Svante och lite till ...

När jag natten mot idag absolut inte kunde somna, valde jag att lyssna till olika program från P1. 

Det första var Söndagsintervjun där Martin Wicklin intervjuade den nyligen utsedde Nobelpristagaren i medicin - Svante Päbo -. 

Programmet sändes den 15:e december 2019 och hur intressant som helst var det att ta del av denne herr Päbos uppväxt, karriär och allt  vad det nu handlade om. 

Här är en länk till programmet om någon är intresserad.

Och liiiite roligt var det att nu i början av oktober få en God Jul-hälsning av programledaren. 

Nackdelen med att välja ett radioprogram att försöka somna till, är att det kan bli på tok för intressant och på så sätt blir det ju om möjligt ännu knepigare att somna. 

När klockan var halv fyra, valde jag i stället Naturmorgon från den 4:e september 2021. 

Foto: Thomas Öberg. En båk (ett sjömärke) på Pite Rönnskär, med fyr och fiskarstugor i bakgrunden. 

Det avsnittet handlade om en flyttfågelsmorgon på Pite Rönnskär, beläget mellan Piteå och Skellefteå och just den lördagmorgonen för ett år sedan låg jag - aningen ångestfylld - på Halmstad sjukhus och då blev det här programmet (som kändes som en hemifrånhälsning) till någon slags mental trygghet. 

Flera nätter därefter låg jag ihopkrupen i den obekväma sängen och hade hörlurar i öronen, allt medan jag lyssnade till pratet. Om och om igen samma program. 

En sån oändlig trygghet blev det och kanske var det Lars Sandbergs dialekt som bidrog?

Nå, hjälpte detta ett år senare? Ja, kan man tänka sig! Jag somnade!

Så har Tommy nu på förmiddagen kommit från Göteborg och vi tog en promenad med hundarna nere vid havet och en mer aktiv hund än Lykke (mycket bordercollie i henne) har jag aldrig träffat. 

Hon uppför sig precis som vallhundar .., springer hit och dit och hit och dit ..., nosen i backen hela tiden och såååå ivrig!

Lyckan är förstås maximal om hon råkar upptäcka en kaninhåla .., och då stoppar hon in så gott som hela huvdet, så där "ho-ho-där-inne!"

Men nu har hon åkt sin väg, denna lilla, fina Lykke .., som är så underbart snäll och fin! (Men Sigge skulle hon nog gärna äta upp till lunch).

Milda vindar ute. Comfortvindar brukade jag kalla dem. 

Och jag har plockat in dom allra sista (?) buketterna och oj, så glad man blir av lite blomster.

Ungefär så.

Dagens fönster ....

På andra sidan kustvägen finns den här gamla ladugården och egentligen vet jag väl inte så mycket om den - men det vet nog Lennart jag tror har vuxit upp just där -, jo, jag ska fråga honom när vi ses nästa gång. 

Kattegattleden där det sommartid vimlar av cyklister, den upphör just här och då finns bara en pytteliten vägren, kanske någon dm .., och det är i det närmaste förenat med livsfara att befinna sig där.

Sommartid kör dessutom bilisterna fortare än vanligt och går man med Harry i koppel, har det hänt flera gånger att husbilturister vinkar att jag ska gå åt sidan (men det finns inget mer att gå på, bara ett brant dike!). 

Att själva köra ut lite mer på mitten av vägen (om där inte kommer några mötande), tycker jag vore betydligt enklare.

"Dödgrävarens hustru ..."

Detta var Halmstad Filmstudios tredje film under höstterminen (3 av 10) och den hade jag verkligen sett fram emot att se. 

Så här stod det i programmet: "Guled försörjer sig som dödgrävare. Han står utanför sjukhuset och inväntar ambulanserna. Har han tur har någon avlidit och han kan tjäna lite pengar. Guled avgudar sin hustru Nasra, men Nasra är döende och i behov av en njurtransplantation som de absolut inte har råd med. En rättfram och universell kärlekshistoria, berättat på ett sätt som både överraskar, skapar spänning, bär på sarkastisk humor och och väcker känslor."

