tisdag 13 juli 2010


Maria på jobbet.

Tuuut-tuuut!

Och jag öppnar fönstret och där ute i stora bilen, med nervevad ruta, sitter världens raraste Maria Hansson med småtöserna Vera, Alva och storasyster Kajsa.

Hela familjen (pappa kör bilen) är på väg till polisen för att ordna passbilder inför resan till ännu mera värme, ja, längre fram i höst.

Vera viftar lyckligt med en liten orangefärgad ballong och det gör Alva också.

Och jag tänker att åååå, vad jag kommer att sakna Maria och hennes töser!
Tänka sig ....

... att redan efter två dagar som inte-längre-anställd i butiken, känns allt annorlunda.

Jag står i kassakön och känner mig plötsligt enbart som kund.

Tänker att ..., hoppas dom ropar på hjälp.

Dom som har varit mina arbetskamrater är fullt sysselsatta.

I lilla kontoret sitter cowboy-maria och knåpar med fruktordern.

Karina ska skriva prisetiketter till blommorna.

Hanna A frontar vid tvättmedelshyllan.

I mejerikylen skymtar jag Håkansson och Emile äter lunch och skriver samtidigt veckoschemat.

Allt är som vanligt.

Och ändå inte.

Sen cyklar jag hemåt och känner vinden mot kinden.

Om några dagar ...



... ja, på söndageftermiddag .., tänk, då blir det flytt på riktigt till det gula huset på kullen och då kommer två av mina tre barn på besök.

Anna med sin Micke och så Anders.

Och inte minst: lilla Nelly.

Och det ska ni veta, att det är en bestämd liten madame.

Fyra händer på Marinan ...


Dagny = Skorpion
Bjarni = Skorpion
Ann-Sofie = Tvilling
Daniel = Vattuman

Det var trångt om saligheten igårkväll på Marinan.

Underbart väder, härlig musik och övermåttan god mat!

För ovanlighetens skull valde jag inte lamm eller grillspett, utan en skaldjursgryta som var inget mindre än h i m m e l s k!

Till vänster om oss, satt två män och två kvinnor i 40-årsåldern.

Det visade sig att Dagny och Bjarni kommer från Island; Dagny från Reykjavik och Bjarni från Keplavik, men båda har vuxit upp i Sverige.

Bjarni vittnade om det man ofta hör från invandrare och barn till invandrare; att till slut känner man sig inte hemma i något av länderna.

"Kommer jag till Island, då ser dom mig som svensk .., men är jag här, då är jag ändå islänning, det är hur absurt som helst ..", säger Bjarni som pratar skånska så det står härliga till.

Det är också han som tycker att det isländska kynnet är annorlunda mot för det svenska.

"På Island .. , ja, människor är kaxigare på nåt vis .., man lever på en ö och är vana vid strapatser och med väderlek som skiftar på tjugo minuter .., det är väl helt enkelt så att man tvingas bli på ett visst vis ..?" säger han.

Daniel, han var i väldigt många år kund i lilla kvartersbutiken och bodde på samma gata som undertecknad, nu har han flyttat till Klostergatan.

Och det blir prat om förhållanden och skilsmässor och mycket annat.

En i sällskapet säger leende, att deras förhållande var dåligt i minst tio år, ja, innan det blev separation.

"Men vi kämpade på .., vi renoverade, tapetserade och köpte nya möbler eller flyttade .., det var vårt sätt att försöka ta oss vidare".

Sen tog orken slut.

Eller pengarna.

Och förhållandet.

Flera i sällskapet ler igenkännande.

Och tänk, alla fyra har dom vänster tumme upp!

Såja ...


Enjängd, var ordet.


... nu är man högtidligen inskriven i Systemet.

Det ska erkännas att det var aningen svettigt att slå sig ner framför en - av ett otal antal datorer - och så blev det till att skriva ner alla uppgifter, såväl på längden som på tvären.

När stunden var kommen att nedteckna alla utbildningar, log jag för mig själv.

En kameral 1 -årig kontorsutbildning 1969 där jag lärde mig att skriva jättesnabbt på maskin, kan det möjligen vara nåt?

Läraren, Rolf Götesson, kramade mig vid avslutningen och sa ..."å, Elisabet, jag har nog aldrig haft nån som tidigare suttit hela rasterna och slagit kilometerlånga slagremsor på en Addo X-maskin .., bara för att hon tyckte att det var så himla roligt!"

För att inte tala om den 1-åriga husmodersutbildningen hemma i Malå!

Tänk, så nyttig den har varit!

Där lärde jag mig att reda såser, att baka de alla mest kaloririka ljufvliga wienerbröd .., och att sy egna kläder (jag hade litet a i sömnad, jag tror fortfarande att vår lärarinna måtte ha förväxlat mig med någon annan när det var dags för betygsättning ...).

Och icke att förglömma: en 20-veckors vårdbiträdesutbildning någon gång på 80-talet.

Högsta betyg i kursens två ämnen, jamen, det är ju något att ståta med, synd bara att jag inte har kvar själva betyget.

Dom latinska kunskaperna är kanske inte så mycket att yvas över, men att nyckelben heter clavicula och lårben femur .., det är minsann inte det sämsta.

Å andra sidan ..., kan jag ju uppvisa bilder från gårdagens borttagande av pv:s suturer, ja, måhända döljer sig rent av dolda kirurgiska kunskaper hos den nu arbetslösa madamen?

Så fanns där även en frukt,- och gröntkurs i Umeå i slutet av 80-talet.
Att dill och tomater inte ska ligga nära varandra i fruktdisken, det är det bestående minnet av den utbildningen.
Ja, ni har väl hört talas om etylengas?


"Varför gör du röda prickar på skyltarna?" frågade en alla chefer.
"Därför att jag tycker att det blir fint ..", svarade jag.

En textkurs hos Attention i Luleå, det glömde jag också!

Att man har läst in gymnasiepsykologi med bra resultat? Nja.

Nå, jag brydde mig helt enkelt inte om att skriva ner något annat än de två första utbildningarna .., vem bryr sig för övrigt i kurser från ett annat årtusende, ja, när en 56-årig madame som arbetat i affär i precis hela sitt liv, tänker söka arbete?

När jag själv skrivit in alla uppgifter, blev det träff med en handläggare, - en vänlig dam med slät mage och vackra, rosa naglar -.

Damen berättade vad som nu ska hända .., därtill förärade hon mig ett orangefärgat kuvert med diverse nyttigheter och sa att när jag kommer till landet Halland, kan jag, om jag så önskar, få en jobbcoach.

"Nätack, det behövs inte, jag tänker söka arbete på egen hand ..", svarade jag.

Skulle det visa sig alldeles stört omöjligt, då kanske.

Nu ska jag ändra folkbokföringsadress och ringa och säga upp det elektriska.

Hej hopp!