Överklagan, Guds gröna ängar och Nils-Erik ...
Veckans första dag inleds med att ta bilder vilka ska bifogas ännu en överklagan till Miljö och Markdomstolen; det gäller sophanteringen förstås och krånglet att få till en bra vändplats för Vivab. (Pv har skrivit texten - han är bra på sånt -! Jag lovade att ta bilderna).
Gamla, rangliga björkar på väg att dråsa över vägen borde få tas ner och all sly mot slänten till, tycker Vägföreningen.
Pv stegar och mäter upp; jag håller i måttbandet.
På hemvägen ber jag att vi tar en tur upp till det som i folkmun kallas för "Guds gröna ängar", bara några kilometer hemifrån.
Grusvägen är smal och går rakt upp till himlen. På ömse sidor liknar det en djungel .., där är små tjärnar, nedfallna träd och pv berättar att på våren brukar där vimla av grodor. Inte idag. På ena sidan, nästan på toppen, växer mängder med blåbärsris.
En ganska stor parkering finns där vägen tar slut. Där finns även en soptunna och en anslagstavla.
Det står att hundar ska hållas kopplade.
Hela tiden hörs fågelkvitter, men ingen näktergal.
Beslutar mig för att tidigt, tidigt i morgonbitti åka dit och bara lyssna.
Kanske ta med termoskaffe, sätta mig på en sten och t a in.
Kommer då att tänka på Nils-Erik Eriksson hemma i Malå som dog häromdagen.
Nils-Erik gick i min parallellklass i högstadiet, bodde i Adak och var en av dom där pojkarna som alltid var så snäll ., som aldrig drog upp ens tröja för att kolla om man fått bröst. Jag tycks minnas att han var fräknig.
Hans pappa kallades Stinus, var storvuxen och körde taxi.
Men nu är Nils-Erik död.
Han tog alltid så fina naturbilder hemifrån.
Som den här, till exempel. "Två fiskare vid Avan", skrev han som bildtext.
Foto: Nils-Erik Eriksson.
Eller den här. Också hans bild.
Nils-Erik arbetade under många år åt Vattenfall och körde en ENORM grävmaskin som gick under namnet Marion. Jag minns att pappa och jag själv åkte och tittade på maskinen; det var som om den kommit från yttre rymden. Vid en olycka i jobbet skadade Nils-Erik foten och sen blev det arbete på återvinningscentralen i Malå - kanske något annat också - något som jag har glömt?
Jag tänkte ofta när jag såg hans bilder, att han hade sådant sinne för det som var vackert.
Han pratade grov norrländska, väldigt mycket dialekt och de gånger han ringde upp för att höra hur jag hade det, hörde man inom loppet av en tiondels sekund vem det var.
"Ja, hej .., hä ä en Nils-Erik ...", sa han.
Men nu är det slut med sådana samtal och det var länge sedan sist. Nils-Erik har varit sjuk och eländig och någon gång tar det förstås slut. Jag minns honom som en så snäll och omtänksam människa och när jag läser vad andra har skrivit på hans sida, särskilt kvinnor, handlar det ofta om just den egenskapen. (Han var aldrig gift och levde, så vitt jag vet, ensam).
Han pratade om tiden när han var ung och frisk och hur mycket han älskade att dansa! Och han var så generös med att ge komplimanger. Ibland sa han "ja, du vet, ja tyckt ju sä mycket om dig, men jag var ju sä jävla blyg då i högstadiet ..!" Man kunde höra leendet genom luren.
Så var det.