Nu visade sig det här vara en ovanligt kort långfilm (finsk-somalisk) - endast åttiotvå minuter - och det var jag innerligt tacksam för. 

Filmen har fått fantastiska recensioner ., den enda som tyckte ungefär som jag själv var Aftonbladets Emma Gray Munthe. Hon gav filmen en 2:a i betyg.

Men varför nu detta? 

Ja, jag tycker att den tjusiga kvinnan som ska agera döende, agerar verkligen inte som vore hon nära döden .., jag tycker att hela hennes skådespeleri var så stelt och .., och jag tycker även att det var så med många medverkande.

Jag har aldrig besökt Somalia och såklart då inte Djibouti, så den biten var intressant och påminde om Ghana, men själva handlingen ..., nej. Det är förmodligen mig det är fel på - att  jag inte kan uppfatta det som recensenterna fann så magiskt -. 

Regi: Khadar Ayderus Ahmed (detta var för övrigt Somalias Oscarsbidrag).

Den dödssjuka kvinnan spelas av Yasmin Warsame (tydligen fotomodell också) och rollen som hennes omtänksamme make innehas av Omar Abdi (finsk-somalier)

Ja, här ser ni .., madamen i det gula huset är definitivt inte att lita på, i alla fall när det gäller valet av filmer. 

Detta var tydligen en av 2022 års hittills (felstavat i recensionen, ser jag) bästa filmer.

På menyn och lite annat ..

Tog för någon dag sedan in minst 2 kilo mogna tomater från växthuset och tänkte då göra ratatouille, vilket jag skippade när zucchinin visade sig vara så dyr. I stället hackade jag bara tomaterna - som tillsammans med lök i inte alltför små bitar - spetspaprika, plus vitlök, fick fräsa omkring i lite olja. Kryddade rejält med oregano, svartpeppar, salt och cayennepeppar. 

Kokade sedan upp gnocchi-pasta och blandade alltsammans. 

Jag kan säga att billigare middag - och godare - var det ett tag sedan det bjöds på här i huset.

Ungefär samtidigt knackade det på dörren och där stod grannen från ett av dom vita husen - det var Paul och dottern Edit -. Nu gällde det jultidningar. Det blev en stunds trivsamt småprat i vardagsrummet och Edit kryssade i rutorna för det vi hade valt och berättade - bland annat - att hon går i tredje klass i Falkenberg och jag frågade Paul om han hade nya glasögon och jodå, det hade han.

Nu på morgonen var det sedvanligt mejl från min syster i Australien. Så här skriver hon och då tänker man ju att oj, nobelpris borde även gå till dem som uppfinner detta som hon skriver om. 

Det hela handlar om ett besök hos kardiologen på Flinders sjukhus i Adelaide, där resultatet av hennes - sedan ett par år tillbaka inopererade monitor - skulle redovisas.

Så här skriver hon:

"Det är ju inte så långt till Flinders men det brukar vara svårt att få parkering så jag ville vara ute i god

tid och åkte hemifrån 9.45.  Tur var det för jag kom i fel fil två gånger och fick åka tillbaka en bit och

trixa till det innan jag äntligen kom rätt. (Vägen har säkert tio filer vid Flinders och vet man inte exakt 

vilken man skall vara i, så är det kört). 

Det tog en stund innan jag hittade en ledig parkeringsplats, men jag hann precis i rätt tid till The Cardiac Unit.  Då retade det mig omåttligt att min coordinator T var 45 min. försenad.  Det är otroligt hur de kan avläsa min hjärtverksamhet för hela året - allt var bra, men man undrade om något speciellt hade hänt i april för då hade jag ökad och mera ojämn hjärtverksamhet och det var ju då jag hade min bilolycka.

Hemresan gick utan problem och resten av dagen får bli en innedag för det regnar fortfarande."

