Ny vecka igen ....

Igår blev jag så himla dålig när jag var ute på promenad med Harry, ja, det var knappt att jag tog mig upp för backen - ni vet - den som ibland (och sannerligen igår) känns som Kilimanjaro. 

Ja, där har jag ju aldrig varit, men  o m. 

Det fanns helt enkelt ingen ork och hjärtat rusade iväg i vådlig fart och alldeles darrig blev jag ., och den vänstra armen blev lite avdomnad. 

Väl hemkommen kollade jag i syremätar-apparaten och kunde se hur pulsen stack iväg uppåt och den där  hjärtkurvan, den blev aningen hackig.

Jaha, tänkte jag. Då  är det kanske dags. 

Men det var det inte, i alla fall inte just då. Jag tog en dusch (utifall att .., man vill ju vara ren och fin) och lade mig på soffan. Pv som varit på konsert i Grevie, kom hem och tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen, men jag ville inte. Anade väl att dom skulle säga "Välkommen, kom du till akuten och sitt här i elva timmar".

Och jag tänkte att jag ska ju ändå till hjärtmottagningen på torsdag. 

Så jag blev hemmavid. 

Bad pv att sova inne hos mig - eller han erbjöd sig - och det kändes tryggt. Ett tag hade jag min vänstra hand vilande mot hans rygg, men han är så varm, så det tog slut. Harry trängde sig mellan oss .., fine, goe Harry. 

Idag hade jag tid för ett besök på VC i Slöinge, det var bara det att jag glömt att stryka den tiden när jag ombokade provtagningen. Ja, ja. Det blev trevligt ändå. 

Satt utanför provtagningsrummet och småpratade med såväl en ung kvinna som torrmoppade golvet, men också med en man född i Turkiet (berättade han själv), född 1964 och med många krämpor och mycket kämpande med Försäkringskassan. Denne herre hade själv arbetat som städerska/hygientekniker - välj själv - på Halmstad sjukhus och berättade hur lite trevligt det var att svabba av blodiga golv i operationssalar .., men han hade också tjänat sitt levebröd som skogsarbetare, slaktare och hemspråkslärare. 

Nu var han halvt sjukskriven. 

Och själv är jag hemma och sitter på soffan Ektorp. 

Livet känns bra.  

Och i Skåne har han som varit en minsting i tre år, nu fått vattkoppor.

Dagens fönster ....

... fångades i Upplands Väsbys Centrum och det var för sju år sedan jag hade kameran redo. 

Snart är det dags igen. 

Inte den här helgen, men nästa, kör vi upp och blir borta ett par dagar.

Uppdatering ...

Fick nu på morgonen ett sååå vänligt mejl från kundtjänst hos TotalAV och således är ärendet avslutat och jag kan andas ut. 

Härligt!

En dryg hundralapp i månaden dör man förstås inte av, men om man nu inte vill fortsätta med det abonnemanget, borde det ju vara en enkel sak att avsluta det hela. 

Det är likadant med dagstidningar, tycker jag. 

Att klicka ja till ett abonnemang är ingen konst, men när det gäller att avsluta, kan det i vissa fall vara långt mycket knepigare. Ofta får man ringa till kundtjänst och det är ju smart uträknat, för då kan det säkert vara så att många  t v e k a r  och tycker att det känns obehagligt. Jo, det är jag övertygad om.

Nåväl.

Nu kan jag släppa detta.

Söndagsfönstret ....

Från Eva på Rödön kommer det här fina fönstret. 

Eva, som nu har fullt upp med tre hundar i den lilla stugan, hon skriver så här: 

"Hej!

Nu var det mycket längesen jag skickade ett fönster till dig. 

Här kommer ett från baksidan av vårt härbre. 

Jag tycker att ormbunkarna ramar in så fint. De grävde vi upp från skogen för några år sen och har nu vuxit sig stora 

Kram från mig!

Eva". 

/ Tack Eva! säger jag.

Utnötningsmetoden .....

Forts från tidigare: 

Att avsluta ett abonnemang hog TotalAV, tycks ungefär lika svårt som skulle man tilldelas högsta vinsten på Lotto. Man meddelar att man vill tacka för sig .., men får sedan ideliga mejl där man ska klicka i nya uppgifter och man hänvisas till det "Seniora teamet" och man tilldelas en femsiffrig kod för att verifiera sin uppsägning, men den koden man se i skyn efter. 

Noll kod. Nada. 

Helt öde i inkorgen förutom reklam från Lyko och mejlet från min syster. 

