En 4-årig bloggmadame.
Ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
I småskolan hade vi Hedvig som fröken.Hedvig var en barsk kvinna, som lika gärna hade kunnat söka tjänst som officer inom försvarsmakten.
När jag i ämnet välskrivning skrev ordet
honom som "honon", med n på slutet, fick jag ställa mig på en stol och inför alla klasskamraterna skriva h o n o m femtio gånger på svarta tavlan.
Men kanske var jag dyslektiker på nåt vis, för det blev ändå honon med n och nu blev det femtio gånger till ..., och så småningom
ytterligare femtio gånger.
Hundrafemtio honon på tavlan och det doftade krita och jag ville kräkas.
Och jag minns att den snälla Annika Johansson knackade på fönstret till klassrummet där jag i ensamhet , stod och skrev alla honon-orden ..., och hon pekade och ville visa att det blev
fel igen ..., men jag trodde henne inte.
För mig stod det honom.
Hedvig var en sån som smällde med pinnen mot bänken, och skamvrå-bestraffning hörde till ordningen, där brukade Dan eller Johnny hamna.
Och hade vi räkning på schemat (det hette inte matematik på den tiden), kunde jag sudda sönder bladet i räkneboken, i skräck för att visa upp ett felaktigt svar.
Hur väl minns jag inte klasskamraten som stod uppflugen på en stol i klassrummet och jag minns kisset som rann nerför hennes ben ..., och skräcken för frökens ilska.
Allt det där tänkte jag på, när jag,
alldeles nyss, klistrade igen kuvertet till Handels A-kassa i Östersund.
En sån där känsla av att "
tänk, om jag har gjort fel!" kom seglande över mig.
Rädslan att bli uppläxad.
Dumgjord.
Och ändå
- en markant skillnad -.När jag hade klistrat dit frimärket, tänkte jag .., ja, ja, det är inte hela världen .., det ordnar sig.
Och så fyllde jag kaffe i älsklingskoppen .., ställde mig vid fönstret och tittade ut.