Nu tänker jag titta på film. "Dödgrävarens hustru". Pv surfar runt på sin mobil och pratade om att ta en tur på rullskidor (blev inte av igår). Ps. Tittade på Google Maps och några tio filer till sjukhuset tyckte jag mig inte se, men väl fem ,-). Det kändes kanske som tio. Ds.

Dagens fönster ...

Ännu ett bidrag från septemberhåven. Tänk, allt detta kakel! 

Sååå vackert!

Tack annannan.

Tack SVT och Rapport ....!

Men allra mest tack till deras reporter Carl Fridh Kleberg för hans - enligt mitt sätt att se det - oerhört  intressanta reportage från Georgien och vad som händer när ryssar i tusental kommer in i landet! 

Missade du kvällens Rapport?

Reportaget finns 16:21 in i programmet.

En solig dag i början av oktober och Dagens fönster ...

Ja, men vilken helt ljuvlig oktoberdag det här har varit! Nitton grader i solen mitt på dagen och visserligen ganska blåsigt (eller mycket ...), men ändå. Vilken ynnest att få vara med om såna dagar. Brittsommar, kanske?

Innan lunch kom exet från Skåne och Harry blir totalt galen av glädje när han hör bilen köra upp på garageinfarten. 

Och så blir det en stunds voffande och hoppande när Lykke kommer utskuttande, men det tar snabbt slut. 

Det märks att Harry är en ålderstigen herre. 

När exet tackat för sig och tagit sikte på Göteborg, lade sig Lykke i hallen och stirrade mot ytterdörren, precis som Charlie gör när Maria har honom med sig. 

Men så, plötsligt .., kom den lilla damen upphoppande här hos  mig, ja, det var för en kort stund bara. Så fin är hon! (Ska vara här tills på onsdag). Det är rent obegripligt så hon lossar hår! Tog ryktan och drog gång på gång genom pälsen och det kan jag säga att det blev otroliga mängder med mjuk, svart päls som nu ligger på gräsmattan.

Ett Dagens Fönster får också hänga med i det här inlägget. 

Det är förstås Ecke och Britts (numera en av sönernas) lillstuga, den som tidigare var gul och en gång i tiden hängde en livboj där uppe vid luckan, ovanför fönstret. 

De röda taket är nu vitt och det känns allt lite ovant, men blev ju inte så tokigt. Och plötsligt upptäcker jag att siffran 10 kommit upp där vid husknuten! (Eller har jag aldrig tidigare lagt märke till det ..?)

Lyssnade till radions nyheter och hörde att Nobelpriset i medicin tilldelats svensken Svante Pääbo. Ja, stort grattis herr Pääbo! 

För övrigt är det mest skjutningar och krig och man kan bli deppig för mindre än så. Men så ringer min äldsta syster som bor i Skåne och hon frågar hur det är med mitt hjärta och jag säger att det är hur bra som helst. Hon låter som vanligt och jag blir så innerligt glad. Så omtänksam hon är och har alltid varit! 

Och vi pratar om vädret och lite om Nobelpriset och hon säger att det blåser kallt i Skåne. Samtalen blir korta. Några få minuter bara, men ändå. Jag minns i början av 60-talet när hon kom hem på julledighet .., då arbetade hon som hembiträde i Avesta och senare som tandsköterska i Karlstad och jag brukade möta henne vid busstationen hemma och vi satte hennes bruna resväska på sparken och jag var så lycklig över att hon var hemma igen. 

Vi brukade skriva brev till varandra. Hon har så vacker handstil, denna min äldsta syster.

Och jag minns också när mamma och pappa åkte på sitt livs första och enda charterresa - det var till Las Palmas - och jag hade börjat i första klass och Rigmor tog hand om hus, hem och hundar och även om mig. Vi åt kroppkakor flera dagar på raken - kokta eller uppstekta -!

Ja, den dagen inte Rigmor finns i livet (risken är väl att jag går hädan innan dess) då blir det  t o m t.

