Dagens fönster ...

Promenerar bland fönsterbidrag vilka legat och deppat och känt sig onyttiga. Tänk, att bara ha fått visas en enda gång under alla år! 

För nio år sedan besökte Anna-Lena - då distriktssköterska i Getinge - Nya Zeeland och tänka sig, att hon hade tagit med sig fönsterhåven.

Såja, nu kan även det här fönstret känna sig lite nöjd och belåten.

En kväll i januari ....

VM-handboll på tv och här sitter vi och tittar (pv något mer fokuserad) och Harry har gått och lagt sig. 

Ringde Inger i Skellefteå. Vi talas vid ungefär tre gånger årligen och det är - jag har skrivit om det tidigare - som att bara fortsätta ett samtal. Allt flyter på. 

Jag minns när hennes pappa dog; en storvuxen man som jag aldrig träffat och som levde ensam. Döden kom när han låg i sin säng och sov och det var hon som upptäckte det, men hon blev kvar .., lät honom ligga kvar i sin säng och bäddade själv ner sig på soffan , ja, stannade hos honom över natten, helt enkelt. Det hade jag aldrig vågat och det är ju så dumt, så det är inte sant - att man inte vågar, alltså -. När jag frågade henne om just den biten, blev hon så förvånad. 

"Men det är ju bara pappa .. ", och det kändes väl ledsamt att lämna honom ensam just då.

Nu är det många, många år sedan detta hände och om döden pratar vi inte. Men om en höftoperation som låter vänta på sig - men troligen blir av i vinter - och om deras hund och halkan i Skellefteå. 

Precis nu plingar det till i min mobil; en notis från Sveriges Radio. Där stod att läsa något om att jordartsmetallerna som hittats i Kiruna, ja, att det kan bli för Sverige vad oljan kommit att betyda för Norge. Är det möjligt?  

Annat som man häpnar över är detta. 

Helt otroligt! 

Tittade på Ambulansen igår och där var en ung man vars knäled hoppat ur sitt läge och det var fjärde gången på kort tid. Ååå, hjälp som han vrålade när en sjuksköterska försökte trycka in knäskålen i rätt läge! Halleluja för lustgas.., det var det enda som hjälpte!

Detta var dagens rapport och även dagens fönster - ett fönster från växthuset - och bilden togs för några år sedan i början av januari. Förlåt fönstret att du kom på plats så sent!

  Läste och loooog ..... 

  Ja, det var dom här raderna här under som fångade mitt intresse. 

  Det var på Twitter, i morse.

Och som alltid är det minst lika roligt att ta del av kommentarerna .., ty det var många som kände ungefär samma sak, kanske mest människor från femtio och uppåt. 

Jag minns när jag hade flyttat hit och skulle söka nytt arbete ., då hade jag arbetat i butik (och älskat jobbet) i mer än fyrtio år och på en skylt utanför Ica Maxi stod att läsa att butiken skulle hålla stängt en viss dag, då personalen skulle på "kick-off-träff". 

"Nej, hjälp .., jag vill nog hellre på kick-down!" sa jag till den något förvånade pv - han, som ju aldrig brytt sig i det här med karriär -. 

Läser vidare på den som har kontots sida. Oj, så jag tycker om sättet hen skriver på. Signaturen är mo (gudargod).

Det var väl detta (bilden) jag längtade efter .., nästan slut i kroppen som jag var då, efter det som till slut blev fyrtiosju år inom samma gebit.  Den där längtan efter en slags frihet. Att nästan hur länge som helst kunna sitta här på ljugarbänken nere vid lilla hamnen .., titta på fåglar och båtar och ha Harry svansande runt benen.

Torsdagsfönstret ...

"Jul-Buddha", skriver annannan. Och bilden togs i Porto. 

Tack! säger jag.

Vick honung frisk och kvinnan i spegeln ....

Det är tur att man känner sin kropp. Lågtryck och högtryck om vartannat, då vet man. Och halsont och frossa och två timmars halvsömn på soffan Ektorp och när klockan är 21.00 vaknar man till liv. 

