Elisabet

måndag 23 augusti 2010

Plättar till middag ...

... och den himla goda björnbärssylten, förstås.

Mums!

Precis när man har bestämt sig för att gå hem, ser man ännu flera bär!
Det är precis som när man plockar murklor och hittar den ena efter den tredje och alltid är det när man är less.
Till slut har man nästan gått vilse.

Och soligt och fint är det och jag går ner till havet och med mig har jag en vit plastbytta och tanken är att fylla på förrådet av björnbär.

Nu märks det tydligt att människor har upptäckt allt detta goda .., jag får gå en bra bit innan jag hittar snår där det finns mogna bär.

Ju snårigare till, desto fler bär förstås .., och jag river mig på händerna och det blöder från långfingret (ett blad får bli plåster) och överallt - på händerna och armarna - fastnar små, små taggar som visserligen är lätta att dra ut, men ändå, ååå, det är kämpigt!

Och luften är fylld av ettriga flygfän och man viftar och har sig och halkar omkring på hästlortar och i vänsterhanden har man byttan som tyngs allt mer, men man ger sig inte .., nej, längre och längre bort går man och till sist orkar man helt inte mera, man är döless på allt vad björnbär heter och fingrarna är blåröda och det blöder på ena foten, där sitter en rejäl tagg och väntar på att bli bortplockad!

Då vänder man om och går hemåt.

Och längs lilla vägen vid havet möter man fem islandshästar och man ser fåglar som flyger av och an och en kaja som sitter alldeles stilla och pickar på nånting från marken och kajan håller koll på madamen som vandrar och säkert ser så trött ut .., och man möter två män och en kvinna och en av männen bär en systemkamera och den andre ett fiskespö och alla tre hälsar och då är jag nästan hemma.

Byttan är fylld till brädden.

Ja, ja.

Det känns bra.

Igårmorse ...

... upptäckte jag att en den ergonomiska kudden, den stod liksom rakt upp i luften, lutad mot pensionatsvärdens huvud.

Men hur hade nu detta gått till?

Jo, det visade sig att den arme pv inte hade fått sova, då damen i hans närhet hade fört sådant oväsen, så till slut lutade han kudden mot sitt ena öra, för att kanske dämpa oljudet något.

Jaså, på det viset?

Så i natt har damen som fört sånt oväsen, huserat i det som en gång var Hildas rum.

"Men så kan du väl inte göra ..., vi är ju s a m b o s!" utbrast pensionatsvärden förfärat, när det var dags för sänggående.

Jodå, det kan man visst göra.

Blir det klagomål på sällskapet, då får man allt ligga ensam och trååååååna.

Absolut.

Och förresten var det rätt skönt med enkelrum.

Vill jag bara meddela.