Dagens fönster ...

En hel drös med fönster, men på en målning, kommer från Monet. 

"Här är mera fönster till dig. Också från allrummet på Olivia", skriver hon. 

Tack, tack! säger jag.

Omgiven av gult och grönt ...

Det var länge sedan jag upplevde att vi hade så mycket gul-grön-bruna löv i träden som just nu! 

Ibland med inslag av vildvin i mörkrött och då blir det ännu vackrare.

När jag gick från köket till vardagsrummet .., och såg ut genom fönstren, kändes det som om vore man innesluten i allt detta vackra!

Besökte biblioteket i Harplinge och hämtade ut min reserverade bok. Stannade till en stund och lät blicken vandra på de olika hyllorna med andra reserverade böcker. Det känns som att lite möta andra människor .., men bara lite ...., och särskilt om det är faktalitteratur. Man får en liten, liten glimt av vad någon är intresserad av.

Som en dörr ställts på glänt.

Måndagsfönstret ...

... fångades i lördags på Malmöhus museum .., men fönstret tillhör nog det gamla slottet intill. 

Här kan man få veta mer om det gamla slottet.

En och en halv dag i Skåne och Dagens Fönster.

Det blir några hektiska dagar för pv innan han, om mindre än en vecka, åker upp till Malå för att inte komma hem förrän till jullovet. 

I helgen skulle det bli tack-och-hej-för-ett-tag, då särskilt Elliot blivit  uppgiven vid tanken på att Tooomas ska vara borta så länge. 

Ja, han (E) ville vara nära och låg på golvet nära dubbelsängen (som vi alltid får sova i, trots protester), på en madrass och det var inte bara en gång som jag i kolsvarta mörkret höll på att trampa på honom när jag gick till badrummet eller för att dricka vatten! 

Igår lördag blev det besök på Malmö Museum som verkligen var något att hänga i granen! Sååå mycket att titta på! 

Vi var på plats en timma för tidigt och stod ute i oktoberkylan, tillsammans med allt fler besökare som strömmade till. 

Nå, det kanske var bara bra, då fick pojkarna (och även pv) rasa av sig lite. 

Och vilka vackra skifferplattor på innergården - om det nu var skiffer -?

Gammalt tegel, finns det något vackrare? I porten in till muséet upptäckte jag det här fönstret. Eller: Den här gluggen. 

För övrigt tillbringades mesta tiden i Bunkeflo. Vi hade tänkt oss ett besök hos min äldsta syster med familj utanför Hörby, men det ville sig inte, så nu planerar jag att åka ner när jag blir ensam hemma.  

Tänker mig att hjälpa till med lite innan-jul-städning, om min syster går med på det. Det är inte alldeles säkert.

Lördagkväll blev det middag i Bunkeflo tillsammans med pojkarnas mormor och morfar som kom från Limhamn och från Bjäresjö kom farfar och så satt vi där och  kalasade på Tareqs goda kycklinggryta med soltorkade tomater och parmesan och fick gott vin till! Maja är expert på att göra goda sallader och jag vägrar att göra just en sådan när vi är där på besök. Jo, jag kan hålla ingredienserna, men salladen får hon göra. Jag förstår inte hur hon bär sig åt.

Småkatterna har vuxit och blivit modigare; särskilt (och av förståeliga skäl) den äldre av dem. Vilken glädje och tacksamhet över att få hålla en fin katt i sitt knä - visserligen på en gosig kudde - men ändå. 

Nu är vi hemma - pv är i Halmstad och medverkar i en eftermiddagsgudstjänt i den kyrka där kören får uppehålla sig när det körövningar, men sen är det slut för hans del, för det här året. 

"Men farmor .., ska du verkligen visa den bilden, du har ju ett sår på handen ...?!" sa Elliot igår. 

Jag svarade att det spelar väl ingen roll, det är det som är kvar av alla myggbett jag fick på Kreta.

Nästan varje gång vi ses, Elliot och jag själv, vill han kolla hur det ser ut när jag drar upp huden på handen och den inte faller ihop på en gång, så där som i yngre dagar. 

"Farmor ..? Farmor, ska vi kolla nu?" säger han och så drar jag upp min hud och han sin lillpojkshud och såklart förlorar jag. 

Och Viggo som är tre år .., ja, jag visade honom blodådrorna på min hand och berättade om hjärtat som är en pump och som gör att blodet cirkulerar runt i kroppen det var ju ganska spännande, tyckte han. Elliot däremot är tämligen less på att farmor alltid ska förklara saker (han har genomskådat mig för länge sen!) särskilt om fåglar och sånt .., och sa, när vi var inne på muséet , att "farmor, du behöver inte berätta så låååångt". 

Nu ska jag berätta nånting helt annat. 

Innan vi lämnade huset och tog sikte på Skåne, kollade pv om det kommit någon post och det hade det. 

Det allra största av postens fodrade kuvert - med mig som mottagare - fanns i postlådan och jag förstod absolut ingenting. 

Paketet (det var mer ett paket än ett kuvert) visade sig innehålla den här boken.  Nu är det så att Sune Jonsson - den legendariske fotografen - är en av mina absoluta favoriter och i paketet låg alltså boken med titeln Jordgubbar med mjölk. 

Den är STOR och TUNG och innehåller de allra ljuvligaste bilder och inte bara det, det är ren historia som den förmedlar.

Här en liten fyraminutersfilm som - enligt mitt sätt att se det - förmedlar mycket av det som jag själv förknippar med Sune Jonsson. 

Boken kom, tillsammans med ett vykort och en hälsning från den här rara människan, som jag ännu aldrig har träffat, men ändå tycks ha träffat - i alla fall via bokstäver -. Boken fanns i hennes föräldrahem som nu ska tömmas och tänk, att få en sådan skatt!