Värkknölarna på fingrarna finns kvar, men värken tackade för sig. 

Nu är det kväll. 

Pv steker lever och gör sås till. Det ska bli till middag i morgon. 

Idag regn och rusk och solsken. Harry har sovit mest hela dagen; mentalt uttröttad efter hundkompisbesöket igår och förrgår. 

I maj fyller Harry tolv år. 

Tidigare ikväll stod tv:n påslagen och vi gjorde just ingenting. Gokväll i 1:an. Där sitter en man - Johan Tjärnberg - och berättar om den film han gjort om sin mamma och tiden med henne som Alzheimersjuk. En dokumentär - "Mellanrum" -.

Min egen rubrik syftar delvis på vad som hände i filmen.

"Kan du tänka dig att se den nu, den finns på svt.play ?" säger jag till pv. 

Jo, det kan han. 

Så det gör vi ägnar femtioåtta minuter av kvällen till detta. Det är en film så fylld av värme, frustration, kärlek, säkerligen ilska och hopplöshet också och ibland skrattar vi - jo, man får skratta åt hur absurd tillvaron kan bli -. 

Efteråt säger jag till pv att det här att drabbas av demens av olika slag .., jo, jag tror att det kan vara ännu knepigare för den som haft en position i samhället .., den som varit .., ja, kraftfull och fylld av energi och självkänsla. 

Fallet blir högre. 

Det är vad jag tror, alltså. Jag, som lever ett stillsamt liv, tittar mycket på filmer och går på promenader längs havet .., för mig kanske det inte blir så våldsam kontrast. För mamma blev det ju som .., från vitt till svart. Likadant för den här kvinnan i filmen. 

Sen var det nånting som gjorde mig så glad. En film gjord av en norrlänning, inspelad i Norr, - och Västerbotten. Ens egen dialekt, i alla fall nästan. Kanske tyckte jag extra mycket om den just därför .

Johan Tjärnberg och Fredrik Oskarsson står som regissörer. 

Sååå sevärd!

Sist av allt: tack till Bert Bodin i Luleå för att du försökte förklara det jag undrade om! 

Det gällde vår resa till Gdansk i början av april. 

Så vänligt av dig!

Bilden .., ja, det hade kunnat vara mammas kalufs, men är gräset nere vid stranden.

Ett sent tisdagsfönster ...

... fångades i morse i Slöinge.

Där inifrån hördes den allra ljuvligaste musik .., någon slags vilsam jazz och det var svårt att inte sjunga med. 

Det finns två små bord inne i butiken. Vid det ena tycks det alltid sitta en äldre man och han har sin laptop framför sig och en kopp kaffe intill. 

Kanske hans nya arbetsplats? 

Vid det andra bordet satt en en ung kvinna med sin lilla dotter. Den senare liknade Lotta på Bråkmakargatan.

När man ses ...

Egentligen är det inte så ofta vi träffas, döttrarna och jag själv. Jo, när det är kalas som i höstas när deras pappa jubilerade och ibland vid jul. Då var hela ursprungliga familjen samlad i Skåne. 

Och i vintras blev jag bjuden av AP på en hotellnatt i Malmö, tillsammans med henne. Det var när vi var bjudna på minstingens 2-årskalas.

Och nu har pv varit i Orsa med AP och Micke i nästan en veckas tid och igår kom så äldsta dottern med sina hundar, för ett kort besök innan hon susar vidare. 

Först till Bjäresjö till pappa och Karin -, i morgon till min storasyster inte långt från Hörby och slutligen till småttingarna med föräldrar i Bunkeflo. 

Jag sa det idag, att hon är precis som min mamma. 

I min tidiga ungdom hände det att mamma tog Volvon och gav sig av tidigt på morgonen .., och hon hann med att hjälpa mormor i Dikanäs  med lagården och lite annat och så vidare till moster Margit och sist till sin yngsta syster - moster Lisbeth - i Vilhelmina. Sen var hon hemma igen lagom till middagsdags. Det borde ha blivit minst fyrtio mils körning inalles.

