hette ett av husen) och där var många aspar nere i backen, mot sjön till. Ek, kastanj, lind, lönn och bok .., det var sånt man upptäckte när vi - som så många andra - flyttade söderut.

Först nittio mil och därefter ytterligare sextio mil. Etthundrafemtio mil allt som allt.

Här v i m l a r det av ekar!

Och just nedanför uppfarten till Ekbacksvägen, där är marken täckt av eklöv.

Nu ska jag ut i solen igen!

Fortfarande denna hemska doft inombords. Läste på Twitter - hos någon läkare - som drabbats av viruset i mars 2021 (som jag själv) och så mycket igenkänning där var, när det gäller konstigheter efteråt! Hjärtproblem (våldsam hjärtklappning), totalt trötthet, dofterna, ja, det var bara att pricka av på listan. Skönt ändå att även läkare får såna här biverkningar, då kanske förståelsen blir större. Kanske.

lördag 20 november 2021

Lördagkväll ....

Så här är det.

Nu har jag återigen fått den här hemska doften i näsan och det gör mig halvt tokig.

Efter covid går och kommer den .., och det är så oerhört enerverande.

Ett tag tyckte jag att pv luktade nåt hemskt och jag sa att skulle han verkligen gå till jobbet, tänk om dom andra också kände samma sak? Ingen annan kände nånting och själv kunde jag knappt sitta i närheten av honom.

Det försvann, tack och lov. Och stackars människa, så hemskt det måste ha varit.

Pv har haft doftförnimmelser också, mest när vi kört bil, men det har gått över.

Nu är det min tur igen; liksom inuti mig själv.

Vilket elände detta är!

Tre lördagsfönster från Malmö ....

"Hej Elisabet!

Jag bifogar annorlunda fönster från Malmö teatermuseum. De är dekorerade av elever på Malmö Högskola.

Hoppas att kvaliten på bilderna är OK - hade svårt att fota utan att få med min egen spegelbild."

Den som hade storhåven redo, det var Carin.

Stort tack! säger jag.

fredag 19 november 2021

Idag ....

Våldsam blåst, på gränsen till storm!

Själva stranden ut till skäret är försvunnen - eller ligger såklart där under allt vatten - och man får hålla sig nära, nära strandkanten.

Harry tycker att det är otäckt med all blåst och vill komma därifrån.

Helst genast.

Min stickemössa blåser iväg.

Så snart vi vänder hemåt, blir det medvind.

Dagens fönster ....

Om det vore så att jag bodde inne i Halmstad, då skulle biblioteket vara mitt vattenhål.

Dels ligger det så fint intill Nissan, men det är också så vackert, ja, hela alltet.

Inifrån .., mycket går i grönt och det tycker jag ju så mycket om.

Dom två övre bilderna har jag tagit, men här är en där man ser helheten.

Fotograf var Jonas Ericsson.

Lite fakta om biblioteket, allt från Wikipedia: Stadsbiblioteket ritades av arkitekterna Mette Wienberg och Kim Holst Jensen vid Schmidt Hammer Lassens arkitektkontor i Århus, Danmark. Efter en arkitekttävling, där allmänheten fick rösta, så vann deras förslag till nytt stadsbibliotek med bred marginal över de andra förslagen. Resultatet av omröstningen ledde till att vinnande förslag också kom att byggas.

Byggnadens form är helt unik och skapad efter de träd som stod och står på tomten. Arkitekterna lade helt enkelt ett papper på markplanen och drog upp byggnadens form efter träden. Fasaden är täckt helt i glas och en del av byggnaden vilar på pelare i Nissan. Det nya biblioteket inrymmer även bibliotekskafé och nyhetsrum, sagorum och föreläsningssalar samt Halmstads Konsthall^[1]. Stadsbiblioteket fick Halmstads byggnadsnämnds arkitekturpris 2006.

Bibliotekets totala yta är 8 065 m² varav 5 700 m² är tillgängliga för besökare.

torsdag 18 november 2021

När det tryter ....

