Västgötafrämmandet.
... har det ikväll ätits räkgryta, tillsammans med den rara Mian och hennes vän Jan.
Såååå trevligt!
Rena julafton blir det när Mia och Jan kommer in i köket .,. där är en påse med kålrötter, rödbetor, vaxbönor och potatis ..., en ärtgrön äppelklyftare och en liten fågelholksgrej och två böcker till pensionatets blivande bibliotek!
Och en flaska vin!
Och en sååå vacker liten ljuslykta från Mians mamma!
Tack snälla ..., du må tro att den redan har kommit till användning!
Där ser ni, det är sannerligen spännande att ha pensionat!
Och vi har promenerat längs havet och mellan sädesfälten och det har pratats om allt möjligt och basilikan som vi fick av Mian i fjol, det är inte alls en sådan, utan en klematis, sa hon.
Ojdå, kära nån.
Och nu är klockan snart elva och alla, utom bloggmadamen, har gjort natt.
Pensionatsvärden ska upp i ottan och cykla till stan .., vi andra tar det lugnt.
Och har vi tur, får vi frukostsällskap av en man som tältar alldeles i början av själva naturreservatet.
Den mannen är från USA och har varit ute och cyklat i fem månader och pv gick genast och pratade med honom där han satt vid tältet och fixade nån slags fika .., och när jag hörde hur det var fatt, gick jag sedan dit och frågade om han ville ha frukost med oss i morgonbitti och jag sa att om det börjar åska, kan han bara knacka på, så finns ju ett ledigt rum och alldeles gratis är det också.
Dessutom .., frågade jag om han ville berätta om detta sitt äventyr och ja, ni vet .., det här med vänsterhanden?
Jodå.
Han skulle nog komma.
"Vad heter du ..?" frågade jag, fast på engelska.
"Torsten ..", svarade han och log.
"T o r s t e n ...!" utbrast jag och undrade om han hade svenskt eller norskt påbrå.
Nej, så var det inte .. men hans far hade haft en god vän med just det namnet.
Så var det.