Förmodligen tänker kundtjänst att "krånglar vi bara till det tillräckligt mycket, ger den seniora kunden upp och blir kvar som kund". 

Jag har meddelat dem att hellre spärrar jag mitt bankkort och beställer ett nytt. 

Forts i nästa nummer.

Dagens  fönster ....

..... fångades av den vars signatur skymtar i det nedre vänstra hörnet. 

Guy i Arvidsjaur, alltså. Tack snälla! 

Och så var det pv:s tur ...

Pv är mycket mera strategisk än sin sambo. 

Jag svarar snabbt. 

Han sitter och funderar och utesluter. 

Till sist blir han klar.

Resultatet: 9 rätt av 10.

Det visar sig att även han hade fel på youtube-frågan.

Nutidstestet ...

Tycks hopplöst att svinga mig över 8 rätt. 

Hade fel på sportfrågan (tvekade länge, men valde bort det rätta alternativet .., å!) samt youtube-grejset.

Ett annat fönster  ...

... fångades på Steens Väg i Stora Skipås, bara någon kilometer hemifrån och det var där, hos skådespelerskan Eva von Hanno som de här vackra fönstret fångades. 

Det var igårkväll, alltså.

För min del började det hela för flera år sedan, när Eva - som är norska - var kund i affären i Haverdal. 

Hon gick alltid klädd i olika blå nyanser och i kläder som jag tyckte var fina och så sa jag väl att det var så himla snyggt och det ena gav det andra .., jag ställde fler frågor .. och fick veta att hon ofta tillbringade somrarna i det stora huset med utsikt ner mot havet och lite till.

Så en dag, det var ett par år sedan, frågade hon om jag var intresserad av att komma på enmans-teater i hennes kök?

Det var jag egentligen inte, för det är så eländigt att jag är verkligen ingen teatermänniska .., jag blir närmast generad i såna sammanhang och fråga mig inte varför! Men jag tackade i alla fall ja och pv:s kusin Maria gjorde mig sällskap. Vi var väl ett tjugotal - mest kvinnor - som satt i Evas sommarhuskök allt medan hon spelade Shirley Valentine - kvinnan från filmen med samma namn - den kom 1989.

Har man missat denna pärla till film, så handlar det om en medelålders kvinna som hittar sig själv. Den är underbar och jag minns hur stark jag  kände mig efter att ha sett den!

Och sen teatern då i Evas kök. 

Jag föll handlöst. Pladask. Pang, i trägolvet!

Och nu var det dags igen, för ännu en föreställning och även den här gången i köket och samma pjäs. 

Först samling ute i höstkvällen och lite småprat (flera var kunder från affären) och därefter välkomnades vi in i köket och fick slå oss ned  på köksstolar eller i någon soffa, var vi nu hittade plats.

En långbent herre - kanske Evas man - agerade sufflör och det vittnar  ju om en styrka att våga erkänna att man tappar bort sig ibland. 

"Få se ..., var var jag nu?" kunde Eva säga och då svarade herr sufflören. 

"Nej, det har jag redan sagt .." fick han till svar och vi log och tänkte att det hela var så väldigt mänskligt.

Första halvan av pjäsen utspelar sig i huvudpersonens kök och  hon lagar mat på riktigt ., skalar  och steker potatis,  gör äggröra .., och jag sitter mest och tänker att oj, om hon glömmer smöret i kastrullen .., bara det inte tar eld! Det gjorde det inte.

Andra halvan - efter pausen - får alla gå en trappa upp och då befinner vi oss plötsligt i Grekland.

Ett enormt panoramafönster vetter mot havet och är inringat av smålampor, ja, som en riktig scen! 

Efteråt blir det vickning i andra änden av den enorma övervåningen och det är vackert dukat och många har haft med sig som till knytkalas och det står vackra fat med sallader och pajer och annat smått och gott överallt!

Titta, så fint det var!

Frånsett att en äldre-äldre dansk dam som satt intill Sonja och mig, ja, att hon helt plötsligt svimmade och fick skjutsas hem av sin dotter ., så blev den här kvällen till sån stor glädje.

Och som ni ser, fortsätter det mesta i blått.

(Ja, jag vet, det låter som om jag mött Jesus .., som om jag skådat  Ljuset ,-). 

Så var det med det här fönstret och med kvällen i Skipås!

Ajöken, sa fröken. 

Igen.

