Februari 2021 ....

Det är den här månaden vi ska bli så förfärligt sjuka. 

Ovetande om allt detta gläds jag åt tulpaner och att ljuset återvänt. 

Februari blir en kall månad. 

Vissa dagar visar termometern på femton minusgrader och det har jag nästan aldrig varit med om i landet Halland. 

I lilla Oskars Hamn här i Stensjö, ligger isen och där är en båt som inte plockats upp. Det är i alla fall inte vår.

En av ätteläggarna har opererats .., brås sannerligen inte på sin mamma och mår således alldeles utsökt efter uppvaknandet. "Det är som att ligga på hotell!" skriver hon lyckligt. 

Och jag botaniserar bland tidigare utgivna frimärken och tycker att Veronica Ballart Liljas illustration är så fin! 

Läser som alltid minnesord i dagstidningen och fascineras över hur många drivna människor det finns. Eller fanns. Som Björn Ahlström.

Kring den 25:e februari blir först pv dålig och några dagar senare är det min tur. 

Vi får båda positiva - men för oss egentligen sååå negativa - provsvar.

Dagarna tillbringas på soffan Ektorp och så småningom tar vi ner en vanlig säng och ställer den t.v. om soffan. På bordet skymtar en apparat för att kolla blodtrycket.

Så här skriver jag på bloggen: "Ja, men så blev det väl som vi väntat oss. Båda två positiva. Igår rena helvetesdagen. Trettionio graders feber, våldsamt illamående, total trötthet, ont i huvudet (enbart pannan) och absolut ingen ork. Jag tror att jag duschade tio gånger. Stod länge och bara njöt. Längtade efter ett dopp i ett kallt hav. "

Och från den skånska madamen i Portugal kommer ett härligt grönt fönster med Jesus inklämd mellan fönster och vacker röd dörr! Ja, Jesus åkallar jag minsann när det är som värst. I nöd går det an. Fy skäms på mig!

Vi blir bara sämre och sämre. 

Äldsta dottern - den enda av barnen som är vaccinerad - tar med sig hunden Charlie och kommer ner för att bistå oss i nöd. 

Kvällsprat ....

... med Ingrid, nyss fyllda nittiofyra. 

Bilden: vykort från Ingrid.

Ingrid är knivskarp i intellektet, precis som Ecke och Britt, men hjärtat och ena ögat gör lite som dom vill. För övrigt är hon pigg. Skottar snö, har ingen värk, kör bil och hänger med i vad som händer här i världen. Underbar att prata med! 

"Du förstår Elisabet, att natten mot idag, ja, dåååå trodde jag att slutet var nära .., blodtrycket var skyhögt, långt över tvåhundra och jag hade svårt att andas och tänkte att får man inget syre, så dör man ju, ja, så är det", sa Ingrid. 

Bilden: Ingrid vid köksbordet hemma i Dalarna. 

Men slutet kom inte (hon lät nästan lite besviken) och om den här nästan-nära-döden-upplevelsen berättade hon för sin dotter idag och nu blev hon bjuden på nyårsfirande hos dem. 

"Ja, dom tror väl att det är min sista nyårsafton ..", sa Ingrid och jag hörde att hon log lite.

Vi pratade också om konstutställningen som jag tänker besöka på Valdemarsudde och vi hann även med att avhandla det här med döden. Ibland i dödsannonser läser man rader som "nu har far fattat mors hand", eller "vi ses snart". Jag brukar ofta tänka att "hur vet man det?" Eller man kanske bara hoppas?

Så jag frågade Ingrid. Hur tror hon att det blir? Kommer hon att möta sina barns far; samme man som hon var gift med så oerhört länge? Sextio år, minst.

"Nej, det tror jag inte på!" svarade hon raskt och kanske hade jag väntat mig ett annat svar.

Lite trist är det ju - man vill ju så gärna - tänker jag.

På slutet kom vi åter att prata om konstutställningen och jag lovade att skicka några vackra vykort därifrån. Nu är det bara att hålla tummarna.

Året som gick ....

(Börjar med januari).

Januari. Att detta ska bli ett så totalt underligt och annorlunda år än alla tidigare, har vi förstås ingen aning om i denna den första månaden. I januari är vi bara lyckliga över att vi svingat oss förbi den allra mörkaste tiden. 

Ett alldeles underbart fönster kom från Guy i Arvidsjaur.

Någon gång i januari är vi barnvakter i Malmö och jag har redan gullbett Maja att skriva ned en manual till dom olika fjärrkontrollerna. I sin ungdom .., inte anade man väl då att det skulle erfordras teknisk utbildning på Chalmers eller KTH för att slå på tv:n. 