Det är så vänligt och omtänksamt! 

Tack, tack, tack! säger jag.

(Fotografiet här ovanför, från boken, har en bildtext som lyder som följer: "80-åriga fjällbonden Andrietta Isaksson i Skedberg, Vilhelmina kommun, går ut med sina kor, kalvar och får till skogsbetet. Dagen är regnig och hon har måst lämna stickningsarbetet hemma. 27 juli 1992". Och som ni redan räknat ut, var det Sune Jonsson som tog bilden.)

Dagens fönster ...

... fångades av Monet och så här skriver hon: …. kommer här.

"Dagens fönster taget idag i allrummet på mitt fantastiska strokerehabcenter Olivia här i Djursholm.

Lite annorlunda bild men ett fönster i ett gult hus är det ju. Eller?!

// Tack Monet! säger jag och hoppas att rehabiliteringen efter din stroke går bra!

Lördag i landet Skåne ...

Sover dåligt ..., det är varmt i sovrummet och ändå har jag bara påslakanet på mig. Pv, som däckade även igårkväll (sällan biverkningarna varat så länge, om man nu kan kalla det för just biverkningar), han påstod leende att jag tvärtom sovit sååå gott. 

Då vet man. Det har snarkats.  

På en madrass på golvet, nedanför sängen, har sexåringen sovit. Som en liten koja blir det. Som en grotta på stenåldern. Allt som fattades var bara elden.

Pappan i huset är uppe redan vid sextiden och sitter i soffan och dricker kaffe, med en av sönerna intill sig. Mys-tid, kallas det. En timme senare åker han till jobbet. 

Och vi har tillsammans med Maja besökt Malmö museum där det fanns hur mycket som helst att titta på, främst när det gäller djur och natur. I några montrar finns uppstoppade djur och kanske har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan mink och mård. Jag hojtar till Elliot att komma och titta på ekoxen som sitter uppnålad i en monter med insekter. 

"Farmor .., du behöver inte berätta så mycket om allting ..!" säger han. 

Treåringen fick i morse - av sin farmor - veta hur hjärtat fungerar och hur blodet pumpas runt och jo, han lät liiite intresserad i alla fall. 

Efter besöket på museet (rekommenderas varmt till den som ändå har vägarna förbi) lämnades pv av hos ungdomskompisen Tompe och hans Kerstin, vilka bor i ett underbart gatuhus med innergård i Limhamn. Själv har jag gosat med katten Blixten (som jag alltid benämner "hon" ...) och om några timmar blir det middag tillsammans med pojkarnas morfar och mormor och också farfar som kommer från Ystad. (Karin är på något av sina barns eller barnbarns kalas). 

En vecka exakt kvar tills pv sätter sig på tåget norrut. 

Passade på och tog en bild som pojkarna får sätta på kylskåpsdörren under tiden som pv är så långt borta. 

Ja, så kan en lördag i Skåne se ut.

Idag ...

... beger vi oss till landet Skåne. 

Baddräkten är nedpackad, det är väl det viktigaste. (Får ha öronproppar när vi doppar oss i Öresund).

Som vanligt blev pv totaldäckad efter covidvaccinationen och det följer alltid samma mönster. Vid 18-tiden börjar han må sämre .., en timme senare går han och lägger sig .., upplever hela natten som febrig och har underliga drömmar .., kommer vacklande ner och säger att jo, men nu är han på banan igen och nu, när klockan snart är halv tio, tycks han pigg igen. 

Själv var jag med om något så oförklarligt igårkväll, det gäller hur hörseln förvrängdes när jag hade fått dropparna i örat .., hur ljudet kom från olika håll - mellan rummen  och liksom svävade omkring i rummet. Det var värre än så också, men berättar jag det, kommer ni att tro att det slagit runt och det kanske det har gjort. 

Det där otrevliga försvann efter någon timme och jag tror själv att det på något vis satte sig på nerver i innerörat och susade vidare till hjärnan och så blev det förvrängt alltsammans. Nu ler nog den eller de som är högt utbildade inom den medicinska vetenskapen och tänker att "jaha, nu ställer hon egna diagnoser också!" 

Just det, det är precis vad jag har gjort. Det vet man ju att balansen kan påverkas när man drabbas av t.ex kristallsjuka och då tror jag att mitt nuvarande öronproblem och dropparna som täpper till .., ställer till det. Vi får se vad det blir av det hela.

Stor tröst är ändå att jag idag hade full pott på DN:s quiz och pv hade åtta av tio rätt.

Dagens fönster ....

Efter två månader med en hel del turbulens i ursprungsfamiljen - med påföljd att tillvaron tippade lite eller ganska mycket överstyr - och det här med fönster, ja, det kändes så oviktigt. 

Men nu, nu är vi i alla fall på banan igen. 

Då blir man glad när ett fönster kommer susande genom rymden och slår sig ned i datorn! Tack annannan! 

Hon skriver: "Halloween-fönster från Porto. Förresten, det är stans emblematiska konserthus som syns på andra sidan gatan. Casa de Música"

Nu vet ni det. 

Och vill ni veta vad som finns på programmet i den byggnaden den närmaste tiden, det vill säga, om ni råkar ha vägarna förbi Porto, så kan ni titta in här. 

Och vill ni ser hur en byggnad kan likna en ångbåt på land och hur den byggdes, så kan ni klicka in er här.  Var det någon mer än jag själv som blev osäker på vad "emblematisk" betyder, så kan ni få lära er det här.  Se där, vad man kan få lära sig, tack vare rara fönsterfångerskor!

Onsdagkväll ...

Bilden: Då, i december 2024.