Fredagmorgon 

Vilka modiga människor  det finns i vår värld! Kvinnor i Iran som bränner sina slöjor och i något slags  ursinne/förtvivlan klipper av sig håret och förmodligen retar livet ur höga potentater vilka anser att kvinnor inte ska locka män i fördärvet. Dessa män som tydligen är så oerhört lätt-lockade.

Och i Ryssland .., modiga människor som protesterar mot kriget och därmed riskerar femton  års fängelse!

Skulle jag själv våga detta ..? Jag kan inte tvärsäkert säga "ja, självklart!"

Och  som jag älskar sånt här. 

När byxor dras ner. 

Offentligt.

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från Värmland och från ellem (som ju egentligen bor i Skellefteå). 

Tack ellem! 

När man blir snål ...

Rensar i mina månatliga räkningar och upptäcker att jag betalar 109:- för ett antivirusprogram. 

Hoppsan, det tänker jag genast avsluta. 

Mejlar till företaget och meddelar att jag inte längre är intresserad av deras produkt och att jag härmed avslutar min prenumeration .., vänliga hälsningar och så vidare. 

Får svar idag.

 

Nu har jag meddelat Gia Romans att jag inte är det minsta intresserad av en 1-2-1 session och framhärdar i att jag vill avsluta mitt abonnemang. 

Och tänka sig, att avsändaren eskalerat mitt fall till deras seniora tekniska team vilka FÖRVÄNTAR sig att jag ska planera den omtalade sessionen. Jo, jo. 

Vi får väl se vad resultatet blir.

 Spännande värre ....

Ja, det kan jag säga att detta att få upp båten i Glommen, det blev ett äventyr som heter duga. 

Mannen med kranlyften var väl måttligt road av att lyfta en så tung båt, men han fixade det - även om det tog tid -.  

När sedan båten - som då stod på en sån där hjulförsedd anordning -  med personbil (!!!) skulle dras till "hangaren", då sa L som driver det hela: "Thomas, är du medlem i Svenska Kyrkan?" 

Nej, det är han ju inte .., och det var ju synd, för denne L hoppades på böner inför den inte alltför långa resan från kajen till vinterbostaden. Ja, det lät ju förtroendeingivande ,-).

Då gick jag därifrån .., jag vågade helt enkelt inte titta på, men se, det gick bra. (Mindre bra var att bogpropellern fungerade perfekt när pv lämnade Skallkroken, men ville inte alls vara med när det var dags för hamnen i Glommen). Det är banne mig alltid nånting med båtar! På bilden här ovanför var det masten som skulle tas ned. Någon mastkran - som i Skallkroken - fanns i alla fall inte just den här dagen, men det löste sig ju ändå. 

Det tog ett par timmar - minst - innan allt var  på plats, så jag tog flera promenader med Harry. 

Bland annat tittade jag på Glumstenen och jag såg män och kvinnor som satt i solskenet och tycktes njuta av den här härliga septemberdagen .., och ett par i min ålder gick till bilen och sa leende att "nej, nu åker vi till Falkenberg och köper oss var sin solstol!"

Och jag såg mängder med sädesärlor vilka vippade omkring nere på stranden ..,. och där var en man i en kajak .., och på en stor gräsmatta hade  mängder med starar samlats!

Vid en av fiskebåtarna stod en man i min ålder och pysslade med nånting elektriskt som inte fungerade ..,  och jag hörde honom prata med en kompis och tänk, jag hade såååå svårt att förstå vad mannen sa. 

Till sist frågade jag honom .., "men VILKEN dialekt är detta ..., är du möjligen från östra Skåne?" 

Nej, inte alls, det här var "Mårupska", den lokala - nästan utdöende - dialekten och det var helt fantastiskt att höra honom tala! 

Här kan man få ett hum om hur det låter.

Trevliga människor allesammans som vi mötte idag!

"Men du, du  är förstås från Lappland?" sa kranföraren som prickade perfekt. Å andra sidan kanske han - som så många andra  - tror att allt norr om Sundsvall är Lappland.

Kylslaget ....

Nu känns det verkligen som höst. 

HÖST med versaler. 

Fyra plusgrader på morgonen och på väg till vårdcentralen i Slöinge ser jag dimmor över lilla sjön vid Vastad och jag ser hästar som står och kalasar från stora säckar med hö och jag ser en häger som lyfter från strandkanten.

På vårdcentralen är det återigen munskydd som gäller. Mina läsglasögon immar igen när jag försöker kolla nyheterna på mobilen. 