Andra oktober ....

Då ser det ut så här, när jag sträääcker mig över sommarhusgrannens nyponhäck. 

Lite känns det som sommar. Sjutton grader varmt, visar termometern i köket. I solen, alltså. 

Vi har tagit längre (pv och harry) och mindre långa (jag själv) promenader och pv har bakat kanelbullar och sitt eget matbröd i långpanna. 

Lite har vi pratat om veckan som kommer. 

Båten ska in i den byggnad där den ska förvaras i vinter och det blir nog ett äventyr.

Filmstudion i morgon och filmen som visas är "En dödgrävares hustru".

Läser recensionerna på nätet och kan konstatera att Aftonbladet ger filmen betyget två, medan Dagens Nyheter använder ordet "filmmagi" i sin rubrik och ger den en fyra. Filmen är finsk-somalisk och är det nånting som är bra med filmstudions val av vad som visas, är att man får upptäcka mindre kända produktioner (men den här blev ju väldigt känd). 

Så här vackert var det under promenaden. 

Havet var grönturkost i visst sken .., och himlen så där höstigt blå. 

Nu blir det kaffe!

Bra tips från Båthuspernilla! 

Det handlar om att detta att streama/ladda ner filmer, apropå att jag tipsade om Triart.se.

Så här skriver hon i sin kommentar: Och med ett lånekort hos ett anslutet bibliotek kan man strema ett antal filmer i veckan gratis hos https://www.cineasterna.com/sv/ och där gäller varje "lån" i 48h.

Länk här, till den som är intresserad.

Tack Pernilla!

Dagens fönster ....

... kom susande från Portugal. 

"Ur septemberhåven!" skriver avsändaren som förstås var den här madamen. 

Under hela min uppväxt hade vi minst en hamiltonstövare i huset och hur många vårar som helst hade vi en kull med småvalpar. Säkert är det därför jag tycker så oerhört mycket om släthåriga hundar ..., med lika släthåriga öron som är såååå lena och perfekta att pilla lite på. 

Ungefär som den på bilden; den som väntar på husse eller matte som kanske sprungit iväg för att hämta lunch eller nånting annat.

Tack annannan!

Kväller ....

Det blev en fin lunch tillsammans med Sonja. Jag hämtade henne i Harplinge och hon åt med god aptit och sedan blev det kaffe med kaka i vardagsrummet och eld i kaminen. Mycket surr .., det handlade om hennes arbete som distriktssköterska .., om gemensamma släktingar till henne och pv .., och det var husköp och mäklare och föräldraskap och allt möjligt annat som hann avhandlas.

Sonja är åttionio år fyllda och har blivit så liten och tunn. 

Efteråt, när jag skjutsat hem henne, tittade jag in i affären för att köpa zucchini, vilket jag glömde igår. Döm om min förvåning när dessa kostade 21:95 STYCK! Nej, då fick det vara. Jag fryser in tomaterna i stället och inväntar ett lägre pris, när det nu kan tänkas komma. 

För övrigt lugnt och stillsamt. 

Jag frågade pv om han ville se film med mig och det ville han. Det blev franska filmen från 2021 "En annan värld" och vi tyckte båda om den. Bra skådespelare och ganska lågmäld .., ingen actionrulle. Och så är ju det franska språket en bonus i sig .., så vanvettigt vackert!

(Perfekt musik som knappt hördes, men ändå var så bra ..., det tänkte jag också på).

Så här beskrivs filmen: 

"En annan värld är fransk film när den är som bäst. Lindon och Kiberlain är lysande som de äkta makarna Philippe och Anne Lemesle, vars äktenskap har fallit sönder i takt med att mannens arbete inte bara slukat mer av hans tid, utan även hans moral. Philippes och Annes äktenskap är bara en av de saker som offrats för företagens vinst; och ju längre ner i företagshierarkin man befinner sig desto högre än insatsen. Går det att följa alla säkerhetsföreskrifter när kravet på tillverkningstakten ökar? Hur mycket, och hur många, är vi villiga att offra för aktieägarnas krav på ökade utdelningar."