Har bokat biljetter inför resan hem till Malå i slutet av november och några dagar in på december. Detta, att leta bra priser, höll på att driva mig till galenskapens rand. 

Pv satt intill och kollade på sin mobil och jag höll på med min .., och vi fick olika prisuppgifter och hans var alltid lägre! En billig flygstol följdes av ett otal nya alternativ: välj plats på planet, "vill du verkligen resa med endast handbagage ?" .., det var försäkringar kors och tvärs .., mat på flyget .., det är ombokningar, plötsligt sjukdom och flygtransfer och ja, det tar aldrig slut och jag fick mer och mer ont i mitt högra öra och tog två Alvedon. 

Jämförde tåg och flygtider. Älskar att åka tåg, men inte hur länge som helst. Nu blir det bil till Falkenberg, Öresundståg till Göteborg, VR-tåg från Gbg till Stockholm och nästkommande dag flyg från Arlanda till Skellefteå och buss därifrån till Malå. 

Minns tågresan upp i fjol. Så här skrev jag då vi kom fram: 

Vilken resa! Efter att ha klivit upp 03.15 och suttit på tåg eller i vänthallar i såväl Göteborg som på Stockholms Central och äntligen kommit till Bastuträsk halv nio igårkväll .., ja, då var i alla fall jag totalt stendöd. Där väntade då Maria med bilen och så tog det ytterligare en dryg timmes körning på vinterväg innan vi var framme i Malå.

Redan på tåget, i trakten av Härnösand, började det gå utför. Jag blev sååå trött och fick huvudvärk och satt framåtböjd med huvudet på det lilla fällbara ryggstödsbordet, men lyckades inte somna. 

Och jag tänkte på hur långt det var kvar. Först till Umeå .., och sen Vännäsby, Vindeln, Hällnäs och det kändes som en evighet. 

Sa till pv att det finns ju trots allt en anledning till att man uppfunnit flygplan. Och ja, jag vet .., det är bättre miljömässigt att åka tåg, men just den här gången tyckte jag bara att det var hemskt. (Det tyckte dock inte herr Göransson som även denna gång kommer att sitta först 15 timmar på tåg och därefter på buss i sex timmar (1 byte med bussen). Och Norrtåget var som ett rappel .., fuktskador på bagagehyllorna, en list hade rostat sönder .., slitna säten. Stor skillnad om jag jämför med VR-tåget från Göteborg, eller SJ-tåget till Umeå."

Och väl framme fick vi en kväll besök av underbart rara Berit, en gång arbetskamrat med mig på Ica Nilahallen. 

Hon kunde ha varit min dotter och jag minns hur orättvist jag fann det att hon, som var så otroligt ambitiös och service-minded, att hon som ung skulle ha så mycket lägre timpenning än vad vi andra hade. 

Jo, jag inser att det kanske inte alltid är så enkelt att förändra sättet att fördela löner, men det kändes inte rätt. Tur att man inte föddes till butikschef.

En anledning till att jag tycker så mycket om pv, är att han är inte den som roffar åt sig. Eller .., det är fel uttryck, kanske mer att han inte säger att "nu när jag kommer som behörig lärare, då ska jag minsann ...!"

När han fick mejl från rektorn som tog upp detta med löneanspråk, svarade han att "nu tryckte du på en öm punkt ..., jag hatar nämligen lönesamtal!" Då förstår man ju. 

 Om någon undrar vad resan till och från Malå totalt kostade, så kommer den nu upp i ungefär 3200:- och då har vi räknat in tågresan mellan Fbg och Gbg och bussresan till och från Skellefteå till Malå. Tur att vi delar på det hela.

Jo, men nu ska jag berätta ...

Så här var det. När vi augusti/september besökte Malå, träffade vi även Marias kompisar, däribland bästisen Charlotte som arbetar som lärare på skolan hemma (högstadiet). Hon sa flera gånger att Thomas kunde väl ändå komma  upp och vara lärare .., det var ont om sådana med behörighet och tänk, då kunde han ju åka skidor och träna inför Vasaloppet! Ja, ni förstår nu vart det barkar hän ....?

Det där var väl mer som på skoj, men så berättade Maria att Lotta hade tipsat rektorn om pv och till vår oerhörda förvåning skulle hon höra av sig. Det gjorde hon också.

Så .., inte nu på måndag men nästkommande måndag ska han börja vikarie-undervisa i matte/no och lite teknik på heltid och allt detta i den skola där såväl mina döttrar som jag själv gått i, ja, under högstadieåren. Och nej, det är inte för alltid, men fram till och med kommande sportlov. 

Till att börja med bor han i gästrummet hos Maria; kanske bor han där hela tiden, det beror väl på om han sköter sig ..., och jag räknar med att åka upp åtminstone en gång i höst och sen blir det väl likadant efter nyår. 

Det här känns så spännande. Dels är jag så innerligt glad för att han trivs så bra där uppe och tycker om  människorna och dessutom får han lära känna fler än bara dem som han har mött via mig och om nu snön behagar komma någon gång, så blir det ju dessutom såå fina möjligheter till att träna inför Vasaloppet. Och så får han ju utöka pensionen, inte minst.

Och själv då?

Ja, jag ser det som en möjlighet att sätta sprätt på mig själv. Att på egen hand ta hand om huset ..., jag har erbjudit mig att hämta Edvin om han själv vill - det är ju det viktigaste - och jag får ta tag i det här  med att simma .., kan sätta mig i biblioteket i stan och läsa tidningar .., hälsa på Sonja oftare och friherrinnan förstås .., och jag kan ta tåget till Bunkeflo och hjälpa dem med pojkarna. 