En långbent sitter på en stol i väntrummet, en bit ifrån mig. Han tycks orolig .., pratar med en förbipasserande sköterska och hon säger lugnande att det nog ska gå bra. 

I receptionen sitter hon som alltid är där och som vet ens namn innan man ens tagit fram sin legitimation, vilket väl är ett bevis på mer frekventa besök än tidigare. 

I provtagningsrummet står Ellinor och väntar på mig (möjligen Elenor). Hon läser på datorskärmen om vad som ska göras .., plockar fram fyra små rör .., och  pratar lite för sig själv under tiden, mest om vilken färg det ska vara  på rören. Det märks att Ellinor är van provtagerska .., hon pickar en stund i armvecket och hittar det hon letar och vips, så har rören fyllt med mörkrött blod. Nej, blåblodig är man inte.

På väg till Slöinge svänger man av från kustvägen och då är man på en höjd och ser ner över  de som väl är en grund sjö och där det - framför allt om våren - vimlar av sjöfåglar av alla de slag och någon tid senare är det småttingar som simmar på rad efter sin mor eller far - jag vet inte vilket - och där är sååå vackert!

Nu på morgonen .., svepte dimman över vattnet och det var obegripligt vackert! 

Stannade till vid vägrenen (som är minimal) och höll hela tiden utkik i sidospegeln att ingen bil kom bakom mig .., men oj, så jag hade velat stanna en längre stund! Kanske - om högtrycket står sig - kan jag köra dit i morgonbitti, parkera en bit ifrån, ta med kikaren och bara insupa allt detta underbara.

Om någon timme eller två ska jag köra till Glommen och möta upp pv som vid halv åtta i morse seglade iväg på egen hand. Ska svänga förbi Willys i Falkenberg och ta med nånting att äta till lunch, för vi blir säkert där i flera timmar, då båten ska mastas av och lyftas in i den "hangar" där den ska få bo hela vintern. 

Harry ska såklart få göra mig sällskap. 

Så .., "hej svejs!" säger jag, precis som min pappa ofta sade.

Dagens fönster ...

Ellem är ute på vift - eller  v a r   i alla fall på vift - och i Kristinehamn i  Värmland, där tog hon fram "storhåven" och vad hamnade där .., om inte en hel svärm med fönster!

Så här skriver hon: "Även om mycket har rivits i stan, finns det en hel del gammal bebyggelse. Många nybyggda hus är i lite gammal stil och passar bra in."

Tack ellem! Så snällt av av dig!

Sigges nya liv ...

Igår brydde han sig inte det minsta i den lilla musen som i godan ro spatserade över köksgolvet. 

Idag .., har han tagit livet av minst tre möss och ytterst schangdobelt lämnat dem på väl utvalda platser, så där så vi inte skulle missa dessa presenter. 

En låg i hallen (inte helt död, men nästan) och två låg avlidna under det stora matbordet i mellanrummet. En av de två var så gott som helt uppäten .., ja, Sigge orkade väl inte hela, utan lämnade något som liknade en njure eller möjligen en lever. 

Tack Sigge! 

Du sköter dig exemplariskt, men matte är ytterst tacksam om du lämnar dessa gåvor kvar där ute.

Det bästa ....

Bilden: ja, jag vet att juice ikanske inte är så hälsosamt, men det serveras i ett pyttelitet glas och späds ut med färskpressad citron. Det är lättare att få i sig pillren då. Och så är det gott!

Nästan varje morgon när jag tar frukostbrickan och sätter mig i soffan - med Harry på min vänstra sida och Sigge i fåtöljen - ja, då upplever jag en sån enorm tacksamhet över att ha fått uppleva detta att  bli pensionär. (Ja, det är ju inte allom givet, min pappa blev till exempel bara sextiosex år).

Ååå, denna ljuvliga frihet!

Eftersom vi enbart har dagstidningen digitalt, blir det morgon-tv och efter sjukhusbesöken vande jag mig vid Nyhetsmorgon i fyran, så idag har man t.ex fått lära sig vad som händer vid ett revbensbrott. Doktor Mikael tycks alltid så stressad, men det var intressant ändå. 

Annat?

Igårkväll när jag tittade på Rapport, tyckte jag mig  - i ögonvrån - skymta något som lullade iväg över köksgolvet. Något litet som kanske hade svans. Jodå, en stund senare kom den lilla krabaten tillbaka och kröp in under spisen. Det var en mus, alltså .., ett typiskt tecken på att hösten är på ingång, eller redan är här.

När detta hände låg husets katt och vilade i fåtöljen .., inte med en min brydde han sig i musbesöket!