Pappa kallade det för en "rej-runda" och det var det nog. Mamma tyckte så oändligt mycket om sina syskon - hela som halva - och syskonbarnen kändes som hennes egna, sade hon alltid. 

Ungefär så är det med den förstfödda. Utan knot tar hon båda hundarna och kör upp till Malå - oftast på natten när det är lite trafik (och inte minst ljust sommartid) - ja, besvärsrädd är hon i alla fall inte.

(Det är för övrigt inte någon av ätteläggarna .., dom brås i alla fall inte på sin mamma).

Nåväl, vi stannade till nere vid stranden där hennes två fick springa ut i vattnet och hämta pinnar. Nej, Harry fick vänta i kopplet .., vi vågar inte riktigt lita på att det inte blir storbråk om någon pinne. 

Nu har det lilla sällskapet givit sig av och jag ska dammsuga och torka golvet och pv ringde just och sa att han nu skulle cykla hemåt. 

"Det tar väl en halvtimme ..", sa han som alltid mäter allt i tid.

Så här svarade hon .... 

Ja, jag undrade om det kunde vara kallt att bo i ett sådant hus. 

"Här borde jag ju ha något insatt att säga. Är det kallt att bo i sådana hus? Jag TROR att vårt hus är byggt i sten - utifrån när det är byggt borde det vara det säger han som gör reparationer hos oss. 

Sten är det traditionella byggmaterialet här, det är fullt av granit och bergknallar, som i Bohuslän ungefär. 

Och jag TROR att det är ett bra material för det väder vi har här. Det är aldrig väldigt kallt (ned mot noll) eller väldigt varmt (över trettio) mer än några dagar i sträck, ofta inte mer än att stenväggarna kan buffra.

Och jag vet inte hur gammalt huset är. 

Det ligger precis vid en kyrka intill mitt jobb, så jag tänkte att jag kanske kunde få någon ledtråd från hur gammal kyrkan är. 

Men det visar sig att det har legat kyrka där sedan 1100-talet, så det var inte mycket att gå efter! Jag skulle vilja lära mig mer lokalhistoria - kanske ett projekt för 2023?"

Tack annannan, du flinka fönsterfångerska!

Planer hit och dit .... 

Bilden visar utsikten från vårt airbnb-boende i Millbrook i Cornwall. Jag trodde att jag hade hamnat i himlen, så underbart var det! 

Nu tänker vi oss en resa i början av april. Fyra övernattningar. Jämför priser mellan tåg, flyg och båt. Sexton timmar på tåg .., eller en dryg timme med flyg. Man kan välja färja också, åtminstone delvis. Och så kan man köra bil, men vi har förbrukat så många mil redan, att det blir en dyr historia. 

När man leasar el-bil väljer man hur många mil man beräknas köra och allt slås ut på tre år, men det kan jag säga, att vi är redan långt över de mil som pv trodde att vi skulle förbruka per år (jag trodde nånting helt annat) och när man passerat den magiska gränsen, får vi betala 11:-/mil + leasingavgiften. Vi brukar säga att år tre när allt ska summeras (och inte minst betalas), får vi stanna hemma mest hela tiden. 

Tittade på Berlin, men hotellet vi bodde på och som låg så bra till, det var fullbokat nästan hela april, ja, mer än så. Exet och Karin besökte Gdansk förra veckan (tror dom varit där tidigare) och var helnöjda. Då tittade jag på Polen också. Superbilliga hotell (men frukost ingick inte)!  

Ja, vi får se vad det blir av det hela. På Booking,com kan man - vilket är perfekt - boka redan nu, men har då möjlighet att avboka nästan intill ett dygn innan man skulle ha anlänt. Perfekt. 

Hundvakt har vi bokat (måtte inte Lykke löpa just då!), återstår Sigge, men det ska nog ordna sig. 