Dessutom tror jag att det är hälsosamt att gå och längta efter någon. Tänk, så roligt när man åker upp och får umgås i en vecka eller lite till. 

Så blev det. 

Reaktionerna från anhöriga och vänner har sannerligen varit blandade. 

Exet tyckte att det var häftigt och undrade om det möjligen kunde finnas någon tjänst på Icas lager för honom (det var på skoj, alltså, men dom hade nog haft trevligt tillsammans ...), alla barnen var positiva, Elliot hade - enligt Maja - blivit "uppgiven" .., någon lät mer eller mindre chockad .., den halvlånge i Tyresö häpnade över att jag skulle bli kvar här hemma .., (kan inte tänka mig att vara ifrån pojkarna i Skåne så länge!) ..., pv:s kompis Tompe frågade hur han skulle klara sig utan bil (den blir hos mig) och det är ju inga problem, det är max 5-10 minuter till allting i Malå - skidspår, Ica, apotek, systembolag, Konsum, kyrkan, simhallen .., ja, "Malå med allting så nära" är inte för inte samhällets slogan. Dessutom har ju Maria bil.

Nu vet ni. Ska be att pv - som enligt mitt sätt att se det - är bra på att uttrycka sig, ska skriva någon slags dagbok och berätta om tillvaron där uppe. Om vad som förenar och vad som är annorlunda och så ska det få komma på plats här på bloggen.

Hur det nu blir ....

Det var länge sedan jag blev så vansinnigt glad, som när Mjällby igårkväll blev svenska mästare i fotboll. En sån här lillebrorsdröm .., att vinna över alla stora lagen med miljoner på bankkontot, ja, det var i alla fall precis en sån nyhet som fick mitt hjärta att bli varmt. Grattis Mjällby!

Regn och rusk idag, men också ., ett spännande samtal som kan förändra vår tillvaro under flera månaders tid. Allt hänger i luften, så vi får se vad det blir av det hela.

Och hur lycklig blir man inte när man i blomlådan upptäcker små, små penséer som tittat upp och förgyller all ljung som kommit på plats!

Och tänk, vad lite murgröna kan göra skillnad ...! 

Idag ska vi rensa i växthuset .., ställa in några utemöbler .., och jag funderar på att titta på någon film. 

För övrigt lugnt och fridfullt. Saknar småkatterna från Gerani. Saknar att ge någon mat.

"Men skaffa er en katt då!" tänker väl någon. 

Ja, det skulle vi kunna göra, men då sitter vi fast i att vi inte har någon kattvakt när vi inte är hemmavid. Friherrinnan har ju tidigare varit en klippa, tillsammans med vänliga grannar och även pv:s kusin Maria. 

Men nu är läget ett annat. 

Ser ni hålen i balkongen? Det var där katterna hoppade in och satte sig och väntade - alternativt hoppades - på mat, ja, under semestern. Ett askfat förvandlades till vattenskål och oj, så populärt det blev.

Måndag i oktober ...

Kväll framför tv:n. Det är fotboll och kanske kommer lilla Mjällby AIF att vinna ikväll och då blir det nog klang och jubel i Blekinge. 

Själva sitter vi i vardagsrummet och njuter av goda ostar och lite till. 

Det var länge sedan och jag har sån tur att pv absolut inte äter mögelostar, så min Blå Castello (nästan grön-gråmöglig på sidorna) får jag ha för mig själv. Vilken glädje! Herrn håller sig till Brieosten. 

Så underligt det är med mitt högra öra! Jag tillhör den delen av mänskligheten som använder topz för att rengöra öronen och det har fungerat bra i alla år. 

Plötsligt har jag så ont inuti örat - för första gången i mitt liv tror jag - och när jag försökte pilla lite med topzen, går den inte in. Det är tvärstopp. 

"Du kanske har en vaxpropp ....?" säger doktor Göransson. Ja, vi får väl se. Gjorde ett hörseltest här på min dator och fick resultatet att jag har god hörsel och så måste det förstås vara om resultatet blev sådant, trots att det liksom känns som om jag har en dörr som stängts i mitt högra öra. 

Klippte gräsmattan idag; allt utom baksidan och lite på ena kortsidan. Det kanske är någon mental störning, men jag tycker att det är avkopplande, rent av roligt ..,  och ger en slags oerhörd tillfredsställelse när det är avklarat, ungefär som när jag hade tagit emot tunga mejerileveransen, fyllt på .., kollat datum och gjort ny order, jo, men då infann sig samma känsla. Detta att man gjort ett bra jobb.

Livgivande ....

(Är den inte helt underbar, den lille gossängeln som svävar omkring i taket ...?)

Så kändes det igår eftermiddag, när Steninge Byakör bjöd på konsert i den så underbart fina och enkla kyrkan i Steninge. Det var inte enbart kören, utan medverkade gjorde även ett antal herrar vilka trakterade olika instrument .., det handlade om klaviatur, två på gitarr, en på elbas och Xerxes Andrén hanterade trumpinnarna. Körledare var Eva Persson, och Karin Ring - suverän kyrkvärd med sån utstrålning - tog hand om det andliga. 

Vilka sånger fick vi då höra?

Jo, "Jag har en dröm" (B Ulvaeus/B Andersson)

"Vågorna" av Uno Svenningsson 

"En sång till livet" (F Kempe)

"You bring the sun out" (T Snow/Dixon)

"Multiplied" (B Rinehart/Rinehart) ett solonummer med Evelina Lind. 

"Stad i ljus" som psalm och där vi alla fick sjunga med i refrängen. 

"En stund på jorden" av Laleh och solist var Anna Bertram. 

Ännu en psalm ..."Må din väg".