En råtta i köket - då svimmar jag - men en mus är inte så farligt, dom är ändå ganska söta. När pv kom hem efter körövningen blev det till att ladda fällan och ställa den bakom spisen, ty det är uppenbarligen där som mus-E4:an går. 

Döm om min förvåning när jag nu på morgonen upptäcker en liten mus liggandes avliden - men inte i köket - utan i "mellanrummet"! 

Är det månne Sigge som tagit den av daga? 

Eller fick den bara en smäll av fällan .., försökte rymma och insomnade mot golvlisten?

Sånt kan man fundera  på. 

Dagens fönster ...

... fångades av Guy och det var hemma i Arvidsjaur. 

Tack Guy! (Upptäckte förresten först nu att det var fler än tre fönsterbidrag i ditt mejl!

Han skriver också att hösten har anlänt och att det nu gäller att klä sig för kyla och vindar.

Sprida skurar från en måndag i september ...

Då blir det en cykeltur till affären. Det är en kylig morgon och fingervantarna kommer till användning. 

Inte  e n  enda cyklist möter jag och det är helt otroligt, i jämförelse med i somras när det var med risk för livet man trängdes med lycracyklister - ofta i bredd -,  strosande turister på väg till eller ifrån Göstas Café .., eller alla som gick med barnvagnar eller hade cykelkärror på släp och mängder med packning! 

Nu är det som en helt annan tillvaro. 

En gång för flera år sedan - på väg hem från jobbet - mötte jag en älg som kom hoppande över en stenmur och ibland tänker jag hur nära det var .., då körde jag moped men hann bromsa in i tid. 

Utanför affären blev det en stunds småprat med M som blev änka för fem år sedan. Hennes makes död, den bidrog i allra högsta grad till att jag bestämde mig för att tacka för mig i affären, ja, ett halvår innan själva pensionsdagen. Mannen (som var pappa till fyra av mina arbetskamrater - alla hade under olika perioder arbetat i affären) avled helt plötsligt bara och det blev som en chock för alla .., han hade ju varit så pigg! Kund i affären .., så rar och trevlig.

Då tänkte jag, som så många gånger förut (men då mer påtagligt!), ja, vad vet man egentligen om hur långt eller kort ens liv blir? Ingenting. Och så meddelade jag Magnus och Bodil att .., nej, jag struntar i om jag förlorar pengar på det, jag går lite i förtid. 

M vittnar om hur jobbiga somrarna är. 

Alla dessa ständiga grillfester .., grannar som sitter ute tillsammans och små eller större sällskap på stränderna .., ja, men all denna gemenskap och "jo, jag har många vänner och jag har ju barn och barnbarn, men det är ju ändå inte samma sak ..", säger hon. 

Sen cyklar jag hemåt. Det är motvind. 

Därefter har jag suttit här i soffan och följt sändningen från London och Drottning Elizabeths begravning.

Såå mäktigt det har varit! 

Och igårkväll visades det allra första  avsnittet av "Tunna blå linjen", tv-serien som skildrar malmöpolisens arbete. 

Jag fullkomligt älskade den första omgången som visades, men igårkväll tyckte jag att det var rörigt och spretigt, men det kanske tar sig. 

Och att den här sure polisen som är så kär i sin kollega ., ja, att han skulle sura även nu ., nej, det tycker jag är för mycket. 

Vår granne två hus bort -  Annelie Wemstad -  hon skötte scenografin i serien och när jag nu känner till den saken,  ja, då tittar jag på så mycket annat runt omkring. Intressant. 

Nu ska jag i alla fall ta Harry med mig på promenad. Solen flödar. Himlen är ljust blå. Och i Skåne har treåringen varit på  sin nya förskola nästan hela dagen och utan någon mamma eller pappa som funnits i bakgrunden.

Inskolningen har gått bra och trygga - lite äldre pedagoger - har tagit emot honom på allra bästa sätt, till farmors oerhörda glädje! 

Over and out! 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

Från Carin i Malmö kommer följande rader. "Hej, tycker att det är häftigt med igloona (heter det så i plural bestämd form??)  vid station Triangeln i Malmö! Takfönster kanske? Häftigt och informativt när dioder lyser på väggen vid spåret när tåg är på väg in. 

 På Malmö Central är det landskap som passerar förbi fönster ovanför spåret i perrongen! Annorlunda och uppskattat av mig! hälsar Carin i ett soligt Malmö."

// Tack Carin! säger jag.