Snart kommer Maria med Charlie och Steven för övernattning. Så roligt!

Och precis nu kom pv hem; han har hämtat Edvin på förskolan och då blir dagen längre än vanligt. 

Dagens fönster ...

Så här underbart vacker var månen, ja, när jag vid åttatiden tog mig en titt ut genom sängkammarfönstret.  

Tänk, om det ville bli uppehållsväder idag!

Mellansystern finns inte mera ...

Den som varit med här på bloggen under en längre tid, ja, flera år, kanske minns min kusin Barbro? Hon som hade bloggen Mellansystern? Ni vet, hon som tycktes bo vid sin vävstol .., alltid så fylld av energi! 

Och vävde inte Barbro, så studerade hon .., eller odlade eller var igång på andra sätt.

Vi var halvkusiner Barbro och jag och hade samma mormor.

För några år sedan började Barbros blogg att sakta tyna bort och till sist blev det alldeles tyst från denna min så energiska kusin. 

För någon timme sedan, just som jag var ute på promenad med harry, kom ett meddelande på mobilen. Där stod att läsa att Barbro hade somnat in idag på förmiddagen.

De sista åren blev knepiga, då hon drabbats av en viss sorts demens. Och precis som i den danska dokumentären där en kvinna hade en likadan diagnos, slutade Barbro att äta och sen gick det fort. 

Fönsterbilden här ovan är från henne och togs i familjens fjällstuga och gardinerna hade Barbro vävt. Det var ett Det-Bästa-i-veckan-bidrag där hon berättade om glädjen att vara i stugan. 

Och så här skrev hon i början av april 2013. 

"Veckan i fjällen har varit jätterolig, men det bästa som hänt är att jag äntligen tagit mig i kragen och börjat färdigställa de gardiner som jag vävde 2009 när jag jobbade i Vilhelmina."

Det var alltså gardinerna som syns på bilden här ovanför.

Vackert tyg till stolsdynor vävde hon också.  

Den 30:e november 2014 skrev Barbro så här om Veckans Bästa. 

"Det bästa som hänt är att jag har fått ett jättefint gammalt skåp av grannen; ett skåp som jag kommer att fylla med fina vävgarner."

En vinst i lotteriet bidrog hon också till. Älskar beskrivningen. "100 % lin utom hanken som är i bomull”. 

Disktrasan hade hon såklart vävt själv, det är t.om bild på henne där hon sitter vid vävstolen.

Den 23:e december 2009, frågade jag bloggvännerna vad som var viktigt att ha med när det var jul?

Så här svarade Barbro: "Röda tulpaner är ett måste. Sedan spelar det inte så stor roll. Maken vill ha kalvsylta och sonen som firar jul hos oss i fjällstugan vill ha Jansson och dopp i grytan. Det jag saknar i år är det ojästa tidningsbrödet till dopp i grytan. God jul önskar bloggmadam kusinen med familj."

(Elisabet skriver: "Tidningsbrödet ....?")

Den 24:e januari 2015 frågade jag var på skalan man placerade sitt arbete, ja, från 1 - 10. 

Så här svarade Barbro: "Jag har haft värdens bästa jobb som enhetschef inom äldre, - och handikappomsorg, för tänk så många duktiga människor som tar hand om äldre och funktionshindrade på det allra bästa sätt. " (Elisabet skriver: hon glömde nog att skriva dit 10:an.)

Den 22:a april 2012 var Barbros bästa följande:  

"För mig är veckans roligaste händelse den inspirationsresa vi gjorde igår lördag när vi besökte några vävstugor och träffade trevliga, kreativa väverskor och fick beskåda deras verk.

Den här vackra trasmattan fanns i Härnösands vävstuga."

Den 15:e oktober 2012: "Det bästa som hänt i veckan som gått är att jag under helgen tog mig i kragen och målade tak och väggar i vår lilla stuga vid Skulesjön.