"Velsignelsen" /H C Jochimsen

Och slutligen "Thank you for the music" av Björn och Benny, där vi alla fick vara med.

Utanför kyrkan. Hängbjörkens grenar påminde om en bångstyrig lugg. 

Vi - Sonja, Mats och jag själv - satt på samma bänkrad och det var absolut fullsatt i kyrkan. 

Vid ingången stod personal och bockade av de som bokat plats, vilket jag hade noll aning om, att det skulle ha gjorts (bokats), alltså. 

Nu hade Maria som är med i kören redan ordnat den biten, så vi .., som nästan funderat på att snopna vända hemåt, fick också njuta av allt det vackra. 

Det är inte första gången Sonja är med och varje gång är det likadant; från första musikstycket till det sista, sitter hon närapå saligt leende och tycks så lycklig! 

Om sju månader fyller Sonja nittiotre år. Hon, yngst av tio eller elva syskon, är ändå tämligen pigg och alert, även om hon själv anser att det är illa ställt, framför allt med minnet. 

Sonja, som har kommit att betyda så mycket för mig. Född och uppvuxen i Markaryd. Här fyra bilder av denna f.d. distriktssköterska och jag tycker att hon nästan liknar en italienska på bilden längst uppe i collaget.

Och ja, jag vet att bilden visats tidigare. Ett tillägg: 183 män i vårt land bar år 2023 namnet Xerxes, varav 34 hade det som tilltalsnamn. Nu vet ni det. 

Något som fick - i alla fall mig att le - var att kyrkvärden mitt i alltsammans gick fram, tog mikrofonen och bad ägarna till en blå Skoda, plus två andra svårstavade bilmärken, att gå ut och flytta sina bilar, då dom lyckats stänga in andra, vilka skulle få bekymmer att ta sig ut.

"Är det du ..., Bettan?" sa Mats och loooog. 

Nä, det var det inte. 

Det var tre äldre-äldre-äldre vilka chansat när det var trångt om saligheten på den ändå tämligen stora parkeringen.

 Mera från DN ...

Sånt här tycker jag också om! På flera sidor i bilagan från förra lördagen, finns ett reportage med titeln "Tio år sedan flyktingkrisen. Blev livet i Sverige som ni tänkt er?" Sexton personer/familjer intervjuades när de för tio år sedan kom till vårt land och så ny intervju nu, tio år senare. Så intressant! 

Och vilket mod och så mycket oro och ändå hopp om en bättre framtid. Och smarta ungdomar som vill utbilda sig! 

Reporter var Evelyn Jones och fotografer var Elisabeth Ubbe (2015), Alexander Mahmoud och Linus Sundahl Djerf (2025). Bilden blev skruttig, men ni förstår väl ändå upplägget.  

Själv minns jag mannen från Etiopien, han som satt vid ett datorbord i biblioteket hemma i Malå och som då höll på att utbilda sig till undersköterska. Det var i fjol i början av december. 

Vilket mod och vilken tåga! Flytta från Etiopien till Västerbottens inland! Hoppas att det gick bra för honom och hans familj.

Vaknade fylld av energi idag. Tog ett varv och putsade köksfönstret som ofta blir så smutsigt, mest av spindlar som spinner nät (har lärt mig av mossfolk av det är Fru Spindel som väver näten) och förmodligen använder rutorna som toaletter, men nu är det fint igen. 

Ska ta en sväng med dammsugaren i uterummet också och pelargoniorna som jag kvällstid svept in i lakan och filtar, får helt enkelt flytta upp till mitt sovrum och stå där på byrån och invänta ljusare tider. 

Så var det. Missade ketchuptesten i Nyhetmorgon. Någon som såg den biten i programmet och kan berätta vad resultatet blev? Vi använder ketchup kanske 2 ggr per år, men ändå, det vore roligt att veta. Personligen tycker jag inte alls att Heinz variant är så himla god. (Nu upptäcker jag attt testen pågår!) Lidl:s ketchup vann!

Sånt jag tycker om ....

Till exempel Mia Nilssons illustration i Dagens Nyheter för några dagar sedan. Hon har ett sånt eget bildspråk, tycker jag!  Här en länk till hennes sida, med fler av hennes alster. Det andra jag hade tänkt lägga in här, det hinner jag inte med, det får bli i morgon.

 Lördagmorgon i landet Halland ...

Nej, så här ser det inte ut nu. Ekens blad börjar skymta i brunt mer än grönt; det mesta ligger nog på marken tillsammans med ekollonen. Det är ett äventyr att ge fåglarna mat och då spatsera över alla ekollon .., det är som en massagekudde under fotsulorna och lätt att halka på.

Redan i början av sommaren var VVS-mannen här och tittade på uterummet - det till vänster - då pv tänkt sig att få golvvärme där inne och mannen sa att det var inga problem och jodå, en offert skulle skickas och det lät ju bra.

Jag vet inte hur många gånger pv hört av sig och frågat efter offerten, men det kommer aldrig någon och nu har vi givit upp. Synd, för de här killarna är så trevliga och har hjälpt oss med bland annat vedpannan och nu funderar vi på att kanske rent av skippa golvvärmen. Alltså blir det inget julfirande i uterummet (som ska bli innerum) det här året heller. 

Första frosten för i höst kom natten mot idag. Nog är det härligt att bo i ett land med fyra årstider, även om vi i södra Sverige snart kanske inte har det längre. Här känns det mer som om vi tar skuttet direkt från sommar till knappt vinter och så blir det sommar igen. (Ändå hade vi en förhållandevis ovanligt lång och lite segdragen vår, den som var ..., men det var i och för sig härligt .., man hann verkligen njuta!) Men tänk, i vintras" hade vi snöskottning en enda dag och Vägföreningen fick vägen skrapad/skottad lika ofta - en gång -. 