Och minstingen som då - om två månader framåt - ska fylla två år, drar omkring på alla smådjuren och gubbarna. 

Och vi är ihärdiga och tar ett dopp i havet var vecka. Sju ynka simtag och det är knappt man tror sina ögon när vi tar oss en titt på termometern. Saltvatten fryser inte lika snabbt som sött vatten, förklarar pv. Efteråt blir det glögg och en macka.

Endorfinerna rusar runt i systemet. 

Under årets första månad tittar jag på japansk film - titeln är "Still walking" - regissören heter Kore-eda och jag älskar hans filmer. 

"Kore-eda är en mästare på att skildra mänskliga relationer och Still Walking är kanske hans finaste stund hittills. Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj. Ett mästerverk varken mer eller mindre." - Per Löwendahl".

Den tjugofemte januari har jag varit i Harplinge och förmodligen handlat solrosfrö till fåglarna. På väg därifrån upptäcker jag ett sällskap svanar ute på en översnöad åker.

Dagens fönster ...

.... fångades när jag igår strosade omkring vid slottet i Halmstad. 

Tack Elisabet, det var bra att du hade mobilen med dig och vilken tur att du inte halkade och slog dig ännu mera fördärvad i baken.

Manchester by the Sea ...

Helt ärligt undrar jag när senast såg en film som berörde mig så till den milda grad, som just den här?

Nej, det är ingen feel-good-film på det viset och ändå är den så innerligt hjärtevarm och vilka skådespelare! 

Filmen handlar om Lee (bilden) vars storebror hastigt - men inte oväntat - dör alldeles för ung och plötsligt har denne storebror Joe liksom lämnat över ansvaret för sin son till Lee. Denne Lee som lever ensam och tillbakadragen och inte alls är trakterad av att bli någon extrapappa. 

Och genom tillbakablickar får vi följa brödernas liv och man anar hur allt kan ha blivit som det blev. 

När filmen nu är slut, har jag så ont i halsen efter all återhållen gråt, men inte enbart för att jag var så ledsen. Jag var också så  r ö r d. 

Filmen finns att se på Sf-play och själva såg vi den på Viaplay. 

Bert Bodin såg den i mars 2017 - men det visste jag inte förrän ikväll när jag såg hans kommentar på mitt ig-konto. "Hoppas innerligt att han tyckte om den!" tänkte jag. Här är hans omdöme om filmen.

I väntan på pv ....

Att komma in till Halmstad är som att byta liv för en stund. 

Här finns övergångsställen .., trafikljus .., cykelbanor och inte minst: ett slott! Halmstad slott är något av det vackraste jag vet i den vägen. Inte krusidulligt, utan så .., enkelt. 

Och vilken underbar färg på putsen! 

Och det här med valv .., är ju så fint! Slottet började byggas i början av 1600-talet - då tillhörde ju Halland ännu Danmark -. Den som är intresserad kan ta en digital rundvandring i slottet .., klicka bara på den här länken.

Detaljer. 

Det här med stenar .., nog är det väl ändå något visst med såna ..?

Och på väg till parkeringen igen. 

Att gå med högklackade skor på kullerstensgator ., det kan inte vara alldeles enkelt. 

Inte heller att promenera på såna gator om man har ont i sina knän eller kanske höften?

På väg till bilen igen. 

Då ringer pv och är irriterad. Swedbanks öppettider är endast tre timmar per vardag och när pv kommer vid halv elva, är det ungefär tjugo personer vilka står i kö utanför banken och kanske tiotalet som kommit sig in i värmen. 

Han måste ha en ny bankdosa då mobilen pajat, men tröttnar till sist på att stå i iskylan, trots att termometern inte visar på mer än någon enstaka minusgrad. 

Å andra sidan kan det inte vara alldeles enkelt att vara bankanställd. Dom flesta människor gör förmodligen sina bankärenden digitalt och jag minns uppriktigt sagt inte när jag senast besökte ett bankkontor. Men alla som nu inte har mobiltelefon med alla appar tillgängliga .., eller någon dator hemma .., ja, då blir det förstås knepigt. 

Och att vara till åren kommen och tvingas stå ute i kylan och vänta .., det bäddar för irritation förstås. 

Jag säger till pv att han får åka in i morgon och ställa sig i kö långt innan banken öppnar. 

Han verkar inte så där våldsamt trakterad av tanken.