Kräftor till middag i mitt målarkaos blev det på mor Gunvors vackra gamla bord."

Barbro blev sextionio år, precis som sin mamma Gunvor. Hon (B) skulle ha fyllt 70 år den 29:e januari. 

Dagens fönster ...

Från madamen i Porto kom två fönsterbilder och den här är den första.

Oj, det känns som om det kunde vara tämligen kallt i dessa stenhus, men jag kanske har fel?

Skulle vara intressant att veta när detta byggdes.

Tack annannan som tog fram fönsterhåven!

Sååååå sevärt ....!

"En livsbejakande film om livet med demens. På det lilla vårdboendet Dagmarsminde bor en grupp starka personligheter och här trappas medicineringen ner och ersätts av omsorg, skratt, gemenskap, ögonkontakt, kramar och ett litet glas portvin ibland. När minnet sviker är lyckan att leva i nuet. En dokumentär av Louise Detlefsen."

Finns på SVT-play. 

När jag var i slutet av de tjugo och praktiserade på ålderdomshemmet i Malå och än värre, när jag gjorde mitt livs kortaste inhopp på ett privat vårdbolag i Ystad och chockades av hur där var - då sa jag till exet att åååå, så jag önskar att jag hade möjlighet att starta ett hem för dementa där det skulle vara helt annorlunda. Ungefär som i den här dokumentären.  

Och här kan man läsa om filmmakerskans tankar om hur det hela filmades mm. 

S o m  jag önskar att detta kunde få bli standard inom äldreomsorg/demensomhändertagande.

 Lördagsfönstret ...

Fönstret var mitt .., och fångades i Ystad. 

Hemresedag för pv och det känns skönt. Mildare väder ute .., ingen blåst, jag skippar att elda i vare sig kamin eller vedpanna. Mycket skidåkning idag på tv .., ja, nu gäller det att skutta mellan kanalerna. 

Och i Iran har två unga män avrättats igår eller idag, berättar tv4:s nyhetsuppläsare. 

Vilket vansinne. Vilka förfärliga ledare. 

Och vilka modiga människor - inte minst kvinnorna -.

Hotell Romantik ...

Ja, på det hotellet - programmet i SVT 1 - hamnade jag av en händelse när jag varit ute på kvällsrundan med Harry. 

Deltagare var ett antal kvinnor och män - alla var pensionärer i olika stadier - och så ska man då försöka hitta kärleken. 

Under tiden på dejtingsidan var jag modig (eller dumdristig) och träffade flera män, men jag var inte den som föll pladask huller om buller. 

En skåning sa "fy f-n vilken integritet du har, nu drar jag!" Dessutom tyckte han att jag var enveten. 

Samme man berättade att han alltid tog minst en snaps till frukost och tv:n hade han slängt i containern. (Tänk, alla Ambulansprogram jag då hade missat!)

En annan ville att jag skulle sitta baktill på hans motorcykel och följa honom ut i Europa.  När jag sa att jag gärna ville köra min egen moppe, var det tack och adjö. Och så detta ständiga tjat om bystmåttet.

Ungefär så.  

I kvällens program - det första avsnittet - säger en man till kvinnan som blev hans utvalda för kvällen, att "Ja, jag känner mig undfallen när du liksom tar befälet", ja, något ditåt. Kvinnan hade gått före honom in i sitt hotellrum och före honom ut på balkongen för att se på utsikten; han i sin tur frågade henne om hon ville bli buren över tröskeln. 

Hjälp, tänkte jag.

Kväller ...

Är hungrig. 

Kokar en halv kyckling, några morötter, en lök och lite purjolök. 

Det får duga. 

Har röjt i gästrummet (äldsta dottern lär ska komma på besök på måndag, nu gäller det att leta reda på dukar av rätt storlek ,-). 

Eldar i kaminen och tittar på Ambulansen. 

Vilket helvete att vara alkoholist. 

Vilket helvete för familj och andra anhöriga.

Nästan otroligt ...