Något helt annat? 

"Undrar varför kvinnor får små, små streck på överläppen ....?" sa pv, apropå ingenting. 

Jaha. Jag förstod att han upptäckt det hos sin sambo och jag har minsann sett det själv och inte är det ju direkt vackert. Googlade på "streck på överläppen hos kvinnor". Det var vanligt hos rökare och rökt har jag gjort, men inte ens ett helt år av mitt sjuttioettåriga liv, och en av döttrarna menade att .. nej, det är bristen på kollagen/östrogen som orsakar det hela. Och så solandet förstås, det inser jag.

På väg hem från Landvetter läste jag om en kräm som var förfärligt dyrbar, nästan sjuhundra kronor för långt mindre än innehållet i en tandkrämstub och nej, jag beställde ingen, men tanken fanns där. 

"Nej, mamma .., ingen kräm i världen hjälper för sånt!" utbrast hon tvärsäkert.

Ja, ja, kanske lika så gott att börja odla mustasch, för där växer det bra och då döljer det ju det eländet. 

I badrumsskåpet står en burk "strong vax", kvarglömd av någon av Emils killkompisar när dom var här i somras. Perfekt! Då kan jag tvinna muschen också. 

Låg igårkväll på soffan Ektorp och läste igenom DN från förra helgen, då, när vi var bortresta. Där fanns verkligen så mycket läs, - och tittvärt, men det får bli ett inlägg senare idag. Intressant var också dagens Naturmorgon i P1 som - bland annat - handlade om den fantastiska Monarkfjärilens liv och leverne. Såååå fascinerande!

En riktigt fin lördag önskar jag den som eventuellt tittat in här!

Fredag i landet Halland ...

Från +17 på morgnarna till + 4 idag vid sjutiden. Det går det med. 

Hur ljuvligt det än är att tillbringa dagarna vid havet eller uppleva spänning i kubik - som i onsdags när vi hyrde bil och körde uppe i bergen och detta att vara omåttligt rädd när det bara är någon halvmeter till stupet på passagerarsidan och att då upptäcka getter med killingar som ligger och gonar sig - som om dom njöt av vyn - endast någon ynka decimeter från det nämnda stupet - så är det skönt att komma hem.

Det blev en fin vecka. Jag som inte varit så sugen på att resa; det var ju bara en dryg månad sedan vi kom hem från resan norröver .., tyckte mig ändå ha hamnat i närapå paradiset. 

Och jag lärde mig hur ett mullbärsträd ser ut, bara en sån sak. Vi var på väg till middag längre ner i byn och alldeles intill ett hus, vid staketet mot gatan, där stod trädet och jag upptäckte då en äldre kvinna som satt på en bänk vid sin ytterdörr och jag frågade henne vad detta var för träd? Jodå, det visste hon. "Morea"..., sa kvinnan, det lät mer som "moora". Googlade bilden av bladet .., aha, det handlade om mullbär! Kvinnan såg så glad och snäll ut och kanske var det hennes kvällsnöje, att sitta där i lugn och ro och se människor passera? 

Och detta att småprata med vänliga människor som visade sig komma från Ronneby i Blekinge (man och kvinna som ägnade dagarna åt att läsa vid poolen .., stillsamma, rara), eller paret/rumsgrannarna från Rättvik (som ville bjuda in oss till kortspel eller backgammon - av detta blev intet - och tur var det, då båda insjuknade!) .., eller den där blonda kvinnan med make, hon som var så tjusig och alltid valde samma bord på lunchen (satt nära poolen) .., eller mannen och kvinnan från Gävle som vi träffade på stranden några hundra meter från hotellet. Mannen hade varit ungdomstränare i hockey i Brynäs och båda var pratglada och trivsamma. Det var dagen efter den nesliga förlusten för fotbollslandslaget. 

Eller den unga mamman och hennes son August, 2 år, som var så duktig på att plocka ihop alla sina leksaker när det var dags för lunch .., och hans rara mormor som jag trodde var pedagog, nej, hon var chef för LSS-omsorgen i den stad där dom bodde. Och August, han längtade minsann efter morfar, berättade han. 

Eller ..., det tyska paret som låg nära oss på samma strand, hemmastad var Buchholtz .., eller den danska kvinnan från Köge på Själland som vittnade om lyckan i att nu ha sagt upp sig från sitt arbete - nu skulle hon bli pensionär och känna sig fri -! 

Varma leenden och good-morning-hälsning bjöd även städpersonalen på, då, när vi dukade upp frukosten på balkongen och såg dem sitta med var sin kopp kaffe lite snett nedanför oss, i en skuggig del av innergården. 

Det är ju så det är .., det är alla vänliga människor som man träffat, som fastnar i minnet. 

Men oj, så exploaterat det ändå är på ön! Ändå räckte det med att åka någon bil västerut från Gerani så kom vi till mer lantliga/genuina byar, där det verkligen gällde för pv att hålla tungan rätt i munnen när vi körde längs smala gator där djungelns lag gällde.  STOPP-plikt, vad är det? Ja, inget för äldre grekiska herrar, i alla fall. 

På hemväg stannade stannade vi till i en bergsby med den mest fantastiska utsikt .., beställde vår första pizza, hade två katter under bordet ., och i ett av restaurangens rum, hängde fotbollströjor i parti och minut. Ägaren berättade att det var fotbollslaget P.A.E.Chanias  tröjor. 

Men nu är vi hemma. Till Nyhetsmorgon och nyheten att "Greken är förd till Sverige" .., och vi kom hem till pension som idag kommit in på kontot .., till DN och sport på tv och Anna-Karin Hatt som tackat för sig. Blandad kompott. Och upptäcker nu att småfåglarna registrerat att fröautomaten är påfylld - härligt -! Tack, vill jag säga, att jag fick vara med om allt detta.