Ork eller lust, eller kanske både-och.

Struntade i att alls fundera på att blogga.

Mötte mig själv i badrumsspegeln och såg min mamma.

Gick på promenad, men orkade inte gå långt.

Jag har, tro det eller ej, minst fyra kattungar som spinner i mitt bröst.

Minst.

Senare på dagen skrollade jag lite förstrött på svt.play.

Jag tycker så mycket om dokumentärer och föll pladask för den här - Målbrottskören -.

Tjugoåtta minuter med unga pojkar/killar/nästan män vilka - till sin fasa - kommit i målbrottet. Ja, någon tycker om det, andra sörjer sopranrösten.
Någon växer fem centimeter på några månader och vill absolut inte bli längre. Någon annan tränar på gym och vågar inte fråga någon flicka om hon vill gå på bal med honom. Tänk, om hon säger nej. Så många känslor! Var pojkarna hemma i Malå så öppna i högstadiet?

Ja, en ren ynnest att få ta del av dessa ungdomars tankar om livet i allmänhet och målbrottet/tonårstiden i synnerhet. Och framtiden.

Tack SVT och tack till Ina Homqvist och Martina Carlstedt som gjort den här dokumentären. En liten pärla, enligt mitt sätt att se det.

onsdag 17 november 2021

Kväller ...

Ljusslingor lite här och var.

Där .., i ekens grenar ..., och fortsätter lite till syrénerna och det är så vackert.

En annan slinga i det stympade plommonträdet och en mindre slinga i uterumsfönstret; liggande på fönsterbrädan.

Har ikväll tittat på programmet "Under nålen", där man får följa ett gäng människor vilka arbetar som tatuerare i Stockholm, alla i samma studio. Nu skulle dom ha vernissage och visa upp andra alster än dom vanliga och det var så intressant att få följa med på den "vandringen".

Här finns en länk till programmet, om någon skulle vara intresserad.

Det här med tatueringar är ju numera så vanligt, så det är väl knappt någon som höjer på ögonbrynen åt dylikt. Jag tror bestämt att alla mina tre barn har n å g o n form av tatuering och jag tror mig vara säker på att ett av barnbarnen har det - i form av någon text - till en älskad lillebror, tror jag.

För övrigt ..., känner jag någon i min ålder som är tatuerad?

Jo, Ann i Göteborg, hon den STORTARTADE.

Själv kommer jag aldrig att hamna under nålen. Inte av rädsla, utan det är bara inte min cup-of-tea.

Jag har tänkt så mycket på det förra inlägget, om vad jag kommenterade angående mannen som knivhuggit och kastat ut sina barn från balkongen. Att livstids fängelse vore det enda rätta, tyckte jag.

Sen tänkte jag ikväll .., men om det hade varit någon av mina barn som i ett anfall av sinnesförvirring (om det nu skulle vara så) hade gjort samma sak .., hade jag då ansett att resten av livet i fängelse vore det enda rätta? För mig själv, om jag gjort det: ja!

Men barnen ...? Det är klart att jag skulle önska att det fanns bra psykvård och att den som gjort det så småningom skulle få friskförklaras och komma ut i samhället.

Så svårt det är att veta vad som är rätt eller fel.

Onsdag ...

Alldeles enkelt kan det inte vara för vår rara granne Birgitta.

Så snart hon bjuder in till surströmming eller nånting annat, så krånglar det. Två år i rad har jag fått tacka nej till strömmingen och nu ville hon bjuda Ecke, Britt och så vi då på en slags "jag-har-flyttat-till-ny-lägenhet-i-stan-middag", men vi vågar inte tacka ja, för tänk .., om vi därmed skulle föra vidare den här eländiga hostan/förkylningen till dom här underbara vännerna.

"Kanske nästa vecka ..?" säger Birgitta.

Någon halvtimme senare kommer ett sms.