Därefter en sväng till Rusta där jag köper ett slags "kalasbyxor" (egentligen leggings) fodrade med tunn fleece och till det facila priset av 19:90. Det är det allra mest ljuvliga i klädesväg jag tagit på mig .., så varmt och skönt om stjärten och benen! 

Passerar återvinningen och konstaterar att det nog varit mycket gott att skölja ned julmaten med. Flaskorna står i alla fall prydligt och är det fullt så är det. 

I Haverdal är det tomt - kanske har containrarna nyligen tömts?

Tänker nog mera på den som ska tömma containern. Står hen och plockar upp flaska efter flaska? 

Stannar till hitom lilla bron vid Ugglarp och släpper av pv och Harry. Eller: vi byter chaufför. Dom ska gå Kvarntorpsrundan, allt medan jag kör vidare mot Slöinge och köper en övermåttan läcker selma semla till pv; det var vad han drömde om på Ankaret (en semla, vilken som), men där har det fördröjts med semleproduktionen och det är nog charkpersonalen tacksamma för. Ni anar inte hur mycket semlor som säljs i affären och vilket enormt jobb det är!

Åter till Solhaga. Till mig själv köper jag ett tunt bröd Hallandsknäcke. Ååå, så gott det hade varit till en stark ost! Och nej, jag är inte lika förtjust i bakelser och semlor som pv. 

Dimman ligger  t ä t  över landskapet och sista biten innan jag kommer till bageriet, kunde jag lika gärna ha kört på en hockeybana. Så gräsligt hemskt! Undrar just hur det har varit på ortopedmottagningen idag?

Dagens fönster ...

Vi åkte in till Halmstad, mest för att pv skulle komma i kontakt med någon bankpersonal, men det var hopplöst. Ett tjugotal väntade i kö utanför banken och tio inne i lokalen och nej, han gav upp. Det kan heller inte vara helt enkelt att styra schemaläggningen när det gäller banker. Hur många sköter inte sina bankärenden via mobil eller dator hemma och att det då blir en propp just vid årsskiftet, är inte konstigt. Och att då kunna bemanna för just den här tiden .., nej, det är nog knepigare än man tror. 

 Under tiden stannade jag på parkeringen vid slottet och tog mig en promenad just där, vid slottet. Jag tycker att det är så omåttligt vackert .., proportonerligt och med jordnära färg! '

Svinhalt precis överallt var det! 

Efteråt, när pv kom tillbaka, hann vi med en sväng till Flygstaden och så småningom även till Ankaret i Haverdal. Där satt alltid så rara Moa i kassa 2. Moa spelar allsvensk fotboll med Vittsjös damlag (såklart) och berättade att hon efter nyår helt enkelt tar sitt pick och pack och flyttar till .., ja, i alla fall i närheten av Vittsjö. Hon såg så trött ut. 

"Ja, jag har arbetat mycket hela december månad, men nu ska jag ha fyra dagars ledighet .." förklarade hon. 

Nu ska här tittas på skidåkning, 10 km klassisk stil för damer. 

Heja Charlotte Kalla! Idag håller jag på dig!

Vårens filmer hos Halmstad Filmstudio ...

Bilden från den första filmen och med samme Benjamin  Benedict Cumberbatch som vi tittat på ikväll. Den har fått blandade recensioner bland olika tidningar. Någon som läser här som har sett den?

7/2      The Power of the Dog

14/2    Tryffeljägarna från Piemonte (som jag för övrigt tror att jag kommer att älska rakt av!)

28/2    Flykt

7/3      Coda

13/3    Årsmöte kl 14:00 i Kulturhuset Najaden - filmtitel meddelas senare

14/3    Tigrar

21/3    Världens värsta människa

28/3    Clara Sola

För åtta filmer betalar man trehundra kronor totalt och det tycker jag är otroligt billigt!

Nästan som på Röda Kvarn ...

Av en ren händelse råkade vi ramla in på den här filmen - The Imitation Game - med Benedict Cumberbatch i huvudrollen som Alan Turing; ett matematiskt snille som, inte helt alena, men ändå .., lyckades knäcka koden till tyskarnas Enigmachiffer under andra världskriget.

På riktigt, alltså. 

Det blev allt tystare i vardagsrummet allt eftersom handlingen fortgick. Vi hade missat en del i början, men förstod så småningom att denne Alan Turing hade varit homosexuell och vad det fick för följder för honom. Ja, hur samtiden och rättsväsendet såg på det hela. Helt enkelt förfärligt var det och är det ju fortfarande i många länder. 

(Samma sak när vi igårkväll såg filmen om Gustav den femte.)