Onsdageftermiddag vid 17-tiden ....

Ja, så blev den då av, bilturen här på västra och södra sidan av Kreta. 

Åkte iväg vid tiotiden .., körde rakt västerut, passerade Kissamos och snirklade oss genom en by där man knappt kunde komma fram med bilen - byn hette Sfinari - och när man kom längst ner och vägen tog slut och man hänvisades till en gratisparkering på en stor gräslägda, ja, då såg det ut så här. 

Vi var fyra personer på stranden. I restaurangen som fanns bakom mig där jag tog bilden, stod en storvuxen herre och sjöng smäktande och ropade "special for you, madame!" Nej, den gubben gick inte .., vi hade ju med oss termoskaffe och en halv donut som vi delade på och så blev det en simtur i ett kristallklart hav och så iväg igen. 

Här är pv på väg till bilen. Vår stod en bit inåt mot skogen. 

Körde vidare och nu gick vägarna rakt upp mot himlen och det var så obehagligt när man t.ex fick möte med någon buss eller lastbil och nödgades hålla ut mot stupsidan. 

Någon slags nät - modell till hönsen - finns på vissa ställen, men om detta nu skulle hjälpa uti-fall-att .., nej, det tror jag inte. 

Men vackert - svindlande vackert - är det! Precis överallt växer olivträd och på marken under dem ligger svarta eller röda nät, antagligen för att lättare få upp alla oliver när det är skörd. 

Nu var de flesta näten ihoprullade likt korvar och några oliver i träden såg vi inte till. 

Så här kunde det se ut. 

Nästan överallt där det var slingrigt och stup, låg större och mindre stenar på eller omkring vägen; dom hade förstås rasat ner. 

På vissa ställen hade mängder av stenar fösts samman i stora högar och man kan ju bara  a n a  hur förfärligt det kan bli vid ett större skred.

Men det var så fint också. Överallt såg vi barrväxter i olika nyanser .., där var blommande ljung, harklöver, betydligt större och mer högväxta blomstormorot än hemmavid .., och där var tistlar av olika sorter och några gula blommor, som jag får upp olika namn på. Några av namnen: Klibbkorsört eller "Falskt gula huvud", samt Träig loppört. Bara att välja. 

Här är nicktisteln, som ser så stickig ut. Tycker nog att sticktistel hade varit ett mer lämpligt namn. 

Och här får jag upp namnet Daucus Carota - någon slags vildmorot och såååå vacker även i det här tillståndet, tycker jag!Högrest var den också! 

Så här såg dom gula blommorna ut, dom med olika benämningar. 

Det ösregnade just då (vi var på väg hem), jag bara hoppade ut ur bilen och tog en bild, så det blev så oskarpt, men tänk er kilometer efter kilometer med dessa vid vägrenen .., men åååå, så fint det var!

Ännu ett stopp hann vi med - då närmade sig klockan halv 2 och jag var hungrig -. 

I en liten, liten bergsby vid namn Kefali, stannade vi till och tog lunch. 

Själva restaurangen liksom hängde och dinglade likt en lös tand, nästan över stupet! 

Och en matdel med det lockande namnet "Seawiw" var placerad ovanför något som liknade ett garage eller förråd och golvet på den restaurangen, ja själva underredet på det golvet hölls ihop av plankor och masonit. Hu!

En något bedagad telefonkiosk stod och deppade för sig själv. 

Gästtoaletten visade sig vara gemensam för damer och herrar. Gemensam ingång. En toalett till vänster och en till höger. I mitten ett handfat.

Toalettstolarna saknade sittring, man fick sitta på själva det iskalla .., ja, kaklet eller vad jag ska kalla det. 

Dörren till respektive herr/dam/del bestod av ett slags dragspel i brun papp .., det påminde om någon form av skjutdörr som bara drogs igen. Den gick inte att låsa, men alla förstår väl andemeningen ändå. 

Vi beställde pizza och fick vänta länge, länge. Två katter anade väl vad som var på gång och satt troget och spanade på vad som komma skulle. Helt rätt hade dom ,-). Resterna av pizzorna tog vi hem och har fördelats på balkongen till en kattmamma med dotter. Dessa väntar troget vid balkongdörren tills jag kommer med faten .., och så har jag fyllt cigarettfatet med vatten, som nästan alltid dricks upp på en gång. 

Från vårt bord kunde vi se över till grannhuset där de här två finingarna höll koll över den del av världen som är deras. 

Helt ärligt ska jag säga att alla hundar och katter - mest katter, jag kan räkna antalet hundar på ena handens fingrar - som vi har mött eller sett, har verkligen givit mig såååå mycket glädje. 

Nåväl. 

Sist av allt körde vi söderut, längst i söder, till Paleochora. Vi stannade till vid den del av udden som har sandstrand (den andra sidan är stening), tog ett hastigt bad i ett saltare vatten än här uppe på norrsidan. Sen iväg hemåt igen, längs en jättefin väg! 

Nu har pv återlämnat bilen .., vi ska packa det sista och han har handlat frukost för i morgonbitti. Fem över nio lär transferbussen ska hämta oss. Vilken underbar semestervecka det här har varit. 

Nu har jag balkongpratat med den finländske mannen och hans hustru. Dom sitter ute på balkongen och spelar kort; jag hör fraset när korten blandas ..., och frun sa att han idag varit så dålig, nästan som avsvimmad i sängen mellan varven. Allt det vi har över i livsmedel, lämnar vi till dem. 

Så har det varit.

Utflykt med förhinder ...