Nog är det ju ändå fantastiskt, att man för 39 kronor kan streama en film hos Triart.se och då har man möjligheten att se den i minst 24 timmar (kommer inte ihåg om det möjligen är det dubbla?).

Torsdag ... (om ni nu inte hade kläm på den saken ....).

En bra dag. 

Besök hos Ugglarps Grönt och inköp av diverse grönsaker. Såväl fänkål som palsternacka är stora och frodiga och långt mycket fräschare än de som finns i många andra butiker! 

Vi är dom enda kunderna och i ett stort rum, ett slags lager, står personalen och arbetar .., packar varor, kanske? 

Därefter iväg till Skallkroken där pv ska ordna en ställning vilken ska hålla uppe presenningen till båten. 

Det tar lång tid och är ännu inte helt färdigt. Harry och jag själv släpptes av några kilometer innan hamnen - jag ville få lite frisk luft -  och efteråt sitter vi i bilen och inväntar husse. Då har det börjat regna lite också. 

Kommer så småningom hem och fixar middag och efteråt drabbas jag av det där oförklarliga som gör att jag ibland däckar totalt, fryser så jag skakar och får huvudvärk. Pv masserar tinningarna .., jag halvsover intill Sigge och Harry och när jag vaknat till liv igen, tittar vi på en dokumentär från Heathrow flygplats i London. 

Å, jag älskar såna  program! Och ååå, så jag beundrar all personal vilka ska hantera - dels sin  egen frustration när resenärer är sena att gå ombord eller annat - men även alla passagernas ilska eller bedrövelse! 

Allra mest beundrar jag flygledarna uppe i sitt torn. 

En av dem, en man, berättar att han som liten pojke ägnade dagarna i ända åt att leka med tågbanor och fick på så sätt lära sig att ha många järn i elden; han var alltså som en liten tågledare .., och egentligen gör han samma sak nu, men i långt större omfattning förstås. 

Och vi fick veta att endast 1 % av alla sökande till flygledarutbildningen klarar sig.

"Det här arbetet har mera med fallenhet att göra; detta att kunna ha tusen järn i elden samtidigt .., här  lyfter ett plan var 45:e sekund och nästa står liksom bara och väntar ..., och jag ska ha koll på dem alla. Och jag, som hade dåliga betyg från skoltiden, jag fixade utbildningen, ja, klarade mig bättre än de med aldrig så hög IQ", sa mannen. 

Tänk, jag tyckte nog att han log.

Lördagsfönstret och en tågresa i Indien ...

Ja, nu längtar jag efter en solig och fin dag, utan bekymmer för omvärlden. Ungefär som det kändes den dagen när jag tog den här bilden. 

Och så kan jag tipsa om ett konto på youtube som jag hade sån himla glädje av igår! Det handlade om en man och en kvinna (ett äkta par, helt enkelt) från Linköping (tror jag att det var) som säljer rubb och stubb, säger upp sig från sina arbeten och ger sig iväg på sitt livs resa, ja, bland annat en fyrtiofem timmar lång tågresa i Indien .., men hjälpas, vilket äventyr! 

Om man googlar på Sejdeborns och "fullsatt tåg i Indien" så kan man hänga med! Så intressant och så roligt det var .., nästan som om man själv satt på tåget! 

Nej, jag kan ju lika gärna lägga in en länk. Här. 

Spridda skurar från ett gult hus på en kulle ...

Det blir promenader förstås .., morgonnyheter .., hittar inte DN:s Nutidskryss .., förbereder middag (blev färsfyllda paprikor med lättkokt blomkål och broccoli till)  .., solsken och mulet och eld i kaminen. 

Pv kom hem tvid tvåtiden efter att ha varit lågstadielärare idag. 

Han sade sig vara totalt slut på, då det varit friluftsdag och allt han fått i sig var en varm korv. 

