Sonja ....

Varje tisdagkväll när jag kommer med tåget, blir det till att vänta på pensionatsvärden.

Han har nämligen övning med kören Västanvind och är inte klar förrän vid kvart-i-niotiden.

Och nu har jag vant mig vid att promenera den lilla biten till Sonja och Gösta och så slår jag mig ner i skinnsoffan och sitter där och vickar på tårna tills det är dags att åka norrut, mot det gula huset på kullen.

Efter den här tiden i landet Halland, känner jag mig hur hemma som helst hos dem och var gång vi säger hejdå, duttpussar jag tre gånger på Sonjas kind, så där på sydländskt manér.

Egentligen är det för att visa hur mycket jag älskar henne.

På tåget ....

Och nu blommar rapsfälten och bokskogen skirar i härligt grönt!
Helsingborg är vidunderligt.
Det är första gången jag tänker den tanken.



Mitt emot mig sitter en vacker kvinna och läser en bok.
Läckra läsglasögon.

Och kvinnan har en slags inbyggd stil och klass, jo, sånt syns.

Jag hämtar mod och frågar om vänsterhanden?
Jodå, det går bra.

En medelålders man som sitter intill henne, sneglar försynt åt vårt håll.

"Ja, ja, det finns många olika slags sjukdomar, det här med att fånga händer är en av dem ...", säger jag på filurvis till honom.

Och så börjar vi samtala, kvinnan och jag själv.



Det visar sig att hon precis har kommit hem från Schweiz där hon har passat barnbarn.

Nu ska hon hem till sig, till Arild, den där lilla byn som är som en pärla på den skånska västkusten.

På gränsen till för vackert, ja, för mig.

Och vi pratar om arbetstillfällen .., om händers utseende, om den sena våren .., och snön i Schewiz ..., och om allt möjligt annat.

När kvinnan stiger av i Helsingborg, tar hon min hand i sin och säger leende hejdå.

Hennes hand är alldeles varm.

Absolut en insikt ...

Igårkväll vid tiotiden satt jag som förhäxad vid datorskärmen och tittade på den ruvande Fru Fiskgjuse, någonstans i Skottland - tror jag -.

Alldeles stilla låg hon i sitt bo och med jämna mellanrum utstötte hon ett särskilt läte.

Någon make syntes aldrig till.

Jag tänkte att ååå, sicket långtråkigt liv att vara fiskgjusemadame och ligga där och vänta på mat hela dagen, men sedan slog det mig att det är väl ungefär som när jag själv tronar på soffan Ektorp.

Fru Fiksgjuse låg mest stilla och tittade sig omkring och ibland reste hon sig och puffade till äggen lite och så lade hon sig igen och tycktes ha det rätt skönt ändå.

Från utsiktsplatsen över skogen långt där nere .., och skymningen på väg att ta över .., hörde jag plötsligt g ö k e n.

Ja, i Skottland, alltså.

Det var .., nästan magiskt.

Klockan 15:31 pip.

Trappan i pensionatet.


I mörka natten grips jag av en slag inutioroskänsla som är förfärligt obehaglig.

Alldeles mörkt är det där ute och inte en människa syns till.

Eller hörs.

Allt är tyst och stilla.

Man kan inbilla sig att man är den enda överlevande människan efter ett kärnvapenkrig.

Det är väl nån slags ångest förstås.

Och med två timmars sömn i bagaget (från klockan tre och framåt tittar jag på SVT-play, det är dokumentären om det danska kungahuset ...) vinglar jag fram på cykeln och att arbeta i åtta timmar känns som en nästan-evighet.

Men det går förstås.

Lika stressigt idag som igår.

Det susar i mitt huvud.

När klockan är tre tar jag cykeln och svänger åt helt andra hållet, rakt norrut, till Jem & Fix, där det ska inhandlas laservattenpass till pv och av bara farten köper jag en lavendel i kruka till mig själv.

Eller till oss.

Det är sommar ute.

Varma, varma vindar som nuddar kinden.

Jag tänker på Emil och Emma .,. på Samos, Kefalonia och Kreta.

Och jag tänker på i sommar och nästa sommar.

Hjärtat blir varmt.

Och om en timme bär det av till ett annat land.

Landet Halland.

Dagens fönster ...

"Hej!

Har varit i Stockholm i helgen och tittat på Björn Skifs show på Cirkus ,oj oj säger jag bara!
Tog ju lite fönsterkort till dig.



Hedvig Elonora kyrka och fönster på Hasselbacken.


Bonus blir statyn vid Dramaten på Margaretha Krook , så fin.

Hälsningar Babsan."