Bilden: Allen Leech. 

Nå. Denne Benedict Cumberbatch var alldeles utsökt i rollen som Turing och där var ju också han från Downton Abbey - irländaren Allen Leech - som jag tycker är så bra. (Spelade han inte chaufför i den serien?) Vackra Keira Nightley hade en viktig roll tillsammans med Cumberbatch .., men tänk .., att jag tycker att hon alltid har samma minspel, precis som Julia Roberts och Meg Ryan. 

Eller så är det så att det är just såna roller dom erbjuds.

En bra film var det i alla fall. 

Intressant. 

Annat som inte var sevärt, men väl hörvärt jo, vinterpratet i P1 med författaren Mikael Niemi. Låg och lyssnade till hans minnen när jag i natt inte kunde somna. 

Sååå bra!

Tisdagsfönstret ...

Under ett besök i Porto för att rösta i riksdagsvalet, passade den skånska madamen på att ta fram fönsterhåven. Det var för tre år sedan, men bilderna kom för snart en månad sedan, så det var lång leveranstid. 

Älskar såna här gamla skruttfönster .., zoomar in och försöker kolla vilka gardiner som används. Bor där någon numera? Och vad är det för växt som hittat ett fint hem ovanför och till höger om dörren?

Sånt kan man fundera på. 

Tack annannan!

Måndag ....

Och jag känner en sån lättnad att helgerna nu är över och tänker än en gång, att jag är sannerligen en vardagsmänniska.

Igår frågade jag pv om han möjligen kunde tänka sig att titta på filmen Nomadland, den som jag själv såg i höstas, men gärna ville se ännu en gång. Varför? Kanske för att man då ser helt andra saker; sånt man missade eller helt enkelt inte lade märke till första gången.

Och ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare, men nu gör jag det igen. 

Jo, det hade han. 

Vi streamade den via sf anytime till en kostnad av 39 kronor, vilket ju är avsevärt mycket billigare än om man går på bio. Å andra sidan ska ju en sån här film - med storslagna vyer - ja, den blir såklart bäst på bio, men nu hade vi inte den möjligheten. 

Egentligen var jag aningen orolig att pv  i n t e  skulle orka se hela filmen, då han ofta hellre ser lite mer actionbetonade grejer, men till förvåning tyckte han om den! (Minns ännu när han och Sonja somnade på biografen i Halmstad när vi tittade på en film som handlade om Ingrid Bergman!)

Inte förändrade Nomadland mitt liv .., (texten ovanför trosorna på tork) den här filmen, men den gav mig ett annorlunda perspektiv när det gäller min bild av USA. Och så fascinerades jag av människorna/skådespelarna, av vilka många helt enkelt var sig själva, alltså inte några "riktiga" skådisar.

Så t.ex linda may, kvinnan t.v. på bilden i mitten. 

Om någon inte vet vad den handlar om - filmen - så får vi följa människor vilka förlorat eller lämnat sin ordinarie tillvaro, ofta på grund av ekonomiska orsaker och nu lever ett slags nomadliv .., där dom hjälper varandra så gott det går och för övrigt rår sig själva.

Husbilar av enklaste modeller är deras hem. Dom flesta är pensionärer.

Precis nu ringde sonen via facetime. 

Vi kom att prata om film och han berättade då att han börjat streama den italienska tv-serien "Gomorra", baserad på journalisten/författaren Roberto Savianos bok med samma titel och som handlar om den napoletanska maffian Camorran. Jo, den minns jag, men maffiafilmer är ofta så våldsamma, så jag blir nästan rädd. 

Och hur modig är inte denna Roberto Saviano!!

När detta skrivs är klockan halv elva. 

Det är inte klokt. 
Och här sitter jag i nattlinnet och skriver!

Pv tycks fascinerad av den bok jag gav honom i julklapp och mellan varven går han till sin laptop här mitt emot mig och tittar på kartor och annat, ja, han vill tydligen veta mera om det som boken berättar om. Så roligt när en julklapp blir till nånting bra. Om det ska jag berätta senare.

Dagens fönster ...

Igår, på annandagen, skrev ellem så här: "Jag har varit på en promenad i det lite kyliga vintervädret. Genom köksfönstret ser jag M som dricker kaffe vid köksbordet. 

Vi brukar skotta upp snö mot väggen, det isolerar bra." 

Tack ellem och God Fortsättning! säger jag.

 Spridda skurar ...

Julhelgen går mot sitt slut. 

Pv äter sin kokt-på-nytt-sätt-risgrynsgröt (i ugnen) och säger att det ska bli den varianten hädanefter. 