Det här var väl ändå fantastiskt! 

Om behagliga röster, veckans quiz och lite till ...

Varje morgon (och som regel varje kväll när jag drar täcket om mig) lyssnar jag till P1. 

Efter några år utkristalliseras röster som man tycker extra mycket om. Kanske såna som man lyssnar ofta till och därför har vant sig vid, men inte enbart därför. 

Det handlar också om röster som liksom har etsat sig fast.

Claes Aronsson programledare för Europapodden, har en sån behaglig röst, tycker jag. Mörk. Lugn. Dessutom avbryter han aldrig sina gäster.

Ginna Lindberg - utrikeschef på SR:s Ekot - har också så behaglig röst och inte en gång har jag hört henne staka sig. Denna Ginna som lär vara uppvuxen och har sina föräldrar i Halmstad.

En annan som jag tycker är så bra - kanske inte just röstmässigt, men för övrigt - är den supersnabbpratande Hélène Benno - hon tycks ha ständig koll -. Stakar sig heller aldrig. Jag begriper inte hur dom bär sig åt.

Och så alla hallåor som presenterar programmen - särskilt om morgnarna -. Mjuka, vänliga stämmor. Och han som i alla herrans år (fyrtio, tror jag) presenterade alla domkyrkors klockringning i vårt land, ja, när det var nyårsafton och midnatt - Christofer Murray -.  Den mannen är verkligen pv:s favorit. Om man vill veta lite mera om denne herr Murray kan man göra det här. 

Och du som tittat in här .., har du någon röstfavorit? Du får mer än gärna dela med dig

Så kan jag berätta att veckans quiz slutade med 9 rätt för såväl pv som för mig själv. Jag blev lätt stressad när jag hörde sms-plinget på morgonen och fick bild på hans resultat. Det ska dock erkännas att jag gissade på ett par stycken av frågorna. Fel blev det på fråga nummer 5 .., (för oss båda) sångerskan och gruppen.

(Bilden togs för evigheter sedan av "Doktor Böhlander" .., och visar en skata som tog sig ett morgondopp i någon slags presenning. Det här sista - om bilden - ingår i rubrikens "lite till").

Trettondagsfönstret ... en dag för tidigt.

Till Trettondagshelgen har jag helt ärligt ingen särskild relation alls. Egentligen inte till någon helg, möjligen påsken undantagen. Jag tror att det beror på att jag - som så många andra - i hela yrkeslivet har arbetat enligt ett rullande schema, alldeles oavsett om det var julafton, nyårs, - eller midsommarafton eller nyårsdag med konsert från Wien. 

Det blir till sist så att helgerna inte blir lika mycket värda. 

Eller så är man kanske funtad på ett annorlunda sätt.

Min mamma erbjöd sig ofta att arbetar storhelger och då var det mest pappa och jag själv som var hemma och inte särskilt mycket till finhelgsfirande. Det hände att jag gullbad att vi skulle ta bilen och hälsa på mamma på sjukstugan och det var han med på. 

Då satt vi personalköket och pappa och mamma drack kaffe ur landstingets porslin och pappa skojade med biträdena och jag tyckte att det var så roligt. Och mamma .., så fin i sin uniform med sköterskemärket i halsen. Sjukstugan blev nästan som ett andra hem för mig.

Här en bild från gamla sjukstugan i Malå. Mamma står till vänster med sköterskemössan på huvudet. 

Vår Anna (min och exets) är en komplett kopia av sin mormor; det är som om generna hoppat över en generation. 

Så är det ofta, tycker jag. 

Anders är lik sin morfar Ivar. 

Nu kom jag helt bort från helgpratet. Det är som vanligt: tankeflykt.

Apropå uppläxningen igår ....

... så kan jag meddela att så här elegant kan jag faktiskt parkera, när andan faller på. 

Sugen-på-varm-korv-med-mos-andan. 

Den drabbade mig idag. 

Titta, så fint bilen står .., alldeles vid dom vita ränderna.