Kände mig som en God Sambo när den något tidiga middagen stod på bordet i samma stund som pv kom hem. 

Vad gör vi?

Lyssnar till P1 .., mera ved läggs i kaminen .., Harry sover gott på soffan.

Allt eftersom dagen går kommer jag åt Nutidskrysset och efteråt önskar jag att krysset aldrig dykt upp. Sämsta resultatet på länge! Fem rätt!! Jag hade fel på covidprocenten, sporten, litteraturen, den svenska politikern, samt ..., ja, vad var den femte .., jo, rymdfrågan.

Pv hade åtta rätt och var nöjd. (Hade fel på covidprocenten och den svenska politikern).

Cyklade tidigare idag till Ugglarp och handlade grönsaker och en flaska olivolja. 

Det finns helt enkelt inte ord för hur vacker och fin deras broccoli är! 

Såväl den som blomkålen säljs styckvis och jag nästan skämdes när jag tog den allra största blomkålen. 

Den ska användas till en skink-, och broccoligratäng i morgon. 

Att allt odlas utan bekämpningsmedel stod klart för mig, när jag - väl hemkommen - norpade mig ett blad från broccolin och då kände  hur något rörde sig i munnen!!! 

Hu ..., en tjock larv hann jag bita i, men den gick inte av, kom raskt ut  ur munnen och förpassades omedelbart  till blomlådan utanför köksfönstret. 

Minns en upprörd kund från Fridhems Livs som kom tillbaka med isbergssallad som hon köpt och där fanns en liten fluga bland bladen. Oj, så upprörd kvinnan var .., och jag förklarade att det var väl ändå det mest naturliga i världen .., och butikspersonal kan ju gå omöjligen gå igenom blad efter blad på vare sig salladskål (som det då såldes mycket av), samt isbergssallat. (Och ja, hon fick ett nytt isb.huvud).

Nu regnar det. 

Och jag har bokat hotellrum i Linköping, där vi tänker övernatta på vår väg upp till Sthlm. Harry får också bo tillsammans med oss och det är första gången han bor på hotell. Jominsann. Linköping är en nästan-vit-fläck på kartan för oss. Vi har förvisso passerat och lämnat av friherrinnan där, men för övrigt: intet. 

Sist av allt: hemskheter att Sverigedemokraterna tilldelas höga poster i utrikes, - och försvarsutskottet! Man kan bli mörkrädd för mindre.

Det kan man bli över Rysslands agerande också.

Fredagsfönstret ...

.... fångades i Halmstad, på språng till biografen Röda Kvarn. 

Det var jag själv som var på språng.

Tack Elisabet!

Halv sju ...

... lär solen gå ned här i landet Halland. I skrivande stund är klockan lite över 19.00 och när jag slänger ett öga mot köksfönstret, så .., jodå, nu är det nästan helt mörkt ute. 

Egentligen tycker jag om alla årstider .., kanske mest av allt hösten som är så prestigelös, men att ljuset tackar för sig, det är inte särskilt upplyftande. 

Om detta pratade vi nyss, pv och jag själv, men så ringde Ecke och han lever ju i ett konstant mörker, vare sig det är sommar eller vinter, höst eller vår. Inte minsta lilla strimma av ljus letar sig in till honom.

Ecke frågade om vi sett några jobbare på deras tomt? Jo, hela veckan. Och jag berättade om plommonträdet som kapats (där ska bli en Friggebod verkstadsbod) och han sade att trädet var ett Reine Claude - enligt Eckes åsikt de allra godaste plommonen - så det var nog som en liten sorg. Det ska inte bara kapas, det ska tydligen tas ned helt och hållet. 

För övrigt?  Läser Anna-Lena Laurén i DN och tänker att hon skriver så bra. Igår ringde en man som erbjöd oss Svenska Dagbladet .., men jag tackade nej. Tack och  lov att det går att läsa DN på nätet! 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... fångades av Guy i Arvidsjaur och nu har nog allt som var i håven kommit med! 