Och så tittar vi på en film som handlar om Vindelälven. Den sändes i SVT2 och finns på play och har man inte drabbats av hemlängtan innan, så kommer den insvepande under tiden. Jag säger till pv att nästa sommar eller höst ..., kanske?

Och äldsta dottern ringer som vanligt; hon är på väg på sitt andra pass av tre på jobbet. 

Idag fyller Micke 50 år. 

Tänka sig .., det känns som om det är nästan omöjligt att båda svärsönerna  och åtminstone ett av ens egna barn, ja, innan 2022 är tillända, kommer att ha uppnått just den åldern! Och i september fyller barnens pappa sjuttio! 

Här en bild från löparloppet Prinsens minne i Halmstad (syftar på Prins Bertil) där såväl Micke, Anna som Pv deltog. 

Grattis Micke! 

Mera Micke. 

"Här Elisabet, här är accessfördelaren ...", visar han som då var fem år yngre. 

Kanske var det tändsticksasken som var fördelaren?

En bild medan mamma ännu var i livet och jag bodde i Bjäresjö. En liten kusin till ätteläggarna var på besök från Göteborg och stod länge och borstade min mammas hår. 

Några körsbärsblommor hamnar i håret. 

"Det blir ju jättefint", tycker den lilla kusinen. 

Och i morgon vardag. 

Så skönt! 

Ja, som pensionär spelar det ju ingen roll .., alla dagar är då röda dagar i ens livs almanacka.

Nu ska vi titta på det andra avsnittet som handlar om Gustav den femte och hans kärleksliv.

Dagens fönster ...

Annandagsfönstret fångades den första advent i St Mary Abbots Church, nära Kensington High Street och det hotell där vi bodde under några dagar ..., det var äldsta dottern Maria, hennes väninna Jennie och Jennies mamma Kerstin. 

Eftersom jag väl var den mest morgonpigga i ressällskapet, tittade jag in här i kyrkan för att se hur där såg ut och det var så underbart familjärt där .., jag kände mig så glad och inuti-varm!

Juldagen ....

... och dagens fönster. 

Det var då det .., vi hade tillbringat höstlovet på Irland och det här var sista dagen och vi var på väg till flygplatsen. Solljus och dimma på en gång och det kändes som om vi reste i yttre rymden, till någon avlägsen galax. 

Men nu är det juldag, den bästa dagen av alla. 

Rofylld, skulle jag vilja kalla den. 

Fridfull. 

Hittar bilder från förr. 

pElle i min famn. Goe, fine pElle.

Och här en bild från vägen utanför huset där jag tillbringade sju, åtta år. 

I Bjäresjö, utanför Ystad. 

Vägen är inte bred och i ett huj drevar den igen om det blåser och snöar.

Bilden togs 2010 och exet var nog fotograf.

Jo, elva år sedan var det och då såg det ut så här på sonens innergård i Malmö. 

Så underbart läckert!

En passande registreringsskylt upptäckte jag tydligen också. 

I Malå hade dom flesta som bodde i egna villor, ja, dom hade - eller har - förstås egna uppfarter till sina tomter. Man skottar själva. Många hemifrån raljerar över hur dålig snöröjningen är i södra Sverige, men när jag ser såna här bilder som från Malmö .., då tänker jag att hur lätt ska det vara att vara snöröjare? Bilar överallt!

Så här ser det i alla fall ut i landet Halland, juldagen 2021. 

Lätt pudersnö. 

En vacker julbegonia på fönsterbrädan. 

Inramat fotografi av min pappa, då kanske fyra, fem år. 

Smålammen. 

Och mitt emot mig sitter pv som igårvkäll - i mörkret - halkade i johanssonbacken och kom hem med en höft som värkte. En liten, liten ficklampa hade han med sig och visste sedan tidigare på dagen att där var isfläckar, men minnet kan som bekant vara kort. 

Nåja, det hade kunnat gå mycket värre och han konstaterade i alla fall, där han låg på rygg, att himlen var översållad av stjärnor! 

Nu ska jag leta mig en film att titta på, i brist på Dagens Nyheter. Eller ska jag kanske bläddra i den tunga bok som pv fick av mig i julklapp, den som handlar om Otto Nordenskiölds expeditioner?

Dagens fönster ...

... .togs av mig ..., det är förstås vid det vi tidigare kallade för "Polska ambassaden" (där stod alltid ett flertal polskregistrerade bilar).  Då var det också mer snö än vad vi har nu .., nu är det bara ett litet pudertäcke, knappt det.