Nej, nästa vecka är Ecke och Britt upptagna och kan inte. Och Kammarkören ska ha en extraövning inför advent, så pv vet inte heller hur det blir.

Vi får helt enkelt se tiden an.

"Here comes the sun ...", sjunger The Beatles just nu i P4 Stockholm. Det gör den i alla fall inte här, för här kom precis regnet.

Och hallåmannen förvarnar om en kommande ambulanstransport och jag minns också ett sådant meddelande .., det handlade om just en sådan transport som skulle gå till ett barnsjukhus i Stockholm och nu ville ambulansen att bilisterna skulle ge fri väg, det var BRÅTTOM! Bråttom!

Och någon som då var med och satt i sin bil och lyssnade till detta, vittnade om hur hen i backspegeln såg hur den evighetslånga kön av bilar vek åt sidan, ja, ungefär som när Röda Havet delade sig och hur det nästan kändes som om änglar var med och dirigerade det hela!

Jag glömmer det aldrig.

Vi bodde i Kungsängen då och s o m jag rördes av detta.

Ja, små och stora barn kan sannerligen behöva änglar som skyddar dem .., det tänker jag på när jag läser om barnen i Hässelby, vilka tydligen först knivhuggits och därefter kastats ut från en balkong. Det är så ofattbart hemskt så det går nästan inte att ta in.

Barn kan också behöva grannar som reagerar och bryr sig.

Dagens fönster ...

.... fångades i Eckes lillstuga, men för några år sedan.

tisdag 16 november 2021

En vanlig dag ...

En alldeles vanlig tisdag. Tisdag låter vasst, tycker jag. Onsdag är mjukast, men det var ju i alla år oftast min lediga dag, det kanske är därför?

Inte en enda gång hostade jag natten mot idag och det torde väl ändå vara ett gott tecken!
Hurra!

Sen blir det utomhusjobb efter frukosten .., ja, vi räfsar löv vilka pv plöjer ner i potatislandet. Om ni bara visste hur många träd här finns! Bok, ek, mängder med lönnar, ett par björkar och i slänten även aspar. Själv tar jag mig återigen an rabatterna. Klipper ner och försöker få bort ogräset och "Törnrosas kjortel" som blommat så fint hela sommaren, den hamnar nu på komposten.

Säger till pv att jag skulle behöva mängder med enris och göra fint med.

Läste igår att Länsstyrelsen skulle låta gräva upp mängder med just enrissnår ute på Getterön i Varberg och hälsade att om någon ville hämta enris nu inför advent och jul, så var det bara att ta för sig! Det hade varit nånting det.

Medan pv (och harry) är nere vid vägen och tar hand om alla löv, kommer dom här tre herrarna promenerande. Det gör dom nästan dagligen, men det är ju inte alltid man ses och jag blir så glad, dom är nämligen så h i m l a trevliga!

Nu blir det en stunds småprat; mest om kilowattimmar, laddstolpar och elpriser, allt medan Harry lullar fram till mannen längst till vänster och blir omklappad.

Ja, det är många som anser att elvakaffe eller fika överhuvudtaget är ett oskick, men jag måste säga att jag tycker att det är helt underbart. Har man varit ute och jobbat sig varm - men ändå är lite kall - då är det skönt att slå sig ned och sitta en stund och bara vara.

På det gröna - innerligt älskade fatet - har även ett tuggben till harry legat och han blir alldeles sprittig av glädje när han upptäcker vad som finns på fatet.

Vad husets herre funderar över, har jag ingen aning om.

Dithän kom vi inte.

En sista bild.

Fyra små smultron upptäckte jag under ogräsrensningen.

Nu, med bara en månad kvar till lucia. Inte ens det.

Dagens fönster ...

Flera fönster faktiskt .., från min mammas barndomshem i Dikanäs.

I rummet med det öppna fönstret på mittenvåningen, där brukade vi sova, mamma och jag, när vi var på besök.

Där inne hängde herrkläder på galgar .., förmodligen tillhörde dom kanske Haqvin, han som gifte sig med mormor Betty när min morfar dog så ung.