Besök i Chania i något slags underligt format.

Busstur i 40 minuter. 

Absolut fullsatt buss; inte en centimeter av ledigt utrymme. 

Billigt. En resa kostar ungefär 25:-/person. 

Från busstationen blir det promenad rakt ner längs gågatan, mot hamnen till. 

Passerar rådhuset där är en nioårig Emma och jag själv stod och tittade på ett brudpar med följe. 

Emma var döless; jag tyckte att det var underbart. Kan det ha varit 2005, eller året därpå. 

Överallt butiker, butiker, butiker. 

Väskor, sandaler, karameller, silver och guld, kretensiskt hantverk, super-markets modell mindre, granatäpplen .., och nere vid hamnen restauranger på löpande band. 

Vi slår oss ned nära vattnet och väljer var sin pita-gyro som är ljuvligt god. 

Framför oss, i vattnet, ligger utflyktsbåtar. En av dem lockar med solnedgång ute till havs. 

Mera promenad. 

Pv köper något  som liknar Sachertårta, fast i bakelseformat (att ta hem), jag stannar till vid ett vykortsställ men tänker att nej, jag kan skicka postens vykort i stället, så där som jag brukar göra. 

Vi är verkligen världens sämsta shoppare .., inte i endaste butik tittar vi in, jo, i en livsmedelsaffär där blå vindruvor och Emmentalerost får göra oss sällskap hem och så bageriet då. Ååå, så förfärligt trista vi är! 

Passerar en park där miljoner småfåglar kvittrar i kör; aldrig i hela mitt liv har jag hört dess like! 

På en fontän eller något liknande har någon skrivit i blått: "Free Palestine!"

Möter mängder med svartklädda unga män - helt svartklädda -. 

Ser inte en enda katt, men däremot en svart hund. 

I väntan på bussen upptäcker pv att hans mobil är försvunnen. PANIK. Han skyndar sig ner till restaurangen och där, på bordet där vi satt, ligger mobilen så fint och väntar på husse. 

Glad pv kommer tillbaka. 

Vi hoppar på bussen till Gerani. 

Då .., halvvägs hemma, upptäcker jag att min fina cashmere-sjal som jag haft i tygväskan är försvunnen! Hjälp!

Vi hoppar av bussen i någon av alla små hotell-förorter .., haffar en ny buss som tar god tid på sig att komma till Chania. Jag kollar busstationen där jag väntade på pv .., pv återvänder till restaurangen och visar bilden av min sjal och kollar där vi satt i godan ro .., men icke, sa Nicke. 

Det hela är så totalt galet, så vi kan inte annat än sucka och jag säger att det var ledsamt, men inte det värsta som kan hända här i världen, tur att jag har en likadan med mig - i reserv - om jag skulle smutsa ner den andra, den nyare. Men ändå. Den var dyr och innerligt älskad. 

Tar ny buss hem och pv säger att det är GARANTERAT minst hundra personer ombord. De som inte får sittplats, står trångt i mittgången. De flesta stiger av i Platanias, Stalos, Agia Marina och så i Gerani, men bussen går vidare till Kolombari, ännu längre västerut. Vi trängs bland norrmän, danskar och svenskar och en grekisk kvinna med namnskylt på bröstet. Kanske arbetar hon inom hemtjänsten, tänker jag. 

Kommer hem till underbara lugnet i Gerani. Hör en tupp gala. En liten katt kommer och möter oss. 

"Hej du lilla vän, är du här .., var det kanske du som fick lite kött av Elisabet ..?" säger han och stryker katten över huvudet. 

I restaurangen som delvis är belägen under tak, övriga bord står i ute det fria .. sitter ett danskt sällskap. 

"Kalinichta!" ropar kvinnan i baren och jag stannar till, tvekar ett ögonblick och beställer en Gin & Tonic till oss båda .., vi får ta med oss var sitt glas "hem" och nu lyssnar vi till fotbollsmatchen mellan Sverige och Kosovo. Heja, heja Sverige! säger jag, men Kosovo leder med 1-0. Det fattades ju bara det också. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ... och lite till.

Måndag, halv nio lokal tid. Vaknar vid halv fyra och tycker mig se någon mänsklig varelse som står vid pv:s sida av sängen och håller upp en rund flaska innehållande något som liknar whisky. Allt är så ofattbart verkligt, så jag ropar högt på pv .., som knappt reagerar. Sååå obehagligt. 

Dukar till frukost vid åttasnåret. Husets herre bäddar sängarna och muttrar lite över hur jag rumsterat om bland lakan och täcke. Själv ligger han alltid som på lit-de-parade .., på rygg och med händerna på magen. 

Det är en kylig morgon och alldeles tyst ute, frånsett vågskalpet som ligger som ett ständigt bakgrundsljud. 

En stor strandhandduk får pryda bordet. 

Den finländske mannen som vittnade om kostens betydelse och hur han vunnit finska militärmästerskapen en gång i världen (i simning), skulle nog inte godkänna vår frukost.

Det grova brödet som jag äter hemmavid, hittar jag inte här och Kellog´s cornflakes får komma till tals igen.

En sötsliskig fruktdryck är bra att skölja ner mediciner med och bordssaltet är av modell grovsalt (men himla gott"!). 

Askfatet förvandlas till äggkopp.

Idag var tanken att hyra bil, men det blir i morgon. 

Här utanför sitter städpersonalen under skuggan av ett träd .., man hör dem småprata och hälsa "kalimera - godmorgon" till förbipasserande. Sparade en del köttbitar och virade in i servetter igårkväll - frå middagen -, det var tänkt till katterna förstås, men nu har vi inte sett röken av dem. Nåja, så småningom dyker de väl upp.