Tack Guy, det var omtänksamt av dig! 

Denna dagen, en onsdag ....

... meddelade pv - det var när vi satt vid köksbordet - att om det skulle bli fullt krig, så skulle han faktiskt anmäla sig för tjänst, om ansvariga vill ha honom. 

"Hellre det, än en trettiofemåringar med familj", menade denne man, han som igår var på hälsokontroll och visade sig vara vid god vigör.

Vi pratar ofta om kriget i Ukraina och nu, såklart om sabotaget mot gasledningarna. Vi pratar också om ryska män vilka flyr i strid ström till de länder som ännu tar emot dem och vi talar om den riggade folkomröstningen, men det blir också prat om hallgarderoben vilken borde rensas och huruvida köksskåpen kanske borde målas om.

Så har jag börjat plocka in pelargoniorna. 

Några av dem ska få bo i mitt sovrum (mitt och Harrys) ..., och för tredje gången kollar jag tiden inför besöket på hjärtmottagningen i morgonförmiddag. Avdelning 42, klockan tio och trettio.

Och så har det regnat prick hela dagen.

Dagens fönster ....

I ett inlägg från 2015 skriver jag att det oftast är vår och höst som min längtan till Skåne i allmännhet - och Ystad i synnerhet - slår till. 

Precis så är det och det var ganska skönt att läsa att den här känslan liksom tickar in med jämna mellanrum, då jag ju vet att det går över.

Det här var - men det vet ni väl som läser här - ett av mina fönster. 

S o m  jag älskade dessa fönster och allt ljusinsläpp som blev i rummet. 

Och aldrig någonsin har jag haft frodigare pelargonior än just där, på Regementsgatan 19 A.  Mitt livs allra första egna lägenhet. 

Film nr 2 från Filmstudion ...

Igår var det dags för höstens andra film från Halmstad Filmstudio, nämligen "Kupé nr. 6", baserad på romanen med samma titel. 

När jag tittade på den bilden - innan jag såg filmen - hade jag väl en föreställning om vad den skulle handla om. 

Så blev det - till en del - men ändå så mycket mera. 

Av någon för mig outgrundlig anledning har jag alltid haft svårt för att se berusade människor och då menar jag riktigt berusade och i den här filmen flödar vodkan friskt!  Och dricker dom inte, så röker dom; alla tycks mer eller mindre vara kedjerökare.

"Å ,Gud vilken trist människa denna Elisabet är!" tänker ni säkert.

Men kan ni tänka er, att denna människa ändå tyckte så mycket om filmen. I någon av de allra första scenerna befinner vi oss i Moskva, i en lägenhet (med vackert fönster!) fylld av människor från den akademiska världen och det slängs ut citat från romaner och jag kände mig bortkommen .., kanske som kvinnan i filmen - hon som är finska och är i Ryssland för att lära sig språket - och har förälskat sig i litteraturprofessorn Irina,

Och så blir det en tågresa till Murmansk - via ett vintrigt landskap och ganska dystert landskap - och allt vad som nu händer på detta tåg. I denna kupé. 

Jag är urusel på att recensera vad det nu än månde vara - men DN:s Mårten Blomkvist, han kan. 

Att läsa hans rader (här under bara delvis) är en ren fröjd.

Nej, jag skulle inte ge den 5 av 5, men väl en 4:a. Recensionen i DN, författad av nämnde herr Blomkvist är helt underbar.

Att läsa den, kändes för mig som att sitta i en eka som sakta guppar iväg på en stillsam flod. Eller i en kanal.

Idag har jag sett filmen om igen. (Hos Triart.se för 39 kronor), mest för att kunna koncentrera mig ännu mera - då jag inte kände mig helt i form igår -. 

Regissör var Juho Kosmanen och såg jag inte helt galet, hade han själv en biroll i det hela (som den finländske mannen som kom in i kupén).  

Huvudrollerna spelas av Seidi Haarla och Jurij Borisov.