Lagården låg nere till vänster, utanför bild.

måndag 15 november 2021

Härlig tv-kväll ....

Klockan 20.00 ikväll visades det första av fyra avsnitt av den här brittiska serien - Farliga familjeband -. Oj, den kan nog bli bra! Vivien (längst till vänster) är änka och träffar ny man och man anar att här kan det bli något förfärligt. Som med andra brittiska serier känns skådespelarna så äkta. (Inte alltid förresten, tyckte aldrig om krim-serien Vigil .., där kände jag det precis tvärtom! Pv däremot tyckte bra om den!).

En timme senare var det dags för Bonusfamiljen där det skulle firas lillejulafton hos Lisa och Patrik. Åtminstone alla som en gång har separerat - gifta eller inte - känner nog igen delar av det hela. S o m vi skrattade, pv och jag själv. Jag ÄLSKAR Bonusfamiljen! Och så kan man pusta ut och tänka att "ja, så där är det i alla fall inte hos oss!" Alltid en tröst.

Tack SVT för detta!

Äntligen!

Efter att i precis en veckas tid varit såå knalldåliga och då jag själv hostat mig nästan fördärvad, är det som om livet återvänt! Vilken lycka! Så här sitter vi - husets herre och jag själv - mitt emot varandra och kaffekopparna är urdruckna, ja, det har ju varit elvakaffe, bevars.

Som synes är jag rädd att missa kvällstabletten, så den har fått en påminnelselapp. Den lilla träbiten med hål i, det är en nyckelring - julklapp från Emma för en evighet sedan - med texten Mormor inbränt i träet. Och så ligger kortet till Halmstad Filmstudio intill.

Såklart finns alltid en spik eller skruv på alla lediga ytor i det här huset.

Det gäller även batterier.

Medan jag skriver detta, lyssnar jag till julmusik av John Rutter (omväxling förnöjer inte) och pv, som först kollat aktierna (det går upp och ner), är nu inne på avdelningen inköp-av-kyl-och-frys. Där - i den avdelningen - har han varit i månader, men så mycket mer blir det inte av det hela.

Så till avdelningen I-landsfunderingar.

Jag undrar vad som har hänt med Arlas förpackningar med bland annat grekisk yoghurt? Själva ytterhöljet blir så mjukt och sladdrigt och att efter ett tag få ut innehållet, är nästan omöjligt! (Skånemejeriers förpackning är sååå mycket bättre!)

En sak till: är jag den enda människan som tycker att Wettextrasorna - dom vanliga - har blivit sämre?

Bilden från Sv.D och med underbar illustration av Josefin Herolf.

Så till avdelningen större problem.

Igår fick vi inte DN, men idag fick vi Svenska Dagbladet, kanske som någon slags kompensation? Läser en artikel om oftast äldre kvinnor som blivit lurade av kriminella (män som kallar sig Daniel eller David .., kanske tror man att det låter förtroendeingivande) vilka säger sig ringa från Länsförsäkringars säkerhetsavdelning och nu vill dom förstås hjälpa kvinnan i fråga att skydda sina pengar, kan hon möjligen logga in ....?

Och det kan dom.

Vips, försvinner hundratusen kronor från ett konto i ett huj!

"Daniel" eller "David" sitter själv någonstans på spanska solkusten och håvar in pengarna, vilka förstås tvättas i mer än fyrtio grader och så kan man köpa sig en stilig Rolexklocka och skratta hela vägen till banken. Det gör däremot inte kvinnorna.

Och många av dom drabbade skäms så förfärligt över sin naivitet och vill därför inte anmäla det hela.

Hur i all världens dagar ska man komma åt detta?

Ja, man kan säga att människor får skylla sig själva, men många äldre tror förstås gott om personer som säger sig ringa från banken och till syvende och sist är det ju förövarna som borde skämmas ögonen ur sig.

Jag säger som min pappa brukade säga: "Fy, så skamligt!"